Bra läkare- ruvardag 6

Natten och morgonen var jobbiga. När jag vaknade tvärt vid tre i natt hade magen svullnat upp ordentligt mycket och den kändes spänd och hård. Ser ut att vara i typ 6e månaden. Och jag hade (har) väldigt svårt att andas. Det känns liksom som att lungorna inte får plats där inne och hur mycket jag än försöker djupandas får jag inte in så mycket luft, och absolut värst är det om jag ligger ner.

Så jag ringde kliniken direkt när de öppnade. Kände mig jättefånig eftersom jag varit på gynakuten igår, men andningssvårigheterna är läskiga och barnmorskan tyckte att jag skulle komma in på en gång. Hon sa att jag absolut inte skulle känna mig fånig, för man ska ju ringa om man mår sämre. Jag fick ligga på ett rum i några timmar och vänta, men vid 11.30 fick jag träffa min favvoläkare- A med det röda korta håret, och den busiga glimten i ögat. Hon tar sig verkligen tid till sina patienter. Hon undersöker noggrant och står ofta och pratar länge efteråt. Jag känner mig alltid sedd och väl omhändertagen när jag träffar henne.

Hon kunde se att äggstockarna var större. Nu drygt 8cm x 6cm på höger och den andra ca 6x6cm. (De ligger tätt ihop, i mitten och på höger sida liksom.) Men hon såg inte direkt någon mer vätska än igår. Bara lite, runt livmodern, men inte så mycket att jag behöver tappas. Jag ska ju dock höra av mig om jag mår sämre, eller exempelvis får svårt att kissa. Hon sa lite finurligt att hon kände på sig att jag skulle höra av mig innan tiden för gravtest. Vet inte riktigt vad hon menade, men hon kanske anade att det kan bli förvärrat vid en graviditet. Eller att jag ska oroa mig om det inte går över. (Vilket jag naturligtvis kommer). Hon sa även att det var lite för tidigt såhär på ruvardag 6 för att vara en sen överstimulering (alltså en överstimulering som förvärrats/börjat pga graviditet).

Hur som helst är det fortfarande inte farligt, men mina äggstockar och vätskan tar plats, och tillsammans med svullnaden blir det trångt för lungorna och därför kan andningen bli ansträngd.

Jag fick sprutor som jag ska ta dagligen för att minska risken för blodpropp. Dessutom fick jag tabletter mot illamående och blev tillsagt att dricka väldigt mycket och äta lite extra salt. Om ett par dagar ska jag höra av mig och rapportera om hur jag mår så att de har lite koll på mig.
Jag är i goda händer!

Nu hoppas jag bara att lilla Pyret har valt att stanna. Då kommer all den här tiden vara väl värd. :)

Natt

Klockan är 5 nu, men jag vaknade redan vid tre av kissnödighet och att det gjorde för ont i magen att ligga på rygg. Mådde även väldigt illa och var till slut tvungen att gå upp. Upptäckte att magen är mer uppblåst och hård, till skillnad mot tidigare då den varit svullen men inte lika spänd. Sedan igår kväll är brösten även ömma och spända, ända in i armhålorna. (Bröstvårtorna har däremot varit ömma enda sedan innan äp.)
Jag tänker mycket och det är omöjligt att somna om. Har dessutom tungt att andas och då blir det svårare att somna. Att ruva är ett mysterium, och man kan omöjligt veta vad allt betyder. Det kan lika gärna vara progesteronet, eller att kroppen förbereder sig på mens, som att det skulle vara eventuella symptom. Önskar jag kunde veta och hoppas innerligt att magkänslan stämmer. Men ruvardag 6 är för tidigt och jag har ingen tidigare graviditet att jämföra med. Tänk vad vi ivf-are måste stå ut med...

Överstimulering, vita blodkroppar-ruvardag 5

Jag ringde kliniken på förmiddagen och de tyckte att jag skulle gå till gynakuten redan idag eftersom jag har lite tungt att andas. På ferten hade de tyvärr inga tider, men jag behövde nog inte vänta mer än 40 minuter på akutläkaren, och hon var bra i sitt bemötande. Hon gjorde vul men var väldigt försiktig och förstod att det gjorde ont om hon bökade runt. Jag fick sedan väga mig och ta blodprover. Hur gick det då?

Jo, visst är jag lite överstimulerad med förstorade äggstockar (ca 6x4cm var den högra - den vänstra kom hon inte åt) och vätska i buken. Blodproverna såg bra ut, förutom antalet vita blodkroppar som var lite förhöjt (12). Dumt nog frågade jag inte vad det tydde på och ännu mer dumt nog så började jag googla efteråt. Vad jag förstår tyder det på infektion i kroppen eller att kroppen bekämpar en inflammation. Tänk om det innebär att mitt immunförsvar försöker tvinga bort lilla embryot? :( buhu... Jag kanske överanalyserar- men det klart man funderar!! Finns det någon medicinskt utbildad som vet? Som kan tolka?

Hur som helst tyckte läkare A (från ferten) att jag ska rapportera till kliniken varannan dag om hur jag mår, eller höra av mig akut om jag blir kraftigt försämrad. Jag måste vila, vila, vila- men det är jag faktiskt ganska bra på just nu eftersom jag är ledig.

Ja hörni, jag är inte ett dugg förvånad, men dock en aning orolig över att det förhöjda antalet vita blodkroppar är negativt. Jag vill så gärna att vårt lilla embryo ska stanna. Att man alltid ska ha något att oroa sig för :(
Jag kanske kommer märka redan om några dagar om det blir något pyre eller inte. Om jag blir gravid kommer jag ju troligen bli sämre. Så om jag får ondare i slutet av veckan kanske det tyder på något gott. Vet ni om man kan bli gravid utan att överstimuleringen eldas på och blir värre?
Va konstigt det känns att tänka så- att jag längtar efter att bli sjukare och få ännu ondare, och blir besviken om jag blir bättre...

Mmm.. Att vara ivf-are är en karusell!

Orolig natt, ruvardag 5

Hur kommer det sig att man tänker så mycket när man ska sova? Man planerar, oroar sig, och försöker lösa problem. Samtidigt vet man att det är just sådana faktorer som kan hålla en sömnlös.

Jag har sovit väldigt oroligt i natt. Kunde inte somna, och inte blev det bättre av att jag var tvungen att springa och kissa hela tiden. (När äggstockarna gör såhär ont så är det en plåga att hålla sig.) Vid 2 fick jag gå upp en stund- åt ett äpple och gjorde en avslappnande yogaövning. När jag en tid senare väl somnade fylldes drömmarna av oro, skräck och negativitet. Jag vaknade av att jag kände hur jag hormon-svettades och blev genast ledsen. Jag fick känslan av att det är kört.. Jag tror jag även hade drömt att ruvningen nu var över och att vi inte var gravida.
Det behöver ju naturligtvis inte vara kört, men jag har intalat mig själv att om jag får de vanliga nattliga svettningarna när det börjar närma sig mens så är det tyvärr kört. Jag vet ju naturligtvis inte om det är möjligt att ha dessa nattliga svettningar ändå, men det känns inte som att de hör en graviditet till.

Nu ska jag inte måla fan på väggen redan idag- för jag har egentligen inte en jäkla aning. Det kanske rent utav var ett bra tecken? Men att vakna med en dålig känsla stör mig. Igår vaknade jag och kände mig lugn och harmonisk. Det var mycket bättre.

Jag får nog ta och hitta på något idag för att distrahera tankarna lite och försöka vända mina tankar. Jag är beslutsam. Så länge jag kan vill jag bara känna hoppet flöda, och jag vill inte ta ut besvikelsen i förväg. Så det så..

Är det meningen? Ruvardag 4!

Kan det månne vara så att det är meningen att just detta lilla liv ska få stanna hos oss? Jag borde kanske inte skriva det, för jag är rädd att det inte ska inträffa bara för att jag säger det högt. (Lite som att tänka peppar peppar hela tiden..). Jag och sambon har nämligen haft ett särskilt pojknamn på tapeten. Bara ett, och det var sambon som föreslog för länge länge sedan. Idag kollade jag lite snabbt i min kalender. Gissa vilket pojknamn som hade namnsdag på dagen då vi gjorde återföring? Ja, just deeeet namnet. Slump eller öde? Jag väljer att bli ännu mer hoppfull!!

Många säger att lilla embryot har fäst vid den här tiden, om det nu har bestämt sig för att stanna. När jag frågade läkaren sa hon dock 6-10 dagar efter äp, så kanske kan det dröja ett par dagar till. Ruvardag 4-8 alltså.. Vad har era läkare sagt?

Hur som helst så väljer jag att hoppas att mitt pyre har borrat fast sig i min livmoder redan igår eller under natten. Jag hade ju en väldigt skarp mensvärk igår, men imorse vaknade jag med ett slags lugn i magen. Ett lugn i kroppen. Mensvärken var nästintill borta. På eftermiddagen promenerade vi långsamt upp till stan och efter det tilltog mensvärken igen, så då fick jag lägga mig ner i soffan. Men värken i livmodern är mycket svagare. Det är mest äggstockarna som fortfarande smärtar, och underlivet. Ska ringa kliniken och rådfråga om äggstockarna imorgon. Svimmade nästan (på allvar alltså) av en ilande smärta när jag skulle gå på toaletten nu ikväll. Det känns ju inte bra. Det är ändå en vecka efter äggplock. Jag har minskat i vikt sedan äp, vilket talar starkt emot ös, men smärtan, illamåendet och den stundtals tunga andningen talar för ös. Nåväl, imorgon ska jag prata med dem.

Jag är ganska lugn, men tankarna är många. Även om jag är hoppfull så finns en stor rädsla för misslyckande. Dumt nog googlar jag en massa, jämför mig med andra och försöker analysera symptom eller ickesymptom. Men än så länge är det så tidigt, så jag kan egentligen omöjligt veta om jag är/blir gravid eller inte- så googlandet gör mig bara ont. Borde låta bli, men det är så svårt. Jag kan bara hoppas hoppas hoppas, och sköta om både min kropp och själ.

Ruvardag 3

Har mensvärk i massor (vanlig mensvärk) och vansinnigt ont i äggstockarna. Även i livmodertrakten och nedåt i underlivet. Jag är ganska säker på att jag är lite överstimulerad. Annars skulle det nog inte göra sååå ont att resa sig upp, skratta, sätta sig ner, kissa, eller ta små steg framåt - som det gör nu. Gick och fikade en liten stund med en kompis, men tog mig knappt hem sen för smärtan. Kvällens bio med sambon får vi skippa, det orkar jag inte tyvärr.
Det var min tredje ruvardag det!!

Ruvardag 1

Fy, jag mår allt utom bra.....fysiskt alltså. Har galet ont i såväl äggstockar som livmoder, och kämpar emot ett överväldigande och ständigt ihållande illamående. Att kissa är en ren plåga eftersom allt är så ömt och svullet, några tårar har till och med krypit fram emellanåt. Tycker även att andningen är något ansträngd, men det kan ju också bero på nervositeten antar jag.. Jag har nämligen en tendens att andas "högt uppe" när jag blir stressad eller känner oro, och då kan det kännas ansträngt. Försökte i eftermiddags gå en 5 min promenad till stan, men benen bar mig knappt, känner mig svag.

Igår vid återföringen sa läkaren att hon inte kunde se någon betydande vätska omkring livmodern, men smärtan slog å andra sidan till i natt.. Ah, jag vet inte... Har någon mer upplevd ökad smärta efter återföring? Är det pga progesteronet? Detta är ju min första ruvarperiod, så jag måste verkligen fråga. Jag är ju bara på ruvardag 1, så det är ju knappast så att embryot fäst och hormonerna kickstartat med överstimulering. Nä, det är alldeles orealistiskt, så det måste i så fall vara så att överstimuleringen redan var på gång och bara råkade bli värre nu. Eller så är det progesteronets biverkningar!? En infektion efter ET? Nä..
Snälla, hur har ni känt? Någon som känner igen sig?

Vad är normalt? Ruvardag 1.

Som förstagångsruvare behöver jag höra lite om era erfarenheter. Får ni ont i äggstockar och livmoder dagen efter ET?? Illamående? Huvudvärk? Svaghet i kroppen? Är det progesteronvagitoriernas fel?

Jag är ruvare!!!

Stort tack för all tumhållning! Ert stöd är OVÄRDERLIGT <3

Jag kan knappt förstå vad som hänt idag, att allt gått så bra. Vi hade tid för återföring 13.30. Jag kunde inte sova många minuter i natt, jag bara låg och vred mig fram och tillbaka och vaknade i panik varje gång jag slumrat till. Under dagen har jag suttit på nålar och har varit så enormt nervös. Jag kollade på klockan varannan minut, stirrade på telefonen, hoppades innerligt att den inte skulle ringa. Det gjorde den aldrig heller!!!! :)

För första gången har vi alltså lyckats åstadkomma en återföring!! I min livmoder vilar nu det här 5-celliga lilla embryot. Jag frågade läkaren om det var bra kvalitet på det, och det sa hon att det var.




Nu till överraskning nummer två. Det andra embryot levde också fortfarande. Det var också av 5 celler, precis som embryot de återförde. Nu ska de försöka med långtidsodling fram till söndag, och om det fortfarande lever då så ska det frysas ner. I så fall får vi ett brev hem i slutet av nästa vecka. Hoppas hoppas hoppas!

Både jag och sambon känner en otrolig lycka över att ha kommit så här långt. Även om det inte leder till graviditet så har vi liksom funnit hopp om framtiden och en vändpunkt i denna olyckliga fertilitetsresa vi har bakom oss.
Tänk om. Tänk om. Tänk om. För första gången kan jag tänka "Tänk om" med en realistisk chans. För första gången har jag verkligen en chans att få mitt lilla mirakel!!<3 tänk om...

Chocken

Idag hade vi tid på kliniken kl 14.30 med läkare A. Där och då skulle vi få besked om gårdagens microinjektioner med donator resulterat i befruktade ägg. Tiden fram tills besöket var nästan olidlig, och jag grät förtvivlat på lunchen när sambon var hemma och åt.  Konstigt nog var det ombytta roller denna gång- jag kände ett visst hopp, men sambon hade inte tillstymmelse till hopp om resultatet och ville bara få dagen avklarad för att sedan gå vidare med ÄD. Men jag visste att besvikelsen skulle krossa mig...

Väl framme på kliniken analyserade jag noga hur folk bemötte oss. De båda sköterskorna som var med igår gav oss "pity looks" och hälsade lite ledsamt och medlidsamt samtidigt som de undvek någon direkt ögonkontakt. Redan då visste jag att detta skulle vara fjärde gången som läkaren sa -"Tyvärr det blev ingenting den här gången heller". Jag grät redan i väntrummet.

Läkare A kom och ropade upp oss. Hon såg inte heller speciellt glad ut, så jag blev bara ännu säkrare. Fan också. Jag orkar inte det här. På vägen till samtalsrummet räckte hon över en liten lapp och sa: - "Idag ska ni få en sån här i alla fall". Tårarna började direkt rinna ner för mina kinder och ett förvånat och pipigt "va??" brast ur mig. I handen hade jag fått en lapp med en inbokad tid för återföring av embryo!!!!!!!!!

Jag kan knappt tro att det är sant. Vi har två små embryon som ligger och gosar till sig i värmeskåpet på fertilitetsenheten. Ett av dem hade delat sig till två celler, men det andra hade ännu inte delat sig efter gårdagens befruktning. Vi har ALDRIG fått ett endaste befruktat embryo under våra fyra jobbiga ivf:er, vi har ALDRIG kommit så här långt.

Om de ringer imorgon bitti och säger att embryona dött över natten så kommer jag att bli förkrossad. Men jag kommer ändå veta att kliniken sa att äggen såg något bättre ut denna gång och att det faktiskt är värt att testa spermiedonation igen. Jag kommer även veta att de lyckades få ut 100% mogna ägg denna gång, även om alla inte var av god kvalitet. Men framförallt, jag kommer veta att jag inte är HELT infertil.... Tänk er lyckan <3