Äggplock ivf 4 färdigt

Äggplocket gick bra idag. Jag fällde inte en endaste tår även fast det gjorde brutalt ont på vänster äggstock, så jag är rätt stolt över mig själv. Jag som är så blödig.. 7 ägg fick de ut! (Hade väl ca 18 medelstora blåsor varav drygt 4 st mätte ca 20mm.--> Fortfarande många tomma blåsor alltså).
Så nu är det bara att hålla tummarna för att äggen för det första är mogna, och för det andra att de blir befruktade av donatorns simmare. Snälla håll era tummar för oss också! Det behöver vi verkligen!!

Jag känner inte att jag kan vara lugn och nöjd över antalet ägg än, för vi vet ju inget om kvaliteten förrän imorgon. Jag vet inte hur jag ska klara ett fjärde besked om noll befruktningar. Då är jag nog helt infertil... Jag är rädd att jag kommer krascha totalt om beskedet imorgon är negativt...

Skräckbeskedet efter vårt IVF (ICSI) 3....

Jag var allt för skakad och ledsen för att skriva något igår när vi hade varit hos läkaren för att få besked om det hade blivit några befruktningar eller inte...

Äggplocket var som ni vet i onsdags, och de fick ut 8st ägg. So far, so good... Av dessa borde ju några vara mogna och befruktas tänkte vi, för efter alla tuffa besked så borde vi väl få lite medgång tillslut. Nej, det höll tydligen inte de högre makterna med om, för istället fick vi ett besked vi aldrig hade anat.... Jag tar det från början:

Vi kom till kliniken kl 09.45 där vi för första gången mötte ett par i vår egen (unga) ålder i väntrummet. Va skönt att se att vi inte är ensamma om att ha problem, tänkte jag, och jag tror den där andra killen i rummet tänkte samma sak för han tittade intensivt mot oss när vi satt där och väntade på att bli uppropade. Läkare A kom och ropade upp oss, och vi blev invisade i ett litet samtalsrum med två soffor mitt emot varandra. Direkt när vi hade satt oss i sofforna så sa hon: 
-"Nej men det blev ju tyvärr ingenting den här gången heller. Det var kanske det ni anade eftersom ni ville boka det här mötet".
Jag föll gråtandes ihop mot sambons knä. Hur mycket man än försöker förbereda sig mentalt för att få de här tuffa beskeden så kan man inte undvika känslostormen och förtvivlan när man väl måste konfronteras med den verkliga situationen. Det här är vår tredje IVF (ICSI) och vi har ALDRIG fått någon återföring. Vi har ALDRIG fått höra att ett ägg blivit befruktat.  Det är hårda bud..
Jag försökte samla mig och med darrig röst lyckades jag få fram:
-"Vad gör vi nu? Vi kan ju inte bara hålla på såhär och misslyckas hela tiden..?"
Läkarens svar gjorde att luften gick ur mig. Donation. Vi måste ändra på något, och det är troligen äggen som det är fel på. Nu måste vi överväga ÄGGDONATION........

Vad som diskuterades därefter var huruvida de var säkra på om det är äggen som är av dålig kvalitet eller spermierna som inte orkar. De tror på äggen. Det är nästan alltid äggen. I bara 6-7% av fallen är det spermierna och drygt 80% av fallen när det inte sker befruktning beror på dålig äggkvalitet. De kommer aldrig kunna veta säkert, och det är inga synliga fel på mina ägg. Däremot hade labb berättat för läkaren att äggens cellmembran (innanför skalet alltså) kändes lite annorlunda än vanligt, och det är egentligen det enda som pekar på en felaktighet. På läkaren lät det alltså som att äggdonation är vårt nästa steg. Det enda möjliga steget. Vi frågade om man inte kunde testa spermiedonation först för att utesluta spermafaktorn (hans prover är ju ändå dåliga och vi behöver ICSI), men läkaren kände att hon behövde diskutera detta ihop med sina kollegor först. Det verkar dock inte som att hon ansåg det som ett bra alternativ eftersom det, som sagt, nästan alltid är äggkvaliteten som är dålig.

Jag är alltså 23 år och infertil. Jag kan inte få barn... (missförstå mig rätt, alla barn vi får blir mina- men jag tror ni ändå förstår vad jag menar). Jag är ung, har superbra AMH, FSH, jag har PCOS och därmed alltså massor av ägg, osv... Men mina ägg är tydligen ändå värdelösa. Mina ägg kommer aldrig kunna framavla ett barn som ärver mina gener, mitt utseende och mina egenskaper.

Jag är chockad, förkrossad, förtvivlad, ARG, orolig, panikslagen... you name it. Google är just nu min värsta fiende, och bara under denna morgon så har jag blivit varse om att det inte går att göra äggdonation i Sverige privat när man vill ha mer än ett barn (alltså ett syskon) utan då hänvisas man utomlands och får inget som helst bidrag till de, i runda slängar, 70 000 man måste betala per försök (exlusive mediciner, läkarbesök i sverige, resor osv). HUR FAN ska vi ha råd med det? Vi kommer väl aldrig kunna köpa hus eller ha en dräglig levnadsstandard... 

Hur som helst är äggdonation en helt ny värld för oss och vi var inte ett dugg förberedda på detta. Redan vid första  IVF-behandlingen fick vi visserligen höra att en potentiell orsak till att äggen inte befruktades var dålig äggkvalitet- men det var så otroligt osannolikt med mina bra värden och min låga ålder menade läkarna. Så det litade vi på.. Tji fick vi..

Det som händer nu är att vi väntar svar på ett kromosomprov som de tog på mig igår. Det tar ca en månad att få svar på. Har jag en kromosomavvikelse kan detta  vara orsaken till min dåliga äggkvalitet. Är provet normalt kommer jag aldrig få veta varför de är dåliga..... Hur hanterar man det??????????
När provet är analyserat så bokas ett möte med läkarna för att diskutera hur vi fortsätter, och vi skrivs in på donationsutredning med kuratorn. Därefter sätts vi upp i donationskö. Just nu har de ganska kort kö (enligt dem såklart) på drygt ett år (!!!!). Om man själv tar med en donator kan det dock förkortas några månader, men donatorn ska både utredas och ta prover med ett halvår emellan, så någon kötid på mindre än 7-9 månader kan man inte åstadkomma oavsett hur man gör.....

Det känns som någon annan person har tagit över min kropp och sitter och skriver detta. Det känns inte som att det här händer mig. Jag nyper mig själv i armen och undrar när jag ska vakna, men inget händer. Jag drömmer inte... det här är min nya verklighet.


 

Äggplock- så gick det till

Tidigare har jag läst en blogg där en tjej som gjort ivf förklarade sin dag genom att ange vilken tid och ordning som allt skedde. Jag fann den beskrivningen lätt att följa och tänkte därför härmapa henne lite när jag berättar om min egen äggplocksdag.

06.15- Väckarklockan ringer, men jag har redan legat vaken i en halvtimma -nervös och spänd. Jag gör mig i ordning, fixar mackor till matsäck, försöker kåta upp sambon inför spermaprovet (hihi), och slänger i mig en kopp te och lite fil. Ingen fast föda får ätas innan äp.

07.45- Vi är först på plats på kliniken och möts av glada ansikten. Efter ca femton minuter i väntrummet så kallas vi in i ett patientrum där en barnmorska (U) tillsammans med en barnmorskestudent (S) börjar informera om hur dagen kommer att gå till. Vi får veta att ett till par kommer att befinna sig i samma rum och att vi är nummer två som ska plockas under dagen. (Skönt!!) Vår ungefärliga plockningstid blir 9.45. Vi skriver på ett papper som ger dem rätt att forska på ett av våra ägg om de får ut minst 8 st. (Jag vill göra allt jag kan för att föra fertilitetsutvecklingen framåt, så valet att skriva på pappret var lätt).

08.20- Jag tar på mig sjukhusnattlinnet och de vrålsnygga nätstrumporna och känner mig som världens vackraste där jag ligger i sjukhussängen.. (ironisk)



8.30- S kommer in och sätter en infart i min vänsterarm där man ska spruta in morfin under äggplocket. Vi pratar en hel del om hur jobbigt det är med väntan och ovissheten när man inte lyckas bli med barn.

8.45- En timma kvar. Jag tar Alvedon och stesolid (lugnande). Känner mig snabbt lite smått groggy, men lyckas ändå läsa det sista av Martina Haags underhållande bok "glada hälsningar från missångerträsk". Bra distraktion..

9.45- U kommer in till vårt rum och säger att det är dags att rulla iväg. Hon kör ut min säng till toan där jag får kissa och ta av mig trosorna. Sedan kör hon vidare till behandlingsrummet. Där får jag hoppa ur sängen och gå in i behandlingsrummet för att först väga mig och sedan lägga mig i gynstolen. Inne i rummet är både U, en annan barnmorska som ansvarade för äggvätskan samt den gulliga, rödhåriga läkaren (A) som vi träffade på vårt IVF-informationssamtal.
-Läkaren A börjar med att tvätta underlivet med någon svidande svamp/tuss medan U kopplar in morfinslangen i infarten och en pulsmätare på min hand. Sambon står bakom mitt huvud och håller mig i handen.
-Efter tvättningen sätter A in ett instrument i underlivet som vidgar upp och gör det möjligt för henne att lägga lokalbedövning med sprutor omkring livmodertappen. Okej jag måste erkänna, det var inte smärtfritt som en del säger. Men det kunde ha varit värre, och barnmorskorna pratade hela tiden lugnande med mig.
-Därefter förs en ultraljudsstav in, utan glidmedel eftersom det inte funkar för äggens skull. Sambon knorrar och tyckte det är jobbigt att stå vid sidan av eftersom han är medveten om att det kommer göra ont för mig. På en stor skärm ser vi hur A först mäter min livmoder för att veta hur långt man behöver föra in embryot vid återföringen. Sen kollar hon vilken äggstock som verkar vara lämpligast att börja med. Här börjar den tuffa biten.
-Att punktera äggblåsorna och suga ut äggen gör stundtals väldigt ont. U pumpar på med morfin pö om pö när hon ser att jag har ont, och både hon och sambon påminner mig ofta om att jag måste andas med djupa andetag. Det är minst sagt nödvändigt eftersom jag är så spänd att jag ligger och håller andan när de inte påminner mig att andningen är viktig. (Djupa andetag hjälpte faktiskt när man skulle hantera smärtan också.) Någonstans där börjar tårarna forsa. Det är så mycket känslor, nervositet och spänning som ligger och trycker, och U berättar att morfinet även kan lätta på trycket så mycket att man blir väldigt ledsen. Det är helt normalt säger hon och torkar mina tårar med en servett.
-På skärmen försöker jag att följa hur A för in katetern i varje äggblåsa och hur vätskan sugs ut och transporteras ner genom ett rör till barnmorskan bredvid labb-luckan. Jag försöker att hålla räkningen. Får det till 7-8 i ena äggblåsan, men sen gör det så ont att jag tappar fokus. Vid sista ultraljudet räknade läkaren till 13-14 blåsor, och jag tror att det var ungefär så många blåsor som töms idag.
- När allt är färdigt så tvättas mitt underliv igen och instrumentet sätts åter igen in för att A ska kunna kolla efter blödningar. Allt ser okej ut, men viss blödning är normalt eftersom slemhinnan punkterats upplyser A mig om. Jag frågar om det var många blåsor, men hon svarar bara "det var ett gäng". Berättar att vi får besked senare ifrån labb gällande hur många ägg de hittat.

10.10- Jag får trä på mig såna där utsnygga nättrosor med en binda i och får sätta mig upp långsamt. Är väldig groggy, yr, svag och illamående. Med U under ena armen och sambon under den andra blir jag ledd ut till sängen som står i korridoren. På väg till rummet är jag så yr att jag nästan kräks när sängen rullar fram i korridoren. Jag får en kräkpåse, en värmepåse att lägga på magen och bäddar ner mig under filten. Det gör nästan ondare nu än under själva ingreppet. Vill inget annat än sova, men mår så illa att jag nästan kräks så fort jag slappnar av.

11.00- Fyrtiofem minuter har gått och jag börjar inse att jag inte kommer att kunna somna. Sambon tar fram matsäcksmackorna och hämtar en kopp te till mig. Mums

11.30- Barnmorskan U kommer in med en lapp från labbet. Resultatet från äggplocket står högst upp. Jag börjar gråta...5 ägg. Det var allt. Jag hade ärligt talat förväntat mig det dubbla. Jag och sambon sitter praktiskt taget tysta ända till barnmorskorna U och S kommer tillbaka för att ge mer information.

11.45- Det andra paret i rummet har gått hem. U och S kommer in och sätter sig ner framför oss. Vi får information om lördagens inplanerade återföring och diskuterar dagens resultat. U förstår besvikelsen och säger att resultatet är i underkant eftersom man helst ser att det blir 8-9 ägg. Men hon säger också att vi absolut inte ska tappa hoppet eftersom vårt guldägg mycket väl kan vara ett av de fem äggen som man fått ut idag. Hon berättar att kliniken ringer på lördag morgon om det inte finns något ägg att återföra. Men hon säger även att jag kan ringa in imorgon fm och kolla om de först och främst blivit befruktade.

12.00- Jag klär mig, får utfarten uttagen och vi vandrar långsamt hemåt.

Eftermiddagen- Jag har haft väldigt väldigt ont efter ingreppet. Trodde att jag skulle svimma när jag skulle kissa- det gjorde så ont. Har tagit dubbla citodon och legat uppkrupen i soffan med täcke och kudde hela eftermiddagen medan sambon har tagit hand om mig. Så underbart att han varit hemma hela dagen. Stundtals har jag känt mig väldigt orolig för hur det ska gå, och andra stunder har jag känt mig hoppfull. Google är ens värsta fiende just nu... (!) Snart är det dags att sova. Är minst sagt orolig för hur jag ska orka med skolan imorgon.. Både på ett fysiskt och psykiskt plan.

Så, det var min dag. Nu har jag alltså genomfört mitt första äggplock! Om jag har tur så slipper jag göra ett nytt inom en snar framtid.

Äggplock färdigt

Jag kommer att informera mer om hur äggplocket gick till senare, men just nu har jag inte ork nog att förklara mer än resultatet.

Vi fick bara ut 5 ägg ifrån de 13-14 blåsorna... Ärligt talat är jag både besviken och orolig eftersom man helst ska få ut minst 8-9 stycken...

Jag har vansinnigt ont efter äggplocket. Sambon servar mig med mat när jag ligger här nedbäddad i soffan. Det är jag minsann värd efter den här påfrestande dagen.

Mer uppdatering kommer ikväll eller imorgon.