Idag är jag på sjätte dagen med primolut-nor, och imorse började jag spraya med synarela för att nedregleras inför vår femte ICSI. Det är den första gången jag kör med långt protokoll, men jag var villig att testa eftersom vi i övrigt tycks ha testat precis allt annat utan att hitta något som ger mina ägg bättre kvalitet. Jag ska spruta i 14 dagar och sedan ta blodprov för att se om jag är tillräckligt nedreglerad för att påbörja hormonbehandlingen med puregon. Precis som förra behandlingen så ska vi använda manlig donator, men eftersom mina ägg är så pass dåliga så använder man sig ändå av icsi. Ja, nu är vi igång igen!!
Det är helt sjukt att det redan hunnit bli så mycket som fyra misslyckade icsi:s under det gångna året. Som tur är har jag åtminstone kommit till återföring en av dessa gånger, men att det då slutade i missfall var mindre tursamt.. Jag är så skadad mentalt av allt bagage att jag liksom går in i ett dunkel så snart det närmar sig en behandling. Denna gång är inget undantag - och det gör mig så vansinnigt frustrerad. Efter mitt fantastiska bröllop och en i övrigt underbar sommar (bortsett från bilolyckan förra veckan såklart), har humöret varit på topp! Jag har känt mig hel, och genuint lycklig. Levt livet och njutit av tiden med min älskade man. Sen kommer ångesten, som ett ångande tåg som kör på mig i full fart, överraskar mig, och bedövar mig. Placerar mig lite närmre det där hålet som jag så desperat försöker springa ifrån så snart jag får en chans. Det gör mig så arg och så ledsen. Varför kan jag inte få behålla min aningen lättare sinnesstämning även under behandlingen och därmed må bättre?
Nåväl, nu är jag i alla fall igång! Hoppfull, fast samtidigt inte. Nervös fast samtidigt lugn eftersom det är 5e gången. Orolig för hur mycket mer kroppen och sinnet egentligen orkar, men samtidigt säker på att det på ett eller annat sätt blir barn för oss. Jag vet bara inte hur.
Helst av allt skulle jag vilja sätta kroppen på autopilot tills det här är över och jag har ett skrikande barn i mina armar.
Följ vår resa mot ett barn genom ADOPTION!! En resa som började för 6 år sedan och mynnade ut i en lång och tuff tid av infertilitetens skakiga toppar och dalar. I mars 2015 sa vi stopp, punkt, finito. Vi hade då genomgått 9 ICSI-behandlingar (varav en äggdonation och en handfull spermadonationer), 5 missfall och en immunologisk behandling i Aten. Nu längtar vi ihjäl oss efter vårt blivande barn som finns i en annan del av världen! Följ vår jakt efter den totala lyckan.
Du är en tänkande människa, därför kan du inte bara släppa orosmolnen och ta det med en klackspark, dessutom med ditt bagage och de törnar du fått på vägen.. Tänk om det vore så, att kunna fånga dagen och bara leva i nuet. Vad enkelt livet vore då.
SvaraRaderaHoppas verkligen att detta går vägen denna gång.
Åh tack snälla du!! Jag grät faktisk en skvätt när jag läste ditt svar eftersom jag kände mig så förstådd. Ja, visst vore livet enklare om man kunde leva i nuet. Man kan ju öva sig på att bli bättre på sinnlig närvaro, men att ta bort all oro verkar nästan omöjligt.
RaderaCamilla, vilken blogg skriver du? (om du har en?. Din profil är blockerad på något sätt så jag kan inte se det. Den enda jag vet som heter camilla står bakom "Om livet efter". Är det du? Vore kul att veta :)
Kram
Jag såg inte detta förrän nu. Jo, det är jag som är den Camillan som har nu livet efteråt :-)
Raderahehe det var inte alls konstigt, för jag skrev det nyss ;) Jag är ibland så dålig på att svara på kommentarer eftersom det alltid krånglar via telefonen. Nu satt jag vid datorn och passade på!
RaderaDet är inte dugg konstigt att du känner som du gör tycker jag. Du nämner ditt bagage, och det är inte bara nåt man springer ifrån. Jag hoppas så att det här blir hösten när du för alltid får packa upp ditt bagage igen och stuva in det i garderoben. Du kan gärna öppna garderoben då och då, använda nåt plagg och så nån dag. Men det jag önskar är att det kommer bli ok för dig att sluta kånka runt på det. Tungt för både kropp och själ. (Slut på metaforen nu, äntligen).
SvaraRaderaKram och lycka till!
Åh, där kom ytterligare en flod med tårar. Så fint du uttrycker dig genom den härliga metaforen. Helt underbart att du förstår och spinner vidare. Tack för det!!
RaderaJag hoppas också att min garderob snart kan stängas, och i framtiden behöver öppnas lite då och då för att överskåda vad vi faktiskt gått igenom. Som ett minnesalbum. Tack för att du önskar en fin höst för oss <3 Det är guld värt!!
Kramar
Ett stort lycka till denna gång. Nu ska ni lyckas. Man får ta ett steg i taget så går det nog. Längtan övervinner allt.
SvaraRaderaKram
Libra
Tack Libra. Ja, visst är det så. Längtan får oss att förflytta berg....
RaderaKram
det är jobbigt och tufft. Men ett nödvändigt ont. Vi är många som hoppas på er! Lite skönt ändå att testa långt protokoll eller?
SvaraRaderaKram!
Ja, det är det. Men nödvändigt för att nå målet- precis som du sa. Tack önskar snälla du. Jag önskar allt gott för er också den här hösten! Tänk om det kunde gå bra för oss båda nu, det är vi ju så värda...
RaderaJa, det är ju liksom sista stinget av hopp på ett bättre resultat med mina ägg kan man säga. Får jag inte fler mogna och befruktade ägg denna gång då vet vi att det är en relativt liten chans att vi kommer fortsätta klara det med mina ägg. Men än så länge är jag väldigt hoppfull. Sist gick det ju så bra (till en början), så det finns ju inget som säger att jag har NOLL fungerande ägg liksom.
Kram
Hejsan!
SvaraRaderaHar precis hittat hit, ville bara önska dig lycka till med nästa försök:)
/ Fru B
Tack snälla du! Och jag säger DETSAMMA till dig. Jag läste om missödet med överstimuleringen.. Jag har varit ös två (eller ja, snarare två och en halv gång) fast inte med lika mycket vätska som du tycks ha. Tråkigt med rädslan för om embryona klarar sig... Jag vet verkligen hur jobbigt det är att inte få något- det har tyvärr hänt oss tre av fyra gånger.
RaderaKram