Migrän och osteopaten..

Min migrän har börjat igen. Tre dagar har det suttit i nu (mer eller mindre). Det är ca 4-5 veckor sedan min långvariga migrän slutade. Den tiden hade jag migrän varje dag i tre veckor (!). Jag var då alldeles uppgiven och begav mig till både läkare och gynekolog. De ordinerade mig att sluta med mina hormontabletter (suck) och fick en cortisonnässpray för att minska trycket över min panna. Samma vecka blev jag sjukskriven och bestämde mig för att testa något nytt för att avhjälpa problemet. Jag tog kontakt med en osteopat här i stan och inledde då en rad av behandlingar, jag har alltså gått till osteopaten en gång i veckan sedan dess. Min migrän har lyst med sin frånvaro sedan dess, tills nu...

Eftersom jag troligen hade ägglossning för några dagar sedan så kan det mycket väl vara hormoner som spökar i kroppen på mig. Jag har läst min "loggbok" från förra gången jag hade riktig ägglossning, och även den gången så kom huvudvärken och migränattackerna som ett brev på posten. Förra månaden hade jag helt andra symptom och hade troligen ingen riktig ägglossning vilket iofs är logiskt med tanke på att inga äggblåsor hade växt när vi kollade på ultraljud dag 13. Jag hoppas med hela mitt hjärta att det faktiskt var ägglossning.

Tid för operation och första möte på fertilitetskliniken..

17/4

Igår rann tårarna när jag äntligen fick tag på fertilitetskliniken eftersom jag fortfarande inte fått någon kallelse varken till operationen eller till fertilitetsutredningen. 

Vi har väntat sedan slutet av februari och när jag ringt tidigare har vi varit preliminärt inbokade i slutet av april för utredning. Men när jag ringde igår så fick jag en mindre chock. Vi har flyttats fram till mitten av JUNI (!!!) Med andra ord får vi till och med vänta längre än vad man borde tack vare vårdgarantins 3-månaders regel. Sen har de stängt över sommaren så jag vet inte hur det här kommer att gå för oss :( Operationen är bokad den 30e MAJ... Känns så fasansfullt långt borta... önskar att allt var annorlunda. Önskar att man kunde vakna upp ur den vardag som mest känns som en mardröm just nu.

Insikt

Plötsligt fick jag en insikt och en förståelse för varför jag vill/försöker vara vuxen så snabbt..

Ända sedan jag var liten så har jag varit den "duktiga flickan". Jag vet inte riktigt när det började, när jag började med det här högpresterande beteendet, men jag tror att jag inte var speciellt gammal när jag insåg att jag gillade att imponera folk och att få beröm. Min mamma har alltid uppmuntrat oss barn och varit väldigt närvarande och kärleksfull i vår uppväxt. Min pappa har däremot inte lika lätt för att vissa kärlek och intresse för människor, tyvärr inte heller för mig eller min bror. Missförstå mig inte nu, jag älskar min pappa, men ibland måste man nog konfronteras med sina egna uppväxter och grunden till de destruktiva beteenden och tankesätt som man byggt upp under årens lopp.

Hur som helst, min pappa har inte visat speciellt mycket intresse för att aktivt delta i våra liv när vi var yngre. Han ville inte följa med på fotbollsmatcher, skolaktiviteter, mina dansuppvisningar, eller andra aktiviteter där vilket barn som helst vill visa sina föräldrar hur duktiga de är. Min mamma har snällt följt med, skamsen över att det alltid är hon som följer med, och rädd  för vad folk runtomkring oss tycker och tänker om vår familj och varför min pappa aldrig visar sig där alla andra barns pappor är med. Vidare har mina prestationer i skolan aldrig gett mig det beröm som jag alltid har eftersökt hos min pappa. Jag minns särskilt de gånger som jag kommit hem med nästan full pott på prov eller betyg, alltså starkt högsta betyg, då min pappa plirat åt mig och frågat om någon var bättre än mig eller hur många poäng jag var ifrån full pott. Hur i hela värden ska man få uppmärksamheten man söker om inte ens högpresterande bedrifter i skolan ger mig en kram och en stund vid köksbordet med samtal endast om mig och mitt liv och hur jag faktiskt mår. Så hur har jag gjort då? Jo jag har pressat mig själv. Gick ut med två vg och resten mvg i betyg i högstadiet, bäst betyg på skolan. I gymnasiet rasade hela min värld när jag blev ordentligt sjuk och jag som följdeffekt gick in i väggen, men ändå lyckades jag skrapa ihop ett snittbetyg på 18,95 (där 20.0 är högst). Samtidigt som detta har kreativiteten gått på högvarv, hela tiden fylld av prestationsångest och viljan att vara "extraordenary".

Samtidigt som jag byggt upp detta beteende har jag drivits av att vara lika bra eller bättre än personer omkring mig som jag ser upp till. Min kusins fästmö exempelvis som är otroligt kreativ, händig, duktiv och vuxen för sina knappa 25 år. Trots att hon bara är två år äldre än mig så har de helrenoverat sitt hus de bor i, de är förlovade, hon har utbildat sig till florist, och hon agerar mycket mer vuxet än många andra 25 åringar. På något sätt indentifierar jag mig med henne. Jag är också lite "före min tid". Jag vill gärna anses helt vuxen redan nu, jag är ju så vuxen i huvudet och de saker som jag vill ha NU vill många i min ålder inte ha förän om sisådär 10 år framåt. Så samtidigt som jag identifierar min med min kusins fästmö så känner jag kraven på mig själv öka efter varje gång vi besökt dem. Kraven att jag också måste ha allt det där snart, hon kan ju så varför kan inte jag osv. Dessa krav är ENBART beroende på mig själv och grundas inte i vad männsiksor runt omkring mig vill att jag ska göra. Men samtidigt inbillar jag mig att jag inte blir accepterad som vuxen om jag inte har allt det där som de har.

Det är destruktiva tankesätt jag har, tankesätt som får mig att må dåligt och ställa orealistiska krav på mig själv. Det är tankesätt som gör att jag ALLTID är stressad. Trots att jag är medveten om detta, medveten om hur jag dagligen skapar nya prestationskrav på mig själv, och trots att jag vet att teoretisk forskning säger att FÖR höga mål är omotiverande, så fortsätter jag låta hjulet rulla. Dag efter dag utan att bryta mönstret.

Hur bryter man destruktiva tankesätt egentligen?
Idag har jag lyckats släppa kraven på höga betyg i skolan. Jag nöjer mig med att bli godkänd. Men på universitetsnivå och en sådan utbildning som jag läser så är kraven höga och tempot forcerat oavsett om man nöjer sig med godkända tentor.
Idag har jag även släppt dansen, och därmed den prestationsångest som kom med på köpet. Men att släppa dansen är mer övervägande en sorg än en lättnad, och när jag fysiskt orkar med det så ska jag börja dansa igen. Dansen är ju trots allt en del av min identitet.
Men dessa åtgärder har liksom inte gjort sitt till..

Vad ska man göra?

Hur gör jag för att bryta mönstret?

Ägglossningstest

Fundersam på hur det fungerar för mig med ägglossningstest. Dessa är från testlagret och visar stegring av LH-hormon som stiger när ett ägg är redo att släppa inom 24-48 timmar. Men, för det första så är dessa test ofta missvisande om man har PCOS. För det andra har jag aldrig fått full stegring, bara nästan. För det tredje så finns ingen garanti att man faktiskt har ägglossning när den visar utslag. För det fjärde så borde jag inte haft ägglossning denna månad. Om jag (mot förmodan) har det så är det pergotimen som sitter kvar i kroppen eller osteopatens behandlingar som gjort sin inverkan.

Jag är idag på cykeldag 19. Igår, på dag 18  (13/4) fick jag det starkaste strecket på ägglossningstestet, alltså det som ligger i mitten. Det var någon gång mitt på dagen. Dagarna innan samt imorse och nu ikväll så har strecken varit mycket svagare.. Kan det vara så att jag faktiskt har ägglossning nu? Egentligen ska strecket till vänster vara lika starkt (eller starkare) som det högra kontrollstrecket. Det är ju inte mitt test. Men dagarna innan och testen från idag är tydligt svagare. Hmm, vem vet!! Utöver något ömmande bröstvårtor känner jag inget annorlunda mot vad jag känt sedan min mens slutade. (har ju haft väldigt ont i underlivet sedan dess.) Jag hoppas att jag har ägglossning så att chansen åtminstone finns att något händer..
Hur som helst har jag hoppat på sambon både igår och idag så vi får väl hoppas på att något trevligt händer. Om inte annat har vi haft väldigt heta stunder tillsammans. Eftersom sex på beställning inte är det hetaste som finns så uppskattar man stunder som dessa ;)

Tankar om befruktning

Barn är ingenting man kan skaffa.

Barn är ingenting man kan få på beställning.

Att få barn är ingen självklarhet.

Ett barn är en gudomlig gåva utan dess like.

http://www.1177.se/Bilder/Nationellt/Amnen/kroppen/kon/s_fosterutveck_2.gif

Det finns otroligt många faktorer som spelar in när en befruktning sker. Egentligen kan man undra hur barn blir till överhuvudtaget när det finns så otroligt mycket som kan gå fel på vägen. Låt säga att mannen fyller kvinnan med spermier på exakt rätt tid, på rätt dag i månaden för att en spermie ska överleva länge nog att den klarar hela vägen upp till ägget. Hur stora är då oddsen att en spermie ska överleva i den ogästvänliga miljön inuti kvinnan och lyckats bekämpa alla svårigheter på vägen och sedan lyckas befrukta ägget? Hur stora är sen oddsen att det blir något av det befruktade ägget, att det fortsätter dela sig och sedan bilda en liten person där inne i magen och att den lilla krabaten slutligen klarar hela vägen fram till födseln. Om barn inte är mirakel så vet jag inte vad ett mirakel är.

Om man ser det så så är det inte alls konstigt att så många av oss inte lyckas bli gravida så fort vi bestämmer oss för att det är dags. Om man ser det på det sättet så är ofrivillig barnlöshet (försök i mer än ett år) inte alls förvånande. Om man dessutom blandar in biologiska defekter, manliga och kvinnliga sjukdomar, och yttre påverkan så blir barnlöshet ännu mer lättförståeligt. Men även om det är logiskt så finns det ingen förklaring i världen som tröstar oss som är drabbade. Vi som har oddsen emot oss och inte har lika lätt att få våra små mirakel, vi står där otröstliga och förbannar biologins uppbyggnad.....

När bästa vännen ska få barn, igen..

För några dagar sedan fick jag ett besked jag bävat för ganska länge. Den dagen jag berättade för min vän om vår kamp mot ett plus på graviditetsstickan så var jag medveten om att hon och hennes sambo snart tänkte försöka skaffa ett syskon till sin (då) 3-4 månader gamla dotter.  Jag visste att hon hade lyckats bli gravid redan på första försöket med sitt första barn och att det troligen skulle gå fort med nästa barn också. Jag har hela tiden haft en rädsla att min vän skulle bli gravid och få sitt andra barn innan jag ens fått mitt första. Det har ingenting att göra med att jag inte unnar henne det, eller att hon inte borde ha barn (hon är en fantastiskt bra mamma till sin dotter, och en underbar människa), utan det är helt enkelt min rädsla av att stå vid sidan av och plågas av längtan och förtvivlan som gör att jag tycker att andras graviditeter är fruktansvärt psykiskt påfrestande. Hennes första graviditet tärde otroligt hårt på mig, psykiskt. Jag försökte att dölja det bäst jag kunde, men ibland lös det säkerligen igenom. Nu är hon i alla fall gravid med sitt andra barn och har snart passerat sin första trimester. Jag bävar för de kommande månaderna, att se hur hennes mage växer i takt med sommarmånadernas ankomst medan min egen mage enbart växer om jag trycker i mig godis eller dålig mat. Att vara gravid samtidigt som henne skulle vara fantastiskt spännande, men samtidigt skrämmande eftersom risken är större för missfall när man ätit mediciner som jag gjort. Men troligen blir det inte så. Jag måste hoppas, men det känns som att oddsen är emot mig. Allt jag vill är att bli gravid...

http://madeleneklund.blogg.se/2011/march/bebis-rojer.html