"Vårt" land stänger ner internationella adoptioner...

När ska eländet ta slut? Orkar jag ta mig igenom allt som händer oss..

Idag fick jag veta att KENYA stänger ner sina internationella adoptioner på grund av att det pågår människohandel i landet. Det hävdas att människohandel kan maskeras och "göras laglig" via välgörenhet (uppenbarligen syftat till adoptioner- även om jag personligen har svårt att se en adoption som renrakad välgörenhet). Hur som helst har landet stängt sina internationella adoptioner på obestämd framtid.

Att få det beskedet var som att köra in en kniv i mitt hjärta och vrida om varv efter varv efter varv. Kenya var ju VÅRT land. Kenya var ju vårt val. Kenya har ju fått våra hjärtan att bulta så hårt av längtan, och vi har i drygt ett halvår förberett oss mentalt för ett års boende i landet. Bloggar har lästs, google har överkonsumerats och afrikanska barn har beundrats på stadens gator. Kenya hade kunnat ge oss ett barn om 2 till 2,5 år. Plötsligt hade det blivit så verkligt och handgripligt att vara så "nära"- det gick att se ett ljus i tunneln. Att få ett barn genom graviditet känns så långt borta nu och som jag har sagt tidigare så har vi bestämt att vår äggdonation tillsammans med immunologisk behandling får bli det allra sista försöket att bli gravid och föda ut ett barn. Jag har inte mycket hopp för att det ska funka, och har därför börjat närma mig den kenyanska adoptionen som plan A istället för plan B.

Men ljuset i tunneln släcktes inom loppet av en minut när jag läste rubriken. Jag föll gråtande ihop min makes famn, sittandes på golvet framför en sprakande vedspis hos min svärmor. I timmar rullade stora krokodiltårar ner för mina kinder. Timma efter timma av tröstlös gråt och rinnande snor. Svärmor och maken försökte trösta med att det kan förändras och att vi inte vet vad som kommer att hända, men för mig så är det här beskedet så enormt känslomässigt nedbrytande. Den där varma tanken på en kenyansk adoption som jag hade förlitat mig på om (eller när...) våra desperata 9 försök med IVFer inte fungerat har plötsligt raserats. För mig är det stort. Det är enormt. Det är för stort. Nu hamnade ÄNNU mer press på mitt sista försök, och press hade jag redan så mycket att det räcker och blir över. Att ha ett sista försök är automatiskt försett med enorm press eftersom det inte finns några chanser därefter. Då är det slut. Finito. The end. Nästa kapitel i boken.

Just nu känner jag mig tom inombords. Tom, känslomässigt illamående och alldeles darrig i kroppen. Mina ögon är svullna och svidande, och jag inser hur traumatiskt det är för en människa att kastas mellan så stora och tunga besked i livet. Till råga på allt blev min nya Iphone 6a stulen i torsdags, mitt framför ögonen på mig.

Ibland blir det verkligen för mycket. Ibland undrar jag vad meningen är med att utsättas för så otroligt mycket som vi måste gå igenom.