Att välja lång eller kort(are) väntan

Att det skulle vara så svårt att välja land, det hade jag inte kunnat tänka mig innan vi påbörjade vår adoptionsprocess. Det fanns inte på kartan att man skulle sitta här och acceptera några ytterligare års väntan om det fanns snabbare alternativ.

Jag är väl medveten om att det är ett lyxproblem i adoptionsvärlden och en lyx som relativt få blivande adoptivföräldrar kan känna. Det är trots allt inte ovanligt att det är en kamp mot klockan för att ens hinna få hem sitt eller sina barn innan åldern visar en för hög siffra för att få bli förälder. Jag kan förstå en del av dessa åldersbegränsningar, men en del är för mig helt orealistiska. Särskilt när de svenska reglerna om högsta ålder för medgivande till adoption de facto inte är regler utan snarare rekommendationer och kommunerna själva kan välja att bedöma denna fråga som de vill. Bristen på centralisering och bristen på individuell prövning av de adoptionssökandes ålder gör att detta system är ytterst oförutsägbart, missvisande och orättvist.

Jag som detta året fyller 27 år har inte samma kamp mot klockan som dessa stackars människor. Jag kommer att bli förälder genom adoption såvida jag eller min man inte blir allvarligt sjuka. Det gör alltså att en "semisjälvvald" extra långa väntan är ett rent lyxproblem, och det gäller att jag är insiktsfull nog att förstå detta. Det gör jag. Jag avskyr att höra orden att vi som är unga har lång tid på oss, men faktum är att det ligger mycket sanning i dessa ord. I adoptionsvärlden är vi nästan som vilda djur som borde visas upp på zoo eftersom vi är så ovanliga. Statistiken visar att antalet adoptionssökande under 30 år har legat mellan 0-1,78 % av de totala sökande 2013 och 2014. Som djur på zoo.

Men åter till huvudspåret- val av land. Jag trodde aldrig att det skulle vara så fruktansvärt svårt. Det är så många variabler vi har att ta med i beräkningen och det är få saker som känns självklara. Inget land har allt- det kan man i alla fall konstatera, så därför får man välja det som passar oss bäst utefter de krav och förutsättningar vi har. Vi var länge inställda på ett land som tyvärr stängde ner de internationella adoptionerna. Vi tänkte därför om och ställde in oss på ett annat land i samma världsdel som egentligen hade bättre "villkor" men skulle innebära några extra års väntan. Efter att ha blivit tipsad om ett annat land i en helt annan världsdel så insåg vi att det skulle kunna finnas en väg som gick snabbare än vi trodde var möjligt. Det kändes så rätt. Så enkelt. Som om vi fått hjälp från ovan.....Tills verkligheten slängde sig i våra ansikten och vi började inse på riktigt hur svårt det skulle bli ekonomiskt när vi inte skulle ha chans att spara ihop så mycket pengar. Tills vi insåg att vi för evigt skulle gå miste om barn från den världsdel vi tänkt från början. Då började allt bli svårt. Sååå svårt.

I den där djungeln har jag försökt bredda mina sinnen och ta in alla länder som är möjliga för oss. Utefter väntetider, barnens ålder, kostnaden och möjligheter att adoptera ytterligare ett barn i framtiden så försöker jag och maken ta rimliga beslut. En del måste fattas snabbt eftersom vi har chans att sända handlingar omgående till en del länder. Men om vi väljer bort dem nu så är det ett definitivt beslut. Det är svårt.  En del länder är osäkrare eftersom man inte vet hur de svenska köerna artar sig och därav har svårt att uppskatta den totala väntetiden. I adoptionsvärlden är inget säkert.

I de bästa av världar så hade vi inte begränsats av ekonomi. Men den bittra sanningen är att det allra främst är ekonomin som står emellan oss och vårt barn nu. Det känns extra svårt att acceptera efter 6 års kamp emot ett barn och många tiotusentals kronor som spenderats på behandlingar och mediciner. Att det ska vara DET som är vårt störta hindret för att få ett barn i famnen blir helt skevt. Livet som infertil visar sig vara orättvist på fler sätt än man kan tänka sig.

Jag kommer att påbörja en insamling till vår adoption snart. Jag vet att många har följt mig länge, och kanske finns det någon som vill bidra med en extra hjälp till vår kamp. Varje liten krona hjälper oss framåt. Jag måste acceptera att vi behöver hjälp av nära och kära.

För övrigt såg jag ett inspelat klipp från vår första graviditet, vårt första missfall, och dagen innan mitt fjärde missfall. Jag grät inte. Inte en tår. Så stark jag kände mig!!!