Stegrande test, men fortfarande rosa

Om man bara skulle gå efter graviditetstestens stegring så skulle man tolka det som att allt är normalt hittills. Testen är tagna RD5, RD7, RD8 och längst till vänster tog jag idag på RD 10. (Shit, har jag inte kommit längre än ruvardag 10?!?!?!) Testen stegrar alltså fint. Önskar att det var en garanti, men det har sett likadant ut även de första två gångerna. Det är bara att hoppas på det bästa..


Blödningen i söndags och måndags får tankarna att gå bärsärkargång. Igår kväll började lutinusresterna vara kritvita igen och ni förstår säkert glädjen varje gång jag inte kunde se något spår av blod. Idag när jag kom hem från ett seminarium i skolan kunde jag dock se att det återigen är rosafärgat... Suck... Inte över än alltså? Jag önskar att jag kunde förutspå utgången..

Jag slank in på kliniken och pratade lite med en barnmorska eftersom jag ändå hade tid hos kuratorn i närheten. Det finns ju inget att göra, och inget att se än, så jag måste bara snällt avvakta och hoppas på det bästa. Även om vi skulle kunna se att det beror på känsliga slemhinnor så kan ju allt förändras dagen därpå. På pappret är jag ju inte gravid förrän min testdag varit, (TD på söndag), och egentligen inte ens då. Nä, för att räknas som gravid på riktigt så måste ett hjärta ha synts på VUL. Innan dess kallar man det klinisk graviditet "på pappret". Lite frustrerande kan man tycka.

Hur som helst finns inget annat att göra än att hoppas och vänta. Jag är tacksam över stegringen på testen, illamåendet som gav mig första kräkningen igår, och foglossningen. För då känner jag åtminstone att jag är gravid. Den skarpa mensvärken är jag inte fullt lika tacksam för eftersom den skrämmer mig lika mycket som den skulle kunna glädja mig. Växtvärk/mensvärk är ju hemskt vanligt vid graviditet, men också lite läskig när den kommer i samband med blod.

Jag är såå trött, men lyckas inte sova. Har kanske snittat på 4h per natt och då vaknar jag ständigt. Springer på toa, äter lite äpple, och vänder och vrider på mig. I natt blev det nog inte ens 4h. Det är riktigt frustrerande!! Men kanske inte helt konstigt under dessa omständigheter. Dessutom vet jag att prednisolonet kan ha en negativ inverkan på sömnen eftersom kortisonet efterliknar kroppens egna stresshormon, och just stresshormon lär jag ha extremt högt påslag av just nu.

Livet står liksom stilla. Allt här hemma har stannat upp. Julgranen står i vardagsrummet men är inte klädd. Inga klappar är inslagna, och lägenheten är ostädad. Den tid som jag orkar ta mig samman ägnar jag åt uppsatsen, och resten av tiden går åt till all oro. Så får det vara. Jular kommer det fler av. Fast det känns tungt att den mest underbara högtiden på året förgås av oro. Jag som ÄLSKAR julen..

Enligt babytickern är jag i v.4+1 idag. Väldans tidigt... Om jag fick önska mig en sak i julklapp så är det en snabbspolning fram till v.8 då man får veta om det börjat ticka ett litet hjärta där inne. Eller nä, en snabbspolning mitten av graviditeten skulle sitta ännu finare.

Tack ännu en gång för ert oändliga stöd och pepp<3

När det bara brister

Övertrött, hormonell och full av tankar.. I bilen när jag släppt av mormor efter vår heldag hemma hos henne och på kyrkogården så brast det bara. Tårar, panik och förlamande trötthet. Saknaden efter ett barn kan ibland bli så enormt överväldigande, så nedslående. Tårarna rann hela bilfärden, hela cykelturen hem från parkeringen. I hallen fastnade jag mot en vägg med musik i hörlurarna- sitter fortfarande kvar efter mer än en timmes tankar, gråt och bearbetning. Jag skulle gått in i vecka 21 idag om blodet inte hade forsat den där hemska måndagen för 15 veckor sedan. Saknaden är enorm. Längtan ännu större. Tänk hur livet tar oss med på vägar vi aldrig trodde att vi skulle behöva vandra.

När det inte finns någon att ringa- när alla är upptagna med sina egna liv- då är jag extra glad att ni finns där ute... Ni som förstår..

Tuffa minnen

Jag har mått sjukt bra på senaste tiden. Visst är biverkningarna av metformin inte alltid så snälla, men i övrigt mår min kropp bra och jag har haft ett riktigt bra humör- jag har varit så glad, sprallig och lycklig! Planeringen inför det stundande bröllopet tar fram så mycket inre pirr och kärlek, och dessutom har vi gjort mycket spontana och roliga saker tillsammans med nära och kära. Brutit mönstren- och det brukar göra mig väldigt gott. Det är bara två och en halv vecka kvar nu. Hjälp va tiden går fort!!

Idag har det dock inte känts helt lätt att vara i min kropp. Jag har fått en riktig "hormonchock" eftersom jag är inne på sista tabletten primolut-nor och därmed ska få mens om ett par dagar. Precis som alltid innan mens känner jag mig sjuk, orkeslös och yr. Får dunderhuvudvärk och ont i livmoder och äggstockar. I vanliga fall tråkigt och jobbigt, men inte alls som nu. För nu kan jag bara tänka på en sak- graviditeten som aldrig gick vägen. Jag var förberedd på att det skulle kännas tufft nästa gång jag fick mens, men ändå är man inte förberedd. Jag har ju inte haft mens sen missfallet. Det är inte säkert att den hade kommit på hela sommaren utan primolut-nor egentligen, men nu kände jag mig tvungen att ta saken i egna händer för att slippa mensvärk och blod på självaste bröllopet. Bävar för dagen då blödningen och den starkare smärtan kommer igång. Hemska hemska minnen... Kommer man någonsin över dem?

För en del kanske ett missfall inte är så bedrövande och svårt att genomgå. Har man dock längtat i flera år efter barn så hinner man förälska sig i det som växer i magen på två röda sekunder. Ja, faktum är att (som jag sagt förut) man redan förälskat sig i barnet man längtar efter långt tidigare- trots att det inte finns än. Ni vet garanterat vad jag menar. Så minnena kommer nog färga mig i en lång tid fram över. Kanske resten av mitt liv- även om det slutligen övergår till ett dovt ärr i mitt hjärta. En saknad över barnet som inte blev- men samtidigt en lycka över det liv jag ändå fick. Det hoppas jag.
Jag skulle varit i v 15 nu. Den lite säkrare perioden. Men istället får jag gifta mig i min "smal-klänning" och vara oändligt vacker på min bröllopsdag. Jag får försöka se det lilla positiva i situationen, även om det inte är lätt att hitta glädje i något så sorgligt.

Jag hoppas ni inte tycker att jag är tjatig och alldeles för insnöad på mitt missfall. Att jag ältar och är negativ. Faktum är att bloggen liksom är mitt andningshål- där jag släpper tankarna fria. Jag pratar knappt om det (eller barnlösheten) i verkliga livet längre, och särskilt inte på ett känslosamt sätt. Nej, i "verkliga livet" är jag stark som en oxe och utstrålar numera en stark lycka och glädje. Helt ärligt förstår jag inte hur jag kan vara så stark! Så här får ni nog stå ut med att sorgen tar ut sin rätt lite då och då.
Hoppas alla har en bra sommar <3 data-blogger-escaped-br="">

Är det meningen att jag ska ha gått vidare nu?

Jag måste till och börja med TACKA er alla igen för de värmande kommentarerna som ni tar er tid att skriva. Jag har inte svarat er individuellt än, men ni ska veta att det betyder ALLT för mig att få ert stöd. Framför allt när en del av er delar med sig av egna erfarenheter så att jag blir ännu mer med medveten om att jag inte är ensam.

Det är en sak som jag funderar väldigt mycket över. Något som tynger mig och gör mig förvirrad. Är det meningen att jag ska ha gått vidare nu? Ja menar, förväntas det att jag ska ha gått vidare nu?!?! Ska jag vara mig själv igen, glad och positiv? Är tanken att jag skaka av mig all sorg jag bär på och låtsas som livet leker och att sommaren bjuder på mitt livs mest roliga tid? Ska jag må bra nu? Ge mig själv och min tid till vänner och familj, även om jag inte är helt redo? Ska jag vara klar med allt som hänt nu?

Blir man någonsin klar egentligen? Klar på riktigt? Går man helt enkelt inte bara vidare av ren bevarelsedrift, trots att smärtan och minnena finns kvar?

Det är 16 dagar sedan jag fick missfall. 16 dagar.. Den första veckan var absolut svårast. Framförallt de första dagarna. Då grät jag mer än vad jag gjort i hela mitt liv, och var verkligen helt trasig i både kropp och själ. Sen måste jag ha tryckt bort allt som hänt och bäddat in sorgen i en liten låda och lagt locket på. Det skrämmer mig lite att jag liksom tränger undan känslorna. De finns ju fortfarande där, men jag orkar liksom inte ta itu med dem just nu, och det gör mig lite orolig för framtiden. Vad händer när det bara säger pang- och allt kommer tillbaka igen, med dunder och bång. Blir det i samband med nästa behandling tro?!

Jag tror min kropp och mitt sinne just nu är så slutkörd av alla prövningar att den helt enkelt stänger av. Det har blivit för mycket, och nu måste självbevarelsedriften kicka igång. Jag måste överleva det här, och för att göra det så måste jag sluta tänka på missfallet. Men överallt finns påminnelser. Liberos reklam på tv, Meridith Grey som ska föda i greys anatomy, bilder på lyckliga föräldrar och deras små söta barn på var och varannan statusuppdatering på Facebook, min brudklänning som inte skulle ha passat.. ja listan är lång. Till och med på gymmet, som varit min fristad, finns bebisar i barnvagnar som gnäller och piper medan de nyblivna mammorna tränar upp sina förlossningskroppar. Jag önskar jag kunnat få behålla gymmet som fristad.

Förväntar sig folk att vi gått vidare nu?! För det mesta, nej.. Troligen inte. Men jag kan inte annat än bli besviken när en av mina bästa bästa vänner ger mig dåligt samvete gång på gång för att vi inte orkar komma på deras yngstas namngivelse i helgen. Har hon glömt? Varför sa hon tidigare att hon skulle förstå om vi tyckte det var för jobbigt, om hon sedan inte menade det? Som vanligt får jag dåligt samvete och mår dåligt över det. Jag skulle behöva lära mig att bita ifrån när det behövs- som sambon skulle ha gjort om hon pratat med honom. Istället känner jag mig skyldig, besviken och illa till mods. Det tycker jag inte att jag förtjänar. Jag är besviken... Jag är besviken för att hon inte förstår att vi bara skulle titta ner i golvet, sätta oss i ett hörn, och rusa in på toaletten när vi börjar gråta. Att hon inte förstår hur fruktansvärt en sådan ceremoni känns för oss. Jag är besviken för att hon inte förstår att det ibland krävs hela min viljestyrka för att åka hem till hennes lilla familj, att jag ibland mår så dåligt av det att jag bryter ihop så snart jag lämnat deras lägenhet. Att hon inte vet hur mycket jag försöker, och hur mycket jag ställer upp.. Jag blir illamående bara av att tänka på ceremonin. Det skulle vara som att hälla på en liter tändvätska på den redan flammande elden. Farligt...