Jag hade aldrig, i min vildaste fantasi, kunnat drömma om att komma över ett så stort och fint hus med spröjsade fönster, kakelugn, dubbeldörrar och vackra trägolv till en överkomlig hyra, och särskilt inte två mil utanför vår
Lyckan var total! Vi blev utvalda som hyresgäster bland en oerhörd mängd intressenter, och efter enbart en månad efter beslutet så flyttade vi. Vår underbara lägenhet tog min lillebror med sambo över och därmed blev skilsmässan från mitt gamla hem något mindre smärtsamt eftersom den finns kvar i familjen.
Samtidigt var jag ny på ett jobb som jag har behövt en väldigt lång tid. Det var ett vikariat på en förskola- långt ifrån vad jag är utbildad till och vill jobba med- men åtminstone en inkomstkälla som skulle ge trygghet i jakten på ett jobb inom min yrkeskategori- något som inte tycks vara så himla enkelt tyvärr. Just det där med jakten på jobb har visat sig vara en extremt stressande och tärande process för mig, trots att jag har en kandidatexamen att luta mig emot. Någonstans tror jag att min barnlöshet har gjort livet svårare på fler sätt än de borde i mitt liv, men även det kan jag tala mer om vid ett annat tillfälle.
En av de andra stora och omvälvande sakerna som hade hänt sedan sist är också att vi valt att byta land för adoption. Alltså, officiellt sett står vi ju inte i kö i ett specifikt land ännu, men vi har ändå vetat en lång tid vilket land vi kommer att välja. Men efter ett samtal med adoptionscentrum så vändes allt upp och ner och vi bytte spår. jag väljer att skriva mer om detta senare, mycket mer utförligt eftersom det är en viktig diskussion och inget jag vill hafsa mig igenom. Men jag kan säga att det medförde en vetskap om att väntan skulle förlängas med flera år..... (!) Var detta slutar vet jag dock inte, för jag är väldigt förvirrad.
Sist men inte minst har vårt ärende varit uppe i nämnd och vi har officiellt sett blivit godkända för adoption!!!!!!! Vilken grej! Jag hade önskat och planerat en riktig dunderfest när den dagen kom, och jag blir faktiskt ledsen för att det liksom bara gick oss förbi mitt i allt annat stoj och stim. Vi borde ha firat mer, men kanske får vi istället fira när handlingarna är inne hos adoptionscentrum. I och med flytten och min man aktiva schema efter jobb och på helger så har det inte funnits tid ännu att få in handlingarna.
Hur som helst har det alltså skett stora saker som förändrat min vardag avsevärt. Vi har flyttat till hus och jag har/hade börjat jobba. Ändå har mina senaste månader varit riktigt tuffa och den önskade lyckan och tiden av välmående och glädje har istället varit en ganska förtvivlad och vemodig tid. Det är av samma anledning som det brukar vara när jag inte mår bra- jag har varit sjuk en lång lång tid. Och efter en lång tid av sjukdom så finns ingen energi kvar att hålla humöret uppe. Denna gången började allt som en influensa efter att jag bara hunnit jobba en dryg vecka på mitt nya jobb. En "influensa" som inte gav sig och ledde till en sammanlagd månads sjukskrivning, många läkarbesök och slutligen penicillin. Till slut blev jag relativt frisk men var utmattad efter veckor med feber, obeskrivlig värk och diverse förkylningssymptom. Åter på arbetet var det bara en tidsfråga innan jag skulle åka på någon ny infektion tack vare det nedsatta immunförsvar, och jag hann inte mer än 9 dagars arbete innan det var kört igen. Det som jag då hoppades skulle ge med sig över helgen utvecklades till infektion efter infektion vilka har avlöst varandra på löpande band. Läkare har besökts varannan vecka och jag har under tiden hunnit med ytterligare två penicillinkurer och till slut fått diagnosen TWAR.
TWAR är tydligen en lurig och långdragen bakterieinfektion som sätter sig i lungorna och om man har otur så är man sjuk i månader. När min läkare läste i läkarboken så var det som att han beskrev EXAKT hur jag mått under de föregångna månaderna. Men, trots de två sista penicillinkurerna efter diagnosen så är jag fortfarande inte frisk, och har nog snart varit sjukskriven i två månader till. Det tycks alltså vara mer än TWAR och när jag var på läkarbesök i veckan så blev det tal om att eventuellt ta kontakt med specialist nu tyckte läkaren. Vi tog nya prover och skulle låta dem avgöra saken tyckte hon. Jag ska på återbesök den 21a dec och är sjukskriven fram tills dess.
Mitt i detta skulle vi alltså flytta till hus, från en lägenhet tre trappor upp- och min man började med fritidsaktiviteter som gjorde att han enbart var hemma ett par kvällar i veckan, och bara ett par-tre dagar under helgerna den månaden. Kaos med andra ord. Ingen tid, min sjukdom och en trött make som knappt var hemma. Det gick- till slut, men inte gick det bra. Jag var ledsen, stressad och besviken när en del av familjen inte tycktes förstå att jag faktiskt var sjuk och inte borde eller orkade slita och bära. I samma veva skulle min bror flytta till vår gamla lägenhet och därmed blev det alltså två flyttar att genomföra samtidigt. Jag blev garanterat mycket sjukare av detta och det skapade en hel del relationsslitningar på olika håll.
Ja, jag har varit sjuk läääänge. Men faktum är att jag egentligen varit sjuk med feber, värk och förkylningsinfektioner mer eller mindre konstant sedan mitt missfall i april, det där femte missfallet som jag fick trots ÄD och en immunologisk behandling i Aten. Det har mer handlat om dagar som jag varit frisk än veckor, och jag behöver nog inte ens säga hur det sliter på kroppen. Det är också oroväckande att min kropp är så otroligt nedsatt, men jag förstår samtidigt att det här är min kropp som visar att den utsatts för alldeles för mycket prövningar. Alla mediciner som satte ner mitt immunförsvar från den förra julen och framåt var säkert droppen som fick bägaren att rinna över. Jag förstår att kroppen inte är som den bör, och att det är ganska förståeligt- men det tar inte bort mina känslor av frustration, ledsenhet och rädsla för det. Jag har haft så enormt mycket värk i mina händer, och självklart kommer rädslan krypande för den här reumatiska sjukdomen som jag länge misstänkt men inte kan utreda på grund av adoptionen.
Det hela är just nu som att vara fast i ett ekorrhjul och inte kunna komma framåt eftersom alla faktorer är beroende av varandra. Att vara sjuk länge innebär inte bara att jag blir totalt utmattad, uttråkad och mår dåligt psykiskt- det skapar också så mycket stress. För mig innebär detta nämligen att jag varit utan inkomst i snart tre månader (hade för kort anställningstid för att tillgodoräknats sjukpenning) och att jag troligtvis är utan jobb efter december. Till detta hör att jag stod utan inkomst en mycket lång tid innan det pga de prövande behandlingarna och en trasig hälsa. Att nu söka jobb när man ligger med influensaliknande symptom är inte det allra enklaste heller. Det innebär också att vi går back ekonomiskt samt att inte en enda krona sparas till adoptionen. Detta medför att adoption förs längre och längre fram i tiden. Kombinationen av dessa faktorer blir bara för mycket. Jag blir så ledsen. Rädd för att adoptionen ska äventyras, och rädd för att inte hitta ett jobb. Rädd för att läkarna ska fortsätta rota i källan till mina smärtor och att en diagnos ska sättas trots att jag gjort klart för alla jag mött att jag inte vill rota i det innan jag fått hem mina barn via adoption. Jag blir också så obeskrivligt ledsen av att tiden går och vår adoption ändå inte kommer närmre pga ekonomiska skäl. Jag längtar så obeskrivligt mycket.... Nu i juletid blir det som vanligt närmare olidligt.
Nu till julen blir ekonomin allt mer påtagligt tärande. I år kommer vi inte ens köpa julklappar.
Samtidigt har jag som ni vet en cancersjuk moster med nya tumörer som ploppar upp och en nära vän som behöver stöd i sin separation från sin sambo och fadern till deras två barn. Mamma är sönderstressad och min makes farbror är döende.
Jag har varit väldigt ledsen på senaste tiden och jag vet att det främst beror på att kroppen är så enormt utmattad. Det blir så när den tampas med infektion efter infektion. Men det gör ju inte saken lättare. Ledsen är jag ju ändå- trots att detta skulle vara en lyckans och glädjens tid- tiden då vi äntligen flyttat till hus och blivit officiellt godkända för adoption... Trist att livet ska vara så svårt.
Jag är i alla fall lycklig över att bo där jag bor just nu. Glad för att se träd och ängar utanför fönstret. Glad för att kunna hänga upp kransar på ytterdörrarna och klä verandan med ljusslingor och granris. Man får de ljusglimtar där de finns och ta vara på glädjen man faktiskt känner.
Jag ska skriva oftare nu.
