Del 3- Chocken.. När man inte trodde att det kunde bli värre

Jag trodde att vi hade nått toppen av elände efter den där blodiga julen- men där hade jag fel. För veckan som följde blev tortyr på en nivå som jag inte tycker att någon förtjänar. Allt var inte över ännu.

Inlägget blir långt, men jag rekommenderar att ni läser hela, för det finns saker jag ännu inte berättat..

De första dagarna efter jul handlade om ren och skär överlevnad. Vi försökte desperat att distrahera oss genom shopping på rean, och genom att se på film. Inom mig gnagde ständigt känslan av att något inte stod rätt till. Jag hade aldrig sett hinnsäcken komma ut bland alla klumpar och det har jag alltid gjort tidigare. Dessutom blödde jag ganska lite varje dag och fortsatte känna mig gravid. Illamåendet blev dagligen värre och brösten började förändras.

Varje dag tog jag nya graviditetstest. De första två var till synes något svagare, men bara marginellt, och teststrecket dök alltid upp innan kontrollstrecket. Tredje dagen efter blödningen var strecket återigen mycket starkare än kontrollstrecket och förvirringen var total. Att ta in missfallet var därför ytterst svårt, men jag visste dock sedan tidigare att både symptomen och de positiva testen skulle kunna dröja kvar i veckor...

Den 27:e december kom äntligen den första dagen emellan högtiderna då gynmottagningen hade sin akutmottagning öppen. Jag ringde direkt på morgonen och berättade att jag störtblödit och fått missfall, men att jag trodde att allt inte kommit ut än och helt enkelt måste se svart på vitt att livmodern var tom för att förstå att jag förlorat graviditeten. Tack vare att jag haft två missfall tidigare och har den övriga ivf-historien bakom mig så fick jag en tid hos en av läkarna några timmar senare. Faktum är att det faktiskt var en av mina ivf-läkare, och även om hon inte är min favorit så grät jag av lycka när hon ringt upp och gett mig en tid eftersom hon verkligen förstod hur oroliga vi var.

Även om man vet innerst inne att man haft missfall är det otroligt svårt att se den tomma livmodern på VUL. Så det var på skakiga ben vi gick dit och jag var så nervös att jag höll på att kräkas. Det finns ju alltid en liten strimma hopp, oavsett hur ologiskt det må vara under omständigheterna. Vi blev väl omhändertagna och invisade till undersökningsrummet. Jag berättade att jag blödde lite smått fortfarande med inte så att det droppade. Fick hoppa upp i gynstolen direkt och efter att ha kollat lite snabbt i slidan satte hon in ultraljudsstaven och sa att hon först skulle kolla lite själv och sedan berätta vad hon såg.

Jag såg direkt att något inte såg ut som vanligt. Där fanns något... Mycket riktigt säger läkaren att graviditeten ännu är kvar och pekade på en liten hinnsäck och gulekropp på 6-6.5mm. Men? Va? Hade jag alltså rätt i att allt inte var ute ännu? Jag hade nästan börjat tro att jag hade inbillat mig. Men, ännu var jag alltså fortfarande gravid...(!) Hur var det möjligt?

Läkaren sa att det såklart var kritiskt att jag blödde och kunde också se att hinnsäcken låg ovanligt lågt placerad i livmodern. Den låga placeringen innebar ökad risk för missfall, men behövde inte betyda att det var kört. Allt hon egentligen kunde säga var alltså att det såg normalt ut för v.5+2, men att det var omöjligt att säga om blödningen var starten på ett missfall. (Den blödning som hade forsat i timmar och innehållit både slemhinna och klumpar). Det var alltså bara att avvakta och bokas in på en ny tid veckan därpå då jag skulle vara i 6+1. Då skulle vi kunna få ett mer säkert besked på om det var missfall, MA eller om det (mot förmodan) skulle finnas ett foster där inne.

Chocken var total. Men samtidigt hade jag ju anat det eftersom jag inte sett någon hinnsäck komma ut.

Veckan som följde var enbart tortyr på hög nivå. En vecka jag önskar jag hade sluppit när livet redan var så tufft för oss. Hade det inte hänt nog? Jag lyckades inte fungera som människa. Min man hade gett upp hoppet redan vid den första blödningen, men själv lyckades jag inte styra tankarna till att ställa in mig på att det var kört. Hoppet smög sig på mig som en listig listen iller och förlamade mig på alla sätt och vis. Varje vaken minut tänkte jag på hur det skulle gå. Oroade mig, grät, hoppades och sörjde. Jag var nära upplösningstillstånd..

Varje dag blödde jag, men symptomen för graviditet stannade kvar. Jag var yr, hade växtvärk i livmodern, foglossning, och var illamående. Och testen blev inte svagare. Fanns det en chans?

Den 30e mådde jag riktigt dåligt och var påväg att både svimma och spy i biblioteket där jag satt med uppsatsgruppen och pluggade. Den kvällen kunde jag knappt stå på benen. Jag började ana oråd, men tänkte att det kunde vara positivt också.. Det var det inte!

På nyårsafton började nämligen blodet forsa igen. Och detta var den värsta störtflod jag varit med om i hela mitt liv! Det var som om någon suttit på en kran där inne, och det kom så mycket att jag blev rädd. Vi hade precis bokat dyra tågbiljetter till stället där vi skulle fira nyår, men istället fick vi bege oss till sjukhusets avdelning för kvinnosjukdomar som var den enda öppna avdelningen under helgen. Vi åkte dit för att de skulle ta emot oss, även fast de vanligtvis inte gör det när man blöder under en graviditet. De tar bara ytterst akuta fall säger de. Hur som helt blev vi mottagna ganska snabbt och fick träffa en läkare inom 30 minuter. Vid den tiden blödde jag så kraftigt att det forsade ner för benen så fort jag drog ner trosorna, och jag kunde nätt och jämt ta mig mellan omklädningshytten och britsen innan benen var rödrandiga.

Ultraljudet visade att hinnsäcken och gulkroppen fortfarande var kvar, och hinnsäcken hade nu växt till drygt 13mm. Allt såg alltså normalt ut, men med tanke på blödningen så var det fortfarande omöjligt att förutse utgången. Eftersom vi hade ultraljud inbokat två dagar senare var det alltså bara att avvakta tills dess för att se vad som hänt. Jag önskar att jag inte hade sett att hinnsäcken hade växt, för det gjorde dessa dagar otroligt svåra att hantera.

Den dagen, kvällen, natten, och dagen därpå blödde jag mer än vad jag trodde var fysiskt möjligt och hade jag inte vetat bättre hade jag trott att jag skulle förblöda. Det kom hela tiden ut stora stora klumpar och en massa slem/ bitar av slemhinna. Men ingen hinnsäck... trodde jag i alla fall. På kvällarna hade jag knappt kraft att resa mig ur soffan för att gå till toaletten (vilket jag var tvungen att göra stup i kvarten). Blödningen ville helt enkelt inte försvinna, och inte heller de stora klumparna. Livmodern krampade och jag kände mig riktigt öm i hela underlivet och nederdelen av magen, men jag vågade inte ta citodon mot smärtan eftersom jag ännu inte visste om jag fortfarande var gravid. Smärtan är tyvärr kvar idag också.

Vill ni veta det sjukaste av allt? Trots niagrafalls-blödningen så kunde jag inte släppa hoppet och trodde faktiskt in i det sista att vi skulle se ett foster på dagens ultraljud. Sån "tur" hade vi tyvärr inte.

Tortyrveckan "slutade" alltså med att vi i morse fick se en tom livmoder. (Bortsett från stora ansamlingar av blod.) Hinnsäcken var borta och missfallet var alltså ett faktum.

Redan för en dryg vecka sedan började vi sörja vårt missfall. Ett missfall som uppenbarligen inte var ett riktigt missfall, utan bara starten på ett missfall som inte ville komma igång. Det riktiga missfallet skedde alltså på nyårsafton då jag var i 5+6 (v.6). Om livet hade varit lite snällare mot oss hade allt kommit ut på en gång- för att gå och vänta i mer än en vecka på blödningen och samtidigt hoppas på ett mirakel är bara rätt igenom grymt. Det är som att förlora "barnet" flera gånger om....

Nu vet vi i alla fall... Nu kan vi sörja. Sörja att vi varken får bli föräldrar i januari, juni eller augusti, och att jag ännu en gång måste radera BF-datumet i telefonen och kalendern. Jag vet inte hur mycket mer jag klarar av nu, och jag är genuint rädd för att jag aldrig kommer kunna föda ut ett levande barn...

Stegrande test, men fortfarande rosa

Om man bara skulle gå efter graviditetstestens stegring så skulle man tolka det som att allt är normalt hittills. Testen är tagna RD5, RD7, RD8 och längst till vänster tog jag idag på RD 10. (Shit, har jag inte kommit längre än ruvardag 10?!?!?!) Testen stegrar alltså fint. Önskar att det var en garanti, men det har sett likadant ut även de första två gångerna. Det är bara att hoppas på det bästa..


Blödningen i söndags och måndags får tankarna att gå bärsärkargång. Igår kväll började lutinusresterna vara kritvita igen och ni förstår säkert glädjen varje gång jag inte kunde se något spår av blod. Idag när jag kom hem från ett seminarium i skolan kunde jag dock se att det återigen är rosafärgat... Suck... Inte över än alltså? Jag önskar att jag kunde förutspå utgången..

Jag slank in på kliniken och pratade lite med en barnmorska eftersom jag ändå hade tid hos kuratorn i närheten. Det finns ju inget att göra, och inget att se än, så jag måste bara snällt avvakta och hoppas på det bästa. Även om vi skulle kunna se att det beror på känsliga slemhinnor så kan ju allt förändras dagen därpå. På pappret är jag ju inte gravid förrän min testdag varit, (TD på söndag), och egentligen inte ens då. Nä, för att räknas som gravid på riktigt så måste ett hjärta ha synts på VUL. Innan dess kallar man det klinisk graviditet "på pappret". Lite frustrerande kan man tycka.

Hur som helst finns inget annat att göra än att hoppas och vänta. Jag är tacksam över stegringen på testen, illamåendet som gav mig första kräkningen igår, och foglossningen. För då känner jag åtminstone att jag är gravid. Den skarpa mensvärken är jag inte fullt lika tacksam för eftersom den skrämmer mig lika mycket som den skulle kunna glädja mig. Växtvärk/mensvärk är ju hemskt vanligt vid graviditet, men också lite läskig när den kommer i samband med blod.

Jag är såå trött, men lyckas inte sova. Har kanske snittat på 4h per natt och då vaknar jag ständigt. Springer på toa, äter lite äpple, och vänder och vrider på mig. I natt blev det nog inte ens 4h. Det är riktigt frustrerande!! Men kanske inte helt konstigt under dessa omständigheter. Dessutom vet jag att prednisolonet kan ha en negativ inverkan på sömnen eftersom kortisonet efterliknar kroppens egna stresshormon, och just stresshormon lär jag ha extremt högt påslag av just nu.

Livet står liksom stilla. Allt här hemma har stannat upp. Julgranen står i vardagsrummet men är inte klädd. Inga klappar är inslagna, och lägenheten är ostädad. Den tid som jag orkar ta mig samman ägnar jag åt uppsatsen, och resten av tiden går åt till all oro. Så får det vara. Jular kommer det fler av. Fast det känns tungt att den mest underbara högtiden på året förgås av oro. Jag som ÄLSKAR julen..

Enligt babytickern är jag i v.4+1 idag. Väldans tidigt... Om jag fick önska mig en sak i julklapp så är det en snabbspolning fram till v.8 då man får veta om det börjat ticka ett litet hjärta där inne. Eller nä, en snabbspolning mitten av graviditeten skulle sitta ännu finare.

Tack ännu en gång för ert oändliga stöd och pepp<3

Busigt värre med tjuvtest på ruvardag 5

Att testa på ruvardag 5 är väl egentligen inte det smartaste man kan göra eftersom svaret kan vara missvisande. Det är så pass tidigt att hcg-hormonerna sällan hunnit bli starka nog att kunna synas på ett test, och därför är det lätt att man kan bli besviken i onödan. Men det kliade i mina fingrar, ock klockan 6.00 imorse kunde jag inte hålla mig längre (i dubbel bemärkelse) efter att ha legat sömnlös och kissnödig i mer än en timma. Det var helt enkelt omöjligt att sova i natt. Jag väckte karln min och slank in i badrummet.

Vad visade testet då undrar ni säkert? Hm, jag vet faktiskt inte vad jag ska svara. Vid första anblicken en solklart negativt test, men när man vinklade testet i ljuset kunde man se en väldigt svag skugga jämte teststrecket. Hm... Det är ju något där, sa både mannen och jag, fullkomligt övertygade. Och min man är vanligtvis väldigt skeptisk till graviditetstest ska jag tillägga. Vi doppar ett till av testlagrets blåa graviditetstest, tänkte jag och körde ner både en likadan och en annan sticka från testlagret som jag aldrig använt tidigare i urinkoppen. Även på nummer två visade testlagrets blå test en svag skugga. Den andra stickan är ytterst tveksam. Strecket man eventuellt kan utläsa på det känns mer som ett hysteriskt och desperat försök att se något som inte finns. Alltså inte synbar!

Men jag tänker såhär. Det är ju inte skrivet i sten, men jag tror att det där var antydan till positiva test. Sammantaget med känslan i kroppen så drar jag slutsatsen att vi borde kunna se starkare streck imorgon eller dagen därpå. Vi är försiktiga med att uttala oss om det ena eller andra här hemma. Skräcken är tyvärr större en någonsin och hoppet att det här lilla livet ska stanna hos oss är väldigt lågt. Vi får ta en dag i taget. Först ett säkert positivt test. Sen kan vi fokusera på att överleva längre än missfallsdagen vi upplevt två gånger. Ett steg i taget.

Jag ska försöka att inte ta ut något i förskott. Det finns ju alltid chans att strecken inte blir starkare. Men oj så svårt det är.