Lite känslor som kryper fram, RD3

Igår kväll blev jag faktiskt lite rädd. Jag hittade en ny leverfläck på min vänstra sida (magen fast på sidan liksom) och leverfläcken är mitt på ett blåmärke. Trycker man lite lätt på den så känner man en knuta/knöl under. Blåmärken har jag över praktiskt taget hela kroppen (ok en lite överdrift- men säkert 10 större blåmärken på vardera ben och en del nya på armarna) eftersom jag äter kortison och blodförtunnande mediciner. Så det oroar mig inte. Har dessutom alltid lätt att få blåmärken. Men blåmärke+knöl+ny och mörk leverfläck?!? Hmm...

Jag brukar vara sansad och realistisk när det gäller sådana saker, men det räckte med att jag råkade läsa att hudcancer var en biverkning av humira och så vips hade tankarna flugit iväg. Att somna blev omöjligt. Konstigt nog (??) blev min första automatiska tanke att det inte får hända eftersom vi då blir av med chansen att adoptera. Eller att bli/vara gravid. Inte en tanke på själva rädslan om min egen hälsa, utan bara tanken på barnet som kan gå förlorat.. (Typiskt mig dock- att skita i den egna hälsan så länge det blir barn. Ett farligt tänk). Nästa tanke var hur tragikomiskt och ironiskt det skulle vara om jag plötsligt fick cancer mitt i all kamp- när vi är så nära slutet. Och så kom tanke nummer tre- det kommer att vara mitt fel. Det var jag som valde att äta medicinerna och göra behandlingen i Aten, trots att det finns risker. Och då kändes det bara för jobbigt.

Ja, ni fattar. Väl vid denna tid rann tårarna och jag var så irriterad på att det skulle leta sig in en oro i min hjärna som jag inte vill ha där. Jag vill vara lycklig över det som går i medvind för oss just nu, och det är ett svårt arbete att låta dessa tankar ta över när oron pockar på. För visst finns ton av oro, över alldeles för mycket. Både gällande saker som rör adoption och embryot i livmodern. Jag behöver inte mer än så. Att oroa sig över cancer känns bara helt och hållet onödigt.

Vi ska hålla koll på märket och tänker att jag får ringa vårdcentralen om blåmärket inte bleknar. Min man ska hjälpa mig.

På tal om blåmärken så ser jag föresten ut som en sprutnarkoman på magen. Fem tydliga blåmärken efter lika många clexane-sprutor. Det är den värsta sprutan jag behövt ta tror jag. (Innohep ligger högt på listan också). Den något tjockare nålen är egentligen inte problemet, utan snarare hur extremt mycket det svider av sprutan. Under tiden och långt efteråt, i ett stort område. Blä!

Hormonerna tar det bästa av mig just nu. Hormonerna och sömnlösheten. Sömnen kryper ner åt 4h per natt igen, och det tär. Jag har slumrat i soffan mitt på dagen de två sista dagarna men är ändå som en död säl på kvällarna.

Idag har jag hjälpt en vän att packa inför deras flytt, och så har provsvaren från i onsdags hämtats hos läkaren. De är nu skickade till Aten. Jag är lite irriterad över den väldigt (enligt mig) ofungerande kommunikationen. Svar från läkaren i Aten får jag bara på ca var 4e mail (ofta efter påminnelse) och ofta svarar han inte på frågorna jag ställt. Det är ytterst frustrerande eftersom man är helt beroende av hans svar, och därför tog jag upp det med honom igår, efter 3 obesvarade mail. Jag fick ett snorkigt svar tillbaka om att jag måste lugna ner mig och att han bara svarar om han har något att säga. Inga svar på frågorna jag hade ställt. Jag förstår att han har mycket att göra, men det borde alltid finnas utrymme för kommunikation för de BETALANDE patienter man har, man bör inte ha fler patienter än vad man har resurser till. Så jag känner mig maktlös eftersom jag inte vet vad jag ska göra framöver, förutom att fortsätta medicineringen som tidigare. När jag ska ta dropp eller FBC (blodprov) framöver finns ingen plan på. Jag försöker att inte ta åt mig av hans snorkighet, och det går rätt bra eftersom jag vet att jag "har rätt till mina åsikter". Men visst frustrerar och tär kommunikationsproblemen och osäkerheten på mig. Som sagt är jag i hans händer, och om han inte svarar när jag hör av mig så vet jag ju inte hur jag ska gå tillväga.

RD 3 idag. Sakta men säkert..

Sleeping beauty...eller inte.. Rd2

Jag har varit väldigt tacksam för att sömnen fungerar så pass väl trots den höga dosen (25mg) kortison, eftersom jag vanligtvis blir nästan helt sömnlös av kortison och en del hormontabletter. Jag tror att det har med kosten och träningen att göra, samt det ökade inre lugnet jag känt på sista tiden.

Eftersom jag motverkar inflammationer genom att undvika inflammatoriska livsmedel och tränar i lagom mängd så har verkligen allmäntillståndet varit mycket bättre. Kanske spelar humiran en lite roll i den säkert 80% mer smärtfria tillvaron, men det kommer jag inte veta säkert förrän om tidigast 6 månader då läkemedlet gått ur kroppen. Solklart finns ju någon skitsjukdom eller överkänslighet i kroppen som brukar ge mig inflammationer och värk, men just nu känns det inte så viktigt att fokusera på. Att jag nu (troligtvis) kunnat förbättra mitt mående så revolutionerande mycket genom att verkligen gå in för ett holistiskt tänkande ger mig så mycket hopp om framtiden. Jag känner för första gången på länge att jag vill och kan jobba nu. Äntligen. Pang! Där satt den. Jag känner drivet, rastlösheten, motivationen, och glädjen igen. Pang sa det, och så klev jag tio steg tillbaka från stupet. Trots att jag är mitt inne i min behandling. Inte konstigt att man mår bättre mentalt också när man slipper ha ont i kroppen, magen, huvudet, osv nästan vareviga dag.

Ja, fast det där skrytet med sömnen har tyvärr vänt nu. Buhu. Klockan sju ringer klockan varje morgon för medicinering. (Kortison, femanest, clexane-spruta och lutinus). Tidigare har jag vaknat strax innan klockan, rätt utsövd. Men nu kryper klockan bakåt bakåt bakåt och jag vaknar allt tidigare. Klockan fem har det varit söndag, måndag, tisdag, onsdag, men idag var klockan så lite som 4. Hjärnan är klarvaken på en gång och från och med det är det omöjligt att somna igen.

Det som händer när man äter kortison är att kroppen blir hyperaktiv kan man säga. Kortison efterliknar kroppens egna stresshormon kortisol, och är av som allra högst koncentration i blodet på morgonen när vi vaknar. Det tråkiga med denna medicin är att hjärnan blir så pigg, så oavsett vad resten av kroppen signalerar så kan sömnen rubbas totalt. Vid min 7e behandling tog jag kortison och snittade på 4h per natt sammanlagt i över tre månader. Då låg jag vaken mitt i natten och somnade om framåt småtimmarna.
På dagarna skrev jag c-uppsats! You go girl!! Hittills har min sömn, denna gång, varit i ett svep. Jag somnar, sen vaknar jag för tidigt. Men jag känner ju hur sömnmönster börjar ändras och det känns inte bra. Vet ju att sömnen är så viktig för att jag och min kropp ska må bra.

Har hört att gelatin är bra för sömnsvårigheter och har köpt hem gelatin från gräsbetande djur för ett tag sedan. Det svåra är att få in den i kosten. Har gjort "puddingar" av kokosmjölk med citronsmak så att det blir lite som ett substitut för yoghurt, men nu har jag inte ätit det på ett tag. Idag ska en ny omgång lagas i ordning.

Det är ruvardag 2 idag och som vanligt finns hjärnspöken om huruvida träning är bra eller inte. Jag blir vanligtvis överförsiktig när det gäller fysisk aktivitet efter återföringar. Jag får nog lyssna till allmäntillståndet som visar hur mycket jag orkar och kan, men denna gång tänker jag försöka att tänka klokt och realistiskt. Jag mår bra av att träna. Om jag inte tränar kan mitt överaktiva immunförsvar aktiveras ännu mer, och då blir det inte bra. Så min slutsats är att gymmet gör både mig och den där lilla gott. Så måste det vara.

Nej, nu ångrar jag mig trots allt. Läste för mycket på familjeliv och såg allt för många rekommendationer om enbart vardagspromenader under ruvning. Det får väl bli lite Powerwalk istället då.... Suck. Efter 4 missfall är man inte så kaxig.

Hur gör ni med träning under ruvning? Eller efter ruvning? Kör ni som vanligt? Styrka? Kondition? Jag kör mest styrketräning vanligtvis men nu är jag kluven på hur jag borde göra med den saken. Hur gör ni?

Medvinden...

..som vi väntat så länge på.

Nej, det är inget (positivt) som hänt behandlingsmässigt, men däremot har ljus öppnats i en ny tunnel när det gäller adoptionsland. Ett land där vi inte har haft någon aning om att adoption av små barn kan vara möjlig, och som vi strukit från listan från första stund. Men vår fredagseftermiddag på adoptionscentrums öppna hus var alldeles revolutionerande för oss! Redan efter en kvart hade vi fått information som fick oss att sväva på små rosa moln. Var det verkligen möjligt att väntan kan bli kortare än vad vi trott?!? Kan målsnöret flyttas så nära så att det går att se slutet? (Så som det kändes med Kenya.)

Jag vill inte avslöja mer innan vi pratat ordentligt med landsansvariga igen för att dubbelkolla alla regler och krav på oss som föräldrar- så att vi faktiskt passar som sökande där- för ingenting känns säkert förrän man vet mer. Oavsett så lever och andas jag adoption nu. Sedan mötet har jag känt en lycka i magen som jag inte minns när jag kände sist? En sån där lycka som chockar mig totalt, eftersom jag så sällan lyckas känna såna starka positiva vindar under mina vingar. Gud så befriande känsla. Är det såhär det känns? Allt blir plötsligt lättare. Problem finner plötsligt lösningar. Ett vitt skimmer drar över den grå dimman. Jag trivs med att känna mig lycklig, och det är så ovant så jag känner mig som en total nybörjare på att få känslan att stanna kvar. Newbie. Jag är så tacksam över denna medvind, och känner ett hopp som växer och gror inom mig. Och hopp- det smittar av sig. Sprider sig. Och det är inget att skämmas för. Allt kan gå fel imorgon, men idag är jag hoppfull. <3 data-blogger-escaped-br="">
Mm... Behandlingen, den är ju såklart inte glömd eller gömd bakom de rosa molnen.
Behandlingen börjar nämligen närma sig dagen D. Nu på tisdag den 17/3 är det återföring- av äggdonationsembryot. (Haha ja föresten, jag var ju uppenbarligen så virrig sist när jag uppgav datum att jag fortfarande var inne i februari, men naturligtvis har allt skett i mars. Tack för kommentaren som påkallade missen). Nåväl, två dagar kvar alltså. Det senaste som skett är dropp i torsdags (12/3) vilket också var dagen då progesteron lades till behandlingsschemat+ att prednisolonet ökades till maxdos. Som jag skrev blev det en sömnlös natt och hiskeligt jobbig frossa och panik under och efter droppet. Jag hade alltså inte sovit alls innan adoptionsmötet och höll på att svimma flera gånger. Eftersom vi sedan varit borta hela helgen hos långväga vänner så har det bara blivit ett par timmar sömn även resterande nätter av helgen-så att jag är trött nu är ju en stark underdrift. Halvt död stämmer mer väl överens.

Jo, provtagning har jag ju sprungit på då och då också. I fredags bland annat- vilket höll på att resultera i att jag missade tåget mot Stockholm. Men det gjorde jag inte- och det är jag väldigt glad för.

Imorgon (16/3) ska jag utöka min medicinering med clexane (samma som fragmin) och babyasprin (salospir).

Jag har många tider att hålla koll på:
Kl. 07.00- Femanest, prednisolon, lutinus, och from imorgon även clexane (spruta) .
Frukosttid- Metformin+alla vitaminer
Lunch- Metformin+ salospir.
Kl. 16.00- lutinus
Middag- metformin
Kl. 19.00- femanest
Kl. 22.00- lutinus

Och då gäller det att hålla koll på doser och antal tabletter. Har larm på telefonen så det funkar rätt bra ändå, och i städskrubben sitter ett medicinschema som visar dag för dag- medicin för medicin. Superbra sätt att involvera mannen i processen.

På tal om att involvera mannen i processen. Jag måste ösa beröm över min man för sättet han varit närvarande den här gången. Det är så fantastiskt underbart. <3 data-blogger-escaped-br="" data-blogger-escaped-delaktig="" data-blogger-escaped-helt="" data-blogger-escaped-hj="" data-blogger-escaped-ldigt="" data-blogger-escaped-lpsam.="" data-blogger-escaped-och="" data-blogger-escaped-v="">
Min helg har för övrigt varit fantastisk, och om man bortser från trötthet, medföljande värk i kroppen och hormonellt illamående+ huvudvärk så mår jag fantastiskt bra. Alltså jag är helt chockad över det. Kan det verkligen vara så här när man gör den mest extrema behandlingen man gjort någonsin? För mig? Jag som vanligtvis blir en disktrasa av varenda liten hormon som förändras och tillsätts i kroppen.. Jag tar aktivt ansvar för att vårda kroppen genom min väldigt kontrollerade och hälsosamma paleo-kost, och de senaste veckorna har jag tränat 3-4ggr per vecka på gym. Sen fortsätter jag kontinuerligt med den mentala träningen (affimationer) och försöker tänka att jag mår bra av ljuset, av nya intryck och den kalla luften utomhus. Försöker att tänka holistiskt på alla sätt jag kan och har sysselsatt mig med praktiska göromål. Även min man har mått 100ggr bättre en tid nu (efter en väldigt tuff period) och tillsammans börjar vi lyfta upp varandra igen istället för att dra varandras humör neråt. Vi kommunicerar bättre, är ännu mer öppna och jobbar på att förändra beteendemönster som KBT-terapeuten tipsar om. Det känns lite som förändringens tid. När styrka kommer åter och framtidsutsikterna ljusnar.

Kanske blir det äntligen vår tid att få glida vidare på medvind nu?! Let's hope that's true!!