måndag 19 augusti 2013

När det bara brister

Övertrött, hormonell och full av tankar.. I bilen när jag släppt av mormor efter vår heldag hemma hos henne och på kyrkogården så brast det bara. Tårar, panik och förlamande trötthet. Saknaden efter ett barn kan ibland bli så enormt överväldigande, så nedslående. Tårarna rann hela bilfärden, hela cykelturen hem från parkeringen. I hallen fastnade jag mot en vägg med musik i hörlurarna- sitter fortfarande kvar efter mer än en timmes tankar, gråt och bearbetning. Jag skulle gått in i vecka 21 idag om blodet inte hade forsat den där hemska måndagen för 15 veckor sedan. Saknaden är enorm. Längtan ännu större. Tänk hur livet tar oss med på vägar vi aldrig trodde att vi skulle behöva vandra.

När det inte finns någon att ringa- när alla är upptagna med sina egna liv- då är jag extra glad att ni finns där ute... Ni som förstår..

16 kommentarer:

  1. Åh, jag känner alltför väl igen mig. Gråt, lyssna på musik som ger dig kraft eller som för den delen ger dig tröst. Är där ditt mood är. Var i det. Tack för att du delar med dig till oss! Stor varm kram!

    SvaraRadera
  2. Vi skulle haft BF om fem dagar. Samma dag som min systerson fyller ett så det är väldigt svårt att försöka glömma. Trots att vi är gravida igen så är det svårt att tänka på och ännu svårare att inte tänka på.
    Lycka till med nästa försök! Håller tummarna att det går hela vägen denna gången!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Usch va hemskt... Jag beklagar er förlust, men får också varmt gratulera till graviditeten :) Jag hoppas det går bra hela vägen nu!! Verkligen!
      Tack för din kommentar!

      Radera
  3. Många varma styrke och tröstkramar!!

    SvaraRadera
  4. Hej! Jag hittade nyss hit. Jag har inte varit med om missfall, men jag vet hur det är att vara överfull av hormoner, att längta och att vara förkrossad. Jag och min man är också inne i IVF-karusellen. Jag håller tummarna för er!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Välkommen hit kära du, va roligt att du funnit min blogg :)
      Ja, hormonerna gör mycket, och längtan lika så. Man blir lite av en annan människa och jag tror tyvärr att det inte helt och fullt kommer att gå över. Vissa sår blir så djupa att de nog inte helt och hållet kan lagas ens när man blivit gravid och fått sitt barn.
      Jag läste att du ruvar nu. Varmt lycka till :)
      Kram!

      Radera