Julen

Julen har faktiskt varit en riktigt fin tid detta år. Inte för att det inte brukar vara så, men jag brukar ofta må väldigt dåligt av min barnlängtan och saknad efter de barn som gått förlorade under juletiden. I år har detta faktiskt gått mycket bättre och jag har inte varit ledsen alls under de stora firardagarna. Längtat, javisst. Men inte på ett sådär knäckande, ilande, förgörande sätt som tar över allt det goda.

Vi har firat julafton och juldag hemma hos oss i det nya huset med våra respektive familjer och släkt, och besök av makens syskon med respektive har vi fortfarande. Det är fint att ha besök och nu kan jag inte klaga på att jag känner mig ensam längre, men samtidigt längtar jag efter egentid med maken och att kunna slappna av lite mer genom att slippa passa upp på våra gäster. De hjälper till en del, men tar annat för givet- så som det ofta är med gäster. Vi har just nu mycket ont om pengar men står ändå för allt ätbart och drickbart. Det är svårt sånt här. När man gjort klart att man har så ont om pengar att man till och med avsäger sig julklappar, men ändå står där och bjuder på frukost, mat, vin, godis i mängder och på en del av kostnaden för biobesök från det där sista presentkortet vi hade. Inbyggt i vår natur att vara generösa mot andra, men svårt när det ger mig ont i magen av att veta hur svårt det blir i januari när vi har närmare 8000 att betala i adoptionsavgifter, inköp av mer pellets och jag som ni vet inte fått lön på två månader pga sjukdom. Stress över ekonomi är aldrig rolig. En stress som varit mer eller mindre konstant sedan vi bestämde oss för adoption. Att vi har råd att ha barn har det liksom aldrig funnits minsta tvekan om och har aldrig stressat mig, men det är just det här med kostnaden för att adoptera som stressar enormt. Pengar har aldrig flödat för oss liksom. Jag har studerat större delen av mina vuxna år och har sedan haft en tid av sjukdom och vi har tyvärr inga kapital från exempelvis arv eller rika föräldrar. Visst löser sig detta till slut, men inte är det roligt att behöva stressa upp sig på detta sätt.

Vårt hus är vackert julefint och sådär lantligt underbart med tända ljus, granris, stickade plädar och vackra dukar. "Som taget ur en inredningstidning" sa de imponerade gästerna vid julfirandet. Jag är så nöjd över allt vi fått ordning på trots att vi bara bott här i två månader. Det finns fortfarande lite lukter och skador som vi oroar oss för, men i övrigt kunde vi inte trivas bättre än såhär. Jag njuter över att kunna sitta här själv i ett fridfullt vardagsrum medan maken underhåller våra gäster på övervåningen. Den privata känslan kunde man inte får i vår gamla tvåa där det inte gick att komma undan på samma sätt. Bäst av allt är nog att maken och jag i princip har varsitt eget hobbyrum för våra separata intressen. Innan det kommer ett barn till familjen har vi i alla fall den möjligheten. Kommer ni ihåg att jag berättat att jag syr? En dröm har alltid varit att ha ett eget syrum som jag kan stänga om och ha mitt eget kreativa kaos. Nu HAR jag det =) Ett EGET syrum med alla mina grejer på samma plats, med möjlighet att skapa och lämna mitt kaos och återuppta arbetet senare. Makens gigantiska rum på övervåningen dubblar som gästrum, men där finns hans kreativa spelrum och hans retro samlingar. Denna otroliga förmån är nästan för bra för att vara sann. Vi har tur.

Jag tänker fortfarande väldigt intensivt på vår adoption. Funderar och längtar. Jag borde kanske försöka släppa tankarna lite mer när det finns annat att distrahera sig med, men det är lättare sagt än gjort. Tankar går liksom inte bara att stänga av. På gott och ont.

Nästa år tror jag att vi har handlingar skickade till ett land och väntar barnbesked. Vi får se om det stämmer.

Som att hitta hem

Människor söker tillhörighet. Trygghet i igenkänning och liknande upplevelser. När det kommer till fertilitetsvärlden och adoptionsvärlden så upplever jag att man får förlita sig på sin egen förmåga att uppsöka likasinnade. Det finns liksom inte en hel drös av människor som går runt på stan med en lapp på pannan med stämpeln adoptivsökande eller barnlös. Ni har alla hittat guldgruvan i bloggvärlden, precis som jag gjorde för sådär 5-6 år sedan, och där finns såväl stöd som igenkänning att inhämta. Men ibland saknas det lite där med. Ibland vill man ha mer, mer än så. Särskilt när det kommer till adoption eftersom det tycks vara betydligt färre adoptionsbloggar än ivf-bloggar. (Om ni har några adoptionsbloggar i rockärmen så lista dem gärna för mig. Letar jag på fel ställe?)

Hur som helst har jag nu börjat upptäcka fördelarna med Facebook. Jag som normalt sett tycker att det mest är skit (ursäkta uttrycket) på fejan har nu funnit en bra anledning att behålla mitt konto där. Det kändes som att hitta hem när jag äntligen fann en grupp för adoptivmammor, för där kan man ventilera alla frågor som man funderar på så mycket att man känner sig helt utpumpad. Maken är i sin tur medlem i pappagruppen. Jag är så glad och överrumplad över hur viktigt jag faktiskt känner att det är att omge mig av människor som förstår mina tankebanor. I vänskapskretsen har jag flera som lyssnar, men trots allt i princip bara en kompis som ifrågasätter och spinner vidare på saker så att tankar utvecklas och omvärderas. Hennes närvaro är väldigt viktig för mig, men ändock lever vi helt olika liv och hon är trots allt inte insatt i adoptionsfrågor. Något jag saknar. Någon att prata med som redan känner till regler, procedurer, tankar, utbildningar, utredning, organisationer, forskningsrön osv. Någon som också funderar på hur man går till väga om namnet byts vid adoptionen. Eller hur man bäst agerar om barnet inte vill ta kontakt. Hur man ska göra med besök av släktingar. Hur i hela friden man ska ha råd att adoptera. Eller hur det känns när ländernas villkor eller förutsättningar förändras... Ja, ni förstår säkert. Samhörighet. Och förståelse. Jag är glad för att jag som första steg funnit denna grupp och hoppas på så sätt finna trygghet i den här omtumlande tiden.

Foton till landet

För att förbereda sig inför en kommande adoption bör man tänka på att det finns lite foton tagna i olika årstider och situationer. Det man främst måste tänka på generellt sett är:
1. Alltid skor på fötterna (för att bara fötter är ett tecken på fattigdom inom många delar av världen)
2. Inte för avklätt. (Hur avklätt det innebär i praktiken vet jag inte, men bikinibilder är inte att rekommendera)

I övrigt har länder olika uppfattning om hur de vill ha bilderna. En del är konservativ och vill ha uppklädda kostymbilder med rak hållning och uppstyltad scenografi, medan det finns andra länder som vill ha varma bilder från det verkliga livet.

I september tog vi de första bilderna som var ämnade för att officiellt sett gå ut med att vi adopterar. Dessa har ännu inte publicerats och eftersom jag är anonym här så vill jag ännu inte visa våra ansikten. Men ni kan få ett smakprov på hur det gick till när vi förberedde oss.

Bilderna blev jättefina eftersom svågern min var fotograf. Idag kom en kompis över spontant och tog lite andra bilder när vi bakade och satt framför julgranen osv. Det är bra att vara förberedd.

Skönt med mänsklig kontakt snarare än en hemsida.

Idag är en lite bättre dag. En mycket bättre dag faktiskt. Så skönt!! Framför allt är det efter mina samtal med AC. Jag fick lite mer kött på benen om det aktuella läget i några länder, även om det aldrig finns några garantier varken åt det ena eller andra hållet. På något sätt är det så viktigt med den där mänskliga kontakten och vilket intryck man får av en människa när man talar med den. Till det där så kallade snabbare landet så har min make tidigare skött kontakten och jag har därmed aldrig pratat med kontaktpersonen i telefon. När jag ringde denne igår fick jag tyvärr ett rätt vresigt intryck, och det kändes verkligen som att all information vi fått tidigare var felaktig. Som om det inte alls passar oss så bra som vi fått höra, att det där snabba barnbeskedet och lilla barnet inte verkade lika sannolikt som vi fått höra. Jag blev förvirrad och ringde min man som spekulerade i att det kanske är så att de fått smäll på fingrarna för något de sagt. Ja, vad vet vi. Men det kändes bara konstigt och lämnade en känsla av besvikelse över att känna sig bortmotad med sina frågor innan vi skrivits upp som sökande till landet. Kanske var det bara en dålig dag för denne kontakt eftersom min man tidigare beskrivit handläggaren som väldigt pratglad och tillmötesgående. Men hur som haver så känns den där suktande känslan och totala förvirringen lite mindre efter att ha fått höra det här. För kanske var det inte så himla bra som det lät? Detta är något vi måste fundera vidare på och diskutera med rådgivarna när handlingarna med vår utredning är framme och lästa.

I förrgår såg vi också att det fanns ytterligare ett land inom samma världsdel som vi så att säga favoriserar till vilket man kan skicka ner sina ansökningar omgående. Vi räknar på tiden hit och dit. En väntan på barnbesked i ca 18 månader+ 3-7 månader till resan mot barnet. Ca 1 år och 9 månader upp till 2 år någon eller några månader. Funderar. Skulle det bli längre väntan eller kortare. Det är så mycket man måste överväga och räkna på när man adopterar. Och som sagt finns inga garantier för att ett år i adoptionsvärlden ser lika bra ut som det föregående, eller för all del att en månad ser lika bra ut som en annan. Men genom att få hjälp av en handläggare att kolla upp hur länge nyligen hemkomna familjer fick vänta i landet så vet man lite mer om hur det skulle kunna se ut åtminstone om det hade varit idag. Utifrån det räknar vi. Funderar. Lägger ihop svensk kö med kö i landet och adderar tiden som man får vänta tills det är dags att resa till barnet. Spannen kan vara långa och variationerna i väntan därmed väldigt stora. Det är svårt att veta vad man ska förhålla sig till- men jag vet att AC råder till att man ska räkna med den längsta tiden för att inte bli besviken.

Vårt favoritland däremot är det en svensk kö till först och det innebär att man inte vet lika säkert hur lång väntan blir. När som helst kan nämligen andra par sladda in i kön före oss om de har ett äldre könummer än oss. Att veta när vi skulle kunna skicka ner pappren är alltså något vi bara kan spekulera i. Jag och maken talade häromdagen om att slutet av mars skulle vara det absolut tidigaste möjliga tiden för att börja samla papper om inget förändras avsevärt. Men det skulle i så fall vara ett otroligt flyt om det ska stämma in med verkligheten. Om man helt enkelt räknar med vårt ultimata flyt- alltså insamling av papper i mars- och lägger till ett par extra månader för insamlingen av alla dokument så hamnar man ju på dryga 5 månader från idag. När handlingarna väl nått landet så skulle väntan ligga på ca 12-18 månader. Då skulle vi hamna på ett sammanlagt tidsspann på 1,5-2år från och med idag. Därmed måste vi lägga till lite extra i överkant eftersom insamling av papper i mars är önsketänkande från vår sida. Att plussa på 3-6 månader till är alltså inte orealistiskt, och därmed blir det mer en potentiell väntan på 1,5 år - 2,5 år.

På något sätt känns allt mycket mer rofyllt inom mig idag. Idag och igår. Och trots att ni har 100% rätt i att jag gör allt så mycket mer komplicerat än vad det behöver vara eftersom jag kommer älska barnet lika mycket oavsett ursprung (något jag alltid vetat med hela mitt hjärta), så virvlar tankarna ändå omkring i riktningar som jag själv inte kan förklara. Nästan som att jag blir styrd åt ett håll medan längtan ibland försöker styra mig på avvägar genom att välja något som går snabbare. Jag kan inte förklara det bättre än så- som om jag blir styrd av en yttre eller inre kraft. Det är ibland så otroligt häftigt, men samtidigt (som ni redan förstått) väldigt förvirrande. Och jag trodde aldrig i mina vildaste fantasier att jag skulle kunna överväga extra lång väntan för ett särskilt land om andra kan gå snabbare. Men nu står jag där med tårna i olika kontinenter och överväger om den där kraften ska få styra mig framåt eller om jag ska streta emot. Idag skulle jag utan tvekan ta den där kraften i handen och följa med på resan bortom hav och länder.. Hur jag känner imorgon eller nästa vecka, det vet jag inte, men idag vilar jag i den varma känslan jag känner som inte kan beskrivas som annat än- kärlek.

Jag vet varken ut eller in....

I mars var jag och min man på ett möte på AC i Bromma. Jag minns fortfarande den dagen som om det vore igår. Jag var mitt i hormonbehandlingen för min sista behandling, hade feber och var dödstrött, illamående och svag. Men när jag och min man gick ut från det där informationsmötet så hade hela vår värld vänts upp och ner och vi svävade på moln.

Vår lista med frågor till landsansvariga inkluderade de tre länderna vi markerat som mest passande för oss båda, och egentligen hade vi innerst inne bestämt oss för vilket av dessa alternativt som var "vårt land". Jag hann prata länge med en av dessa landsansvariga och hon gav ett mycket gott intryck. Men kanske kommer köerna bli längre lagom till att det skulle bli dags för oss sa hon. Kanske skulle alla könummer för syskonadoption ha sina färdiga medgivanden lagom som det var dags för oss? Kanske. En spekulation. Nu får man nämligen ha två könummer  i AC samtidigt. Det innebär dubbel kostnad såklart, men samtidigt en chans att hinna komma fram i de svenska köerna innan det blir för sent att kunna genomföra en adoption av ytterligare ett barn. (Detta är ett bra initiativ av AC tycker jag, för som köerna har sett ut under de senaste åren så finns det allt för få som hinner adoptera flera barn än ett.). Jag tror dock att den landsansvariga hade rätt- för under hösten kom så många som 7 nya par inslirande i kön innan oss. Eller ja- för att vara korrekt så står vi ännu inte i landets kö, men eftersom jag är kontrollfreak så har jag totalkoll på vart vårt könummer ska passas in i ordningen och har kontinuerligt dokumenterat alla förändringar upp och ner. Hon hade därmed troligtvis rätt.

Men tillbaka till dagen på AC. När vi gick ut ur rummet så var hela vår tillvaro förändrad. "Hade ni varit färdiga med utredning redan så hade ni kanske haft ett barnbesked innan sommaren" hade vi fått höra. Innan sommaren?! Va?! Det var en HELT oväntad källa som berättade detta för oss- ett för oss bortvalt land eftersom vi helt enkelt inte hade mer än kunskapen som står på AC:s hemsida. Vi visste knappt varför vi valt bort landet men insåg att vi inte förstått innebörden av landets tillvägagångssätt vid adoption. Att höra att vi kanske kunde fått ett barnbesked på så kort tid som några månader gav oss nästan hybris och vi kände oss oövervinnerliga och obeskrivligt lyckliga. Vi bad om mer information på måndagen därpå men hade nog båda två redan bestämt oss på plats att vi skulle välja detta land. Allt skulle lösa sig. Vi skulle skynda oss med medgivandeutredning och sedan skulle allt rulla på. Äntligen gick allt vår väg!!! Vi skulle ha barn. Och jag började drömma om den sista sommaren utan barn. Vågade nästan drömma om den första julen med ett barn i min famn om allt skulle gå vår väg. Alla runtomkring oss svävade med oss.

Men så hände något. Medvetenheten.Verkligheten. Eftertänksamheten. Den kom som en bomb i september efter ett samtal med kansliet på AC som egentligen handlade om vår utredning och huruvida den passade in på det här nya landet och det andra landet som vi favoriserat från början. Samtalet startade upp en lång process av ifrågasättande tankar och faktum är att luften gick ur mig totalt och lämnade mig i en hysterisk gråt som höll i sig hela dagen. Jag blev informerad om att min plan att välja det snabba landet först och sedan det favoriserade landet när vi ville ha syskon inte skulle fungera. Vi skulle då inte prioriteras och troligtvis inte kunna får ett barnbesked. Att göra den omvända ordningen skulle inte heller fungera av främlingsfientliga skäl hos det snabbare landet menade B vidare. Det räckte nog med att mina planer om framtida barn från vårt favoriserade land gick i stöpet för att luften skulle gå ur mig, och på något sätt så märkte B tydligt i telefon vilket land våra hjärtan istället klappade för. En enkel fråga. Ska ni inte vänta lite längre då, och välja landet som har fångat ert hjärta? En tanke baserad på hur jag pratade om länderna. En tanke som raserade allt.

Dittills hade allt gått på räls. Våra utredare var fantastiska och det hade gått så snabbt att vi knappt hann med. Jag hade precis fått vikariat och godkännande var lovat av kommunen. Men, här någonstans så förändrades allt. Vad ville vi egentligen?

Min man kom hem på lunchen den dagen och där stod jag i vårt kök och grät fram hur svårt det var att acceptera att vi aldrig någonsin skulle kunna adoptera från den världsdel som vi alltid drömt om. Den världsdelen som vi valde redan för ungefär 3 eller kanske 4 år sedan då vi hade bestämt oss för ett land som inte längre förmedlar adoptioner. En sådan drömlik tanke och inställning är svår att släppa. Jag grät fram hur förvirrad detta gjorde mig och att det inte var någon tvivel om vilket land som instinktivt var lätt att redan älska och vilket land som krävde att vi fick anstränga oss för att hitta stolthet och kärlek för själva landet. Detta kanske är svårt för utomstående att förstå. Att det är viktigt att i viss mån vara stolt över, och förälskad i, landet man väljer att adoptera ifrån, men för oss har detta varit väldigt viktigt. Varför det är viktigt för oss är för att vi tycker att det är otroligt viktigt att vårt barn ska känna sig stolt över sitt ursprung och att det ska vara en viktig del av barnets liv. Det är vår uppgift att bädda för denna stolthet. Vi har ingen tvivel  om att denna kärlek till landet skulle komma med tiden i, om inte annat vid resan till vårt barn, men i denna stund kändes det som att det ena kom naturligt medan det andra fick tvingas fram.

I gråten så pratade vi om det praktiska. Skillnaderna. De praktiska fördelarna med att vänta, att välja vårt favoritland. Min make var chockad över min reaktion, men i och med att den kom så sattes även hans tankar igång och det var tydligt hur stor fördel han såg i att vänta. Av ekonomiska skäl framför allt, men också för att få en tid där det är möjligt att njuta av att det bara är han och jag, utan press av fertilitetsbehandlingar. En chans att njuta av tvåsamheten och barnfriheten innan vi skulle bli föräldrar. Inga beslut togs, men det var tydligt åt vilket håll det lutade.

Jag tänkte, bearbetade, tänkte lite till och tänkte lite mer. Vi pratade varje dag om vår kärlek till favoritlandet och utan att säga det rätt ut till varandra så hade vi ändrat våra planer. Det skulle inte bli någon sista jul med barn. Barnvagnen som vi fått av våra vänner skulle återigen ställas undan och livet skulle ännu en gång planeras om.

Det kändes bra, men också jobbigt. Det var det kloka beslutet att ta. Det beslut som helt och hållet bortsåg från min barnlängtan och tänkte på vad som gagnade oss alla tre bäst. Vi skulle inte skuldsätta oss genom  väldigt stora lån och kanske till och med hinna med en resa till Irland och Skottland innan dagen D. Vi skulle kunna ägna oss åt oss själva ett tag och ta vara på våra intressen och sociala liv med vännerna. Det gick bra ett tag. Medgivandet kom och vi kände ingen riktig brådska över att få iväg det till AC.

Men köerna till landet blev längre och längre och de där två åren vi sett framför oss närmade sig tre. Och jag- jag var väldigt sjuk och med sinande krafter kom också min barnlängtan dundrande som ett tåg. Den tog med sig en fruktansvärd mängd funderingar som gjort min tillvaro helt uppochnervänd.
Jag vet varken ut eller in. Vad vill jag egentligen? Vad ska styra mina val? Vad är viktigast för mig och vad väljer jag, respektive väljer bort när jag väljer land. I detta kaos av tankar har jag mått väldigt väldigt dåligt. Varje dag. Jag har gråtit så fort jag pratat om det och mellan maken och mig har diskussionerna inte sällan slutat i att vi sitter på varsin sida av bordet med tomma blickar och knutar i våra magar. Vi kommer ingenstans. Krockar, men ändå inte. Nära varandras ståndpunkter men samtidigt inte. En vän har kommit med insiktsfulla funderingar som samtidigt vänt ännu mer på steken och gjort mig ytterligare förvirrad. 

I detta nu, och under de senaste två månaderna så har livet verkligen varit uppochner. Jag tror inte att jag anade hur svårt detta skulle vara. Att välja land. Att välja och att välja bort. Att värdera och utvärdera. Att hamna i ett läge där ett barn inte längre är det enda som betyder något utan även aspekter som förkärlek för ett land, ekonomi, hälsa och det stora perspektivet på hur livet blir för barnet i vårt avlånga land. Väljer vi att basera våra val på ett eller två aspekter så väljer vi bort några andra. När började perspektivet bli så mycket större än att vilja ha ett barn?! Punkt. Ett barn. Jag vet inte vad som hände, men någonstans tappade jag fokus och klev in i en ångestladdad verklighet där inget längre kändes fast och bestämt. Jag är fortfarande där. Kvar. Förvirrad. Jag vet faktiskt inte när jag kommer att kliva ur den här bubblan. När jag mår bättre fysiskt (och psykiskt) troligen- men vad vet jag?

Imorgon postas vårt kuvert till AC och när de läst vår utredning så måste vi ha någon form av plan eller ett beslut eftersom vi ska placeras in i kö. Säkerligen borde jag ringa dem innan dess och prata lite om funderingarna. Om det aktuella läget. Få lite mer insikter om hur det ser ut just nu eftersom jag inte haft kontakt med dem sedan september.

Finns det någon som känner igen sig i min förvirring?

Förändringens tid

Det har hänt mycket sedan sist. Stora förändringar, omtumlande men härliga. Vi hade äntligen turen på vår sida och fann ett HUS som vi kunde hyra. Ett FANTASTISKT, gammeldags hus med stor trädgård, riktigt bra kommunikationsmöjlighet till centrum och fler rum än vi kunnat drömma om. Huset är 160kvm stort och har fem rum och kök + ett kallrum som vi kan nyttja på sommaren och förvaring på vintern. Det finns även garage, lada och lite uthus på gården och ingen insyn från grannar behöver vi dras med, men bäst av allt är nog den stora trädgården med uppväxta fruktträd och bärbuskar som omger husets alla riktningar. Det mesta är nyligen renoverat med noggrann tanke på att bevara den gammeldags charmen, men visst- det är ett gammalt hus med diverse lukter, möss, drag och skador som en naturlig följd. Men mer om det kan jag berätta vid ett annat tillfälle.

Jag hade aldrig, i min vildaste fantasi, kunnat drömma om att komma över ett så stort och fint hus med spröjsade fönster, kakelugn, dubbeldörrar och vackra trägolv till en överkomlig hyra, och särskilt inte två mil utanför vår halvstora stad. Det finns även två mindre städer och några samhällen inom närmre avstånd, och som jag sa så är kommunikationen väldigt god. Tyvärr är det mycket buller av den stora vägen precis intill huset, men något måste man ju offra för alla de andra goda fördelarna med huset och dess läge.

Lyckan var total! Vi blev utvalda som hyresgäster bland en oerhörd mängd intressenter, och efter enbart en månad efter beslutet så flyttade vi. Vår underbara lägenhet tog min lillebror med sambo över och därmed blev skilsmässan från mitt gamla hem något mindre smärtsamt eftersom den finns kvar i familjen.

Samtidigt var jag ny på ett jobb som jag har behövt en väldigt lång tid. Det var ett vikariat på en förskola- långt ifrån vad jag är utbildad till och vill jobba med- men åtminstone en inkomstkälla som skulle ge trygghet i jakten på ett jobb inom min yrkeskategori- något som inte tycks vara så himla enkelt tyvärr.  Just det där med jakten på jobb har visat sig vara en extremt stressande och tärande process för mig, trots att jag har en kandidatexamen att luta mig emot. Någonstans tror jag att min barnlöshet har gjort livet svårare på fler sätt än de borde i mitt liv, men även det kan jag tala mer om vid ett annat tillfälle.

En av de andra stora och omvälvande sakerna som hade hänt sedan sist är också att vi valt att byta land för adoption. Alltså, officiellt sett står vi ju inte i kö i ett specifikt land ännu, men vi har ändå vetat en lång tid vilket land vi kommer att välja. Men efter ett samtal med adoptionscentrum så vändes allt upp och ner och vi bytte spår. jag väljer att skriva mer om detta senare, mycket mer utförligt eftersom det är en viktig diskussion och inget jag vill hafsa mig igenom. Men jag kan säga att det medförde en vetskap om att väntan skulle förlängas med flera år..... (!) Var detta slutar vet jag dock inte, för jag är väldigt förvirrad.

Sist men inte minst har vårt ärende varit uppe i nämnd och vi har officiellt sett blivit godkända för adoption!!!!!!! Vilken grej! Jag hade önskat och planerat en riktig dunderfest när den dagen kom, och jag blir faktiskt ledsen för att det liksom bara gick oss förbi mitt i allt annat stoj och stim. Vi borde ha firat mer, men kanske får vi istället fira när handlingarna är inne hos adoptionscentrum. I och med flytten och min man aktiva schema efter jobb och på helger så har det inte funnits tid ännu att få in handlingarna.

Hur som helst har det alltså skett stora saker som förändrat min vardag avsevärt. Vi har flyttat till hus och jag har/hade börjat jobba. Ändå har mina senaste månader varit riktigt tuffa och den önskade lyckan och tiden av välmående och glädje har istället varit en ganska förtvivlad och vemodig tid. Det är av samma anledning som det brukar vara när jag inte mår bra- jag har varit sjuk en lång lång tid. Och efter en lång tid av sjukdom så finns ingen energi kvar att hålla humöret uppe. Denna gången började allt som en influensa efter att jag bara hunnit jobba en dryg vecka på mitt nya jobb. En "influensa" som inte gav sig och ledde till en sammanlagd månads sjukskrivning, många läkarbesök och slutligen penicillin. Till slut blev jag relativt frisk men var utmattad efter veckor med feber, obeskrivlig värk och diverse förkylningssymptom. Åter på arbetet var det bara en tidsfråga innan jag skulle åka på någon ny infektion tack vare det nedsatta immunförsvar, och jag hann inte mer än 9 dagars arbete innan det var kört igen. Det som jag då hoppades skulle ge med sig över helgen utvecklades till infektion efter infektion vilka har avlöst varandra på löpande band. Läkare har besökts varannan vecka och jag har under tiden hunnit med ytterligare två penicillinkurer och till slut fått diagnosen TWAR.

TWAR är tydligen en lurig och långdragen bakterieinfektion som sätter sig i lungorna och om man har otur så är man sjuk i månader. När min läkare läste i läkarboken så var det som att han beskrev EXAKT hur jag mått under de föregångna månaderna. Men, trots de två sista penicillinkurerna efter diagnosen så är jag fortfarande inte frisk, och har nog snart varit sjukskriven i två månader till. Det tycks alltså vara mer än TWAR och när jag var på läkarbesök i veckan så blev det tal om att eventuellt ta kontakt med specialist nu tyckte läkaren. Vi tog nya prover och skulle låta dem avgöra saken tyckte hon. Jag ska på återbesök den 21a dec och är sjukskriven fram tills dess.

Mitt i detta skulle vi alltså flytta till hus, från en lägenhet tre trappor upp- och min man började med fritidsaktiviteter som gjorde att han enbart var hemma ett par kvällar i veckan, och bara ett par-tre dagar under helgerna den månaden. Kaos med andra ord. Ingen tid, min sjukdom och en trött make som knappt var hemma. Det gick- till slut, men inte gick det bra. Jag var ledsen, stressad och besviken när en del av familjen inte tycktes förstå att jag faktiskt var sjuk och inte borde eller orkade slita och bära. I samma veva skulle min bror flytta till vår gamla lägenhet och därmed blev det alltså två flyttar att genomföra samtidigt. Jag blev garanterat mycket sjukare av detta och det skapade en hel del relationsslitningar på olika håll.

Ja, jag har varit sjuk läääänge. Men faktum är att jag egentligen varit sjuk med feber, värk och förkylningsinfektioner mer eller mindre konstant sedan mitt missfall i april, det där femte missfallet som jag fick trots ÄD och en immunologisk behandling i Aten. Det har mer handlat om dagar som jag varit frisk än veckor, och jag behöver nog inte ens säga hur det sliter på kroppen. Det är också oroväckande att min kropp är så otroligt nedsatt, men jag förstår samtidigt att det här är min kropp som visar att den utsatts för alldeles för mycket prövningar. Alla mediciner som satte ner mitt immunförsvar från den förra julen och framåt var säkert droppen som fick bägaren att rinna över. Jag förstår att kroppen inte är som den bör, och att det är ganska förståeligt- men det tar inte bort mina känslor av frustration, ledsenhet och rädsla för det. Jag har haft så enormt mycket värk i mina händer, och självklart kommer rädslan krypande för den här reumatiska sjukdomen som jag länge misstänkt men inte kan utreda på grund av adoptionen.

Det hela är just nu som att vara fast i ett ekorrhjul och inte kunna komma framåt eftersom alla faktorer är beroende av varandra. Att vara sjuk länge innebär inte bara att jag blir totalt utmattad, uttråkad och mår dåligt psykiskt- det skapar också så mycket stress. För mig innebär detta nämligen att jag varit utan inkomst i snart tre månader (hade för kort anställningstid för att tillgodoräknats sjukpenning) och att jag troligtvis är utan jobb efter december. Till detta hör att jag stod utan inkomst en mycket lång tid innan det pga de prövande behandlingarna och en trasig hälsa. Att nu söka jobb när man ligger med influensaliknande symptom är inte det allra enklaste heller. Det innebär också att vi går back ekonomiskt samt att inte en enda krona sparas till adoptionen. Detta medför att adoption förs längre och längre fram i tiden. Kombinationen av dessa faktorer blir bara för mycket. Jag blir så ledsen. Rädd för att adoptionen ska äventyras, och rädd för att inte hitta ett jobb. Rädd för att läkarna ska fortsätta rota i källan till mina smärtor och att en diagnos ska sättas trots att jag gjort klart för alla jag mött att jag inte vill rota i det innan jag fått hem mina barn via adoption. Jag blir också så obeskrivligt ledsen av att tiden går och vår adoption ändå inte kommer närmre pga ekonomiska skäl. Jag längtar så obeskrivligt mycket.... Nu i juletid blir det som vanligt närmare olidligt.
Nu till julen blir ekonomin allt mer påtagligt tärande. I år kommer vi inte ens köpa julklappar.

Samtidigt har jag som ni vet en cancersjuk moster med nya tumörer som ploppar upp och en nära vän som behöver stöd i sin separation från sin sambo och fadern till deras två barn. Mamma är sönderstressad och min makes farbror är döende.

Jag har varit väldigt ledsen på senaste tiden och jag vet att det främst beror på att kroppen är så enormt utmattad. Det blir så när den tampas med infektion efter infektion. Men det gör ju inte saken lättare. Ledsen är jag ju ändå- trots att detta skulle vara en lyckans och glädjens tid- tiden då vi äntligen flyttat till hus och blivit officiellt godkända för adoption... Trist att livet ska vara så svårt.

Jag är i alla fall lycklig över att bo där jag bor just nu. Glad för att se träd och ängar utanför fönstret. Glad för att kunna hänga upp kransar på ytterdörrarna och klä verandan med ljusslingor och granris. Man får de ljusglimtar där de finns och ta vara på glädjen man faktiskt känner.

Jag ska skriva oftare nu.

Varför inte så viktigt?

På en uteservering omges varenda millimeter omkring mig av tvillingvagnar, spädbarn, nyblivna mammor, och blonda små barn. Det är ingen uteservering som är särskilt barnvänlig men just idag verkar hela stadens barnfamiljer hittat hit. (En överdrift givetvis, men ni fattar poängen). I detta tillfälle knyts en hård knut runt mitt hjärta och tårarna bränner så att jag bara vill fly från stället. Min vän med två barn som ska sitta mitt emot mig är på toa med sina döttrar. Jag sitter ensam på en stol och längtar i denna stund så mycket efter mitt eget barn att jag vill ta min handväska och springa iväg, fly från alla gravidmagar och småbarnsdiskussioner för att inte brista i gråt. Sår läker långsamt..

I telefon frågar vännen vilket land det var nu igen, landet vi funderar på. Inom mig ramlar en sten på mitt hjärta- det gör så ont. Det största jag någonsin varit med om är inte lika stort för alla mina vänner, inte ens så stort att man minns vad vi sagt. Jag vill tänka att det är okej, att man inte kan minnas allt, men samtidigt vill jag tänka att det här borde man faktiskt minnas. Det här. Vårt största någonsin. Man borde åtminstone minnas huvuddragen, det basala såsom land och ungefärlig väntetid. Men kanske är det så att det gått så lång tid att man inte längre prioriterar att minnas vad vi berättar om vårt största någonsin, för vi har trots allt försökt få till det största någonsin i snart fem och ett halvt år. Nu när det är adoption och alla egentligen kan få veta mer om processen än någonsin tidigare så blir jag mer sårad än någonsin för att människor omkring mig inte minns vad vi berättar. Det har alltid varit så mer eller mindre, men nu är det viktigare än någonsin för mig att människorna jag älskar ska vara involverade- och dessvärre därför väldigt sårande när de inte involverar sig.

Varje dag tittar jag på klipp från youtube som visar familjers adoptioner, och tårar strömmar som floder ner för mina kinder. Så vackert det är att se. På spotify samlar jag ihop alla låtar jag kan hitta som handlar om adoption eller kärleken till ett icke-biologiskt barn. Man kan enklast beskriva det som att jag "köttar" (maken uttryck) allt som har med adoptioner att göra. Varje ledig minut. Musik, Youtube-klipp, dokumentärer, Pinterest. Allt. Nästan som en besatthet. Jag längtar så att jag nästan blir galen!

Mitt älskade barn. Jag väntar och längtar. Du vet ännu inte att jag finns, men jag lovar att hämta dig så snart jag kan <3

Hur kommer ditt hår att lukta?

Jag drömmer ofta om dig. Både på natten och i vaket tillstånd. Drömmer om första dagen vi möts och jag får dig i min famn. Jag undrar hur du luktar. Hur ditt hår känns när jag drar det genom mina fingertoppar, om det är lite lockigt och ljust som mitt eller så små lockar och svarta strån att jag inte kan sluta känna på det? Jag drömmer om ditt skratt och undrar hur dina ögon rynkas när du blir misstänksam, förvånad eller glad. Hur din hud känns mot min kind. Hur din värme och tyngd känns när jag tar upp dig i famnen och gungar dig fram och tillbaka. Tycker du om banan, eller har du aldrig smakat? Kommer du att dansa till musik och sång eller är det inte riktigt din grej?

Jag funderar på hur du kommer agera när vi möts första gången. Är du stelfrusen eller hysterisk av skräck eller kommer du krypa upp i våra armar och betrakta våra ansikten med försiktig fascination? Hur blir vår första tid tillsammans? Är du liten eller stor när vi får dig? 1, 2 eller 3 år? Minns du något av din bakgrund? Jag tänker varma tankar mot den som tar hand om dig nu och oroar mig för huruvida du blir väl behandlad. Önskar att du har en trygg person att knyta an till nu när vi inte har funnit dig än, att du har det så bra du bara kan. Men mitt kära barn jag längtar så efter dig och önskar att tiden gick snabbare. Jag drömmer och drömmer om dig- men en dag är det inte längre en dröm. En dag är du vår <3

Adoptionsutredningen ses över

Det är länge sedan jag skrev. Generellt sett har jag skrivit ganska sällan på sistone, och med sistone menar jag att de senaste två åren, då inläggen publicerats allt glesare. Jag vet att det handlar om prioriteringar, för det är inte längre en viktig överlevnadsinstinkt att hålla mig borta från tankarna på barnlösheten. Inte sedan vi tog det medvetna valet att adoptera barn istället för att försöka få ett barn att växa i min mage. Jag skulle alltså kunna skriva, men har under en tid valt att inte göra det. Ett medvetet val, samtidigt som det oftast är totalt omedvetet. Livet har fått rulla på. Framåt, uppåt, nedåt och varthän det än velat bära mig. Mitt i livet får ibland så triviala, men också så viktiga, saker som bloggar vila i väntan på nyare tider.  

Inte heller är bloggen är numera ett monster som både vill associeras till djupdykning in i de svåraste känslorna och samtidigt en tryckförlösande ventil som låter mig släppa ut allt som bubblar inombords. För i majoriteten av bloggens levnadstid är det just så som jag betraktat den. Som ett monster med både förlösande och förgörande förmågor. Allt beroende på mående och period i livet. Numera är bloggen inte lika monstruös och farlig eftersom jag mår så pass mycket bättre. Men den bär på mycket minnen och kan lätt få mig att känna tyngden av allt jag gått igenom, och då kan det vara bättre att hålla mig borta om jag inte vet säkert att jag klarar av att hantera känslorna som kryper fram ur mörkret.

Men faktum är att jag också har känt en brinnande lust att skriva ALLT ALLT ALLT till er om vår adoptionsprocess som är i full gång. Jag skulle så gärna vilja dela detaljer om varenda litet möte, varje tanke och känsla jag har. Men jag är fortfarande lite rädd för att göra det. Att adoptera är kanske den enda möjliga vägen till barn för oss, och jag vill inte förstöra det på något sätt. Något som skrivs som hamnar på avvägar, eller något som helt enkelt blåser min anonymitet. Anonymiteten är så viktig för mig för att jag ska känna frihet med vad jag skriver. Visst censurerar man, som alla människor gör i viss mån, men jag skulle behöva åtskilliga extra lager censur om jag valde att gå ut med min identitet på bloggen. Jag har varit fullkomligt ärlig med ALLT inför min utredare, så jag menar naturligtvis inte att bloggen säger en sak och utredningen en annan. Men jag menar att jag fortfarande är rädd att något ska gå fel. Ni vet det där gamla hederliga katastroftänkandet man får efter år av ofruktsam barnlöshet och kriser som efterföljer varandra i en enda kaskad. Jag kommer naturligtvis att berätta hur det går, men jag hade önskat att jag vågade vara ännu mer öppen med er. Kanske blir det när vi fått godkännande i hand och pappren är nere i ett land.

Idag är vi i den fas där vi har fått en preliminär skriftlig medgivandeutredning av våra utredare på kommunen. Denna har vi gått igenom själva under sommarveckorna och gjort ändringar. Vi tog också beslutet att låta AC (adoptionscentum) titta på utkastet för att komma med kommentarer på om det fanns kritiska partier. Både den landsansvarige på landet vi hoppas att adoptera ifrån och en "allmänansvarig" fick titta på pappren. Vi fick några riktigt relevanta punkter att se över tillsammans med vår utredare, så vi är väldigt glada över att vi fick hjälp redan innan pappren nått nämnden eftersom det är en mycket komplicerad historia att förändra saker i utredningen efter ett beslut är taget i nämnd. Vi bokade ett nytt möte med vår utredare och satt gemensamt och läste igenom listan med kritiska stycken. Efter lite brainstorming så bad hon att få fundera lite och återkomma. Idag har vi kikat över hennes ändringsförslag och själva gett förslag på hur man kan formulera om meningar för att det ska låta bättre. Att helt enkelt får saker som kan uppfattas negativt i länderna att låta positivt- eller åtminstone mindre kritiskt. Det hela ser ut som ett klipp- och klistraprojekt från lekis med postitlappar, tejp, inklämda textrader i blått bläck och överstrykningspenna. Suck. Det fanns inte mycket till radavstånd så därför ser det otroligt kladdigt och oprofessionellt ut. Men vad ska man göra. Taktiken vi hade första gången var att skanna, omvandla till worddokument och redigera i datorn. Det visade sig dock smaka mer än det kostade eftersom formatet gick bananas. Vi försökte med samma taktik idag men fick till slut övergå till hederligt papper och penna. Stackars utredare..

Ni är säkert nyfikna på var dessa punkter kan vara. Jo, en del av dem rör psykisk hälsa. Det som står är absolut inte är uppseendeväckande enligt svenska normer, men i länderna kan de sammankoppla helt oberoende faktorer och få för sig att jag är psykiskt instabil/svag- vilket sannerligen inte är fallet. För att göra bilden klarare för er så kan jag förklara kortfattat. För det första har min mamma varit utbränd, och det var jobbigt för oss barn. För det andra så hade jag körtelfeber en tid i gymnasiet, och för det tredje så har jag varit sjukskriven några gånger i korta perioder under behandlingstiderna (av fysiska anledningar). Dessutom stod det uttryckligen att vår psykiska hälsa har påverkats på grund av barnlösheten. (En mening som helt och hållet är till för att socialstyrelsen vill ha ett avsnitt om parets fysiska respektive psykiska hälsa i utredningen, och att meningen därför inleds med psykiska hälsa.) Det sistnämnda är ju inte menat som att vi "har" psykisk ohälsa- men tyvärr är det precis så som länderna tolkar det, vilket kan leda till att vi blir NEKADE. Hur som helst så finns det en stark föreställning om att psykisk instabilitet/svaghet är ärftligt, och när dessa faktorer kopplas samman så kan länderna få för sig att jag inte är en lämplig moder. Något som så klart är helt befängt, men en verklighet vi måste anpassa oss efter när vi korrekturläser.

Därför har vi suttit och slitit vårt hår för att försöka finna bättre formuleringar på saker. I den bästa av världar så önskar man att avsnitt som är allt för kritiska kunde strykas, men så fungerar det inte när utredarna måste gå efter socialstyrelsens krav. Utredningens text är det enda sättet för dem att bevisa att de följt socialstyrelsens instruktioner om vad en utredning ska innefatta, och därför går det inte bara att ta bort saker. Själv skulle man känna sig tryggare av att använda radergummit istället för att omformulera meningarna i målande reflektioner om hur mycket man lärt sig av händelser. Nåväl. Vi måste anpassa oss efter situationen. Vi har gjort vårt bästa och hoppas att vår utredare accepterar ändringsförslagen vi kommer med. Troligtvis vill vi kontakta AC ytterligare en gång innan nämn för att diskutera dessa stycken så att förbättringarna är tillräckligt bra.

 Landet vi vill adoptera ifrån tycks vara extra hårda på många sätt. I sina krav och sina föreställningar om hälsa och manlighet/kvinnlighet/familjeliv. Många skulle säkert tänka att det är lika bra att byta land, tänka att det verkar ju vara många andra som blir godkända i länder utan att kolla utredningen med någon adoptionsorganisation innan. Men vi känner inte så. Vi vill inte släppa det här landet och skulle bli hjärtekrossade om vi trots allt faller på mållinjen pga någon klumpig formulering i texten som uppfattas som olämplig beroende på kulturskillnader. Nej, det får inte hända. Inte när vi kommit så nära..

Jag har varit riktigt sjuk i två veckor nu, och innan det varit väldigt hängig i 10 dagar. Därmed sjuk hela makens semester. Jag har missat sååååå mycket. Nästan allt faktiskt. En festival var vi på i två-tre dagar, men det är också det enda av planerna som jag kunde genomföra, och sedan dess har jag varit golvad i två veckor. En sån där förkylning som man bara inte står ut med. Jag är just nu i fasen där jag hostar sönder lungorna, men förhoppningsvis innebär det att jag är på rätt väg. Ska försöka åka till släktträffen med makens familj imorgon, men jag är fortfarande osäker på hur smart det är. Jag vill ju inte bli sämre av ansträngningen, men samtidigt har jag praktiskt taget missat hela sommaren och mycket pengar har gått rätt ut i sjön eftersom jag inte kunnat utnyttja betalda biljetter. Tur att det inte varit sånt där strålande väder vareviga dag för då hade jag lidit ännu mer av att ligga i soffan dagarna i ända. Well well, lite tur ska man väl ha. Och under tiden har jag sett sååå mycket bra stand-up. Alltid går det att finna solglimtar..

Adoptionsutredningen

Jag kan verkligen skratta mig lycklig över turen vi haft när det kommer till vår faktiska adoptionsprocess. Vi har läst så mycket om långa köer, väntetider till utredningar och föräldrautbildningar, och självklart har vi också hört om fallen där personkemin inte stämmer mellan utredare och de blivande föräldrarna. Vi har oroat oss, byggt upp skräckbilder och fantiserat ihop olika scenarion som möjligtvis kan uppstå. Myter om hur man måste bo och vad som får stå i försäkringskassans papper eller på anställningsbeviset har gäckat min hjärna i flera år, även långt innan vi ens var 25 år och fick ansöka om adoption. Den mödan och oron hade vi kunnat bespara oss, det vet jag nu efter att ha genomgått medgivandeutredningen. Kanske kan jag också hjälpa någon att sluta oroa sig över sin egen utredning med min erfarenhet- spräcka hål på lite myter och rykten i nästa inlägg.

När vi väl beslutade oss för att sätta igång karusellen så har allt gått så förvånansvärt fort. Vi har haft sådan otrolig tur. Den 17/3 skickade vi in papper om ansökan för adoption till familjerätten/socialförvaltningen i kommunen. I samband med det bokade vi in första bästa föräldrautbildning i en annan stad. Föräldrautbildningen fortlöpte under två helger i april månad och innan det så hann vi dessutom träffa vår kontaktperson och (vad som visade sig vara vår) kommande utredare på ett första möte. Den 20/4 var föräldrautbildningen klar och vår ansökan lades i rätt hög på socialförvaltningens kontor. Redan en månad efter detta fick vi hem ett brev om att vi tilldelats utredare och att alla besök var inplanerade för oss.

I juni månad hade vi förvånansvärt nog ALLA våra fyra möten med kommunen. Den ansvariga utredaren visade sig vara den förtroendeingivande och lugna men samtidigt lite käcka kvinnan som vi haft på inledningsmötet. Och kvinna nummer två, hon som främst fört anteckningar, var också superhärlig med ett smittande skratt och lite mer känslosam approach. Återigen hade vi så otroligt mycket tur med både tider och utredare. Personkemin stämde verkligen och vi kunde vara 110% ärliga mot dem hela tiden, oavsett vad det handlade om. Så stort förtroende kände vi. Och tiderna, ja inte kan man väl klaga på en utredning som mer eller mindre genomförs på en månad...

Lite kort har jag skrivit ner vad vi gick igenom på mötena:

Utredningsmöte 1. Allmänt prat om tankar kring adoptionen och lite om oss och om barnlösheten.

Utredningsmöte 2. Talar om vår bakgrund, värderingar, tro, förhållande, egenskaper osv.

Utredningsmöte 3- Hembesök. Tittar runt, fikar, pratar mer om vår 
relation, om vårt nätverk, tankar om uppfostran och svårigheter med 
adoption. Lämnar in papper från kronofogde och försäkringskassan.

Utredningsmöte 4. Kort möte med tal om ekonomi och 3 
motiv till adoptionen. Vi får också höra hur de uppfattat oss under 
utredningen genom 10 ord. 

Övrig inlämning. Lämnar in referensbrev, läkarintyg och intyg för föräldrautbildningen.

 
  Kära läsare. VI BLIR GODKÄNDA!!!!!!

 Våra utredare gav oss beskedet redan på sista mötet. Vi kommer att bli adoptivföräldrar!!!

Givetvis är inte allt färdigt än , och något beslut tas inte förrän förslaget på ett JA går upp i nämnden. Men ett utkast till utredningen damp faktiskt ner i vår brevlåda idag. Medan utredaren har semester ska vi läsa igenom, kommentera, och ändra det som behövs. I denna fas kommer vi att ringa adoptionsorganisationen och förhoppningsvis få lite hjälp med att kolla så att det inte finns några klumpiga eller avskräckande formuleringar i utredningen. När alla ändringar är gjorda ska allt renskrivas och lämnas in till stadens nämnd. Vi satsar på att få ett beslut i septembernämnden, men det finns fortfarande en chans att hinna med augustinämnden om det inte är allt för mycket ändringar för vår utredare. Hon har nämligen bara ett par dagar på sig i så fall.

Vi satte oss faktiskt ute i solen med en varsin låda hämtmat i knät och läste utredningen på makens lunch idag. Så bra tålamod har jag ;) Det känns så konstigt att läsa egentligen. Det är verkligen hela vår bakgrund, uppväxt, historia, relation, våra livsåskådningar och relationsstrategier, och allt som vi har pratat om på mötena. Jag vet inte vad man hade förväntat sig, men det är verkligen mycket information som egentligen både är för lite och för mycket. Både svårigheter och "positiviteter". Allt och ingenting, med förvånansvärt mycket fokus på vår uppväxt och föräldrarnas uppfostran. Kanske väntade jag mig ännu mer "såhär är vi nu", än "så var vi då", men därmed menar jag inte att det skulle vara bättre än motsatsen eftersom jag aldrig läst någon utredning tidigare.

Hur som helst kanske vi snart står här med ett godkännande, 6 månader efter den första kontakten. Det är inte illa alls.

Jag är så väldigt lycklig och mår fantastiskt bra kära läsare. Det är faktiskt delvis därför jag varit så inaktiv här. Livet utanför har lockat för mycket och det har samtidigt varit så skönt att vara i lyckobubblan med min man utan att prata för mycket om det som pågår. Men samtidigt är det också så att jag inte velat skriva så mycket förrän mötena varit över utifall att min utredare skulle springa på bloggen. Inte för att jag skulle skriva något negativt, men snarare för att få en rättvis bild av hela mig som inte färgats av det man får ut genom bloggen.

Jag sprudlar inifrån och det är så fantastiskt skönt att ärligt kunna svara människor som frågar hur jag mår att: "Jo tack jag mår jättebra". Ärligt. Sanningsenligt. För jag mår fucking jättebra =) Och inom en rimlig framtid kommer jag troligtvis att vara mamma!!

Barnlös som ska adoptera

På många sätt är den tunga stenen som legat på mina axlar och tyngt min vardag helt borta. På andra sätt är den i högsta grad kvar. Jag kan tänka mig att ni (om några) förstår mina känslor.

Jag är så himla lycklig just nu. Jag längtar på ett positivt sätt efter vårt adoptivbarn och njuter i fulla drag av att äntligen se njutningen i min längtan istället för all ångest. Men jag märker samtidigt att jag har en hel del ömma punkter kvar. Ömma punkter som jag inte "kommit över", och kanske aldrig riktigt kommer över. Graviditeter är en av dem. Att se graviditeter är fortfarande så otroligt smärtsamt. Att ha dem i min vänskapskrets blir därför ännu värre. Magen som putar drar min blick till sig som en magnet. Varför dem men inte vi kan jag tänka ibland? Men oftast blir jag bara ledsen och fundersam. Lite avundsjuk kanske. För att en del har det så "lätt". Att vissa kan säga att det "gick lite snabbare än vi räknat med", eller "vi har inte tänkt på det, för det har gått så snabbt". Själv sitter man där och är precis lika barnlös efter 5 år och en sjuhelvetes massa behandlingar. "Det gick lite snabbare än vad vi trodde"? Nej pyttsan heller. Här blir inga barn.

Graviditeter kanske alltid kommer göra mig ledsen. Kanske kommer det alltid att vara en öm punkt, även när vi själva fått vårt barn genom adoption?! Kanske. Och kanske är det okej. Att se en graviditet handlar ju trots allt inte bara om avundsjuka, längtan och bevis på vad man själv inte får- utan det handlar ju trots allt också om ett triggande minne för något otroligt traumatiskt i livet. Att inte kunna få barn. Att förlora graviditeter. Att hoppas på något som inte inträffar.
Trauman. Sorg. Betingade känslor.
Sorg sorg sorg..
Sorg över det liv som inte blev..

Vad är lycka?

Vad är egentligen lycka? När uppnår man ett lyckostadium egentligen? Handlar det om att uppnå något? Att fånga guldet i stunden? Att låta problemen vila och känna sig nöjd med tillvaron även om det finns saker som är jobbiga under ytan?

Jag har nog länge trott att det inte går att känna sig sådär glad och sprudlande, och rent av lycklig innan jag hade mitt barn i famnen. Inte efter allt vi gått igenom, och i så fall bara under korta tider. Men jag kan med stolthet säga att jag ÄR lycklig. Jag ÄR lycklig nu. NU, inte sen... Och det är så himla skönt. Jag mår så bra. 

Enda sedan det femte missfallet för ca 6-8 veckor sedan (eller nått sånt) när vi tog beslutet att lägga ner barnverkstaden och adoptera så föll en gigantisk sten från mina axlar. En sten som var så tung för mig att bära att jag kanske borde släppt ner den lite tidigare. Fast å andra sidan kunde jag inte gjort något annorlunda. Jag behövde alla de där fem åren, de 9 behandlingarna, äggdonationen och immunstödet från Aten för att kunna släppa ner stenen på marken och vända ryggen till. Nu är stenen borta och jag känner mig så himla fri, nästan som att jag får tillbaka ett annat liv som jag gav upp när jag försökte bli mamma som ung- men inte lyckades. Att hitta tillbaka till den personen jag var är omöjligt, för dryga fem år har gått och jag har utvecklats till en annan individ än jag var när jag var 20. Men det skulle ha hänt även om denna kamp aldrig hade funnits, och då hade det varit andra erfarenheter och lärdomar som format mig. Jag önskar faktiskt inte att denna tuffa resa aldrig hade hänt- för utan den skulle jag inte vara den jag är idag. Den otroligt målmedvetna kvinna som är fullt medveten om vilken inre styrka hon bär på. För DET har jag lärt mig. Jag är så djävulusiskt stark! Och med styrka kommer också ett ansvar att ta hand om sig själv. Att sätta sig själv i första rummet eftersom det inte är långvarigt hållbart att prioritera bort sig själv. Det ansvaret bär man själv på- ingen annan. Det börjar jag förstå nu..

Att sätta mig själv i första rummet och ta hand om mig själv är precis vad jag gjort nu! I två veckor har jag nämligen spenderar tiden med mina två bästa vänner i Thailand. Både ö-liv och Bangkok. Det är första gången jag lägger pengar på mig själv på det sättet på drygt 5 år- och jösses vad det tog emot innan jag kom iväg. Men jag fick också lite tacksam hjälp av familj och vännerna för att fixa det ekonomiskt- för de (hör och häpna) tyckte också att jag var så jäkla värd denna resa. En "once in a lifetime opportunity" eftersom min make är så flygrädd och jag nu hade chansen att möta upp mina vänner på deras sista etapp av en riktig långresa. Oj va jag har njutit! Jag har gjort testat massor av saker som jag aldrig gjort tidigare. Snorkling, bada med, och rida på elefanter, parasailing osv. Och shoppat har jag också. Det har varit så härligt att jag inte vill hem än. Visst vill jag träffa maken, men jag vill ändå leva kvar i resebubblan man får när man möter så skilda kulturer och miljöer. När stressen tar ett kliv bakåt och man glömmer vilken dag det är. Den här resan har varit underbar och jag har fått sån mersmak. Men vet ni? Jag tror att detta kan ha varit den sista utomlandsresan utan barn. (Eller som icke-mamma, som min vännina uttrycker det). 

Ja, för på adoptionsfronten går det riktigt fort. Fortare än vi hinner med nästan. Hemutredningen börjar redan den här veckan. Idag faktiskt!! Men mer om det nästa gång jag skriver. Skickar lite kramar till er från ett kyligt och regnigt Sverige- som är betydligt mycket kallare än Thailands 35-40 grader. 

Jag hoppas att ni mår bra. Har inte läst något om vad som händer med er på ett par månader men jag tänker som vanligt på er ändå och uppdaterar mig lite mer senare. <3

Migränveckorna efter missfallet

Jodå, jag lever. Har haft migrän praktiskt taget dagligen nu när hormonerna lever loppan i kroppen och därför håller jag mig ifrån telefon och dator. Och är det inte migrän hela tiden så är det i alla fall djävulsk huvudvärk som känns precis som migrän. Två veckor brukar det hålla i sig efter missfall, så om jag har otur har jag ytterligare en vecka framför mig. Är nog sjuk också, för jag har svinont i hela kroppen och i både öron och hals. Typiskt! Hoppas att det inte är influensan, den som mina föräldrar har dragits med i tre veckor. Utöver det är jag fortfarande nästan lika svag som för en vecka sedan. Något starkare kanske, men fortfarande så pass att mina armar och händer skakar när jag lyfter dem, att benen viker sig och att hjärtat vill hoppa ut ur bröstet när jag går någonstans. Har också börjat kräkas en del dagar och har svårt att hitta mat som inte triggar illamåendet. Det blir mer frukt och mörk choklad än vanligt, men det får lov att vara okej ett tag. Synen försvinner ibland. Inte helt och hållet, men så pass att jag inte ser mer än konturer av människan som står ett par meter framför mig. Det är läskigt värre, och jag hoppas att det blir bättre snart. Huvudvärken gör ju inte saken bättre får man ju säga.

Idag fick jag första sprutan med järn. (Eftersom järntabletter inte hjälper för min anemi). Ska få ytterligare en på fredag och sedan en i veckan i ca en månad. Hoppas att det ger mig en kickstart framåt i mitt mående nu!

Jag är nu nere på 10mg kortison per dag nu och sov mina första 8 timmar på nästan två månader i natt. Vilken känsla att vakna upp och bara minnas en sjujäkla massa drömmar men inga vakna timmar mitt i natten. Detta trots att jag bara några timmar tidigare hade slumrat i sängen eftersom smärtan i huvudet inte tillät mig att vara uppe i ljuset. Jag hoppas så att det håller på att vända så att jag får börja sova mer än 4h per natt. Om en vecka borde jag vara kortisonfri!! Jippie!!!

Idag berättade jag för kliniken om det tråkiga som hänt. Efter samtalet kom faktiskt en hel del tårar och sorg. De första riktiga tårarna. Mycket av det berodde nog på att jag blev besviken på reaktionen jag fick och bristen på stöd och uppföljning, och en stor del av tårarna kom ifrån frustration över huvudvärken och min svaga kropp. Men i och med starten av tårar så kröp också sorgen över den faktiska förlusten av min graviditet några steg framåt i medvetandet. På makens lunchrast fick jag ur mig en massa känslor och tårar. Sorg över det som aldrig blev och de framtidsdrömmar som går förlorade. Det var befriande att släppa ut känslorna som legat inkapslade hela den här tiden, och maken lyssnade tålmodigt. Extra mycket närhet och kramar har jag också fått, och jag känner mig återigen så tacksam över att vara hans fru. Den där underbara mannen som jag inte kan tänka mig att leva utan.

Jag är så tacksam för alla era kommentarer kära läsare! Det är ovärderligt, och givetvis svarar jag när huvudet är bättre! <3

Om hur ett nytt kapitel tar vid

Nu är den slutgiltiga punkten nådd. Nu avslutas ett kapitel som pågått i fem år av mitt liv, och ett nytt kapitel tar vid. Vi lämnar drömmen om graviditet och spädbarnstid, och går vidare. Vi lämnar den långa kamp mot infertilitet som gjort min kropp och själ så otroligt illa och seglar in i en ny tid där jag får chans att läka och bli den människa jag kommer att vara utan mediciner och ständigt pågående behandlingar.

Livet blev inte som vi trodde att det skulle bli, och det där barnet som vi drömt om kommer inte födas ut ur min kropp. Jag kommer kanske aldrig få föda ett barn. Någonsin. Tanken är ny och främmande ännu. Jag har bara smakat på den, men inte känt efter hur det faktiskt känns i kroppen när den smälter på tungan. Det är en stor och svår tanke- just den där om att inte få bli gravid. Läskig att närma sig och ännu för svår att förstå på riktigt.

Men det finns samtidigt så många andra tankar som ännu upptar större plats i mitt sinne. Befriad! Äntligen färdig. Äntligen trygg med tanken på att jag är färdig med behandlingar och kan känna att det enda rimliga och vettiga alternativet är att gå vidare. Jag känner en enorm trygghet i vårt beslut och i all ärlighet vet jag att jag gjorde ALLT jag kunde. Innan jag nådde hit så gjorde jag ALLT som stod i min makt (och mer därtill) för att få föda ett barn, men det funkade ändå inte. Jag gav allt, och det finns inget jag kunde ha gjort annorlunda som jag i framtiden kan se tillbaka på och ångra att jag inte testade.

De sista åren har behandlingar gått på övertid. Jag har länge varit nära slutpunkten- stoppet- änden. Men innan jag kunde nå dit behövde jag göra den mest radikala behandlingen av dem alla för att veta att jag testat alla spår jag kunnat. ALL IN!!! Allt förändrades. Kost (paleo), träning, positivt tänkande/affimationer, extra vitaminer, första gången med äggdonation och den väldigt invasiva behandlingen av immunförsvaret från Aten.
Jag gjorde ALLT. Jag gjorde mer än vad man bör behöva, och ändå slutade försöket med ett femte missfall. (Riktigt tokigt höll det på att gå dessutom.) Precis samma vecka som alla tidigare missfall, trots alla förändringar. Hur ska jag någonsin kunna klandra mig för att det är något jag gjorde som var fel, när jag nu gjorde allt som stod i min makt? Det kan jag inte! Och det är befriande!! Jag gjorde ALLT!

Nio behandlingar blev det till slut. Fem stycken ICSI, tre FET med spermiedonation och en ÄD tillsammans med immunosupport. Fem enormt smärtsamma missfall under v.6, inklusive två skrapningar. Och tiden innan det, med pergotime eller åren med sängkammarförsök räknar jag inte ens med i detta.
Utifrån sett undrar jag varför. Varför uppoffringen? Varför så många? Hur fanns det kraft? Men jag vet samtidigt svaret. Jag var tvungen. Längtan var större än min egenkärlek. Jag offrade bit för bit av mig själv tills jag äntligen kände inifrån att jag varken kan eller vill fortsätta göra det. Och då, då kunde jag äntligen sätta punkt. Nu, nu kan jag äntligen sätta punkt!

Nu påbörjas vårt nya kapitel i livet. Kapitlet där vi till 100% inriktar oss på adoption. Inga sidospår. Ingen kluvenhet. Inga behandlingar. Vi ska adoptera. Punkt. Och det känns bara sååå rätt att vi precis satt igång processen. Att adoptera barn är stort och stundtals svårt, och jag är inte naiv och tror att det blir en dans på rosor. Men det är ett nytt kapitel i livet. Ett kapitel som känns spännande och som har tänt vår längtans glöd igen. En dörr till ett faktiskt barn har öppnats på vid gavel, så pass att vi nästan kan se det framför oss. En rimlig tidsram. Möjligheter. Spänningen. Lyckan. Vi ska adoptera barn, och det får hela min mage att pirra. Jag har kommit långt. Jag har kommit så otroligt långt. Och det är jag stolt över <3

Jag kommer att bli mamma trots allt..

Blodförlust och akut skrapning- Missfall nr5

En snabb uppdatering för att visa att jag lever. Stavfel eller virriga meningar kan dock dyka upp överallt för min hjärna fungerar inte som den ska. Maken fick till och med skriva in lösenordet till mig eftersom jag är så svag.

För att göra en lång historia kort- det blev en akut skrapning igår eftersom jag blödde så otrooooooligt mycket och snabbt. Jag har aldrig sett så mycket blod i hela mitt liv.

Missfallet som började på påskdagskvällen eskalerade snabbt i blödningsgrad och smärtgrad och jag fick byta bindor ofta. Under natten började det gå allt snabbare och jag fick gardera upp med flera lager bindor, vikta handdukar och snabba byten. Några timmars sömn fick jag säkert, men den extrema smärtan och blodet som rann över gjorde sömnmöjligheten ytterst begränsad. Vid frukosttid insåg jag snabbt att jag blödde mer och mer, snabbare och snabbare och att jag började försvinna in i ett slags mörkt töcken. Syn, hörsel, färg i ansiktet som försvann, yrsel. Ja ni fattar. Dags att åka till akuta kvinnomottagningen. Framme vid lunch. Höll på att svimma flera gånger i bilen, och på färden dit som tog 40 min hade jag blött igenom 4 maxibindor, trosor och en handduk som var vikt i 8 lager. Mums...

Vi blev hela tiden bra bemötta och trots lång väntan så fanns alltid hjälp till hands. Ett ultraljud visade på någon slags graviditetsrest (ej normal för att vara i v.5+4) som ännu inte kommit ut, och efter lite bedömning om blödningsläget så kom vi fram till att skrapning egentligen var det enda möjliga alternativet med tanke på hur illa medtagen jag blev av de starka blödningarna. Tur var det, för timmarna som följde kom det ut så mycket blod att jag började bli nervös för att behöva blodtransfusion.

På sjukhuset finns bindor som är stora som blöjor. Vuxenblöjor. De bör man kunna ha en lång lång tid utan att behöva byta. Men var tjugonde minut var jag tvungen att ta mig till toaletten för då hade blöjan fyllts nästan  helt av blod och klumpar stora som knytnävar (eller ibland halva knytnävar) med koagulerat blod. Det var extremt. Rena blodbadet. Ibland hamnade allt på golv och toalett eftersom det bara rann ur mig, och då blev det extrajobb som jag egentligen inte orkade. På slutet var jag så matt att jag knappt orkade byta längre, så väntan på operation kändes lång.

Klockan 20 sövdes jag ner och skrapningen genomfördes. Tjugo minuter senare vaknade jag upp och fick ligga på intensivvårdsavdelningen eftersom postop var stängd. Jag var lugn hela tiden, förutom när jag fick den lugnande medicinen precis innan narkos. Samma sak hände förra gången jag skrapades- då jag var superlugn hela tiden men började gråta så fort medicinen kom in i blodet. Vet inte hur mycket av mitt svammel som de kunde förstå men jag minns att jag pratade om vår långa resa och om adoption. Under narkosen drömde jag om adoption och om narkosläkaren- vilket jag också svamlade fram, på bedövad tunga, direkt när jag vaknade. Jag sov på sjukhuset och på morgonen togs lite prover innan jag fick åka hem med taxi.

Nu är jag hemma igen, och jag slapp blodtransfusion. Mitt HB ligger vanligtvis väldigt högt, stadigt över 140. Igår när vi kom in och jag redan hade blött mycket så låg det på 132. På kvällen, efter blodbadet hade fortsatt hade det sjunkit till 116. Ganska mycket som hänt alltså. Jag var redan innan väldigt anemisk (järnbrist) men de ville inte hjälpa mig med det akut utan jag måste uppsöka VC. Kan dock tänka mig att jag har ett järnvärde närmare 0 nu.

Hur jag mår just nu får jag sammanfatta ytterst kort. Mentalt stark men fysiskt sett otroligt illa medtagen. Riktigt läskigt faktiskt. Ser knappt vad jag skriver, kan inte lyfta mina svaga och skakande armar, grötigt huvud med svårigheter att koppla samman information och tal, allt är mörkare och suddigare (synmässigt), dunderhuvudvärk och starka smärtor i livmodern. Det kommer ta ett par veckor att återhämta sig sa läkaren och jag ska ta alvedon+ipren var sjätte timma för att hålla smärtan nere. Nu behöver kroppen tid att återhämta sig och skapa nytt blod. Att laga sig. Sömntabletter har jag fått för att kunna sova de närmsta dagarna.

Jag har fortfarande inte gråtit. Inte mer än vid narkosen, vilket inte räknas tycker jag. Och jag har haft bra bemötande hela dessa två dagarna på sjukhuset. Vad mer kan man begära i en sån här situation?

Missfallet är ett faktum :(

Graviditet nummer fem har slutat på samma sätt som mina fyra andra graviditeter- med missfall i vecka 6. (5+3 denna gång.) Jag är alldeles för utmattad för att skriva om det nu, men jag ville uppdatera er lite om läget. Det tråkiga läget. Vår sista chans. Det nionde försöket..

Förlorar otroliga mängder blod och har obscent ont. Troligtvis kommer vi behöva landa på akuten idag eftersom jag förlorar så mycket blod, men än så länge ligger jag i sängen hos svärmor ute på landet. Sömn har det bara blivit några få timmar här och där så givetvis är jag alldeles dränerad på energi.

Jag har ännu inte gråtit...

Störtblöder, v.5+3

.. Det verkar inte bli någon bebis denna femte gång heller. Nu forsar blodet. Forsar...

Påskdagen med yrsel- och rött igen

Underbar påskmässa i kyrkan där säckpipa, tinwistle, vevlyra (heter det så?), cello, piano, och en kör förhöjde den musikaliska nivån till oerhört trivsam nivå. Svärmor stod i kören, och vid säckpipan satt den begåvade mannen med irländskt påbrå som också spelade på vårt bröllop för snart två år sedan. Känslofyllt! Vi älskar irländsk musik. Folktoner. Instrumenten. Klangen.

Men idag gick det inte att stanna i kyrkan mässan ut. Jag var så yr att det kändes som jag skulle svimma mest heeela tiden. Smög in lite mandel i munnen men hade inget vatten att dricka. Under nattvarden smet jag ner till toaletten och drack vatten ut händerna, och stannade sedan kvar längst bak i kyrkan. Men det blev för mycket känslor. Tårar började bränna i ögonen och jag stapplande till slut ut på kyrkogården. Hulkande gråt så snart dörren stängts bakom mig. Stora krokodiltårar. Känslor, känslor, känslor. Skakande axlar. Huttrande kropp i kylan. Gråt. Känslor. Otrygghet.

För mig har kyrkor blivit ett ställe där känslorna kommer fram. Där de kan komma fram mer än vad jag vill visa inför folk. Livet och döden dansar på en skör tråd och kyrkan blir (kanske) för mig en skör balansgång mellan de där lyckliga och olyckliga minnena av både liv och död. Både vår egen och våra nära och käras. Kanske. Kanske är det så. Kanske är det därför det blir så svårt att hålla känslorna i styr i kyrkan? Och kanske beror det också på att jag får tid till eftertanke och inre samtal med både mig själv och den kraft och energi som så många benämner som Gud. Kanske. Men när maken frågade mig när vi satt ensamma i bilen så var det så svårt att svara. Varför just i kyrkan? Varför blir det så svårt?

Jag insåg mitt i hulkningarna att det där verkligen behövde komma ut. Och kanske var jag på rätt plats ändå? Mitt i solen och med vackra toner ifrån kyrkan i bakgrunden. Nära den där kraften och energin som jag talar med ibland. Gråten behövde komma ut och jag behövde lugna mig i min ensamhet- ute i kylan, utan jacka (smart när man har feber..). Tårar har knappt lämnat mina ögon under de här veckorna. Inte på riktigt, och sådär okontrollerat. Knappt inte alls faktiskt. Men där kom de. För att jag såg barn som delade ut påskliljor till församlingen...

Jag har fortfarande feber och huvudvärk, och de 4-5timmarnas sömn jag får varje natt hjälper inte till att hålla gröthuvudet klart. Nu är intryck av färger, mönster, ljus, rörelse, och ljud alldeles för mycket för hjärnan att bearbeta. Jag satt bakom ratten i morse men insåg att det får bli sista gången på länge. Det går inte. Inte när hjärnan beter sig helt upp och ner och jag känner att jag inte ens ser ordentligt och att hela min världsbild vrider sig när jag koncentrerar mig. Det är svårt att förklara, hur för mycket intryck får mig helt ur balans, men otäckt är det. Jag blir så av sömnbrist, kortison och feber. Yr på ett mycket mycket obehagligt sätt och enormt känslig för intryck. Det är så nu, och det kan jag inte hjälpa.

Nu på kvällen har menskramperna och ryggvärken ökat och blodet när jag torkar mig har åter blivit rött igen istället för brunt. Febern ökar.. Så nu sitter jag här under en filt hos svärmor och kollar på film medan hon och maken är på musikevenemang. Jag fick åka hem men vill att de ska njuta av kvällen. Jag är lugn, men ändå orolig. En timme i taget.

Blodkärl, Stålmannen och en glad påsk

Det finns fördelar med att få dropp och ta prover ofta- det inger en viss trygghetskänsla att man gör allt man kan och håller tät koll på kroppens reaktioner. So far, so good. Men sen finns det vissa nackdelar- något som blir extra påtagligt efter en tid av behandling och som leder till rätt avsevärd smärta och stress när det är dags för ytterligare provtagning eller dropp. Det är inte längre en hållbar situation för mig.

Sedan den 1a mars när behandling påbörjades har mina stackars blodkärl stuckits sönder extremt många gånger. I min excel-lista kan jag se att under denna dryga månad har jag fått 8 infusioner (dropp) och tagit blodprov 9 gånger. Det innebär att jag i snitt stuckits varannan dag på olika sätt. Hjälp så mycket det är- nu när jag ser det svart på vitt.

Jag brukar normalt sett vara väldigt lättstucken och har fina tydliga kärl med bra flöde, men med en behandling som denna finns det flera faktorer som försvårar och gör blodkärlen hårda och svårfångade.
-För det första äter jag hög dos kortison som hårdnar kärlen.
-För det andra påverkar feber och allmäntillståndet kärlen väldigt mycket. De kryper undan, blir hårdare och sköra som glas. Som idag, och de övriga tre sista tillfällena då jag mått riktigt dåligt i grunden. Då har vi försökt sticka, sticka, sticka- och trots att "vi" kommer in i kärlen så funkar det inte.
-För det tredje så blir det blåmärken och bulor snabbt när man äter kortison och blodförtunnande. Jag är nog ett levande blåmärke hela jag just nu faktiskt.
- För det fjärde så klarar kärlen inte alltid samma typ av nålar. Är de så hårda och sköra som kärl kan bli av uppradade faktorer så behövs kanske till och med den allra allra minsta möjliga nålen för att inte spräcka det motstridiga kärlet. Om någon sådan inte finns tillgänglig blir situationen svår.
-Och sist men inte minst. Hur många kärl som helst har man faktiskt inte. Till slut har alla användbara kärl på armar och händer använts inom en så kort tid att de är alldeles blåa, hårda av vävnad efter läkning och helt ostickbara. Det kan hända, att det inte finns många alternativ kvar.

Idag hade jag och min finaste älskade sjuksköterska enorma problem med att få till ett dropp på mina stackars armar. Redan vid de två tidigare infusionerna har vi haft problem och har tvingats sticka minst på två eller tre ställen innan infarten hittat rätt. Både händer och båda armveckens alla kärl är därmed ihärdigt stuckna inom ramen av en veckas tid. Alla kärl. Idag satt både jag och vännen med tårar i ögonen när vi gav oss på det fjärde försöket och det fortfarande inte lyckades. Nålarna var större än vanligt, kärlen hårda som bubbelplast men sköra som glas (som hon uttryckte det), och de ställen som vi försökte oss på hörde till de mest smärtsamma. Vi testade först två sidovener på respektive arm, en på min hand och en på underarmen. De bara sprack. De sista två gjorde så ont att jag nästan svimmade av och det gick helt enkelt inte att få in infarten i rätt läge. En timme hade vi suttit där, men tidspress och noll bedövningsmöjligheter tillgängliga. Jag gav upp. Sa att jag inte orkar mer. Men jag är glad att jag lyssnade på min fina och duktiga vän som hade svårt att släppa det. "Vi testar på fötterna, med mindre nål".

Med lite mörk choklad och en apelsin i magen, och en bebisnål (ja, det enda som skulle funka i detta läge) så lyckades vi tillslut på femte försöket. Fast inte i fötterna utan i en av sidovenerna som vi använde två dagar tidigare. Puh! Fina ängel! Vad skulle jag göra utan henne. Påskafton i mitt kök. Det är kärlek. Nu sitter Stålmannen på min arm där vi äntligen lyckades få in infarten- och det passar så bra för idag var vi båda Stålmannen <3

Det var tur det, för nu är jag hemma hos svärmor ute på landet och har precis fått svar av dr.D. Han sa att jag skulle ta en hel påse dropp ASAP, och visserligen tog vi bara en halv imorse- men det är bättre än ingen alls. Hade jag inte tagit initiativet till att själv besluta mig för ett dropp på förmiddagen innan vi reste bort så hade hela helgen gått utan chans att följa dr.D's rekommendation (som jag förstod att jag skulle få). Så jag är nöjd med en halv påse, även om 200ml hade varit bättre.
Han ordinerade mig också att höja prednisolonet med 5mg. Det innebär en dos på 30mg dagligen.

"Try to stay positive", sa han också, och det gör jag verkligen så gott jag kan. Idag har jag mediterat mitt mantra av affimationer och trots den jobbiga starten på dagen så har jag omformat allt som hände till glädje. Det gick ju trots allt till slut, och jag fick mitt dropp. Och jag ligger trots allt här i svärmors säng med feber och huvudvärk istället för i min egen, medan maken och svärmor lagar påskbord. Vädret är vackert och jag kunde ha störtblödit just nu- men det gör jag inte. Och varje gång jag tänker på min tredje affimationsmening/ positiva tanke- "Jag ska bli mamma",
så ler jag för mig själv. Jag ska bli mamma. En dag!

Glad påsk mina vänner <3 Solen skiner och vi lever! Vi lever! :)

Ännu inget ljus i tunneln..

...mer än de stunder då jag lyckas tänka på adoption och att livet kommer lösa sig oavsett vad som händer för oss denna tid. Maken hjälper mig att se, att minnas känslan efter vi hade varit på adoptionscentrum, och att fantisera om barnet vi kommer hämta. Han hjälper mig att aktivera den lyckliga visionen som behövs för att klara av dagarna.

Det finns ingen annan ljuspunkt direkt. Jag blöder fortfarande (lite smått ännu) och har enorm mensvärk, ont i låren, riktigt ont i ryggen, feber, rumlig mage och är onormalt kissnödig. Allt följer regelboken för tidigare missfall. Orkar knappt stå på benen och är naturligtvis väldigt yr och trött också. Är i v.5+1 idag.

Hur man ska kunna TRO något gott i en sån här situation är svår att svara på. För jag går nog mest och väntar på störtfloden som jag tror kommer komma när som helst. Men HOPPAS- det kan jag ju inte undvika att göra. Jag kastar liksom inte in handduken, samtidigt som jag försvarar min mentala hälsa genom att se på situationen så realistiskt som möjligt.

I ångestfyllda situationer där man oroar sig för något som man inte kan påverka överhuvudtaget- där har vi lärt oss en tankemässig teknik av makens KBT-terapeut. Tekniken går ut på att acceptera att "ja, det kan hända". "Det KAN hända." Ångesten kommer tillfälligt att stiga, men det tjänar ingenting till att söka efter försäkran att det jobbiga inte kommer att hända. (Exempelvis genom att googla eller liknande). Det leder bara till ett beroendemässigt beteende.
Inget kan göras för att påverka situationen, så allt man kan göra är att släppa kontrollen och acceptera tanken på att "det KAN hända". Så det gör vi. Vi tänker "det KAN hända". På något sätt förflyttar det mig till nuet lite mer och får mig att känna ännu starkare än tidigare att jag inte kan göra något överhuvudtaget för att förändra utfallet. Det KAN hända.

Det kan låta så bra. Mental teknik. Utvecklad av kbt-terapeuter. Ja. Det funkar till viss del. Men jag befinner mig ändå i ett hemskt, fruktansvärt, dränerande, utmattande, sorgset vakuum. Det där vakumet när tiden står still och jag bara vill snabbspola flera veckor framåt. Där jag vill vara glad och inte låta livet stanna upp, samtidigt som det inte finns på kartan att jag kan stänga av min rädsla på det sättet. Vakumet där jag drar ner maken i den mörkare tillvaron, men ändå inte kolsvarta, och jag så gärna skulle vilja skänka honom kraft istället. Vakumet där jag är så utmattad att jag inte ens orkar hjälpa till med matlagningen utan ligger utslagen i soffan hela dagen. Med täta, läskiga toalettbesök som får humöret att kastas upp och ner.

Jag har inga direkta nyheter i övrigt. Det ser inte ljusare ut än igår. Bara mörkare... Jag hoppas så att det ljusnar på andra sidan tunneln!

Det ser inte särskilt ljust ut

Till att börja med- STORT tack för alla fina kommentarer ni ger mig. Jag har en hel hög som jag ska svara på, men krafterna jag haft under lediga stunder de senaste dagarna har varit närmast obefintliga, och fokus har blivit att sova eller ge er alla en lite uppdatering om läget. Men svaren kommer, jag lovar. Imorgon förhoppningsvis. Ni är guld värda och ger mig så vansinnigt mycket stöd!

Dagen (som är full av hemska minnen) har varit riktigt tuff, men jag har överlevt pressen. Faktum är ju att jag redan igår fick antydan till blod i bindan, och på den senare kvällen började jag känna mig riktigt sjuk. Febrig, värkande kropp och fullständigt kokande kroppstemperatur. Det var omöjligt att somna och blev som vanligt runt 4 h sömn till slut. Väl vaken klockan 7 var bindan full av rosa och brunt och jag kände mig ännu mer sjuk. Svimfärdig, febrig och värkande. En känsla som pågått dagen i ända. När sedan en brutal mensvärk startade- ja då vet ni säkert vad jag tror och trodde är på väg att hända. Bara en tidsfråga säger hjärnan.

Självklart startades oroliga tankar upp, men jag har varit rätt sansad. Lugn. Men uppgiven. Uppgiven och utmattad. Fokuserad på det praktiska.

Som dr. D från Aten ordinerat så tog jag en halv dropp-påse med IL på förmiddagen, och på eget initiativ gick jag först och tog prover på sjukhuset. För att göra en lång historia kort så lyckades jag hämta ut provsvaren redan några timmar senare (inte vanliga proceduren) och det såg ju inte guld ut. Mina vita blodkroppar (LPK) har stigit i höjden (för höga alltså), och tillsammans med en del andra högre värden kan jag dra slutsatsen att det tyder på inflammatorisk aktivitet eller infektion. Precis det vi vill undvika, och precis det jag kände på mig i kroppen. Jag hoppas så klart att droppet hjälper en aning, men sen vet jag ju att det kanske redan är för sent.

Det finns inget mer att göra. Jag har gjort allt jag kan. Och jag kan bara avvakta nu. Avvakta, sova när jag kan och kanske ta en till (halv) påse IL om ett par dagar trots att dr. D inte ordinerat. Han vet ju inte att värdena stigit så mycket och att jag blöder. Om det nu inte är över då redan vill säga.



Jag önskar så att detta är normala blödningar, och att intuitionen inte stämmer. Många av er har ju trots allt blött mycket under graviditeterna och klarat det ändå. En del har till och med haft riktiga klumpar och mensvärk. För mig har blod alltid inneburit missfall.

Jag vet inte vad jag ska tänka och försöker faktiskt att inte lägga så mycket värdering i hur tankarna flyger upp och ner i sinnet. Det är normalt att känna rädsla, hopp, bedövning och allt däremellan, och det är faktiskt okej. Tankarna får flyga fritt. Så länge jag inte blir allt för dränerad och knäckt. Fakta blandas med erfarenheter och intuition i en salig blandning av tankar. Det är okej. Men det är dränerande, och mina redan rosenröda febriga kinder (och resten av kroppen) skulle behöva sömn för att ge mig kraft att orka med situationen.

Det är svårt att inte veta. Att vara i v.5+0 (dagens status) och ha haft 75% av missfallen denna dag eller dagen därpå, och att v.5+6 är det längsta jag någonsin kommit i en graviditet. Det är en så läskig och skör tid och den ökade mensvärken och blodet får mig helt ur balans och kastar mig rätt in i min trasiga historia.

En timme i taget. En chokladbit i magen och en bra film på kvällen. Bananplättar till middag och prat om nya boenden. Allt för att distrahera och försöka att leva vidare. Leva under pressen. Överleva. Det kan hända. KAN. Det måste jag acceptera, men det finns inget att göra. En timme i taget. Jag överlever detta också..

Älskade, hatade intuition...

...jag hoppas att du har fel idag. Du käre intuition. Jag hoppas att känslan är felaktig. Och jag hoppas att det rosa som jag fann i trosorna när jag vaknade kommer vara betydelselöst.

Att det är dagen D, missfallsdagen gör detta till en bisarr dag. Att vakna med blod (isch) och redan på kvällen känt sig febrig och haft känslan av att kroppen är i krig, just idag... Det är en bisarr dag. Timme efter timme. Minut för minut. Ett andetag i taget. "In ut. In ut." "Glöm inte att fokusera på glädjande tankar om adoption istället". "Andas- in, ut. In, ut". "Det finns inget mer att göra- det KAN hända. Men du kan inte stoppa det.". "In, ut. In ut".

Det gröna paraplyet

Ibland vill man fånga ett ögonblick. Ta en fysisk eller mental bild och stoppa den i en liten låda för att alltid kunna minnas hur man kände i just den stunden. Den gångna regniga måndagen var en sån dag när jag skulle velat lägga det lilla tillfället och alla dess känslor på min hög av "stolt-över-mig-själv-moments" . En dag när jag kanske borde ha kassa förutsättningar att känna lycka, men ändå lyckades med just detta. Ren lycka. Det var inget speciellt som hände egentligen. Jag hade varit hos min väninna (aka sjuksköterskan som ger mig dropp) och fått en massa energi av att prata- om deras bröllop, vår adoption och huruvida graviditeten skulle arta sig åt det negativa eller positiva hållet. Med hennes gröna färgstarka paraply gav jag mig sedan av i regnet för att ta mig till provtagningen och även till läkarmottagningen för att hämta testresultat från veckan dessförinnan. Inget speciellt, bara regn, blåst, rofylld musik i öronen och det färgstarka paraplyet. Ett leende på läpparna. Lyckokänslan inifrån. Den stärkande vetskapen om att jag utstrålar lycka och längtar efter att möta blickar av förbipasserande för att sprida den vidare. Inget särskilt...bara en vanlig dag. Men jag kände det! Rofylldheten. Den momentära känslan av lugn och att livet blir bra oavsett hur det går för oss. Att vi har så mycket att vara tacksamma över. Att jag trots allt mår så förvånansvärt bra och egentligen mest kan klaga på sömnlösheten just nu. Jag kände det. Lyckan. Lugnet. Stoltheten. Stoltheten över styrkan jag bär på som får mig att hålla mig borta från mentala sammanbrott och total dimma. Stoltheten över arbetet jag gör med/gentemot mig själv och hur det påverkar mitt sätt att hantera denna tid- som egentligen är så obeskrivligt svår. Jag kände den. Känslan. Länge. Och nu vill jag stoppa den i en liten ask och minnas den för evigt. För oavsett vad som händer så har jag kommit så långt i mitt sinne. Jag kan känna lycka även i en situation som denna! Det bör man vara stolt över <3

Tack snälla för alla tips om huset! Ni är underbara och gav mig förvånansvärt mycket, och väsentlig, input som verkligen hjälpte mig i mitt beslut. Verkligen!!! Det var den dåliga kommunikationen som blev avgörande. Hade den funkat hade vi inte tvekat. Men det blev ett "Tack, men nej tack" till paret som ägde huset. Magkänslan säger att det var rätt beslut. Men precis som ni alla säger så kommer fler chanser. Faktum är att vi nog ska titta på ett annat hus (i en annan riktning) redan på måndag. Om vi verkligen vill bo lantligt är vi inte helt klara med, men det skadar ju inte att titta och känna in miljön. Och så använder vi oss från och med nu av sociala forum för att söka efter nytt boende- något som maken inte velat tidigare eftersom han tycker det är så blottande när alla ser att man letar efter nytt boende.

Som jag berättat för er snittar jag på 4h sömn per natt och får ibland någon extra timma på dagen. Det är ohållbart i längden men jag vet inte vad jag ska göra åt saken. Ska ge det ytterligare några dagar med att ta 15mg prednisolon på morgonen och 10mg på kvällen (istället för 25mg på morgonen som tidigare) men hittills har det nästan blivit värre av att göra så tror jag. Finns det fler tips? Det beror ju på kortisonet- att hjärnan blir hyperaktiv- men kroppen följer inte samma mönster. Den behöver sömn. Annars kommer såväl trötthet, gröthjärna, magkatarren och huvudvärk. Det är ju liksom ett faktum. Fler tabletter vill jag inte knapra heller så allt sånt går bort. Rådlös..


Graviditeten med stort G. Hur går det med den? Hur mår jag? Vad känner jag? Hur går det med hcg? Ja kära vänner, det är fortfarande lite svårt för mig att prata om. Jag tror att jag försöker stänga av kanalen så mycket jag kan för att skydda mig själv. Imorgon är nämligen den stora dagen D. Missfallsdagen (motsvarande i tid) då vi fått 2 av 4 missfall. Långfredagen är en annan kritisk dag, då vi fick det fjärde missfallet. Nummer tre fick vi på dagen som motsvarar onsdag den 8e april. En vecka av skräck alltså.. Skräckdagarna vi aldrig tagit oss förbi. Vecka 6 (5+0 till 5+6) helt enkelt.

Jag har förvånansvärt få symptom. Känner mig delvis inte gravid- samtidigt som jag i allra högsta grad vet att något är annorlunda. Värk i ryggen har jag hela tiden och magen svullnar upp ordentligt nedtill då och då. Kramper i livmoder får jag fortfarande då och då, men inte alls så ofta som i början. Bröstvårtorna är också lite ömma i och för sig, och hungrig är jag hela tiden (vilket troligtvis beror på kortisonet). Men vid den här tiden brukar jag känna mer. Starkt illamående och foglossning så att jag knappt kan gå. Inte denna gång. Illamåendet har lagt sig och den främsta smärtan i fogarna likaså. Jag hoppas såklart att det är på grund av kortisonet och att det maskerar symptomen. Men å andra sidan är det fortfarande tidigt och därav vanligt att det går upp och ner.

Mina gravtest blir starkare och starkare. Hcg på blodprover han också ökat, men om det går tillräckligt snabbt vet jag inte. Hur vet man det? Första gången jag tog låg det på 30 och då var embryot 10 dagar gammalt. Nu (från prover tagna den 30/3) ligger hcg på över 1500. (Minns ej exakt) Önskar att just det var betryggande, men det är det inte. Samma sak har jag sett alla andra gånger också. Har aldrig haft en biokemisk graviditet utan alla har liksom fäst, blivit gulkroppar/fostersäckar och sedan släppt genom en blödning. Så hcg för mig ger inga direkta indikationer.

Vad som däremot är annorlunda denna gång är att jag hade dagarna med känsla av att "något är fel" lite tidigare än vanligt. I samband med det steg mitt TSH och jag fick IL-dropp. Andra gånger har jag ofta fått feberkänslor och värk i kroppen under de sista ruvardagarna innan TD (ca.10-12). Denna gång har jag ännu inte det. Hoppas såklart på att det är ett gott tecken.

Någon mer blödning har inte dykt upp än (peppar peppar) men det känns läskigt att ens skriva. Som att jag jinxar situationen och kommer hitta rött blod i trosorna under dagen. Ibland kniper det till så hårt i livmodern och rinner något fuktigt mellan benen att jag är tvärsäker på att det är blod. Skitlutinus. Lurendrejare! Hjärtat i halsgropen minst 20ggr om dagen.

Veckan som kommer blir troligtvis krävande mentalt. Något vi måste ta oss igenom, oavsett vad som händer. Det finns inget jag kan göra för att påverka situationen. Jag gör redan allt jag kan. Allt som står i min makt. Allt och ingenting!


Nu på eftermiddagen, många timmar sedan jag skrev detta så finner jag brunfärgad lutinus i bindan.... Suck... Börjar det nu? Jävla bergochdalbana!

Inget blod idag, och funderingar om att bo på landet.

Idag har inget blod kommit. Egentligen inte igår heller, fast då var lutinuset rosa/rött och nu är det mer vitt/gult. Jag har haft en nära vän här som sällskap och moraliskt stöd när maken varit bortrest över helgen och idag fick vi också starta dagen med dropp medan vi åt frukost.

Äntligen hade dr.D svarar mig, och han ordinerade ett extra dropp och att jag börjar med levaxin 50ug pga TSH-värdet. Tack för alla svar angående det! Jag hoppas att det inte är för sent att börja med levaxin nu...

Det har varit en ganska bra helg mentalt sett. Bättre än vad den "borde" varit under omständigheterna. Men jag är tröttare än tröttast. Den här dagliga sömnlösheten när jag varje dygn får ca 4-5h sömn (dag+natt tillsammans) börjar tära så mycket på mig att jag har svårt att hantera det. Jag har hamnat i en mental dimma och kroppen protesterar. "Det kopplar inte riktigt. Det går trögt" menade vännen som var här. Idag när jag skulle köra och det regnade var det riktigt otäckt. Det blev liksom för mycket intryck för min stackars hjärna att hantera. Det gick bra visserligen, men jag hade inte klarat längre resa än vad det blev. Och nu har jag haft daglig huvudvärk ett bra tag såklart. (Inte ett dugg konstigt). Ska från och med imorgon testa att dela upp kortisondosen i två delar (3 tabletter på morgon och 2 på kväll) enligt tips jag fått här. Jag hoppas verkligen att det kan göra problemet mindre, för såhär kan ju inte de närmsta månaderna se ut. Hormonerna tar kraft och energi i övrigt och sömnen behövs! För immunförsvarets skull också..

Anledningen till bilturen idag är att vi var ute och tittade på ett litet hus ute på landet som ska hyras ut av ett par som äger tre hus på samma grusväg. Det är en liten 4a på 86kvm med små men mysiga rum, trädgård och både skog, äng och ett par grannar runt om. Skicket på huset är delvis lite ruffigt, men ganska förväntat av ett hus ute på landet, och vi anser att lite färg och billiga klickgolv skulle göra underverk. Kanske även ett litet badkar istället för duschen om det är möjligt. Trädgården och fasaden på huset var riktigt risigt, men trädgården längtar vi efter att få ta tag i och huset skulle målas i sommar sa de.

Kallhyran motsvarar ungefär vad vi betalar idag som varmhyra för vår fantastiska 2a på 69kvm mitt i stan, så det kommer ju att bli dyrare i och med veduppvärmning (braskamin) och elkostnad i huset. Och med transportkostnader ökar kostnaden avsevärt mycket mer. Men sen är det ju alltid så när man flyttar till hus. Vi slits då från citykärnan med närhet till ALLT till landet med 1 mil till vårt nuvarande boende.

Det som är den stora stora nackdelen med detta hus är att det bara går ett par bussar om dagen i närheten av huset. Ett par på morgonen till stan, men bara en buss hem kl.16.45. Och lokaltrafik är sååå viktigt för mig. När jag har dåliga dagar kan jag inte köra bil och min man har ännu inget körkort. (Att flytta till hus skulle ju dock bli incitament nog att gå en snabbkurs och äntligen ta det där körkortet han påbörjat att ta.) Till stan tar är det 10km, och det 12 min att köra med bil. Det är ju egentligen nära som fan. Det går att cykla, åtminstone på vår till höst. Om man cyklar halva sträckan kommer man in till ett samhälle med goda bussförbindelser, så det är ju såklart också en möjlighet. Men visst, kommunikationen suger i övrigt.

Hur som helst vill jag vara realistisk, men min realism talar positivt och negativt åt båda riktningarna. Och jag hoppas att ni kan hjälpa mig att bringa klarhet i detta. Jag påverkades negativt av min mammas aviga inställning och vill inte låta hennes oro påverka vårt beslut. Vi måste bestämma oss innan tisdag så det brinner i knuttarna. Vill ni hjälpa mig i detta läge? Med kloka råd? Med förnuft blandat med känslor?

Fördelar:
+trädgård. Har längtat sååå länge!
+skog och ängar runt knuten
+fler rum
+braskamin ger mysstämning
+inflytt juni/juli
+det är verkligen på landet, mer ostört än radhusområden
+ en mil till staden
+en lösning på problemet med boende inför adoption
+ hyreshus. Vi köper inte, så vi kan ångra oss och flytta om det inte funkar.
+ troligtvis mentalt bättre mående av att ha natur och liten trädgård omkring mig.
+perfekt för barn med egna trädgården och eget rum
+ potential att få det mysigt.
+ charmiga höga sneda tak
+stort kök med diskmaskin
+ska målas i sommar
+tvättmaskin
+ok att ha katt (jag är dock allergisk men vill ha)

Nackdelar:
-kommunikation nästan obefintlig
-mindre frihet/närhet till vänner och stadsliv
- maken har inget körkort, ingen bil
- blir dyrare än nu
-måste frakta ved
-köpa bil snarare än vi tänkt
- ruffigt till viss del
-två sovrum minimala
- sned tomt med mycket mossa försvårar gräsklippning (inget direkt problem egentligen)
- behövs omtapetserande och golvläggning
-mindre fräscht badrum. Ok dock.
-dusch, inte badkar
-grannarnas hus som det är utsikt mot är lite av ett skrotupplag. Står man ut?
-Max 8 mbit bredband (vi har 100nu)
- inga möjligheter till tv-abonnemang

Hm... De sista två faktorerna kollade maken just upp och vi båda blev rätt besvikna. Det handlar så mycket om vad vi har som intressen också, och där spelar internethastigheten en avgörande roll. Tyvärr! Och film, vi som älskar film. Med 8mbit funkar ju inte ens netflix eller viaplay.

Men hörni, hur anser ni? Chansa? Inte chansa? Avvakta? Har ni egna erfarenheter att dela med er av?

Vi måste bestämma oss imorgon!

Kramper, tankar och TSH

Blod ser jag när jag torkar mig och blandat med lutinuset som hamnar i bindan. Jag har riktigt skarp mensvärk och det värker massor i ryggen. Ryggvärk känner jag i samband med fogarna också, men den har ökat och mensvärken är annorlunda. Mer intensiv och mensvärksliknande än växtvärkskramper i livmodern.

Jag är tom- men samtidigt full av tankar. I det här läget finns det inte mycket tankar som säger något vettigt- för faktum är att vi inte har den blekaste aning om hur det kommer gå. Realismen använder sig av min logiska hjärnhalva som säger "blödningar kan vara ofarliga". "Värken är inget bra tecken". "Precis såhär har det börjat minst hälften av gångerna tidigare". "Det finns inget du (jag) kan göra mer än att vänta och hoppas". "Det är inte kört än".

Min känslomässigt kopplade del av hjärnan går direkt på minnen av tidigare scenarion och kastas mellan hopp och förtvivlan. Den tar ut allt i förskott- i båda de möjliga scenariona. "Jag kommer att föda det här barnet". "Jag kommer förlora min femte.. Min femte..". "Jag kommer aldrig kunna bära ett barn". "Jag kommer att älska ett adopterat barn precis lika mycket som ett som jag burit". "Livet är så orättvist- varför jag? Varför igen?" "Det är inte dags att kasta in handduken än, jag är fortfarande gravid". "Finns det en mer ogästvänlig livmoder?"

Ja ni fattar. Jag vill helst stänga av tankarna helt, men de jagar runt som myror. Jag är inte mentalt trasig än. Jag har gråtit några skvättar och känner mig såklart utmattad av att inte veta. Av att vänta. Av att vara rädd för toalettbesöken och rädd för vad som kan vänta. Men trasig är jag inte. Mental förberedelse samtidigt som den där gnuttan hopp måste få finnas med på ett litet hörn.

Google håller jag mig ifrån. Men jag har upptäckt något som dr.D inte kommenterat. Mitt TSH har stigit mycket sedan jag blev gravid. Det brukar ligga långt under 1. I måndags (efter positivt test) var det 2,6! Och gravida rekommenderas ha värde under 2,5 för att inte riskera missfall.
Varför har det här missats? Vad skulle ni göra i samma läge? Jag har mailat och frågat dr.D men som ni vet är ju mailkontakten inte den bästa. Får nästan aldrig svar på mina frågor.

Tack för ert stöd <3 jag behöver ert hopp när mitt eget inte räcker till. Jag vill komma längre än såhär. Jag vill föda det här barnet. Jag vill ha mitt barn.