Nervös

Jag är så nervös att jag inte vet var jag ska ta vägen. Det är 3h kvar tills vi får beskedet.

Håll era tummar!

Äggplock ivf 4 färdigt

Äggplocket gick bra idag. Jag fällde inte en endaste tår även fast det gjorde brutalt ont på vänster äggstock, så jag är rätt stolt över mig själv. Jag som är så blödig.. 7 ägg fick de ut! (Hade väl ca 18 medelstora blåsor varav drygt 4 st mätte ca 20mm.--> Fortfarande många tomma blåsor alltså).
Så nu är det bara att hålla tummarna för att äggen för det första är mogna, och för det andra att de blir befruktade av donatorns simmare. Snälla håll era tummar för oss också! Det behöver vi verkligen!!

Jag känner inte att jag kan vara lugn och nöjd över antalet ägg än, för vi vet ju inget om kvaliteten förrän imorgon. Jag vet inte hur jag ska klara ett fjärde besked om noll befruktningar. Då är jag nog helt infertil... Jag är rädd att jag kommer krascha totalt om beskedet imorgon är negativt...

Nervös och ångestfylld

Imorgon är det äggplock. Det känns både nervöst, jobbigt och ångestfyllt, samtidigt som jag bara vill få det överstökat. Jag har tidigare uttryckt min oro över att få ut omogna ägg. Den oron har verkligen inte blivit mindre, men det finns inget jag kan göra för att påverka situationen. Morgondagen kommer troligen att innefatta ännu mer oro, för även om vi får veta hur många ägg som plockats ut så kan jag ändå inte veta om de är mogna eller kommer att befruktas. Jag förväntar mig alltså att måndagen blir ännu tuffare!!! På tisdag vet vi troligen om jag är helt infertil eller inte.. Det är så stort att jag knappt kan greppa det, och jag är väl medveten om att det är mest därför som jag har en otroligt ångestfylld olustkänsla i hela kroppen. Jag är helt enkelt livrädd.... Livrädd för vad som komma skall....

Ivf-gräl

Hormonerna i kroppen skapar en sjujäkla turbulens i min kropp. Jag känner inte ens igen mig själv. Jag gråter, jag är sur och grinig, jag växlar mellan sprudlande glädje till ren skär panik på bara några sekunder, och ibland är jag bara helt melankolisk. Det skrämmer mig. Mitt humör och min sinnesstämning skrämmer mig.. Det här är den värsta behandlingen hittills! Utan tvekan. Jag bär på så mycket oro och ångest att jag nästan varit nära att ge upp. Det enda som hindrar mig är att jag så brutalt gärna vill ha mitt efterlängtade barn som väntar någonstans på mig. Måtte det komma snart!

Jag och sambon hade vårt första ivf-gräl idag. Jag uttryckte något som jag gått och tänkt på rätt länge, men som jag inte sagt rätt ut till honom. Jag har gett hintar i hopp om att han ändå ska förstå, men jag måste nog lära mig att karlar inte riktigt förstår sånt. Jag känner mig ibland väldigt ensam och oförstådd när vi gör våra behandlingar. Jag menar inte att han inte ställer upp och stöttar för jag kan alltid räkna med att han finns där, men jag önskar ibland att han var ännu mer närvarande och visade intresse för allt jag måste göra. Det är ju så att kvinnan går igenom både det fysiska och psykiska, hon drar det absolut tyngsta lasset. Mannen behövs ju egentligen bara på äggplocket.. Jag har alltså inget val utan jag måste bita ihop och vara ivf-kvinnan som tar dagliga tabletter och sprutor, som får stå ut med att kroppen protesterar genom all världens biverkningar och smärtor, och som springer ut och in på kliniken för ultraljud. När sambon då inte är med när jag tar sprutor eller går på ultraljud osv så kan jag ibland känna mig så ensam och frustrerad. Vi gör detta tillsammans, det är det ingen tvekan om. Men det är jag som måste begränsa livet under behandlingar för jag mår varken bra på ett fysiskt eller psykiskt plan. Han kan göra mer eller mindre vad han vill. Ibland önskar jag att hans liv fick begränsas lika mycket som mitt under behandlingarna, av sympati och förståelse liksom... Det kanske låter själviskt, men jag tycker att jag har varit otroligt osjälvisk genom hela den här resan och jag har nästan aldrig begärt att sambon ska avstå saker. Kan ni ibland känna samma sak? Jag skulle tippa på det, för jag tror inte att det jag känner är varken ovanligt eller onormalt...

Hur som helst så var det jobbigt att denna diskussion blev så otroligt stor och allvarlig, och sambon var riktigt upprörd. Vi som aldrig bråkar. Det är ovant..

Nu i morse kom mitt lilla kusinbarn till världen! Detta barn är väldigt efterlängtat och kommer att få fantastiska föräldrar, så det gläder mig verkligen. Kusinen är ensambarn och känns nästan som en storebror till mig. Nu kommer det finnas en liten bebis med på alla släktträffar, på gott och ont (fast mest gott hoppas jag). Jag har slavat i köket hela dagen för att pyssla ihop en överraskningstårta till de nyblivna föräldrarna. :)

Nu är ägglossningssprutan tagen. Morgondagen känns mest som något jag måste genomlida, en dag som måste passera för att ge rum för äggplocksdagen. Nog får vi ju inga besked av värde på måndag heller, men det är i alla fall ett smärtsamt ingrepp som jag vill få avklarat.

Har läkaren verkligen rätt?

Detta känns inte bra i maggropen!!! Ge mig gärna era egna åsikter, eller funderingar på vad ni anser/tror.

Jag var på ultraljud idag. Det är sprutdag 8 idag, så jag hade alltså tagit 7 sprutor när ultraljudet gjordes. I onsdags var äggblåsorna ca12-16mm stora och mitt östradiolvärde låg på dryga 1300. Idag fick jag träffa den enda läkaren på kliniken som jag har väldigt dålig erfarenhet av, som är slarvig, jäktad, och opersonlig. Hon stoppar in staven, mäter lite snabbt på ett par blåsor utan att säga speciellt mycket, och hon tycks inte ha läst igenom journalen (mer än senaste besöket). De flesta blåsorna var runt 16mm fortfarande, men det fanns kanske någon eller några på 17mm. Svårt att säga eftersom hon var så snabb.

Nu till dilemmat som ger mig så ont i magen. Äggplock planerades in på måndag, och min dos till ikväll sänktes. Detta trots att mitt östradiolvärde även gått ner (!!!!!) till typ 1200 fast det egentligen borde mer än fördubblats på de här dagarna.
Det har ALDRIG gått bra på äggplock tidigare när blåsorna varit så små på det sista ultraljudet... Då har nästan alla ägg varit omogna! Den enda gången vi fått ut mogna ägg (vid ivf 3 då vi fick 6mogna av 8 ägg) så var äggblåsorna nära 20mm vid sista ultraljudet. Någon var till och med större än så. Då var också mitt östradiol på 2400 om jag inte missminner mig. Det står ju i min journal hur fullkomligt katastrofala resultat vi fått! Jag har uttryckt min oro men känner inte att jag får respons.
Sköterskan som ringde och berättade att dosen skulle sänkas sa att eftersom läkaren tyckte att det såg bra ut så kör vi på äggplock på måndag även fast östradiolvärdet sjunkit. Hon kunde heller inte förklara varför. Jag godtog hennes svar och lade på.

Några timmar senare började jag få totalpanik. Jag orkar bara inte hantera ett lika dåligt resultat igen. Denna gången känns det som att det gäller liv och död att de får ut mogna ägg, för annars kan man ju omöjligt avgöra om mina ägg funkar med donatorns sperma. Är äggen omogna så gör vi detta helt fördjäves, och då kommer jag ALLTID bära med mig ett "tänk om" i min ryggsäck.
Mitt på ikea började jag få svårt att andas, så jag ringde sambon på jobbet igen. Jag beslutade att rusa därifrån och ta bilen till kliniken för att ifrågasätta läkarens beslut! Var det verkligen genomtänkt att sätta upp äggplocket på måndag? Med min historia i bagaget så BORDE de verkligen veta att mina äggblåsor behöver vara större än normalt vid äggplock, men det känns som att denna läkare struntat i det. (För andra gången...) Jag parkerade och rusade upp. Där möttes jag av låsta dörrar och en tom klinik. Klockan var 15. Jag kom för sent...

Det är nog jobbigt att göra denna ivf när eftersom läkarna har så lite hopp om att det ska fungera, men nu har jag även en brutal ångest och oro över att återigen få ut omogna ägg.. Fjärde gången. Då borde de lärt sig hur jag fungerar. Allt känns fördjälvligt just nu...



(För mitt eget kom ihåg: Är väldigt svullen om magen, har svårt att gå och är extremt trött i hela kroppen. Läkaren såg en del vätska, men inte så mycket att det var något att oroa sig för.)

Otänkbart trött

Sprutdag 7.
Idag tog jag mig knappt hem från affären när jag varit och handlat. Notera att denna promenad bara tar ca 10 min vanligtvis, men mina ben ville inte bära min kroppstyngd. Ja, jag är helt enkelt vansinnigt trött i kroppen. Tror att medicinen verkligen gillar att visa sin baksida genom en förlamande kroppslig trötthet. Bitter, trött och överkänslig, det är vad jag är.. Och magen som varit något plattare efter all hälsosam mat och träning börjar bli stor och svullen igen. Jäkla hormoner...
Blir ni också så trötta av hormonstimuleringen???? (Jag tar puregon)



Igår råkade jag glömma olgalutran så jag tog den 1,5h efter puregonet. Det borde väl inte vara någon fara va?! Eller? Har massor av flytningar som tyder på begynnande ägglossning, men det har jag även haft de tidigare behandlingarna så det borde ju inte betyda något dåligt. Usch vilken osis om äggen skulle släppa innan äggplocket.

En sista grej innan jag går och hämtar kvällens sprutor.. Jag ska inte klaga på min ålder egentligen eftersom jag inte har samma problem som en del av er underbara medbloggerskor som börjar se hur tiden rinner iväg, MEN jag blir så frustrerad på att inte anses som lämplig adoptivförälder förrän jag fyllt 25år. Jag har ett och ett halvt år tills den födelsedagen infaller. Jag skulle bli en fantastisk förälder. Jag KOMMER att bli en fantastisk förälder. Det är liksom inget snack om saken att lillgamla jag nästan alltid agerat som om jag varit mycket äldre än vad jag faktiskt varit, och jag tycker att personlig mognad ibland borde väga tyngre än ens ålder. När det gäller adoption så hinner man ju dessutom bli betydligt mycket äldre under de år man väntar på sitt barn... Tjugofem tycks vara den gyllene gränsen, för kommunen vill inte heller att man blir kontaktfamilj eller familjehem innan dess, även om detta är en gräns som utredarna brukar uttala "mellan tummen och pekfingret" för att citera kvinnan som gav oss information om familjehem. Tänk vilken trygghet om vi hade kunnat ställa oss i adoptionskö nu. Men tji får vi. Vi får gott vänta vänta vänta... Denna eviga jääääkla väntan.
Livet som ofrivilligt barnlös- som en dans på rosor? Mmm, fast bara om man dansar runt på den taggfyllda stjälken. Rosens mjuka blad kan man bara se i horisonten, om man kisar lite. Hur många gånger kommer man att sticka sig blodig på taggarna innan man når fram till rosens sammetsmjuka blad?

Sprutdag 7, första donationsbehandlingen

Det känns konstigt att kalla detta för den första behandlingen, för vi är ju trots allt snart veteraner på fertilitetskliniken efter våra 3 tidigare fruktlösa (eller ska jag säga embryolösa) ivfer. Men det är spermadonationsbehandling nummer ett, så på ett sätt är det en ny räkning som startar. Dock är det mest troligt att vi aldrig gör mer än just denna behandling eftersom läkarna tror att äggdonation egentligen är vår väg till ett barn.

Igår var jag på VUL! Jag hade då tagit puregon i 5 dagar. Först 150ie i tre dagar, och sedan 125ie resterande kvällar. Läkare J såg ca 13 blåsor i ena äggstocken och 5 i den andra. Några var 14-15mm medan de flesta var 12-13mm eller under 10mm. Det såg alltså ganska jämt ut, och väldigt likt förra behandlingen. Troligen blir det äggplock på måndag, men jag ska på ytterligare ett VUL imorgon för att se så att alla blåsor växer ordentligt. (Det är så dumt om bara ett par stycken drar iväg och växer snabbare än de andra.)

Jag har det jobbigt med biverkningar av hormonerna. Vaknar varje morgon att ett enormt illamående, sådär så att jag tänker "Nu kräks jag. Jag hinner inte ens till toaletten." Min kropp värker, jag är trött (får sömnsvårigheter) och är extreeeeeeeeeemt känslig. NU förstår jag verkligen vad ni andra menat när ni beskrivit att hormonerna får er att gråta för allt! Jag är alltid väldigt känslig och har lätt till tårar normalt, men detta är ju helt bisarrt. Jag gråter av allt, nästan hela tiden ibland. Varje kväll efter klockan nio när jag tagit sprutorna så börjar en rätt mörk och jobbig tid. Jag får genast obehagskänslor, krypande och smärtande känslor i kroppen, och illamåendet kommer bara inom några sekunder efter jag tryckt in sista droppen. Jag börjar bli van vid hormonella biverkningar, men det är banne mig inte kul...
Har försökt träna en hel del för välmåendets skull, men nu säger kroppen ifrån, så nu får det räcka tills behandlingen är över. Jag orkade knappt 15min igår på gymmet, så det var bara att inse sin begränsning och gå hem igen.

Att vara mitt i en behandling igen känns väldigt suspekt. Det känns jobbigt och besvärligt, samtidigt som det känns befriande att inte behöva gå och vänta på att en ny behandling ska börja. Det finns gott om hopp inom mig för att spermadonationen ska fungera, men det finns inte tillstymmelse till tro att det ska gå vägen. Alltså återigen hoppas jag, men jag tror inte. Precis som ivf3, fast med betydligt sämre odds.

Vad ska man göra...

...när rädslan för det som vi går igenom blir så stor att det är alldeles övermäktigt? Vad ska man göra när allt bara känns så jävla hopplöst?

Yrsel och huvudvärk

Imorse körde jag ett ordentligt styrkepass på gymmet. Såhär på kvällen när jag ligger nedbäddad i soffan med otrolig huvudvärk och yrsel så känns det helt osannolikt att jag mådde så bra i förmiddags. Världen började snurra runt, och huvudet började bulta redan efter lunch så dagens planer ersattes av film i soffan och galet mycket tårar.. Inte torde huvudvärken bli bättre av att jag ibland bölar likt ett vattenfall. Jag är sanslöst känslig nu så jag gråter för allt och ingenting. Dels är det hormonellt och dessutom pressen och nervositeten inför den kommande donationsbehandlingen. Många tankar snurrar i huvudet angående äggdonation och framtiden. Med denna känslighet så förstår ni säkert att det inneburit mycket tårar och panikartade känslor.. Mensen borde komma imorgon eftersom jag tog sista tabletten primolut-nor för 2 dagar sedan. Det är troligen därför jag känner mig så sjuk. Ja, innan mens blir jag verkligen sjuk. Jag får ofta feber, dunderhuvudvärk eller migrän, yrsel, värk i kroppen och ofta illamående. När jag ätit hormontabletter blir detta inte lättare må jag säga.
Nu är jag fullproppad av citodon (jag är tvungen) och sambon har bäddat ner mig under täcke, gett mig te och choklad, och han har tålmodigt strykt med händerna på min panna.

Ett tips från Indien som sambons bror lärde sig på sin resa tidigare i år: För kroppslig avspänning kan man be någon att trycka ganska hårt med 1-2 fingrar i pannan, mitt emellan ögonbrynen. Det kan faktiskt lätta huvudvärk lite grann om man har tur ;)

För övrigt så är det knappt 4 månader kvar till vårt bröllop! Jag längtar....

Nu är det snart dags för ytterligare en natt fylld av svettningar som gör sängen dyngsur, mardrömmar och orolig sömn. Mmmmm, jag har hopplöst jobbiga PMS-besvär :( suck

Donationsutredning

För att få göra en donationsbehandling med spermier eller ägg från en tredje part måste man först göra en utredning med kuratorn som är kopplad till fertilitetskliniken. Utredningen består av några A4 sidor med standardiserade frågor om ens kontaktnät, familj, relation, intressen, alkohol-/narkotikavanor, ens samliv, synen på varandra, synen på barnlöshet, kriser i livet, och varför man blev förälskade i varandra osv. Vardera part får prata ca.30-60min ensam, och sedan kallas båda in för ett "beslut" där (vid godkännande) ett medgivandedokument ska skrivas på av den part som inte kan använda sina egna ägg eller spermier. (Hoppas ni förstår vad jag menar).
Vi hade vårt samtal idag!

Kuratorn hade redan tidigare sagt att det mer eller mindre är en formalitet och att vi inte behövde oroa oss för att inte bli godkända, men ändå kände jag lite pirr i magen när jag var klar med min del av samtalet och skulle låta sambon ta över. Vi pratade efteråt om vad vi hade svarat på respektive fråga, och det var väldigt lika på allt så kuratorn torde ha fått en relativt bra bild av oss. Nu är vi godkända som mottagare av donerade spermier, och för donerade ägg (istället för spermier) om det förstnämnda inte fungerar.

Både jag och min sambo diskuterade sedan det här med utredningar som görs av ofrivilligt barnlösa som gått igenom eld och vatten för att få barn men ännu inte lyckats. Jag är helt på det klara med att utredningar är av godo för att det "sorterar bort" de människor som inte skulle bli lämpliga som föräldrar. MEN, inte görs det några utredningar på människor som inte har några problem med att bli gravida minsann. Som sambon uttryckte det: Vem hindrar den där nerknarkade kvinnan som lever bland alkoholister i ett litet skrymsle utan jobb, kontaktnät eller pengar att bli mamma om hon inte har problem att bli gravid? Vi som har riktiga fertilitetsproblem ska däremot utredas för att se om vi är lämpliga föräldrar, och om vi har otur så nekas vi att bli just det där som vi kämpat för i flera år, nekas att bli föräldrar. Exempelvis läste jag på en blogg eller tråd på familjeliv häromdagen där paret ifråga, som jag förstod det, gått igenom hela adoptionsutredningen och fått antydan att det var klart och att de var godkända. Men sen visade det sig att de inte ansåg mannen som en lämplig far eftersom han var rullstolsbunden, så de nekades adoption. Till historien hör att denna man (enligt frun) klarar allt själv, han städar, lagar mat, gymmar, kör bil och gör precis lika mycket som frun. Räknas paret alltså inte som lämpliga föräldrar pga rullstolen, trots att han är så stark, och trots att frun i fråga är helt rörlig? Deras enda övriga alternativ är embryoadoption eftersom båda parterna har fertilitetsproblem.

Kan det inte finnas utredningar för ALLA par som planerar (eller för den delen alla par överhuvudtaget) om de är lämpliga föräldrar?!?! Varför är det bara vi, vi som kämpar och ger allt för att få barn, som ska bedömas.... Nä allvarligt talat, det är inte praktiskt genomförbart, och ett helt surrealistisk samhälle.. Men ibland blir jag bara så förargad över orättvisan där små, oskyldiga och hjälplösa barn hamnar i armarna på människor som inte borde ha barn när vi är så många som längtar oss halvt till döds efter att få samma välsignelse.