bara motgångar

Jag undrar NÄR tusan det ska komma en medgång- inte bara motgångar.. ?!?

Idag var jag på läkarbesök på kliniken. Tusan, järnspikar, fan, skit, helvete- jag är fortfarande inte återställd av överstimuleringen... suck... Så nästa behandling blir UPPSKJUTEN :( Egentligen skulle jag ha börjat med primolut-nor imorgon och sedan börjat spruta om ca 2 veckor.

Fan fan fan.. Jag förstår ju att jag måste må bra och att mina äggstockar måste vara återställda innan vi kör på med nästa behandling, men det är fanimej inte lätt att acceptera att de där delmålen man sett fram emot så länge bara flyttas fram eller försvinner.

Det här är en bergochdalbana utan dess like. Hur orkar man?!?

Bättringsvägen

STORT TACK för alla stöttande kommentarer jag fick på mitt förra inlägg. Jag menade inte att göra er oroliga genom att inte uppdatera.

TORSDAGS: Jag ringde fertilitetsenheten och fick prata med barnmorskan U som varit med oss på äggplocket veckan innan. Hon tyckte att jag skulle komma in och undersökas, men det fanns inga lediga läkartider hos dem, så jag fick vända mig till kvinnoklinikens akutmottagning. Kvinnan i telefonen sa "kom på en gång", så jag blev ju lite orolig så klart.

Väl där fick jag ta blodprover på infektion, blodvärde (osv), urinprov, blodtryck och så fick jag väga mig för att se hur mycket vätska det rör sig om på ett ungefär. Blodtrycket var lite högt pga smärtan. När jag väl fick träffa gynekologen så mätte hon äggstockarna och vätskan precis som min läkare A hade gjort på tisdagen. På slemhinnan hittade hon något som såg ut som en polyp, och sa att det är inget farligt men man måste kanske ta bort den innan nästa IVF. Sen ångrade hon sig och sa att slemhinnan nog bara var tjock pga hormonerna jag tagit... Hm.... Vad ska jag lita på?! Nåväl, Min högra äggstock hade växt någon eller några centimeter och jag hade lite mer vätska utspritt runt äggstockarna och livmodern. Dock var det fortfarande inte så mycket att de skulle göra något åt det utan jag blev hemskickad med ytterligare ett recept på citodon för att stå ut med smärtan...

Den dagen var jag nära bristningsgränsen. Att ha sådär ont, och dessutom sitta och vara orolig för att smärtan tyder på att tillståndet förvärrats, det gjorde mig väldigt ledsen.. När jag kom ut ur sjukhusets portar ringde jag till min älskade sambo och grät av förtvivlan över hur fel allt kändes. Klockan var fyra på eftermiddagen och jag hade bara skrivit en halv sida (av 7 sidor!!!) på arbetet om ledarskap som skulle lämnas in följande dag klockan 14.00. Allt kändes bara orättvist och frustrerande, och jag visste att det nästan skulle vara omöjligt för mig hitta styrka och motivation att få ihop en text innan deadline. Älskade sambon tyckte att jag skulle ge det ett försök, men om jag inte lyckades komma igång så var det lika bra att ge upp och acceptera att veckans ansträngningar för att plugga trots smärta skulle vara förgäves. --> Till saken hör att en sjukskrivning i denna kurs innebär att man får läsa om kursen nästa termin.... Att missa något är jag alltså inte alls sugen på!

Klockan 22.00 den kvällen stängde jag ner datorn eftersom ögonen var helt fyrkantiga. Jag hade då lyckats få ner halva arbetet på papper. Klockan 8 följande morgon var jag redan igång med skrivandet, men fick springa till toan och kräkas hela tiden eftersom magen inte ens ville behålla en klunk vatten. (Bieffekt av överstimuleringen tror jag). Kl. 13.30 var arbetet korrekturläst och kunde publiceras på inlämningssidan.
Jag vet inte var jag hittade den inre styrkan! Hur jag lyckades med denna veckas tuffa uppdrag trots en otroligt smärtsam överstimulering, trots två halva dagar på sjukhuset, och trots beskedet om vårt misslyckade IVF. Jag kan inte annat än känna stolthet och en slags medvetenhet om att jag faktiskt måste besitta en inre styrka som jag så ofta glömmer bort.... 
Jag hoppas ni inte tycker att det är tråkigt att läsa om mitt pluggande- jag kände bara att jag ville skriva av mig.

HELGEN: Sedan fredagskvällen har smärtan börjat minska. Jag har vilat ordentligt, men så fort jag gått lite för mycket så återkommer smärtan. Dock inte lika kraftigt som tidigare. Jag börjar lugna mina nerver lite grann eftersom det verkar som att överstimuleringen verkar vara på väg bort. Förhoppningsvis blir jag helt bra under nästa vecka i alla fall. Just nu är jag bara så glad att slippa de värsta smärttopparna- som den jag hade i torsdags.

Hur ont "ska" man ha?

Hade precis en extrem smärtattack. Det kändes som att både äggstockar, underlivet och livmodern skulle sprängas och allt jag kunde göra var att sitta blickstilla och gråta. Fick verkligen panik.

Hur ont ska/kan man ha vid en (måttlig) överstimulering? Ont har jag ju haft hela tiden, men det där var ju obeskrivligt. Citodon kan jag inte ta, för då blir jag så lummig i huvudet att jag inte kan skriva arbetet som ska lämnas in imorgon, men jag har tagit alvedon och hoppas på lite lindring. Tycker inte att det går åt rätt håll det här, men jag vill å andra sidan inte vara fånig och ringa kliniken igen när det sagt att jag ska höra av mig nästa vecka om jag inte blivit bättre. Jag var ju trots allt där i tisdags..

Hur hade ni gjort? Och ni som varit överstimulerade, hade ni också jätteont även när det var på väg att gå över?

Tankar inför IVF nr 2

Eftersom jag blev överstimulerad men ändå inte fick ut så mycket ägg så väcks många tankar kring nästa IVF-försök.

Den här gången fick jag Menopur 112,5 IE i 6 dagar och efter det höjdes dosen till 150 IE vilket jag tog i ytterligare 7 dagar. Jag tog alltså menopur i 13 dagar, och dagen efter det togs ägglossningssprutan. Mina östradiolvärden på dag 7 respektive dag 12 var låga och hade inga tecken på överstimulering. Snarare fanns tecken på dålig äggtillväxt, men det visste jag inte då. Jag fick 13-14 äggblåsor men bara 5 ägg, varav enbart två mogna. Sen blir jag ändå överstimulerad, vilket låter så konstigt i mina öron... Väldigt konstigt. Hur kan jag bli överstimulerad men ändå få ut så lite ägg?! Och varför kommer egentligen överstimuleringen i efterhand?

Hur som helst så diskuterade jag med min läkare, A, igår om hur vi ska göra när det är dags för nästa behandling i slutet av oktober/ början på november. Hon blev ju genast skeptisk till att vi skulle höja dosen från start, men efter lite diskussion kom vi fram till att vi gör som planerat att höja till 150 IE, men jag får börja dag 3 efter mensstart istället för dag 2 eftersom kroppen inte reagerar lika starkt då, och de ska hålla tätare koll på mig nästa gång. A har förhoppningar om att jag inte behöver spruta i lika många dagar. Hon menade att det också är av betydelse med antal dagar, inte bara hur stor dosen är. Jag kanske fick hålla på för länge helt enkelt?!

Hur som helst har jag ytterligare ett orosmoment att tänka på inför nästa gång. Nu är jag både orolig för att få för lite ägg, orolig att mina ägg har dålig kvalitet, orolig för dålig befruktningsgrad samt orolig för överstimulering. Sen tillkommer allt annat som kan gå fel. För överstimulering är ju inte bara plågsamt och smärtfyllt, det kan ju innebära att man får avbryta behandlingen dessutom. Nåväl, oroliga är nog alla inför sina IVF:er, för det finns ju så mycket som kan gå fel på vägen.. Bara otur att få en sån himla kass start på vår IVF-resa.

Dagens hälsa:
Hade hoppats på att må bättre idag, men jag tror faktiskt att det gått åt andra hållet istället. Utöver den extrema smärtan så känner mig ännu mer ansträngd med andningen o mår mer illa. Håller tummarna för en bättre morgondag. Studieböckerna ligger på bordet och skriker efter min uppmärksamhet. Jag har inte tid att vara sjuk! Med deadline på fredag förmiddag och ett STORT arbete som knappt påbörjats så känns det enbart ångestladdat att ge mig själv vilostunder. Jag avskyr att pressen är så hög att man inte ens har råd att missa en-två dagar utan att det leder till "katastrof".

Överstimulering

Nä, inte skulle jag väl vänta mig att det skulle vara slut på tråkigheter efter beskedet om att det inte blev någon befruktning av de två små äggen. Det tar visst aldrig slut.

Jag tog mig i kragen och ringde fertilitetsenheten idag och fick snabbt träffa läkaren A (hon som även gjorde äggplocket i torsdags) för en kontroll. Hon gjorde ultraljud både invändigt och utvändigt och lyssnade på mina lungor. Det är visst inte konstigt att jag har ont både i magen och de nedre regionerna eftersom ultraljudet klart och tydligt visade att jag är överstimulerad och har vätska i buken. Äggstockarna var ca dubbelt så stora som de normalt är i min ålder (6 cm på längden/höjden och det är ca 3cm är normalt.). Helt sjukt att se. Men vätskan som läckt ut i buken var inte så riklig att den skulle behöva sugas ut trodde A. Hon sa att det var måttlig överstimulering och att jag borde bli bättre under veckan, men blir jag inte bättre så ska jag höra av mig till dem i början av nästa vecka. Hon ordinerade mig vila, (fast med lite rörelse då och då för att blodcirkulationen ska fungera-vi vill ju undvika blodpropp), mycket vatten och citodon mot smärtan.

Jag tänker direkt på dig Sara som kommenterade igår. Jag tror att det kan vara bra om du också får komma in på ultraljud, det kan ju trots allt vara så att du också är överstimulerad. Det låter onekligen så, och jag tror det är viktigt för dig få komma in och kolla. Uppdatera mig gärna om hur det går för dig!

Vill återigen tacka er alla som kommenterar! Det gör mig alldeles varm. De senaste har jag inte svarat på än, men jag lovar att svara er snart :)

Ont

Har stundtals så ont i magen att jag knappt kan andas. Det känns nästan som om det är hål i magen, och som om hela innanmätet vrids ur som en disktrasa. Det är läskigt, även om jag är van efter nästan 7 år med återkommande magsmärtor. Men de här intensiva, värsta perioderna- de vänjer jag mig aldrig vid.

Har dock varit lite orolig eftersom jag även haft så sjukt ont i underlivet, äggstockar och livmoder sedan äggplocket. Idag är faktiskt första dagen sedan i torsdags då jag inte haltat när jag går... Har även fått rätt rikligt med vita flytningar. Ska ringa fertilitetsenheten imorgon för att se om det är normalt. Innan jag gick hem i torsdags så frågade jag nämligen barnmorskan om jag skulle ha ont i flera dagar, men då sa de att det bara bör kännas smärtsamt på själva äggplocksdagen. Sambon min spekulerade i om jag fått en infektion.
Troligen är inget fel, men visst bör man väl ta det säkra före det osäkra och ringa experterna?!?

Har ni haft ont länge efter äp?

Trots smärtorna var jag tvungen att befinna mig i skolan idag från 8-16 vilket inkluderade ett 6 timmar långt (obligatoriskt) seminarium där jag bl.a. var tvungen att hålla en presentation inför klassen. Svetten rann på pannan i takt med huggen i magen och jag fick verkligen anstränga mig för att inte sitta och rycka till när det gjorde som ondast. Usch och fy för att man inte får vara hemma vid såna tillfällen. Jag börjar fråga mig om jag verkligen kommer att klara den här kursen...

Att laga hjärtat och ladda inför nästa försök

Hur laddar man batterierna på nytt nu då? Hur lagar man allt som är trasigt inombords, som gått sönder när man ställts inför ytterligare ett misslyckande? Kan man ens laga det, eller kliver man helt enkelt över sin trasiga kropp när man rusar vidare mot NÄSTA försök?! Ja, den trasiga kroppen kommer nog att vara trasig för evigt. Men förhoppningsvis händer det i slutänden något så bra, så efterlängtat, att smärtan man känt bleknar bort och hamnar i periferin.

Det här var mitt första ivf (icsi) försök, och det misslyckades helt och hållet. Vi kom aldrig ens så långt som till återföringsdagen. Det börjar att sjunka in mer och mer nu, men sorgen som jag nu går och bär på kommer jag nog behöva dras med rätt länge. Jag vet många kära medbloggerskor och andra starka kvinnor som gått igenom fler misslyckade ivf:er, och att deras resa varit längre än vår. Jag hyser stor respekt för er styrka, för nu förstår jag verkligen hur det känns, hur ont det gör, och hur panikslagen man blir.... Känslan av att marken bara öppnar sig och man handlöst faller ner i ett mörkt, djupt hål. Känslan av otillräcklighet, av ändlös oro inför framtiden, och känslan av ilska mot kroppen. Även om jag har känt detta tidigare, efter många negativa besked om vår fertilitet så är denna gång på ett annat sätt.

Nu måste batterierna laddas inför nästa försök som blir i november. Jag är positiv inför nästa gång-annars skulle jag aldrig göra det igen, men jag är också 1000 gånger oroligare inför resultatet. Jag kommer alltid att ha den misslyckade första ivf:en att relatera till, att jämföra med. Jag kommer att ha svårt att lita på att medicindosen är tillräcklig och att ultraljudsbilderna på VUL stämmer. Jag kommer ha svårt att lita på läkaren om denne säger att mitt östradiolvärde är bra eftersom jag fick höra i efterhand att det inte alls var så bra som de sa den första gången. Redan vid blodprovet fanns tecken på att äggblåsorna kanske var tomma men det fick jag inte veta. Jag kommer att vara skräckslagen inför äggplockets resultat eftersom jag vet att om resultatet blir lika dåligt så misstänker de att det är fel på mina ägg.... Och är det fel på mina ägg+ sambons spermier, då vet jag inte vad jag tar mig till.

Läkaren sa att vi får se detta som en provomgång, att en höjning av dosen från start förhoppningsvis ökar äggtillväxten. Men hennes ord om eventuella dåliga ägg har ändå fastnat. Jag som är så ung, jag som har pco och därmed massor av äggblåsor borde ju ha fått jättemånga ägg. Nej, den naiva bilden krossades direkt. Läkaren och sköterskan sa att de aldrig hade anat ett sånt här resultat hos oss pga åldern (osv), men tydligen händer det. Även om det är väldigt ovanligt, som läkaren sa. Det vanliga är att man har ägg i ca 75% av äggblåsorna berättade läkaren. Jag hade ägg i ca 35% av blåsorna man tömde.

Med läkaren diskuterades anledningarna till det dåliga resultatet. Labbet hade tydligen spekulationer på om stimuleringen varit för låg, eller om jag hade behövt ytterligare en dag med sprutor. De andra alternativen var dagsformen (helt enkelt inte så bra ägg just denna gång) eller att jag (som sagt) har dåliga ägg. Jag kommer aldrig få ett faktiskt svar på vad som gick fel, men nästa behandling kommer kunna vara avgörande för att veta om det är äggen iaf.

Det är långt kvar till nästa gång, så jag har gott om tid att ladda batterierna. Jag tänker dock låta mig själv vara ledsen ett tag till. För det här är ingen lätt resa som vi är med om. Det är en slingrande, guppig bergochdalbana där man aldrig kan förutse varken topparna eller dalarna. Man vet aldrig vad man har att vänta sig bakom nästa hörn..

Livet är så jävla orättvist

Har precis pratat med barnmorkan U från igår. Bara två av de fem äggen var mogna, men inget av dem klarade sig över natten. Det blir ingen återföring... Tårarna vill inte sluta rinna.

Livet är så djävulskt orättvist!!!!

Äggplock- så gick det till

Tidigare har jag läst en blogg där en tjej som gjort ivf förklarade sin dag genom att ange vilken tid och ordning som allt skedde. Jag fann den beskrivningen lätt att följa och tänkte därför härmapa henne lite när jag berättar om min egen äggplocksdag.

06.15- Väckarklockan ringer, men jag har redan legat vaken i en halvtimma -nervös och spänd. Jag gör mig i ordning, fixar mackor till matsäck, försöker kåta upp sambon inför spermaprovet (hihi), och slänger i mig en kopp te och lite fil. Ingen fast föda får ätas innan äp.

07.45- Vi är först på plats på kliniken och möts av glada ansikten. Efter ca femton minuter i väntrummet så kallas vi in i ett patientrum där en barnmorska (U) tillsammans med en barnmorskestudent (S) börjar informera om hur dagen kommer att gå till. Vi får veta att ett till par kommer att befinna sig i samma rum och att vi är nummer två som ska plockas under dagen. (Skönt!!) Vår ungefärliga plockningstid blir 9.45. Vi skriver på ett papper som ger dem rätt att forska på ett av våra ägg om de får ut minst 8 st. (Jag vill göra allt jag kan för att föra fertilitetsutvecklingen framåt, så valet att skriva på pappret var lätt).

08.20- Jag tar på mig sjukhusnattlinnet och de vrålsnygga nätstrumporna och känner mig som världens vackraste där jag ligger i sjukhussängen.. (ironisk)



8.30- S kommer in och sätter en infart i min vänsterarm där man ska spruta in morfin under äggplocket. Vi pratar en hel del om hur jobbigt det är med väntan och ovissheten när man inte lyckas bli med barn.

8.45- En timma kvar. Jag tar Alvedon och stesolid (lugnande). Känner mig snabbt lite smått groggy, men lyckas ändå läsa det sista av Martina Haags underhållande bok "glada hälsningar från missångerträsk". Bra distraktion..

9.45- U kommer in till vårt rum och säger att det är dags att rulla iväg. Hon kör ut min säng till toan där jag får kissa och ta av mig trosorna. Sedan kör hon vidare till behandlingsrummet. Där får jag hoppa ur sängen och gå in i behandlingsrummet för att först väga mig och sedan lägga mig i gynstolen. Inne i rummet är både U, en annan barnmorska som ansvarade för äggvätskan samt den gulliga, rödhåriga läkaren (A) som vi träffade på vårt IVF-informationssamtal.
-Läkaren A börjar med att tvätta underlivet med någon svidande svamp/tuss medan U kopplar in morfinslangen i infarten och en pulsmätare på min hand. Sambon står bakom mitt huvud och håller mig i handen.
-Efter tvättningen sätter A in ett instrument i underlivet som vidgar upp och gör det möjligt för henne att lägga lokalbedövning med sprutor omkring livmodertappen. Okej jag måste erkänna, det var inte smärtfritt som en del säger. Men det kunde ha varit värre, och barnmorskorna pratade hela tiden lugnande med mig.
-Därefter förs en ultraljudsstav in, utan glidmedel eftersom det inte funkar för äggens skull. Sambon knorrar och tyckte det är jobbigt att stå vid sidan av eftersom han är medveten om att det kommer göra ont för mig. På en stor skärm ser vi hur A först mäter min livmoder för att veta hur långt man behöver föra in embryot vid återföringen. Sen kollar hon vilken äggstock som verkar vara lämpligast att börja med. Här börjar den tuffa biten.
-Att punktera äggblåsorna och suga ut äggen gör stundtals väldigt ont. U pumpar på med morfin pö om pö när hon ser att jag har ont, och både hon och sambon påminner mig ofta om att jag måste andas med djupa andetag. Det är minst sagt nödvändigt eftersom jag är så spänd att jag ligger och håller andan när de inte påminner mig att andningen är viktig. (Djupa andetag hjälpte faktiskt när man skulle hantera smärtan också.) Någonstans där börjar tårarna forsa. Det är så mycket känslor, nervositet och spänning som ligger och trycker, och U berättar att morfinet även kan lätta på trycket så mycket att man blir väldigt ledsen. Det är helt normalt säger hon och torkar mina tårar med en servett.
-På skärmen försöker jag att följa hur A för in katetern i varje äggblåsa och hur vätskan sugs ut och transporteras ner genom ett rör till barnmorskan bredvid labb-luckan. Jag försöker att hålla räkningen. Får det till 7-8 i ena äggblåsan, men sen gör det så ont att jag tappar fokus. Vid sista ultraljudet räknade läkaren till 13-14 blåsor, och jag tror att det var ungefär så många blåsor som töms idag.
- När allt är färdigt så tvättas mitt underliv igen och instrumentet sätts åter igen in för att A ska kunna kolla efter blödningar. Allt ser okej ut, men viss blödning är normalt eftersom slemhinnan punkterats upplyser A mig om. Jag frågar om det var många blåsor, men hon svarar bara "det var ett gäng". Berättar att vi får besked senare ifrån labb gällande hur många ägg de hittat.

10.10- Jag får trä på mig såna där utsnygga nättrosor med en binda i och får sätta mig upp långsamt. Är väldig groggy, yr, svag och illamående. Med U under ena armen och sambon under den andra blir jag ledd ut till sängen som står i korridoren. På väg till rummet är jag så yr att jag nästan kräks när sängen rullar fram i korridoren. Jag får en kräkpåse, en värmepåse att lägga på magen och bäddar ner mig under filten. Det gör nästan ondare nu än under själva ingreppet. Vill inget annat än sova, men mår så illa att jag nästan kräks så fort jag slappnar av.

11.00- Fyrtiofem minuter har gått och jag börjar inse att jag inte kommer att kunna somna. Sambon tar fram matsäcksmackorna och hämtar en kopp te till mig. Mums

11.30- Barnmorskan U kommer in med en lapp från labbet. Resultatet från äggplocket står högst upp. Jag börjar gråta...5 ägg. Det var allt. Jag hade ärligt talat förväntat mig det dubbla. Jag och sambon sitter praktiskt taget tysta ända till barnmorskorna U och S kommer tillbaka för att ge mer information.

11.45- Det andra paret i rummet har gått hem. U och S kommer in och sätter sig ner framför oss. Vi får information om lördagens inplanerade återföring och diskuterar dagens resultat. U förstår besvikelsen och säger att resultatet är i underkant eftersom man helst ser att det blir 8-9 ägg. Men hon säger också att vi absolut inte ska tappa hoppet eftersom vårt guldägg mycket väl kan vara ett av de fem äggen som man fått ut idag. Hon berättar att kliniken ringer på lördag morgon om det inte finns något ägg att återföra. Men hon säger även att jag kan ringa in imorgon fm och kolla om de först och främst blivit befruktade.

12.00- Jag klär mig, får utfarten uttagen och vi vandrar långsamt hemåt.

Eftermiddagen- Jag har haft väldigt väldigt ont efter ingreppet. Trodde att jag skulle svimma när jag skulle kissa- det gjorde så ont. Har tagit dubbla citodon och legat uppkrupen i soffan med täcke och kudde hela eftermiddagen medan sambon har tagit hand om mig. Så underbart att han varit hemma hela dagen. Stundtals har jag känt mig väldigt orolig för hur det ska gå, och andra stunder har jag känt mig hoppfull. Google är ens värsta fiende just nu... (!) Snart är det dags att sova. Är minst sagt orolig för hur jag ska orka med skolan imorgon.. Både på ett fysiskt och psykiskt plan.

Så, det var min dag. Nu har jag alltså genomfört mitt första äggplock! Om jag har tur så slipper jag göra ett nytt inom en snar framtid.

Äggplock färdigt

Jag kommer att informera mer om hur äggplocket gick till senare, men just nu har jag inte ork nog att förklara mer än resultatet.

Vi fick bara ut 5 ägg ifrån de 13-14 blåsorna... Ärligt talat är jag både besviken och orolig eftersom man helst ska få ut minst 8-9 stycken...

Jag har vansinnigt ont efter äggplocket. Sambon servar mig med mat när jag ligger här nedbäddad i soffan. Det är jag minsann värd efter den här påfrestande dagen.

Mer uppdatering kommer ikväll eller imorgon.

10 timmar kvar till äggplock

Har precis slagit ihop kurslitteraturen för dagen såhär strax efter kl 21 på kvällen. (härligt att vara student?! Not all the time.... Well not so often really..) Är så klart helt slut, men jag har varit så upptagen med dagens grupparbete att jag knappt hunnit tänka på morgondagen. På ett sätt var det nog bra.

Laddar upp inför morgondagen med lite (för mycket) daimtårta och grädde. Det tyckte jag och sambon att vi var värda :)


Okej, jag kan inte lura mig själv- jag är supernervös inför imorgon. Mer för resultatet än för smärtan.

Klockan 07.45 ska vi befinna oss på sjukhuset. Det är tio timmar kvar tills dess. Kommer jag ens kunna sova en blund i natt med alla dessa tankar i huvudet?! Tveksamt.

Tack för alla lyckönskningar, ni är ju så fina och underbara!!

Ägglossningssprutan

Dagen har varit stressig och jag har så vansinnigt ont i magen att jag helst skulle velat ligga hemma i soffan hela dagen. Studierna kräver mer än någonsin och jag känner mig helt slutkörd trots att det bara gått en dryg vecka. Kraven på oss studenter är skyhöga och trots att lärarna är medvetna om det så kör de på med samma höga tempo år efter år. Min ork är begränsad sedan en sjukdom under gymnasietiden, energin räcker helt enkelt inte till såsom den gjort tidigare. Mina återkommande smärtor i magen stjäl också sin beskärda del av min ork.. Jag är så envis så vanligtvis presterar jag ändå bra, men bristen på energi ligger mig verkligen i fatet när jag studerar. Det spills mycket blod svett och tårar för att jag ska klara av det. Jag är glad att det snart är över.

Nåväl, att jag är extra stressad nu är inte alls konstigt. Mitt emellan obligatoriska seminarier, grupparbeten och föreläsningar ska äggplock pressas in, sprutornas biverkningar ska hanteras, och oron för framtiden ska ignoreras för att överhuvudtaget hitta någon form av koncentration och disciplin. Jag önskar att jag kunde ta ledigt. Ta hand om mig själv mer. Ta en paus från studierna och spendera de nästkommande två veckorna hemma i lugn och ro. In my dreams, right?! Gör jag det så får jag gå om kursen nästa termin och får inte skriva c-uppsats den här hösten. It sucks..

Nu är ägglossningssprutan äntligen tagen! Jag fick den enkla varianten, färdigblandad och väldigt lik olgalutranet. Busenkelt! Fast tre droppar rann ut när jag öppnade korken. Hoppas det inte gör något.


Magen är svullen som en ballong. Stenhård. Gör svinont. Normalt? För övrigt syns ärret från titthålsoperationen (i maj) under naveln. Har läkt rätt fint. Det är fantastiskt att en operation visar så lite spår på kroppen.

Nej, nu ska jag snart ta mig i kragen och gå och lägga mig. Mina tankar kretsar kring ivf non-stop, natt som dag, så jag sover dåligt.. Vi får se om jag kan sova i natt. Det skulle behövas efter en dag som denna.

Tänker på er alla bloggare och ivf:are. Ni är starka som går igenom det här!!! VI är starka!
Kram på er

Sprutdag 12, VUL och nyheter

Trots att jag vaknade gång på gång hela natten av ont i mage och äggstockar så har detta varit en väldigt bra dag.

Jag var på VUL idag kl 13.45. Allt såg bra ut och äggblåsorna hade växt till sig över helgen. Läkaren räknade till ca 9 st i ena äggstocken och ca 4-5 i den andra. Det var kanske 4 som var riktigt bra storlek och resten var över 10mm men inte färdigvuxna. Men han sa 13-14 stycken som var över 10mm, och även om alla dessa inte skulle ge ägg så såg det fint ut. Kanske inte är så konstigt att min mage är stor som en ballong nu då?!

SÅ, på torsdag är jag inbokad för äggplock.. Torsdag, jisses det känns helt overkligt!! Snart är vi där. Idag är alltså sista sprutdagen med menopur och olgalutran, så imorgon kl 21.00 är det dags för den slutgiltiga ägglossningssprutan. Onsdag blir medicinfri, och på torsdag ska vi infinna oss på sjukhuset kl 07.45...



Hur gör man nu då för att inte oroa sig för de resterande stegen? Ja menar, det är ju fortfarande så mycket som kan gå fel. Får de ut ägg? Blir äggen befruktade? Kommer de överleva fram till ET? Hur kommer vi hantera tiden innan och efter testdagen? Nä, det där måste jag lära mig att försöka lägga åt sidan. Några tips på hur jag kan göra? Hur har ni gjort?

Firar dagens härliga besked med te och drömmar. Ja alltså inte de där drömmarna man har i tankarna, utan kakorna ;) Mums!

Informationsmötet om IVF/ICSI

Jo, igår var vi faktiskt på vårt första möte inför höstens IVF. Jag hade egentligen fått tiden bokad den 28/8, men när jag ringde in i hopp om tidigare tid så hade de precis fått in ett återbud för torsdagsmorgonen. Helt fantastiskt! -Den tar jag, sa jag med entusiasm och lycklig röst. Jag tackade sköterskan, la på luren och hoppade runt och fnittrade i lägenheten. Ja, detta var alltså i tisdags, och i onsdags så fick vi brevet som istället gjorde att tårarna forsade. Plötsligt kändes allt så osäkert igen eftersom läkarens formulering var: "Om kromosomprovet visar sig vara negativt så planerar vi in IVF". Jamen, jaha? Bara då?  Inte annars?? Hur länge ska vi vänta för det?? Jag var så arg på den socialt inkompetenta läkaren, på att jag inte ens fick vara genuint lycklig och hoppfull ens i två dagar, och arg av rädsla inför framtiden.

MÖTET:
Så kom torsdagen, igår alltså, och det var dags för vårt möte. Vi var ute i god tid eftersom sambon skulle ta blodprov till kromosomanalysen innan vårt besök. Läkaren var lite sen, och jag blev allt mer nervös. Nästa som om jag skulle gå på audition- fast nu handlade det om mitt liv, min framtid och min möjlighet att bli mamma.  En kvart efter utsatt tid kom en dam med kort rött hår och glasögon, iklädd blå sjukhuskläder, för att hämta oss. Vi satte oss i ett litet kontorsrum på varsin stol och den kvinnliga läkaren satte sig framför oss där hon kunde titta på datorn. Hon vann vårt förtroende redan när hon med ett busigt leende på läpparna sa: -Ja, ni är här för att göra IVF alltså?!

I jämförelse med ST-läkaren vi hade haft på vårt första möte på kliniken så var kvinnorna som natt och dag. Vår första läkare hade varit kall, oengagerad, orutinerad och hade inte ens brytt sig om att läsa vår journal innan mötet. Hon gav ett fruktansvärt dåligt bemötande, och det var skönt att i efterhand få veta att vi inte skulle ha henne i fortsättningen eftersom hon bara varit där i fyra veckor i utbildningssyfte. DOCK borde en sådan läkare inte ens få ta första besöken för de par som kommer in till kliniken, för det krävs en stark empati för att hantera barnlösa par som kämpat länge..
Hur som helst så var vår nya läkare helt tvärtom. Hon har jobbat där i många många år och har både kunskapen, empatin och den sociala förmågan som krävs för att vara läkare på fertilitetsenheten. Hon satt och log hela tiden och var sådär sprallig när hon pratade. Jag kunde inte låta bli att le när hon plirade på mig. Som sagt hade hon vunnit vårt förtroende redan vid första meningen.

På mötet gick hon igenom statistik, information och risker. Hon pratade både allmänt om IVF och om hur vi skulle göra i vårt specifika fall. Hon lät oss ställa de frågor vi hade kladdat ner på ett papper, men de flesta frågorna hade besvarats redan under samtalet. Vi frågade vad som kunde gå fel, och om de kunde hitta fler fel på oss under resans gång, och på så sätt har vi åtminstone fått med oss den informationen på vägen och slipper bli helt chockade om något av det händer för oss. Listan är såklart lång på vad som kan gå fel, men i nuläget vill vi fokusera på allt som är bra, och hoppet att vi ska lyckas genom ICSI. Läkaren gjorde även ultraljud på mig och avgjorde dosen på medicinen utefter alla omogna äggblåsor. (Alltså PCO:n). Hon hittade dock en blåsa som var ca 18x13mm stor (!). WHAT?! På dag 79 i menscykeln.. Hypotetiskt sett skulle det alltså kunna leda till att jag har ägglossning efter helgen ungefär. Helt naturligt. Det kändes roligt att se.

Efter mötet fick vi träffa en barnmorska som förklarade hela IVF processen i ord och genom bilder. Hon lärde mig att blanda menopur-sprutorna och hur jag skulle sticka mig själv i magen med sprutorna. Det gick bra och kändes knappt. Nålen är så tunn. Barnmorskan var också trevlig och både jag och sambon gick ut därifrån med ett leende på läpparna. Vi fattade varandras händer på väg till hissen och sa till varandra: -Det känns jättebra. Förvånande bra. Vilken skillnad. Såhär bra trodde vi inte att det skulle kännas.

SÅHÄR  KOMMER DET ATT SE UT FÖR OSS:

1. Kromosomprovet ska ta ca en månad att analysera. När provsvaret kommer så börjar vi vår IVF!!! Om provsvaret är negativt vet vi exakt vad vi ska göra. Är det däremot positivt så måst vi tänka om och i så fall kommer vi få ta ställning till om vi vill ha donerade spermier eller remitteras till Uppsala där man kan genomföra genetisk diagnostik på embryona innan de återförs. PGD kallas det. Ett sådant besked skulle  förlänga vår väntan ytterligare och skulle försvåra vår process. MEN, läkaren sa att det är ytterst ovanligt att de hittar ett kromosomfel, så hon tyckte inte att vi skulle oroa oss. 
2. Kromosomprovet kommer tillbaka. (Mitten av september??) Om det är negativt så ska jag framkalla min mens med primlut-nor. (Tack för att jag fick byta bort provera)
3. Mensen kommer. Blödningsdag två ska jag börja spruta med menopur (dos 112.5) kl 21 i ett antal dagar framåt. Jag fick en relativt svag dos och ska kollas noga med ultraljud för att undvika överstimulering.            (TACK för att jag fick korta metoden. Det är jag så glad för!! Hon sa att jag har så många ägg att det är lätt att bli överstimulerad annars.)
4. Dag 5 ska jag ha två sprutor, för då ska orgalutran se till att jag inte har min vanliga menscykel. 
5. Dag 5-7 (där det finns en tid) ska jag på första ultraljudet för att kolla äggutvecklingen. Eventuellt höja eller sänka dosen och spruta vidare eller sluta. I värsta fall avbryta behandlingen.
6. När jag sprutat tillräckligt många dagar för att äggen ska ha växt till sig så ska jag ta ägglossningssprutan Otrivelle kl 21. Jag ska helst ha 8-9 ägg, men man fortsätter behandling om det finns fler än 3 stycken.
7. Ett och ett halvt dygn senare är det förhoppningsvis dags för äggplock. Den dagen lämnar även sambon spermaprov och på labb försöker de befrukta äggen via ICSI. Mer info om det i senare skede. Tar halva-hela dagen beroende på väntetid.
8. Har vi sedan tur så blir det återföring 2 dagar senare. Ett ägg om det är god kvalitet, och eventuellt två ägg om båda är av dålig kvalitet. Om embryon av god kvalitet blir över så fryser man dem. Alla försök att sätta in frysta embryon ingår sedan i samma landstingsförsök. (Det är positivt)
9. Om försöket misslyckas så måste en naturlig mens komma innan man kan sätta igång med försök nummer två, alternativt ett FET (frysta embryon).  Fast i mitt fall framkallar man ju mensen med primolut-nor.

ALLTSÅ:
IVF (eller ICSI)  kommer förhoppningsvis att starka i Oktober!! Egentligen kommer det ju kännas som man startar i september eftersom jag redan då börjar äta tabletter för att framkalla mensen, men själva sprutstarten blir under oktober. Läkaren sa att vi kunde uppskatta tiden till äggplock till ca två månader framåt i tiden. Två månader känns faktiskt väldigt snart när man ser det så. Hade jag fått köra långa metoden hade det blivit ca en månad längre fram.

Jag är så glad att jag fick den där återbudstiden. Så glad att vi börjar se slutet på passiviteten, slutet på väntan på behandlingsstart. Så glad för att vi fick en bra läkare. Nu känns allt mycket tryggare. Nu finns det ju i alla fall lite hopp om att det skulle kunna bli en graviditet innan året är slut.

Egentligen skulle man kunna se den här månaden av väntan som sommaren. Alltså, vi kan inte göra något för att påverka situationen, så därför bör vi släppa det ett tag och fokusera på att leva här och nu. Det är lättare när man kan åka bort och fly vardagen ett tag, men om vi planerar in mycket roliga saker så kanske det känns lite lättare i alla fall. Tiden går säkert snabbare än vad man tror. Jag är nöjd och glad efter vårt möte. Det känns skönt att återfå förtroendet för klinikens läkare :)

Fråga gärna om ni undrar något!!!!!

Kromosomprov för sambon

Nej, just nu känner jag att jag inte orkar mer- inte fler besked som förlänger vår väntan, som äventyrar vår chans till barn, som stör vår tillvaro och vänder uppochner på vårt hopp. Mitt psyke är så uttröttat, så skört, så osäkert nu...

Min sambo fick ett brev från sjukhuset där det stod att hans hormonprover såg bra ut, så nu måste en kromosomanalys göras- först när den analysen är färdig kan ivf planeras :( suck pust och stön....
Kromosomprov tar (utefter allt jag läst mig till) mellan 6-12 veckor att få svar på... Nä nu känns det inte bra i magen. :( hur snabbt fick ni veta? Ni som gjort provet?? Har han avvikelsen så blir våra beslut om framtiden tuffare. Det här är för mycket vändningar, för mycket nya inputs som förstör den där positiva känslan av att det närmar sig behandlingsstart.

Idag är jag instabil och gråtmild- sjuk och uschlig till råga på allt. Lyssnar på härlig 60-tals musik och försöker hitta tillbaka till den där bra magkänslan jag hade innan jag fick brevet uppläst för mig idag vid lunchtid.

Allt går! Eller?! Jo, vi ska ta oss igenom denna prövning! Vi ska minsann få ett barn till sist. Vi kan klara det här!

Funderingar

Nu är jag sådär trött att det värker i hela min kropp.. i varje liten millimeter av mina muskler och lemmar. Jag har gjort något busigt och självförtroende-boostande idag. Jag kan inte säga vad det är för då förstår nog folk vem jag är, men det har i alla fall varit en lång men rolig dag med mycket trevligt folk och härlig, nervpirrande stämning. Därför är jag helt slut nu.

Trots att jag varit fullt upptagen hela dagen så har jag tänkt mycket på höstens ivf (ICSI). Jag funderar och funderar. Vänder ut och in på alla funderingar och låter dem mala i huvudet tills de känns alldeles uttjatade.

• Jag tänker på hur jag kommer att må. Kommer jag spy precis lika mycket som när jag äter pergo och provera? Kommer jag ha sådär hiskeligt ont i magen eller en ytterligare 3-veckorsperiod med konstant migrän?
• Hur ska jag kunna dölja att jag måste ta sprutor flera gånger om dagen när jag är i skolan? Hur ska jag kunna förvara dem när jag är där? Kylväska? (Kanske någon som har förslag?)
• Kommer jag att få den långa eller korta metoden? Jag vill ha den korta helst, men samtidigt läser jag att många rekommenderar den långa metoden för PCO:are. (Ni som har PCO, vilken metod fick ni?)
• Hur ska jag klara av skolan samtidigt som ICSI:n? C-uppsats och C-kurs... puh
• När kommer det att dra igång? Direkt efter mötet hoppas jag såklart. Men hur ska jag göra med mensen som inte dyker upp tro.. 

Ja... det där är bara ett litet urplock av frågor som surrar i mitt huvud. Kanske finns det några av er vänliga läsare som kan hjälpa mig med era erfarenheter? :) Det skulle uppskattas. Jag blir tokig på att inte veta, att vänta på mötet. Det är ju så nära, men det känns så långt bort. Ni känner säkert igen känslan..

--->CD (cykeldag) 74. Suck.. Har haft ont i äggstockar ibland på kvällar, nätter och morgnar, men annars ingenting som händer.
---->24 dagar kvar till uppstartsmötet.

Bitterhet

Idag är jag lite bitter på livet eftersom jag mår dåligt så himla ofta. Har haft migrän två dagar i streck och idag trodde jag att allt var bättre när jag vaknade, men attans där hade jag fel. När jag tagit tåget till min bror slog huvudvärken, illamåendet, yrseln och den envisa smärtan i magen till.. Trodde jag skulle spy på tåget hem och hade svårt att ens kunna andas (som så många gånger tidigare). Jag är så trött på att må så dåligt utan att veta varför, så idag tar jag på mig offerkoftan och tycker att livet är rätt orättvist. Offentliga platser är aldrig bra när jag mår sådär så jag är glad att jag klarade mig upp till lägenheten utan att trilla ihop eller spy på gatan.

När jag kom hem så låg kallelsen till ivf-mötet i brevinkastet. Jag vet inte vad som framkallade tårar när jag såg kallelsen, men plötsligt blev jag fullständigt medveten om att det här är vår nya verklighet. Det kommer faktiskt att hända på riktigt. Ivf hör till vår närmaste framtid! Ibland känns det nämligen som om man ska vakna upp i en annan verklighet, som om allt bara är en dröm. Jag ser fram emot IVF-en (icsi) med skräckblandad förtjusning. Har välgrundade rädslor för hur kroppen ska tåla hormonerna eftersom jag mått obeskrivligt dåligt av pergotime. Men det är bara att stå ut och tänka att man gör det av en anledning. Jag är också rädd för att vi ska få fler chockbesked när vi väl håller på. En annan rädsla handlar om hur jag ska kunna hantera IVF-processen samtidigt som jag läser c-kursen och skriver c-uppsats i skolan. Jag som är så stresskänslig... Detta blir en riktig prövning. En prövning som troligen blir en av de största i hela mitt liv.

CD (Cykeldag) 71, men ingen mens i sikte... :( suck

27 dagar kvar till IVF-mötet.. Vill bara spola fram tiden!

Nu ska jag sitta uppkrupen i soffan med en kopp te och se på film. Pluggandet får banne mig vänta-

Tid till uppstartsmöte

Äntligen har vi en tid för ivf-möte! Det lönar sig att ringa och prata med sköterskorna :) Den 28e augusti ska vi träffa läkare för information om icsi och sedan barnmorska för att lära oss/mig sprutteknik. Känns skönt att äntligen ha ett datum att se fram emot!!! Dessutom ska vi få en ny läkare (puh) eftersom den vi hade tidigare inte längre är kvar. Hon var tydligen ST-läkare under utbildning. Det känns jätteskönt eftersom vi blev så dåligt bemötta av ST-läkaren när vi var där sist. Man behöver en trygg och empatisk läkare när det kommer till så känslofyllda saker som fertilitet...

69 dagar sedan förra mensen... Herregud va trött jag blir på att kroppen inte fungerar. Nu surrar även tankarna kring ivf:en och vad som är bästa sättet att sätta igång behandlingen snabbast möjligt. Jag har ju egentligen ingen aning om hur pass långt efter infomötet som läkarna vill att vi ska starta, men personligen vill jag ju starta direkt. Vad är bäst tror ni? Att framkalla mensen nu med provera så att den kommer ca 2 veckor innan infomötet? Eller ska jag avvakta? Ska jag chansa på att jag kanske inte får mens innan mötet? (en månad kvar) Vad hade ni gjort? Jag har läst en massa om behandlingstid och vad jag förstår så börjar vissa på cykeldag 21 och andra på dag 2. Kan någon förklara skillnaden för mig? Jag blir inte klok på hur det ligger till.

Bergochdalbana av känslor

Tankarna går verkligen upp och ner, hit och dit under dagarna. Jag tänker fortfarande mycket på höstens ICSI.. Jag är nervös, spänd, förväntansfull, orolig... Hur skulle det kännas om första försöket misslyckas? Om det andra och tredje försöket misslyckas? Hur skulle det kännas om det första försöket lyckas och jag blir gravid? Hur skulle vi kunna överleva om vi sedan förlorar barnet? Hur tänker ni som är i samma sits som jag, i väntans tider.. Tänker ni lika mycket på framtiden som jag?

Novellfilm om barnlängtan och ivf

Ett tips till er alla: Se den här novellfilmen med Josephine Bornebuch (från solsidan) som verkligen fångar upplevelsen av att längta efter barn, att gå igenom ivf och att mötas av ständiga misslyckanden... Tårarna rann. Jag kunde inte göra annat än identifiera mig med henne... Så för er som missade den, gå in på länken och kolla!!


http://www.svtplay.se/video/150806/liv-lust-langtan


-skrivet på min iphone