Officiella testdagen och samtal till kliniken

Idag är alltså min officiella testdag! Nu har vi ju tjuvtestat redan för en vecka sedan, och även i måndags när jag kände mig lite nervös. Men det blir ändå lite av en avklarad milstolpe att nå testdagen och kunna ringa det där härliga samtalet till kliniken.

Härliga G svarade. Vi har inte haft henne så mycket, men däremot var det hon som var med innan och efter förra äggplocket, på ivf 5. Hon hörde på min röst vad jag ringde för att berätta, och eftersom jag även hade lite frågor till henne så slutade det med ett 20 minuter långt samtal. Så härligt att bli gratulerad av dem som vet hur hårt och länge vi kämpat för det här.




Morgonens test var starka. Här har de legat rätt länge och därav blivit ännu starkare, och strecken syns faktiskt ännu mer på bild än i verkligheten. Förut har jag ju bara tagit i eftermiddagsurin, men morgonurin sägs ju ge starkare test eftersom hcg är mer koncentrerat då. Känns dock väldigt bra att strecken blir tydligare ju längre tiden går.

Jag fick en tid för första VUL om exakt 3 veckor, den 14/11. Idag är v.4+4, så då torde jag vara i v. 7+4, om allt vill sig väl. Tiden går långsamt och jag kan inte låta bli att längta mig galen efter det där ultraljudet..

Att fokusera på studierna nu är inte lätt. Fast främst pga min djälulusiska huvudvärk och tröttheten- och faktiskt inte alla tankar. Barnmorskan G hade tyvärr ingen lösning mer än alvedon och vila, men vila har jag inte tid till nu när det är tentaplugg och ett arbete som måste skrivas.
Men- jag kommer att ta mig igenom det här. Precis som jag alltid gör, på ett eller annat sätt.

Onsdagstankar

Stort tack till er som tar er tid att kommentera <3

Det är lite svårhanterat och tungt ibland att inte kunna sia sin framtid. Missförstå mig rätt, jag är så obeskrivligt lycklig över lilla embryot i livmodern och ser verkligen ljuset tunneln, men jag har nog ändå lite svårt att greppa min nya tillvaro. Ja menar, hur litar man på att det ska gå bra egentligen?

Jag kommer på mig själv med att se det här som ett tillfälligt tillstånd. Precis som alla ivf:er. Något övergående. Visst är det övergående, men inte förrän efter 9 månader- och då kommer hela vår tillvaro förändras. Jag vill inte se det som något övergående! Jag vill se det för vad det faktiskt är- vår dröm som slår in.

Kanske måste jag bli vän med min oro och inse att den kommer att bli min följeslagare även framöver. Ännu är det säkert 3-4 veckor tills vi förhoppningsvis får se ett litet hjärta- och på något sätt tror jag inte att jag kommer förstå vad som skett förrän då.

Ja, jag tror faktiskt, när jag analyserar mig själv, att jag är lite i chock. Chock och en liten höstdepression som jag febrilt försöker stöta bort. Jag har inte velat prata om det (höstdepression) särskilt mycket med er tidigare, för jag skäms nästan över att ha ledset sinnelag när jag borde vara lyckligast i världen. Jag vet att det inte är något att skämmas över, men man är väl mänsklig. Jag vill ju inte sitta och sprida några negativa tankar när en del av er som läser önskar att ni just nu var i mina skor. Precis som jag alltid gjort innan jag fick mitt plus.

Det som känns betryggande är att jag vet att detta är HELT normalt, och att hormonerna säkert bär en stor del ansvar för mitt svajiga psyke. Även illamåendet, tröttheten, sömnlösheten och sjukdomskänslan. Och mörkret som infallit sig nästan från morgon till kväll. Hur som helst, min kurator har flera gånger sagt att det är väldigt vanligt att ivf-patienter finner det jobbigt att de inte lyckas glädjas mer när de väl lyckas med en behandling.
*

Idag har jag lite feber och känner mig som en disktrasa. Nätterna består av sjöblöta svettningar (lakansbyte flera gånger) och sömnlösa timmar.... Pust! Måtte det nu inte tyda på att något är fel. Jag vill inte ha feber nu!

Oro

Jag undrar om man någonsin kommer kunna stänga av sin oro?! Att bara vila i nuet och tänka att allt löser sig.. För till slut blir allt bra, det måste det bli.

När jag vaknat på fel sida och med gråten i halsen två morgnar i rad så är det inte lätt att vända på det och vara glad resten av dagen. Jag tror att det är sömnlösheten som pågått i månader, mardrömmar och givetvis alla hormoner som gör mig så instabil. Ja, det och den enormt överväldigande tröttheten. Jag vaknar liksom aldrig till på morgonen.

Jag vill inte vara rädd för den här närmsta tiden, även om den är skör. Jag vill skala bort oron och bara ha njutningen kvar! För det är det här man längtat efter i så många år.....

Ruvardag 9- Illamående och trött

Stort tack för alla gratulationer!!! Det värmer i hjärtat och gör mig väldigt rörd. Dessutom vet jag precis hur det stinger till i hjärtat av att se ytterligare en graviditetsdeklaration, även om man givetvis gläds väldigt med den som kämpat länge. Så tack kära ni <3 Jag hoppas att ni orkar fortsätta följa mig ändå. I alla fall tills vi vet mer säkert vad som blir av det här. Som sagt blev lyckan kortvarig förra gången, och jag ber dagligen för en annan utgång med den här lilla bubblan.

Min officiella testdag är den 24/10. På torsdag. Jag tror inte att jag vill testa någon mer gång innan dess, om jag inte börjar blöda eller liknande. På så sätt ger jag kroppen en chans att pumpa ut med hcg och ge en tydligare förändring på gravtestet.

Tänk så konstig känsla det är att vara tillbaka där vi slutade för ett halvår sedan. Tillbaka i drömmarna, spänningen, förväntan och nervositeten. Jag är positivt inställd och tror att det kan gå bra den här gången. Varför inte liksom?! Men nervositeten och rädslan kommer nog alltid att finnas där som en ovälkommen följeslagare genom graviditeten. Främst den första delen..

En sak är säker i alla fall. Och det är att hormonerna lever loppa i kroppen på mig. Jag mår enormt illa nästan hela tiden, och har noll energi. Nätterna är inte superroliga, men jag har en morot och en banan på nattygsbordet till de nattliga toalettbesöken och morgonen. Stackars maken vaknar ibland av mina ljudliga benknäckarläten (morotsätande), men till skillnad från mig som ligger sömnlös så kan han tack och lov somna om direkt igen.

Jag skrev lite försiktigt här i bloggen, innan vi testade, att jag hade börjat känna av fogarna. Ja, faktum är att jag fick foglossning redan ruvardag 4. Ordentligt och väldigt tydligt! Så det eldade ju på min magkänsla om att jag var gravid.

Förra graviditeten kände jag av första tecknen på foglossning vid ruvardag 10-11 (då med 2-dagar embryo), och det är så sjukt konstigt att få det SÅ tidigt med första barnet. Det måste ju utsöndras levaxin väldigt tidigt hos mig. Sen höll det i sig i ca 3 veckor efter missfallet, och därefter har det känts lite smått varje gång jag haft mens.

Ja, den gången hann prata med sjukgymnasten om bälte och övningar, och fick bekräftat att det var foglossning och inte ischias. Nu blir det dags att kontakta henne igen och försöka göra allt för att motverka att bli helt orörlig när graviditeten fortskrider. Jag ska inte klaga. Men jag ser realistiskt på det kommande året och inser att det kommer kunna bli tufft. Vår bostad ligger 3 våningar upp utan hiss, med hemska trappor. Jag älskar vår lägenhet och vill inte flytta, men det blir vi nog tvungna till (om man ska se realistiskt på tiden som komma skall).

Nu ska jag mysa i soffan med en varm filt och med glädje känna dragningarna och bubblorna i tjejmagen. V. 4+0 idag. Praktiskt med veckobyte på söndagar. Men Ojojoj så tidigt det är ännu. Måtte jag kunna skriva 39+0 i slutet av juni... <3

Tjuvtest- ruvardag 7 (fet efter ivf 5)

I mataffären försökte jag ivrigt att övertala mannen att vi skulle ta ett test nu på kvällen istället för imorgon bitti som vi kommit överens om. Vi skämtade om att vi skulle testa ikväll om jag gissade exakt rätt summa på det vi hade handlat. Nu gissade jag ju naturligtvis fel på 35 kr, men när vi kom hem sa han ändå "gör det", när jag skulle gå och kissa. Sagt och gjort! Jag kissade i muggen, vätte testet och gick ut ur badrummet under 5 långa minuter. Ändå var det inte många av de minuterna som kändes speciellt jobbiga, för jag har länge känt på mig hur behandlingen gått.


Magkänslan stämde!



Vi skålade i Coca-Cola och dansade som galningar i vardagsrummet. Även om det är en lång väg kvar så har vi nu tagit ett stort steg i rätt riktning. Förra gången fick jag missfall i v.6. Den här gången ska det gå hela vägen!

Det har varit en väldigt bra dag!

Ruvardag 6

... Ja, dagen blev bättre. Det visade sig att vi verkligen klickade i uppsatsgruppen. Ni som har gott minne undrar säker vad som hänt med kampen om att få skriva själv. (I mitt program måste man vara 2-3 pers per grupp, av skäl som troligen mest handlar om resursbrist, men även att uppsatserna blir bättre när man har minst en person att diskutera med.) Jag gav helt enkelt upp till slut och gick in i en grupp. Just nu är jag väldigt glad att jag inte behöver dra lasset helt själv utan har två gruppkamrater till hjälp. Tror att vi kommer kunna samarbeta bra. Dessutom fick jag inviga min thermosmugg som jag fick av min bror i födelsedagspresent, idag. Skönt för kalla vinterfingrar med en praktisk liten värmehållande mugg full av rött te. Mmm

På sena eftermiddagen har jag dock stilla mått sämre och sämre! Känner mig febrig, har dunderhuvudvärk och mår fruktansvärt illa. Har dessutom kramper och ovälkomna gaser i magen, och mensvärk då och då. Ja, och halsontet är ju tyvärr kvar, liksom ledvärken jag haft i några dagar. Känns som jag bara vill sova, men huvudvärken hindrar mig.
När mannen kom hem mådde jag som en disktrasa och kunde knappt resa mig, så han fick återigen laga mat åt oss. Min underbara man får dra tunga lass när jag är under behandling eftersom det tär så mycket på mig, men han klagar aldrig över det. Fina älskling! Nu har jag ätit mat och tagit panodil- men ännu har ingen förbättring skett. Och hungrig är jag fortfarande. Känns som jag ständigt är hungrig nu.

Ja, i övrigt fortgår ruvandet som tidigare. Känner fortfarande av fogarna både på framsidan och bak. Främst om natten, när jag promenerat, eller ligger still. Brösten är tunga och ömma, och jag är inte jätteentusiastisk över att böja mig fram.

Förra gången tjuvtestade vi på ruvardag 11. Mannen har gått med på att kanske testa i helgen. Men vi får väl se.

Lite morgongnäll, ruvardag 6

Innan jag ska till universitet måste jag bara få ur mig vilken skitnatt och morgon det här varit. Igår kväll när jag försökte somna in satte metforminbiverkningarna in. Trodde först att jag skulle kräkas, men det blev visst en timme på toaletten istället :( Fy fasen! Det är ju värre än magsjuka när det väl sätter igång. Natten bestod av orolig, svettig sömn och som vanligt en tids sömnlöshet. Sen vaknade jag på helt fel sida!! Ledsen, orolig och med halsont from hell, och fortfarande orolig mage. Ja, och när jag kom in i köket och upptäckte att dagens tänkta lunch stått kvar på spisen hela natten blev ju inte humöret avsevärt mycket bättre.

Gnäll gnäll. Nu kan ju dagen bara bli bättre.

Ruvardag 5

Idag var jag hos tandläkaren eftersom jag har tandvärk i en tand långt bak. Någon tanke på att de där enstaka röntgenbilderna skulle vara farligt när man är "ruvargravid" hade jag inte en tanke på, och när jag berättade för tandhygienisten att jag kanske kanske kanske kunde vara superultratidigt gravid efter att ha rabblat upp alla mediciner jag äter, så sa hon att jag hellre skulle sagt det innan vi tog bilderna. Även om det inte hänt något av röntgen så undviker man det gärna innan v.12 sa hon. Fick naturligtvis en klump i magen, men blev lugnare när jag på bussresan hem tagit mr. Google till hjälp. Inga problem med punktröntgen säger de flesta, särskilt över halsen vilket detta var. Sen vet jag ju inte ens om Theodor sitter kvar fortfarande.

Hursomhelst fick jag gott betyg på tänderna och hade bara lite tandsten som de tog bort. Tandvärken berodde troligen bara på att tandköttet dragits upp för mycket över just den tanden. Gratis blev det också eftersom jag inte varit hos tandläkaren på 5 år (jag vet, skamligt...), och för att jag hade studentrabatt på den kvarvarande summan som skulle betalas. Fint sa fisken.

Sen är jag ju sådär töntigt ruvarnojig också. Att åka den sjukt skakiga bussen känns inge bra. Jag vet att det är töntigt, men jag vill inte hoppa och skumpa en massa när jag ruvar, speciellt inte när det gör ont i tjejmagen av dessa obekväma dragspelsbuss-skumpningar. Ja jag är ruvarnojig och skadad av alla konstiga råd man får på olika håll. Embryodonationspatienter i en del andra länder får exempelvis som råd att inte cykla, hoppa, springa, träna eller bli upprörda. Min klinik säger däremot att man ska leva som vanligt. Men, tankarna sitter där. Så jag lyfter upp rumpan när det kommer gupp när jag cyklar, och försöker att undvika alla strutsar jag kan. Därav den ologiska bussaggretionen idag. Haha som om det skulle påverka. Vissa fortsätter ju löpa och träna hårt när de ruvar och lyckas ändå få plus på testet. Jag tror inte det finns något ruvarrecept, något ultimat sätt att leva. Man ska nog bara göra det som känns bra i magen, i kroppen och i hjärtat. Så det gör jag! Jag litar på magkänslan.

Natten bjöd på knip, nyp och stickningar. Några sömnlösa timmar mitt i natten och lite svettighet (dock inte floder som jag får strax innan mensen), precis som varje natt. Sömnlösheten tär på mig! Under dagen har jag känt lite över äggstockarna också, och mer mensliknande. Illamåendet är kvar, liksom de tunga brösten och huvudvärken. Men jag känner mig inte lika sjuk. Piggare, som igår liksom, även fast magkatarren inte gett med sig alls... Ruvardag 5 idag.... Det rullar lååååångsamt på!

Nedrans östrogen- ruvardag 4

Jäkla skit! På bara dessa tre veckor med femanest (östrogentabletter) har jag gått upp 2,5-3kg!!!! Har aldrig ökat så snabbt i vikt tidigare, och blir så irriterad när jag har kämpat så mycket för att gå ner under de snart två åren jag gått på hormonstimuleringar av olika slag. Nu när jag väl fått metformin och det har gått lite lättare eftersom näringsupptaget normaliserats, så blir det extra irriterande att öka i vikt igen. Ja, Femanest tar verkligen priset, med ett kilo i veckan. Jisses det är ju så att jeansen sitter obekvämt tajt och hela kroppen känns svullen och stor. Jag hoppas att det inte fortsätter i detta tempo framöver, för då kommer mitt självförtroende få en riktig törn. Under ivf 5 gick jag till och med ner i vikt så snart överstimuleringen började ge med sig, så därför känns det så konstigt att jag nu, tre veckor senare, är tre kilo tyngre. Suck...

Ruvningen flyter på som tidigare. Jag har varit lite piggare idag och tog en liten promenad i den vackraste parken vi har här i stan. Torra, gula löv regnar ner från träden och kylan biter i kinderna. Härligt och vackert! Det får en att minnas hur härligt det var att leka i lövsamlingarna som barn. Tänk så obekymrad man var då, som barn. Livet var här och nu, inte fyllt av oro för framtiden- som det blivit i vuxen ålder. Jag kan inte låta bli att önska i mitt hjärta att jag kan dela den där sorglösa närvaron med mitt barn i framtiden. Den där medvetna närvaron.

Mina fogar känns verkligen nu. Men det gör de varje gång jag ska få mens nuförtiden, sedan missfallet i april. Eller ja, för att vara mer korrekt är det ju sedan den korta graviditeten då jag fick foglossning på en gång. Ja, efter det så får jag små känningar av foglossning varje gång mensen är på gång, och det förstärks med största sannolikhet av alla hormoner man petar i sig.

Som ni kanske märker så väljer jag att bara skriva om mina dagar och hur jag känner mig utan att lägga in aspekten gravid vs. icke-gravid. Inte än i alla fall. Det är så tidigt nu på ruvardag 4 och som jag känner just nu så är det så jag vill göra med bloggen. Använda den som en minneslogg liksom. Fast vem vet- jag kanske spekulerar för fullt redan imorgon ;)

B-day---ruvardag 3

Jag har haft en väldigt fin helg. En lördagskväll med våra bästa vänner och ett eftermiddagskalas med överdådigt fikabord på söndagen tillsammans med min släkt och mannens föräldrar.

Idag är det alltså min födelsedag. En födelsedag som innebär att jag är ett år ifrån möjligheten att godkännas för adoption. Vi kommer att adoptera ett barn, oavsett om vi lyckas få barn genom IVF innan dess eller inte. Det har vi bestämt redan, och detta beslut togs faktiskt på initiativ av mannen som verkligen ser framför sig hur vi hämtar hem ett barn från ett annat land. Det en fin tanke- att vi liksom redan vet att vi kommer att bli en multikulturell familj. Ja, under förutsättning att vi godkänns för adoption vill säga. Men det hoppas vi ju på!
Vet ni som läser hur det står till med krav på jobb/inkomst för att kunna adoptera? Måste båda ha fast arbete?

Ruvningen går... Ja, bra antar jag. Tiden går långsamt och nu börjar man känna efter vid minsta lilla knip, ilning och bubbel i magen. Men faktum är att menskänslor, progesteronbiverkningar och graviditet har exakt samma symptom. Så det är omöjligt att veta varken bu eller bä.

Men, mest för mitt eget framtida minnes skull ska jag väl ändå skriva hur jag mår hittills. So, here it goes: Jag känner mig sjuuuuk. Alltså helt jäkla utslagen, och så trött att jag knappt orkar gå mellan toa och köket. Kalaset igår må ha varit mysigt, men efter en timma började mina ögonlock slå ihop sig utom min kontroll. Termometern visar på en svag förhöjning av temperaturen, men ingen jättefeber, men det kanske ändå är som mannen sa att jag inte bara är progesteronsjuk, utan har en infektion i kroppen. Nåväl, jag äter probifrisk och dricker varmt te och försöker pigga på mig. Sen mår jag illa konstant och vaknar mitt i nätterna och tror att jag ska kräkas. (Detta kan även bero på metforminet, men jag tror mer på progesteronet och femanest). Sen får jag inte sova speciellt länge innan jag vaknar och måste kissa, och då är det kört, för jag kan inte somna om efteråt. Resulterar givetvis i huvudvärk. Det bubblar ständigt i magen och ibland får jag mensvärk över livmoder och äggstockar. Ryck och krampar som är väldigt svåra att lokalisera eftersom magkatarren ständigt gör sig påmind genom intensiva kramper. (Pust....) Ja, och boobsen har ju såklart varit ömma och stora sedan nästan en vecka tillbaka. Jepp thats my days. Tredje ruvardagen efter mitt blastocyst-FET.