Skönt med mänsklig kontakt snarare än en hemsida.

Idag är en lite bättre dag. En mycket bättre dag faktiskt. Så skönt!! Framför allt är det efter mina samtal med AC. Jag fick lite mer kött på benen om det aktuella läget i några länder, även om det aldrig finns några garantier varken åt det ena eller andra hållet. På något sätt är det så viktigt med den där mänskliga kontakten och vilket intryck man får av en människa när man talar med den. Till det där så kallade snabbare landet så har min make tidigare skött kontakten och jag har därmed aldrig pratat med kontaktpersonen i telefon. När jag ringde denne igår fick jag tyvärr ett rätt vresigt intryck, och det kändes verkligen som att all information vi fått tidigare var felaktig. Som om det inte alls passar oss så bra som vi fått höra, att det där snabba barnbeskedet och lilla barnet inte verkade lika sannolikt som vi fått höra. Jag blev förvirrad och ringde min man som spekulerade i att det kanske är så att de fått smäll på fingrarna för något de sagt. Ja, vad vet vi. Men det kändes bara konstigt och lämnade en känsla av besvikelse över att känna sig bortmotad med sina frågor innan vi skrivits upp som sökande till landet. Kanske var det bara en dålig dag för denne kontakt eftersom min man tidigare beskrivit handläggaren som väldigt pratglad och tillmötesgående. Men hur som haver så känns den där suktande känslan och totala förvirringen lite mindre efter att ha fått höra det här. För kanske var det inte så himla bra som det lät? Detta är något vi måste fundera vidare på och diskutera med rådgivarna när handlingarna med vår utredning är framme och lästa.

I förrgår såg vi också att det fanns ytterligare ett land inom samma världsdel som vi så att säga favoriserar till vilket man kan skicka ner sina ansökningar omgående. Vi räknar på tiden hit och dit. En väntan på barnbesked i ca 18 månader+ 3-7 månader till resan mot barnet. Ca 1 år och 9 månader upp till 2 år någon eller några månader. Funderar. Skulle det bli längre väntan eller kortare. Det är så mycket man måste överväga och räkna på när man adopterar. Och som sagt finns inga garantier för att ett år i adoptionsvärlden ser lika bra ut som det föregående, eller för all del att en månad ser lika bra ut som en annan. Men genom att få hjälp av en handläggare att kolla upp hur länge nyligen hemkomna familjer fick vänta i landet så vet man lite mer om hur det skulle kunna se ut åtminstone om det hade varit idag. Utifrån det räknar vi. Funderar. Lägger ihop svensk kö med kö i landet och adderar tiden som man får vänta tills det är dags att resa till barnet. Spannen kan vara långa och variationerna i väntan därmed väldigt stora. Det är svårt att veta vad man ska förhålla sig till- men jag vet att AC råder till att man ska räkna med den längsta tiden för att inte bli besviken.

Vårt favoritland däremot är det en svensk kö till först och det innebär att man inte vet lika säkert hur lång väntan blir. När som helst kan nämligen andra par sladda in i kön före oss om de har ett äldre könummer än oss. Att veta när vi skulle kunna skicka ner pappren är alltså något vi bara kan spekulera i. Jag och maken talade häromdagen om att slutet av mars skulle vara det absolut tidigaste möjliga tiden för att börja samla papper om inget förändras avsevärt. Men det skulle i så fall vara ett otroligt flyt om det ska stämma in med verkligheten. Om man helt enkelt räknar med vårt ultimata flyt- alltså insamling av papper i mars- och lägger till ett par extra månader för insamlingen av alla dokument så hamnar man ju på dryga 5 månader från idag. När handlingarna väl nått landet så skulle väntan ligga på ca 12-18 månader. Då skulle vi hamna på ett sammanlagt tidsspann på 1,5-2år från och med idag. Därmed måste vi lägga till lite extra i överkant eftersom insamling av papper i mars är önsketänkande från vår sida. Att plussa på 3-6 månader till är alltså inte orealistiskt, och därmed blir det mer en potentiell väntan på 1,5 år - 2,5 år.

På något sätt känns allt mycket mer rofyllt inom mig idag. Idag och igår. Och trots att ni har 100% rätt i att jag gör allt så mycket mer komplicerat än vad det behöver vara eftersom jag kommer älska barnet lika mycket oavsett ursprung (något jag alltid vetat med hela mitt hjärta), så virvlar tankarna ändå omkring i riktningar som jag själv inte kan förklara. Nästan som att jag blir styrd åt ett håll medan längtan ibland försöker styra mig på avvägar genom att välja något som går snabbare. Jag kan inte förklara det bättre än så- som om jag blir styrd av en yttre eller inre kraft. Det är ibland så otroligt häftigt, men samtidigt (som ni redan förstått) väldigt förvirrande. Och jag trodde aldrig i mina vildaste fantasier att jag skulle kunna överväga extra lång väntan för ett särskilt land om andra kan gå snabbare. Men nu står jag där med tårna i olika kontinenter och överväger om den där kraften ska få styra mig framåt eller om jag ska streta emot. Idag skulle jag utan tvekan ta den där kraften i handen och följa med på resan bortom hav och länder.. Hur jag känner imorgon eller nästa vecka, det vet jag inte, men idag vilar jag i den varma känslan jag känner som inte kan beskrivas som annat än- kärlek.

Adoptionsutredningen ses över

Det är länge sedan jag skrev. Generellt sett har jag skrivit ganska sällan på sistone, och med sistone menar jag att de senaste två åren, då inläggen publicerats allt glesare. Jag vet att det handlar om prioriteringar, för det är inte längre en viktig överlevnadsinstinkt att hålla mig borta från tankarna på barnlösheten. Inte sedan vi tog det medvetna valet att adoptera barn istället för att försöka få ett barn att växa i min mage. Jag skulle alltså kunna skriva, men har under en tid valt att inte göra det. Ett medvetet val, samtidigt som det oftast är totalt omedvetet. Livet har fått rulla på. Framåt, uppåt, nedåt och varthän det än velat bära mig. Mitt i livet får ibland så triviala, men också så viktiga, saker som bloggar vila i väntan på nyare tider.  

Inte heller är bloggen är numera ett monster som både vill associeras till djupdykning in i de svåraste känslorna och samtidigt en tryckförlösande ventil som låter mig släppa ut allt som bubblar inombords. För i majoriteten av bloggens levnadstid är det just så som jag betraktat den. Som ett monster med både förlösande och förgörande förmågor. Allt beroende på mående och period i livet. Numera är bloggen inte lika monstruös och farlig eftersom jag mår så pass mycket bättre. Men den bär på mycket minnen och kan lätt få mig att känna tyngden av allt jag gått igenom, och då kan det vara bättre att hålla mig borta om jag inte vet säkert att jag klarar av att hantera känslorna som kryper fram ur mörkret.

Men faktum är att jag också har känt en brinnande lust att skriva ALLT ALLT ALLT till er om vår adoptionsprocess som är i full gång. Jag skulle så gärna vilja dela detaljer om varenda litet möte, varje tanke och känsla jag har. Men jag är fortfarande lite rädd för att göra det. Att adoptera är kanske den enda möjliga vägen till barn för oss, och jag vill inte förstöra det på något sätt. Något som skrivs som hamnar på avvägar, eller något som helt enkelt blåser min anonymitet. Anonymiteten är så viktig för mig för att jag ska känna frihet med vad jag skriver. Visst censurerar man, som alla människor gör i viss mån, men jag skulle behöva åtskilliga extra lager censur om jag valde att gå ut med min identitet på bloggen. Jag har varit fullkomligt ärlig med ALLT inför min utredare, så jag menar naturligtvis inte att bloggen säger en sak och utredningen en annan. Men jag menar att jag fortfarande är rädd att något ska gå fel. Ni vet det där gamla hederliga katastroftänkandet man får efter år av ofruktsam barnlöshet och kriser som efterföljer varandra i en enda kaskad. Jag kommer naturligtvis att berätta hur det går, men jag hade önskat att jag vågade vara ännu mer öppen med er. Kanske blir det när vi fått godkännande i hand och pappren är nere i ett land.

Idag är vi i den fas där vi har fått en preliminär skriftlig medgivandeutredning av våra utredare på kommunen. Denna har vi gått igenom själva under sommarveckorna och gjort ändringar. Vi tog också beslutet att låta AC (adoptionscentum) titta på utkastet för att komma med kommentarer på om det fanns kritiska partier. Både den landsansvarige på landet vi hoppas att adoptera ifrån och en "allmänansvarig" fick titta på pappren. Vi fick några riktigt relevanta punkter att se över tillsammans med vår utredare, så vi är väldigt glada över att vi fick hjälp redan innan pappren nått nämnden eftersom det är en mycket komplicerad historia att förändra saker i utredningen efter ett beslut är taget i nämnd. Vi bokade ett nytt möte med vår utredare och satt gemensamt och läste igenom listan med kritiska stycken. Efter lite brainstorming så bad hon att få fundera lite och återkomma. Idag har vi kikat över hennes ändringsförslag och själva gett förslag på hur man kan formulera om meningar för att det ska låta bättre. Att helt enkelt får saker som kan uppfattas negativt i länderna att låta positivt- eller åtminstone mindre kritiskt. Det hela ser ut som ett klipp- och klistraprojekt från lekis med postitlappar, tejp, inklämda textrader i blått bläck och överstrykningspenna. Suck. Det fanns inte mycket till radavstånd så därför ser det otroligt kladdigt och oprofessionellt ut. Men vad ska man göra. Taktiken vi hade första gången var att skanna, omvandla till worddokument och redigera i datorn. Det visade sig dock smaka mer än det kostade eftersom formatet gick bananas. Vi försökte med samma taktik idag men fick till slut övergå till hederligt papper och penna. Stackars utredare..

Ni är säkert nyfikna på var dessa punkter kan vara. Jo, en del av dem rör psykisk hälsa. Det som står är absolut inte är uppseendeväckande enligt svenska normer, men i länderna kan de sammankoppla helt oberoende faktorer och få för sig att jag är psykiskt instabil/svag- vilket sannerligen inte är fallet. För att göra bilden klarare för er så kan jag förklara kortfattat. För det första har min mamma varit utbränd, och det var jobbigt för oss barn. För det andra så hade jag körtelfeber en tid i gymnasiet, och för det tredje så har jag varit sjukskriven några gånger i korta perioder under behandlingstiderna (av fysiska anledningar). Dessutom stod det uttryckligen att vår psykiska hälsa har påverkats på grund av barnlösheten. (En mening som helt och hållet är till för att socialstyrelsen vill ha ett avsnitt om parets fysiska respektive psykiska hälsa i utredningen, och att meningen därför inleds med psykiska hälsa.) Det sistnämnda är ju inte menat som att vi "har" psykisk ohälsa- men tyvärr är det precis så som länderna tolkar det, vilket kan leda till att vi blir NEKADE. Hur som helst så finns det en stark föreställning om att psykisk instabilitet/svaghet är ärftligt, och när dessa faktorer kopplas samman så kan länderna få för sig att jag inte är en lämplig moder. Något som så klart är helt befängt, men en verklighet vi måste anpassa oss efter när vi korrekturläser.

Därför har vi suttit och slitit vårt hår för att försöka finna bättre formuleringar på saker. I den bästa av världar så önskar man att avsnitt som är allt för kritiska kunde strykas, men så fungerar det inte när utredarna måste gå efter socialstyrelsens krav. Utredningens text är det enda sättet för dem att bevisa att de följt socialstyrelsens instruktioner om vad en utredning ska innefatta, och därför går det inte bara att ta bort saker. Själv skulle man känna sig tryggare av att använda radergummit istället för att omformulera meningarna i målande reflektioner om hur mycket man lärt sig av händelser. Nåväl. Vi måste anpassa oss efter situationen. Vi har gjort vårt bästa och hoppas att vår utredare accepterar ändringsförslagen vi kommer med. Troligtvis vill vi kontakta AC ytterligare en gång innan nämn för att diskutera dessa stycken så att förbättringarna är tillräckligt bra.

 Landet vi vill adoptera ifrån tycks vara extra hårda på många sätt. I sina krav och sina föreställningar om hälsa och manlighet/kvinnlighet/familjeliv. Många skulle säkert tänka att det är lika bra att byta land, tänka att det verkar ju vara många andra som blir godkända i länder utan att kolla utredningen med någon adoptionsorganisation innan. Men vi känner inte så. Vi vill inte släppa det här landet och skulle bli hjärtekrossade om vi trots allt faller på mållinjen pga någon klumpig formulering i texten som uppfattas som olämplig beroende på kulturskillnader. Nej, det får inte hända. Inte när vi kommit så nära..

Jag har varit riktigt sjuk i två veckor nu, och innan det varit väldigt hängig i 10 dagar. Därmed sjuk hela makens semester. Jag har missat sååååå mycket. Nästan allt faktiskt. En festival var vi på i två-tre dagar, men det är också det enda av planerna som jag kunde genomföra, och sedan dess har jag varit golvad i två veckor. En sån där förkylning som man bara inte står ut med. Jag är just nu i fasen där jag hostar sönder lungorna, men förhoppningsvis innebär det att jag är på rätt väg. Ska försöka åka till släktträffen med makens familj imorgon, men jag är fortfarande osäker på hur smart det är. Jag vill ju inte bli sämre av ansträngningen, men samtidigt har jag praktiskt taget missat hela sommaren och mycket pengar har gått rätt ut i sjön eftersom jag inte kunnat utnyttja betalda biljetter. Tur att det inte varit sånt där strålande väder vareviga dag för då hade jag lidit ännu mer av att ligga i soffan dagarna i ända. Well well, lite tur ska man väl ha. Och under tiden har jag sett sååå mycket bra stand-up. Alltid går det att finna solglimtar..