Visar inlägg med etikett FET2. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett FET2. Visa alla inlägg

torsdag 2 januari 2014

Del 3- Chocken.. När man inte trodde att det kunde bli värre

Jag trodde att vi hade nått toppen av elände efter den där blodiga julen- men där hade jag fel. För veckan som följde blev tortyr på en nivå som jag inte tycker att någon förtjänar. Allt var inte över ännu.

Inlägget blir långt, men jag rekommenderar att ni läser hela, för det finns saker jag ännu inte berättat..

De första dagarna efter jul handlade om ren och skär överlevnad. Vi försökte desperat att distrahera oss genom shopping på rean, och genom att se på film. Inom mig gnagde ständigt känslan av att något inte stod rätt till. Jag hade aldrig sett hinnsäcken komma ut bland alla klumpar och det har jag alltid gjort tidigare. Dessutom blödde jag ganska lite varje dag och fortsatte känna mig gravid. Illamåendet blev dagligen värre och brösten började förändras.

Varje dag tog jag nya graviditetstest. De första två var till synes något svagare, men bara marginellt, och teststrecket dök alltid upp innan kontrollstrecket. Tredje dagen efter blödningen var strecket återigen mycket starkare än kontrollstrecket och förvirringen var total. Att ta in missfallet var därför ytterst svårt, men jag visste dock sedan tidigare att både symptomen och de positiva testen skulle kunna dröja kvar i veckor...

Den 27:e december kom äntligen den första dagen emellan högtiderna då gynmottagningen hade sin akutmottagning öppen. Jag ringde direkt på morgonen och berättade att jag störtblödit och fått missfall, men att jag trodde att allt inte kommit ut än och helt enkelt måste se svart på vitt att livmodern var tom för att förstå att jag förlorat graviditeten. Tack vare att jag haft två missfall tidigare och har den övriga ivf-historien bakom mig så fick jag en tid hos en av läkarna några timmar senare. Faktum är att det faktiskt var en av mina ivf-läkare, och även om hon inte är min favorit så grät jag av lycka när hon ringt upp och gett mig en tid eftersom hon verkligen förstod hur oroliga vi var.

Även om man vet innerst inne att man haft missfall är det otroligt svårt att se den tomma livmodern på VUL. Så det var på skakiga ben vi gick dit och jag var så nervös att jag höll på att kräkas. Det finns ju alltid en liten strimma hopp, oavsett hur ologiskt det må vara under omständigheterna. Vi blev väl omhändertagna och invisade till undersökningsrummet. Jag berättade att jag blödde lite smått fortfarande med inte så att det droppade. Fick hoppa upp i gynstolen direkt och efter att ha kollat lite snabbt i slidan satte hon in ultraljudsstaven och sa att hon först skulle kolla lite själv och sedan berätta vad hon såg.

Jag såg direkt att något inte såg ut som vanligt. Där fanns något... Mycket riktigt säger läkaren att graviditeten ännu är kvar och pekade på en liten hinnsäck och gulekropp på 6-6.5mm. Men? Va? Hade jag alltså rätt i att allt inte var ute ännu? Jag hade nästan börjat tro att jag hade inbillat mig. Men, ännu var jag alltså fortfarande gravid...(!) Hur var det möjligt?

Läkaren sa att det såklart var kritiskt att jag blödde och kunde också se att hinnsäcken låg ovanligt lågt placerad i livmodern. Den låga placeringen innebar ökad risk för missfall, men behövde inte betyda att det var kört. Allt hon egentligen kunde säga var alltså att det såg normalt ut för v.5+2, men att det var omöjligt att säga om blödningen var starten på ett missfall. (Den blödning som hade forsat i timmar och innehållit både slemhinna och klumpar). Det var alltså bara att avvakta och bokas in på en ny tid veckan därpå då jag skulle vara i 6+1. Då skulle vi kunna få ett mer säkert besked på om det var missfall, MA eller om det (mot förmodan) skulle finnas ett foster där inne.

Chocken var total. Men samtidigt hade jag ju anat det eftersom jag inte sett någon hinnsäck komma ut.

Veckan som följde var enbart tortyr på hög nivå. En vecka jag önskar jag hade sluppit när livet redan var så tufft för oss. Hade det inte hänt nog? Jag lyckades inte fungera som människa. Min man hade gett upp hoppet redan vid den första blödningen, men själv lyckades jag inte styra tankarna till att ställa in mig på att det var kört. Hoppet smög sig på mig som en listig listen iller och förlamade mig på alla sätt och vis. Varje vaken minut tänkte jag på hur det skulle gå. Oroade mig, grät, hoppades och sörjde. Jag var nära upplösningstillstånd..

Varje dag blödde jag, men symptomen för graviditet stannade kvar. Jag var yr, hade växtvärk i livmodern, foglossning, och var illamående. Och testen blev inte svagare. Fanns det en chans?

Den 30e mådde jag riktigt dåligt och var påväg att både svimma och spy i biblioteket där jag satt med uppsatsgruppen och pluggade. Den kvällen kunde jag knappt stå på benen. Jag började ana oråd, men tänkte att det kunde vara positivt också.. Det var det inte!

På nyårsafton började nämligen blodet forsa igen. Och detta var den värsta störtflod jag varit med om i hela mitt liv! Det var som om någon suttit på en kran där inne, och det kom så mycket att jag blev rädd. Vi hade precis bokat dyra tågbiljetter till stället där vi skulle fira nyår, men istället fick vi bege oss till sjukhusets avdelning för kvinnosjukdomar som var den enda öppna avdelningen under helgen. Vi åkte dit för att de skulle ta emot oss, även fast de vanligtvis inte gör det när man blöder under en graviditet. De tar bara ytterst akuta fall säger de. Hur som helt blev vi mottagna ganska snabbt och fick träffa en läkare inom 30 minuter. Vid den tiden blödde jag så kraftigt att det forsade ner för benen så fort jag drog ner trosorna, och jag kunde nätt och jämt ta mig mellan omklädningshytten och britsen innan benen var rödrandiga.

Ultraljudet visade att hinnsäcken och gulkroppen fortfarande var kvar, och hinnsäcken hade nu växt till drygt 13mm. Allt såg alltså normalt ut, men med tanke på blödningen så var det fortfarande omöjligt att förutse utgången. Eftersom vi hade ultraljud inbokat två dagar senare var det alltså bara att avvakta tills dess för att se vad som hänt. Jag önskar att jag inte hade sett att hinnsäcken hade växt, för det gjorde dessa dagar otroligt svåra att hantera.

Den dagen, kvällen, natten, och dagen därpå blödde jag mer än vad jag trodde var fysiskt möjligt och hade jag inte vetat bättre hade jag trott att jag skulle förblöda. Det kom hela tiden ut stora stora klumpar och en massa slem/ bitar av slemhinna. Men ingen hinnsäck... trodde jag i alla fall. På kvällarna hade jag knappt kraft att resa mig ur soffan för att gå till toaletten (vilket jag var tvungen att göra stup i kvarten). Blödningen ville helt enkelt inte försvinna, och inte heller de stora klumparna. Livmodern krampade och jag kände mig riktigt öm i hela underlivet och nederdelen av magen, men jag vågade inte ta citodon mot smärtan eftersom jag ännu inte visste om jag fortfarande var gravid. Smärtan är tyvärr kvar idag också.

Vill ni veta det sjukaste av allt? Trots niagrafalls-blödningen så kunde jag inte släppa hoppet och trodde faktiskt in i det sista att vi skulle se ett foster på dagens ultraljud. Sån "tur" hade vi tyvärr inte.

Tortyrveckan "slutade" alltså med att vi i morse fick se en tom livmoder. (Bortsett från stora ansamlingar av blod.) Hinnsäcken var borta och missfallet var alltså ett faktum.

Redan för en dryg vecka sedan började vi sörja vårt missfall. Ett missfall som uppenbarligen inte var ett riktigt missfall, utan bara starten på ett missfall som inte ville komma igång. Det riktiga missfallet skedde alltså på nyårsafton då jag var i 5+6 (v.6). Om livet hade varit lite snällare mot oss hade allt kommit ut på en gång- för att gå och vänta i mer än en vecka på blödningen och samtidigt hoppas på ett mirakel är bara rätt igenom grymt. Det är som att förlora "barnet" flera gånger om....

Nu vet vi i alla fall... Nu kan vi sörja. Sörja att vi varken får bli föräldrar i januari, juni eller augusti, och att jag ännu en gång måste radera BF-datumet i telefonen och kalendern. Jag vet inte hur mycket mer jag klarar av nu, och jag är genuint rädd för att jag aldrig kommer kunna föda ut ett levande barn...

torsdag 5 december 2013

Skitförutsättningar

Eftersom jag fortfarande var förkyld innan jag började med prednisolon så anade jag att jag skulle bli sämre igen eftersom prednisolon sänker immunförsvaret. Jag blev förvånad när förkylningen försvann några dagar in i kuren, och jag började känna mig pigg igen. Men tji fick jag. Igår slog det till som en bomb igen. Jag kan till och med säga ett klockslag när det började, för innan 16 mådde jag finnemang. Det är så kallt i skolans lokaler så det kanske inte var till min fördel att sitta och huttra, och att våra vänner med barn var vrålförkylda när vi hade julmiddagen i helgen var väl inte heller till hjälp. Sen har jag ju höjt dosen kortison till 15mg på ganska kort tid, vilket egentligen kanske inte är så bra. Imorgon måste jag oavsett höja ytterligare så jag kommer upp till 20mg. Antingen stannar jag där eller så höjer jag 5mg till på dagen för FET. Vi får se...

Nu kan jag hur som helst inte andas igen och har knappt någon röst. Fast hostan och kliandet i halsen är mest irriterande. Igår var jag riktigt feberrosig på kinderna, och jag har nog lite feber idag också.. Ändå är jag på väg till Stockholm för att gå till gynekologen för att få provsvaren jag väntar på. Har släpat med datorn och sitter och pluggar på tåget, så det blir en intensiv dag. Jag blir så less på att mina förutsättningar att lyckas vid FET inte direkt ökas av att vara sjuk!! Det gör mig så irriterad!!! Och tyvärr är det ju så att jag säkert kommer att anklaga mig själv för att vi försökte trots att jag inte mådde tipp topp om vi inte lyckas med försöket. Typiskt, man behöver ju inte hitta ytterligare en anledning att anklaga sig själv, för man har redan så många på hög.

De små blödningarna fortsätter. Hur ska jag tänka?! Kommer det förstöra? Slemhinnan såg ju fin ut, och inget annat var onormalt på VUL. Var blodstimmorna och de gamla blodresterna kommer ifrån vet jag inte. Fertilitetsläkaren sa att det kanske var på grund av att mensblödningen var så kort den här gången. Men det är ju ändå 13 dagar sedan den började, och som sagt har jag aldrig haft såhär förut. Blöder jag någon annanstans ifrån? Ett sår? Är det östrogenet? Jag spekulerar hit och dit och inser att jag inte kommer att få ett svar. Jag ska passa på att fråga gynekologen idag, men tvivlar på att hon kan svara.

Ja, jag må ha sämre förutsättningar att lyckas den här gången, och funderingar som gör mig orolig, men hoppet kan man ändå leva länge på. Det brinner en inre glöd inom mig som jag försöker fortsätta elda på vid varje chans jag får. Jag vet att jag gör rätt som försöker igen, nu. Hoppet finns där, och det är ändå ganska starkt. Den där känslan av att snart få bära ett litet liv inom mig är en stark drivkraft, och jag försöker att tänka positiva tankar om att det blir mer än bara några ruvardagar. Jag försöker visualisera magen framför mig, och den mysiga tiden då det ligger ett embryo i livmodern som kanske kanske kanske har fäst. Jag ser framför mig hur vi går igenom de där första dagarna då maken klappar på min mage och ber den lilla att stanna kvar. Jag gör rätt som försöker. Det känner jag. Oavsett om det inte skulle gå vägen..