Tuffa minnen

Jag har mått sjukt bra på senaste tiden. Visst är biverkningarna av metformin inte alltid så snälla, men i övrigt mår min kropp bra och jag har haft ett riktigt bra humör- jag har varit så glad, sprallig och lycklig! Planeringen inför det stundande bröllopet tar fram så mycket inre pirr och kärlek, och dessutom har vi gjort mycket spontana och roliga saker tillsammans med nära och kära. Brutit mönstren- och det brukar göra mig väldigt gott. Det är bara två och en halv vecka kvar nu. Hjälp va tiden går fort!!

Idag har det dock inte känts helt lätt att vara i min kropp. Jag har fått en riktig "hormonchock" eftersom jag är inne på sista tabletten primolut-nor och därmed ska få mens om ett par dagar. Precis som alltid innan mens känner jag mig sjuk, orkeslös och yr. Får dunderhuvudvärk och ont i livmoder och äggstockar. I vanliga fall tråkigt och jobbigt, men inte alls som nu. För nu kan jag bara tänka på en sak- graviditeten som aldrig gick vägen. Jag var förberedd på att det skulle kännas tufft nästa gång jag fick mens, men ändå är man inte förberedd. Jag har ju inte haft mens sen missfallet. Det är inte säkert att den hade kommit på hela sommaren utan primolut-nor egentligen, men nu kände jag mig tvungen att ta saken i egna händer för att slippa mensvärk och blod på självaste bröllopet. Bävar för dagen då blödningen och den starkare smärtan kommer igång. Hemska hemska minnen... Kommer man någonsin över dem?

För en del kanske ett missfall inte är så bedrövande och svårt att genomgå. Har man dock längtat i flera år efter barn så hinner man förälska sig i det som växer i magen på två röda sekunder. Ja, faktum är att (som jag sagt förut) man redan förälskat sig i barnet man längtar efter långt tidigare- trots att det inte finns än. Ni vet garanterat vad jag menar. Så minnena kommer nog färga mig i en lång tid fram över. Kanske resten av mitt liv- även om det slutligen övergår till ett dovt ärr i mitt hjärta. En saknad över barnet som inte blev- men samtidigt en lycka över det liv jag ändå fick. Det hoppas jag.
Jag skulle varit i v 15 nu. Den lite säkrare perioden. Men istället får jag gifta mig i min "smal-klänning" och vara oändligt vacker på min bröllopsdag. Jag får försöka se det lilla positiva i situationen, även om det inte är lätt att hitta glädje i något så sorgligt.

Jag hoppas ni inte tycker att jag är tjatig och alldeles för insnöad på mitt missfall. Att jag ältar och är negativ. Faktum är att bloggen liksom är mitt andningshål- där jag släpper tankarna fria. Jag pratar knappt om det (eller barnlösheten) i verkliga livet längre, och särskilt inte på ett känslosamt sätt. Nej, i "verkliga livet" är jag stark som en oxe och utstrålar numera en stark lycka och glädje. Helt ärligt förstår jag inte hur jag kan vara så stark! Så här får ni nog stå ut med att sorgen tar ut sin rätt lite då och då.
Hoppas alla har en bra sommar <3 data-blogger-escaped-br="">

Chocken

Idag hade vi tid på kliniken kl 14.30 med läkare A. Där och då skulle vi få besked om gårdagens microinjektioner med donator resulterat i befruktade ägg. Tiden fram tills besöket var nästan olidlig, och jag grät förtvivlat på lunchen när sambon var hemma och åt.  Konstigt nog var det ombytta roller denna gång- jag kände ett visst hopp, men sambon hade inte tillstymmelse till hopp om resultatet och ville bara få dagen avklarad för att sedan gå vidare med ÄD. Men jag visste att besvikelsen skulle krossa mig...

Väl framme på kliniken analyserade jag noga hur folk bemötte oss. De båda sköterskorna som var med igår gav oss "pity looks" och hälsade lite ledsamt och medlidsamt samtidigt som de undvek någon direkt ögonkontakt. Redan då visste jag att detta skulle vara fjärde gången som läkaren sa -"Tyvärr det blev ingenting den här gången heller". Jag grät redan i väntrummet.

Läkare A kom och ropade upp oss. Hon såg inte heller speciellt glad ut, så jag blev bara ännu säkrare. Fan också. Jag orkar inte det här. På vägen till samtalsrummet räckte hon över en liten lapp och sa: - "Idag ska ni få en sån här i alla fall". Tårarna började direkt rinna ner för mina kinder och ett förvånat och pipigt "va??" brast ur mig. I handen hade jag fått en lapp med en inbokad tid för återföring av embryo!!!!!!!!!

Jag kan knappt tro att det är sant. Vi har två små embryon som ligger och gosar till sig i värmeskåpet på fertilitetsenheten. Ett av dem hade delat sig till två celler, men det andra hade ännu inte delat sig efter gårdagens befruktning. Vi har ALDRIG fått ett endaste befruktat embryo under våra fyra jobbiga ivf:er, vi har ALDRIG kommit så här långt.

Om de ringer imorgon bitti och säger att embryona dött över natten så kommer jag att bli förkrossad. Men jag kommer ändå veta att kliniken sa att äggen såg något bättre ut denna gång och att det faktiskt är värt att testa spermiedonation igen. Jag kommer även veta att de lyckades få ut 100% mogna ägg denna gång, även om alla inte var av god kvalitet. Men framförallt, jag kommer veta att jag inte är HELT infertil.... Tänk er lyckan <3

Nervös

Jag är så nervös att jag inte vet var jag ska ta vägen. Det är 3h kvar tills vi får beskedet.

Håll era tummar!

Äggplock ivf 4 färdigt

Äggplocket gick bra idag. Jag fällde inte en endaste tår även fast det gjorde brutalt ont på vänster äggstock, så jag är rätt stolt över mig själv. Jag som är så blödig.. 7 ägg fick de ut! (Hade väl ca 18 medelstora blåsor varav drygt 4 st mätte ca 20mm.--> Fortfarande många tomma blåsor alltså).
Så nu är det bara att hålla tummarna för att äggen för det första är mogna, och för det andra att de blir befruktade av donatorns simmare. Snälla håll era tummar för oss också! Det behöver vi verkligen!!

Jag känner inte att jag kan vara lugn och nöjd över antalet ägg än, för vi vet ju inget om kvaliteten förrän imorgon. Jag vet inte hur jag ska klara ett fjärde besked om noll befruktningar. Då är jag nog helt infertil... Jag är rädd att jag kommer krascha totalt om beskedet imorgon är negativt...

Nervös och ångestfylld

Imorgon är det äggplock. Det känns både nervöst, jobbigt och ångestfyllt, samtidigt som jag bara vill få det överstökat. Jag har tidigare uttryckt min oro över att få ut omogna ägg. Den oron har verkligen inte blivit mindre, men det finns inget jag kan göra för att påverka situationen. Morgondagen kommer troligen att innefatta ännu mer oro, för även om vi får veta hur många ägg som plockats ut så kan jag ändå inte veta om de är mogna eller kommer att befruktas. Jag förväntar mig alltså att måndagen blir ännu tuffare!!! På tisdag vet vi troligen om jag är helt infertil eller inte.. Det är så stort att jag knappt kan greppa det, och jag är väl medveten om att det är mest därför som jag har en otroligt ångestfylld olustkänsla i hela kroppen. Jag är helt enkelt livrädd.... Livrädd för vad som komma skall....

Ivf-gräl

Hormonerna i kroppen skapar en sjujäkla turbulens i min kropp. Jag känner inte ens igen mig själv. Jag gråter, jag är sur och grinig, jag växlar mellan sprudlande glädje till ren skär panik på bara några sekunder, och ibland är jag bara helt melankolisk. Det skrämmer mig. Mitt humör och min sinnesstämning skrämmer mig.. Det här är den värsta behandlingen hittills! Utan tvekan. Jag bär på så mycket oro och ångest att jag nästan varit nära att ge upp. Det enda som hindrar mig är att jag så brutalt gärna vill ha mitt efterlängtade barn som väntar någonstans på mig. Måtte det komma snart!

Jag och sambon hade vårt första ivf-gräl idag. Jag uttryckte något som jag gått och tänkt på rätt länge, men som jag inte sagt rätt ut till honom. Jag har gett hintar i hopp om att han ändå ska förstå, men jag måste nog lära mig att karlar inte riktigt förstår sånt. Jag känner mig ibland väldigt ensam och oförstådd när vi gör våra behandlingar. Jag menar inte att han inte ställer upp och stöttar för jag kan alltid räkna med att han finns där, men jag önskar ibland att han var ännu mer närvarande och visade intresse för allt jag måste göra. Det är ju så att kvinnan går igenom både det fysiska och psykiska, hon drar det absolut tyngsta lasset. Mannen behövs ju egentligen bara på äggplocket.. Jag har alltså inget val utan jag måste bita ihop och vara ivf-kvinnan som tar dagliga tabletter och sprutor, som får stå ut med att kroppen protesterar genom all världens biverkningar och smärtor, och som springer ut och in på kliniken för ultraljud. När sambon då inte är med när jag tar sprutor eller går på ultraljud osv så kan jag ibland känna mig så ensam och frustrerad. Vi gör detta tillsammans, det är det ingen tvekan om. Men det är jag som måste begränsa livet under behandlingar för jag mår varken bra på ett fysiskt eller psykiskt plan. Han kan göra mer eller mindre vad han vill. Ibland önskar jag att hans liv fick begränsas lika mycket som mitt under behandlingarna, av sympati och förståelse liksom... Det kanske låter själviskt, men jag tycker att jag har varit otroligt osjälvisk genom hela den här resan och jag har nästan aldrig begärt att sambon ska avstå saker. Kan ni ibland känna samma sak? Jag skulle tippa på det, för jag tror inte att det jag känner är varken ovanligt eller onormalt...

Hur som helst så var det jobbigt att denna diskussion blev så otroligt stor och allvarlig, och sambon var riktigt upprörd. Vi som aldrig bråkar. Det är ovant..

Nu i morse kom mitt lilla kusinbarn till världen! Detta barn är väldigt efterlängtat och kommer att få fantastiska föräldrar, så det gläder mig verkligen. Kusinen är ensambarn och känns nästan som en storebror till mig. Nu kommer det finnas en liten bebis med på alla släktträffar, på gott och ont (fast mest gott hoppas jag). Jag har slavat i köket hela dagen för att pyssla ihop en överraskningstårta till de nyblivna föräldrarna. :)

Nu är ägglossningssprutan tagen. Morgondagen känns mest som något jag måste genomlida, en dag som måste passera för att ge rum för äggplocksdagen. Nog får vi ju inga besked av värde på måndag heller, men det är i alla fall ett smärtsamt ingrepp som jag vill få avklarat.