Julen

Julen har faktiskt varit en riktigt fin tid detta år. Inte för att det inte brukar vara så, men jag brukar ofta må väldigt dåligt av min barnlängtan och saknad efter de barn som gått förlorade under juletiden. I år har detta faktiskt gått mycket bättre och jag har inte varit ledsen alls under de stora firardagarna. Längtat, javisst. Men inte på ett sådär knäckande, ilande, förgörande sätt som tar över allt det goda.

Vi har firat julafton och juldag hemma hos oss i det nya huset med våra respektive familjer och släkt, och besök av makens syskon med respektive har vi fortfarande. Det är fint att ha besök och nu kan jag inte klaga på att jag känner mig ensam längre, men samtidigt längtar jag efter egentid med maken och att kunna slappna av lite mer genom att slippa passa upp på våra gäster. De hjälper till en del, men tar annat för givet- så som det ofta är med gäster. Vi har just nu mycket ont om pengar men står ändå för allt ätbart och drickbart. Det är svårt sånt här. När man gjort klart att man har så ont om pengar att man till och med avsäger sig julklappar, men ändå står där och bjuder på frukost, mat, vin, godis i mängder och på en del av kostnaden för biobesök från det där sista presentkortet vi hade. Inbyggt i vår natur att vara generösa mot andra, men svårt när det ger mig ont i magen av att veta hur svårt det blir i januari när vi har närmare 8000 att betala i adoptionsavgifter, inköp av mer pellets och jag som ni vet inte fått lön på två månader pga sjukdom. Stress över ekonomi är aldrig rolig. En stress som varit mer eller mindre konstant sedan vi bestämde oss för adoption. Att vi har råd att ha barn har det liksom aldrig funnits minsta tvekan om och har aldrig stressat mig, men det är just det här med kostnaden för att adoptera som stressar enormt. Pengar har aldrig flödat för oss liksom. Jag har studerat större delen av mina vuxna år och har sedan haft en tid av sjukdom och vi har tyvärr inga kapital från exempelvis arv eller rika föräldrar. Visst löser sig detta till slut, men inte är det roligt att behöva stressa upp sig på detta sätt.

Vårt hus är vackert julefint och sådär lantligt underbart med tända ljus, granris, stickade plädar och vackra dukar. "Som taget ur en inredningstidning" sa de imponerade gästerna vid julfirandet. Jag är så nöjd över allt vi fått ordning på trots att vi bara bott här i två månader. Det finns fortfarande lite lukter och skador som vi oroar oss för, men i övrigt kunde vi inte trivas bättre än såhär. Jag njuter över att kunna sitta här själv i ett fridfullt vardagsrum medan maken underhåller våra gäster på övervåningen. Den privata känslan kunde man inte får i vår gamla tvåa där det inte gick att komma undan på samma sätt. Bäst av allt är nog att maken och jag i princip har varsitt eget hobbyrum för våra separata intressen. Innan det kommer ett barn till familjen har vi i alla fall den möjligheten. Kommer ni ihåg att jag berättat att jag syr? En dröm har alltid varit att ha ett eget syrum som jag kan stänga om och ha mitt eget kreativa kaos. Nu HAR jag det =) Ett EGET syrum med alla mina grejer på samma plats, med möjlighet att skapa och lämna mitt kaos och återuppta arbetet senare. Makens gigantiska rum på övervåningen dubblar som gästrum, men där finns hans kreativa spelrum och hans retro samlingar. Denna otroliga förmån är nästan för bra för att vara sann. Vi har tur.

Jag tänker fortfarande väldigt intensivt på vår adoption. Funderar och längtar. Jag borde kanske försöka släppa tankarna lite mer när det finns annat att distrahera sig med, men det är lättare sagt än gjort. Tankar går liksom inte bara att stänga av. På gott och ont.

Nästa år tror jag att vi har handlingar skickade till ett land och väntar barnbesked. Vi får se om det stämmer.

Som att hitta hem

Människor söker tillhörighet. Trygghet i igenkänning och liknande upplevelser. När det kommer till fertilitetsvärlden och adoptionsvärlden så upplever jag att man får förlita sig på sin egen förmåga att uppsöka likasinnade. Det finns liksom inte en hel drös av människor som går runt på stan med en lapp på pannan med stämpeln adoptivsökande eller barnlös. Ni har alla hittat guldgruvan i bloggvärlden, precis som jag gjorde för sådär 5-6 år sedan, och där finns såväl stöd som igenkänning att inhämta. Men ibland saknas det lite där med. Ibland vill man ha mer, mer än så. Särskilt när det kommer till adoption eftersom det tycks vara betydligt färre adoptionsbloggar än ivf-bloggar. (Om ni har några adoptionsbloggar i rockärmen så lista dem gärna för mig. Letar jag på fel ställe?)

Hur som helst har jag nu börjat upptäcka fördelarna med Facebook. Jag som normalt sett tycker att det mest är skit (ursäkta uttrycket) på fejan har nu funnit en bra anledning att behålla mitt konto där. Det kändes som att hitta hem när jag äntligen fann en grupp för adoptivmammor, för där kan man ventilera alla frågor som man funderar på så mycket att man känner sig helt utpumpad. Maken är i sin tur medlem i pappagruppen. Jag är så glad och överrumplad över hur viktigt jag faktiskt känner att det är att omge mig av människor som förstår mina tankebanor. I vänskapskretsen har jag flera som lyssnar, men trots allt i princip bara en kompis som ifrågasätter och spinner vidare på saker så att tankar utvecklas och omvärderas. Hennes närvaro är väldigt viktig för mig, men ändock lever vi helt olika liv och hon är trots allt inte insatt i adoptionsfrågor. Något jag saknar. Någon att prata med som redan känner till regler, procedurer, tankar, utbildningar, utredning, organisationer, forskningsrön osv. Någon som också funderar på hur man går till väga om namnet byts vid adoptionen. Eller hur man bäst agerar om barnet inte vill ta kontakt. Hur man ska göra med besök av släktingar. Hur i hela friden man ska ha råd att adoptera. Eller hur det känns när ländernas villkor eller förutsättningar förändras... Ja, ni förstår säkert. Samhörighet. Och förståelse. Jag är glad för att jag som första steg funnit denna grupp och hoppas på så sätt finna trygghet i den här omtumlande tiden.

Foton till landet

För att förbereda sig inför en kommande adoption bör man tänka på att det finns lite foton tagna i olika årstider och situationer. Det man främst måste tänka på generellt sett är:
1. Alltid skor på fötterna (för att bara fötter är ett tecken på fattigdom inom många delar av världen)
2. Inte för avklätt. (Hur avklätt det innebär i praktiken vet jag inte, men bikinibilder är inte att rekommendera)

I övrigt har länder olika uppfattning om hur de vill ha bilderna. En del är konservativ och vill ha uppklädda kostymbilder med rak hållning och uppstyltad scenografi, medan det finns andra länder som vill ha varma bilder från det verkliga livet.

I september tog vi de första bilderna som var ämnade för att officiellt sett gå ut med att vi adopterar. Dessa har ännu inte publicerats och eftersom jag är anonym här så vill jag ännu inte visa våra ansikten. Men ni kan få ett smakprov på hur det gick till när vi förberedde oss.

Bilderna blev jättefina eftersom svågern min var fotograf. Idag kom en kompis över spontant och tog lite andra bilder när vi bakade och satt framför julgranen osv. Det är bra att vara förberedd.

Skönt med mänsklig kontakt snarare än en hemsida.

Idag är en lite bättre dag. En mycket bättre dag faktiskt. Så skönt!! Framför allt är det efter mina samtal med AC. Jag fick lite mer kött på benen om det aktuella läget i några länder, även om det aldrig finns några garantier varken åt det ena eller andra hållet. På något sätt är det så viktigt med den där mänskliga kontakten och vilket intryck man får av en människa när man talar med den. Till det där så kallade snabbare landet så har min make tidigare skött kontakten och jag har därmed aldrig pratat med kontaktpersonen i telefon. När jag ringde denne igår fick jag tyvärr ett rätt vresigt intryck, och det kändes verkligen som att all information vi fått tidigare var felaktig. Som om det inte alls passar oss så bra som vi fått höra, att det där snabba barnbeskedet och lilla barnet inte verkade lika sannolikt som vi fått höra. Jag blev förvirrad och ringde min man som spekulerade i att det kanske är så att de fått smäll på fingrarna för något de sagt. Ja, vad vet vi. Men det kändes bara konstigt och lämnade en känsla av besvikelse över att känna sig bortmotad med sina frågor innan vi skrivits upp som sökande till landet. Kanske var det bara en dålig dag för denne kontakt eftersom min man tidigare beskrivit handläggaren som väldigt pratglad och tillmötesgående. Men hur som haver så känns den där suktande känslan och totala förvirringen lite mindre efter att ha fått höra det här. För kanske var det inte så himla bra som det lät? Detta är något vi måste fundera vidare på och diskutera med rådgivarna när handlingarna med vår utredning är framme och lästa.

I förrgår såg vi också att det fanns ytterligare ett land inom samma världsdel som vi så att säga favoriserar till vilket man kan skicka ner sina ansökningar omgående. Vi räknar på tiden hit och dit. En väntan på barnbesked i ca 18 månader+ 3-7 månader till resan mot barnet. Ca 1 år och 9 månader upp till 2 år någon eller några månader. Funderar. Skulle det bli längre väntan eller kortare. Det är så mycket man måste överväga och räkna på när man adopterar. Och som sagt finns inga garantier för att ett år i adoptionsvärlden ser lika bra ut som det föregående, eller för all del att en månad ser lika bra ut som en annan. Men genom att få hjälp av en handläggare att kolla upp hur länge nyligen hemkomna familjer fick vänta i landet så vet man lite mer om hur det skulle kunna se ut åtminstone om det hade varit idag. Utifrån det räknar vi. Funderar. Lägger ihop svensk kö med kö i landet och adderar tiden som man får vänta tills det är dags att resa till barnet. Spannen kan vara långa och variationerna i väntan därmed väldigt stora. Det är svårt att veta vad man ska förhålla sig till- men jag vet att AC råder till att man ska räkna med den längsta tiden för att inte bli besviken.

Vårt favoritland däremot är det en svensk kö till först och det innebär att man inte vet lika säkert hur lång väntan blir. När som helst kan nämligen andra par sladda in i kön före oss om de har ett äldre könummer än oss. Att veta när vi skulle kunna skicka ner pappren är alltså något vi bara kan spekulera i. Jag och maken talade häromdagen om att slutet av mars skulle vara det absolut tidigaste möjliga tiden för att börja samla papper om inget förändras avsevärt. Men det skulle i så fall vara ett otroligt flyt om det ska stämma in med verkligheten. Om man helt enkelt räknar med vårt ultimata flyt- alltså insamling av papper i mars- och lägger till ett par extra månader för insamlingen av alla dokument så hamnar man ju på dryga 5 månader från idag. När handlingarna väl nått landet så skulle väntan ligga på ca 12-18 månader. Då skulle vi hamna på ett sammanlagt tidsspann på 1,5-2år från och med idag. Därmed måste vi lägga till lite extra i överkant eftersom insamling av papper i mars är önsketänkande från vår sida. Att plussa på 3-6 månader till är alltså inte orealistiskt, och därmed blir det mer en potentiell väntan på 1,5 år - 2,5 år.

På något sätt känns allt mycket mer rofyllt inom mig idag. Idag och igår. Och trots att ni har 100% rätt i att jag gör allt så mycket mer komplicerat än vad det behöver vara eftersom jag kommer älska barnet lika mycket oavsett ursprung (något jag alltid vetat med hela mitt hjärta), så virvlar tankarna ändå omkring i riktningar som jag själv inte kan förklara. Nästan som att jag blir styrd åt ett håll medan längtan ibland försöker styra mig på avvägar genom att välja något som går snabbare. Jag kan inte förklara det bättre än så- som om jag blir styrd av en yttre eller inre kraft. Det är ibland så otroligt häftigt, men samtidigt (som ni redan förstått) väldigt förvirrande. Och jag trodde aldrig i mina vildaste fantasier att jag skulle kunna överväga extra lång väntan för ett särskilt land om andra kan gå snabbare. Men nu står jag där med tårna i olika kontinenter och överväger om den där kraften ska få styra mig framåt eller om jag ska streta emot. Idag skulle jag utan tvekan ta den där kraften i handen och följa med på resan bortom hav och länder.. Hur jag känner imorgon eller nästa vecka, det vet jag inte, men idag vilar jag i den varma känslan jag känner som inte kan beskrivas som annat än- kärlek.

Jag vet varken ut eller in....

I mars var jag och min man på ett möte på AC i Bromma. Jag minns fortfarande den dagen som om det vore igår. Jag var mitt i hormonbehandlingen för min sista behandling, hade feber och var dödstrött, illamående och svag. Men när jag och min man gick ut från det där informationsmötet så hade hela vår värld vänts upp och ner och vi svävade på moln.

Vår lista med frågor till landsansvariga inkluderade de tre länderna vi markerat som mest passande för oss båda, och egentligen hade vi innerst inne bestämt oss för vilket av dessa alternativt som var "vårt land". Jag hann prata länge med en av dessa landsansvariga och hon gav ett mycket gott intryck. Men kanske kommer köerna bli längre lagom till att det skulle bli dags för oss sa hon. Kanske skulle alla könummer för syskonadoption ha sina färdiga medgivanden lagom som det var dags för oss? Kanske. En spekulation. Nu får man nämligen ha två könummer  i AC samtidigt. Det innebär dubbel kostnad såklart, men samtidigt en chans att hinna komma fram i de svenska köerna innan det blir för sent att kunna genomföra en adoption av ytterligare ett barn. (Detta är ett bra initiativ av AC tycker jag, för som köerna har sett ut under de senaste åren så finns det allt för få som hinner adoptera flera barn än ett.). Jag tror dock att den landsansvariga hade rätt- för under hösten kom så många som 7 nya par inslirande i kön innan oss. Eller ja- för att vara korrekt så står vi ännu inte i landets kö, men eftersom jag är kontrollfreak så har jag totalkoll på vart vårt könummer ska passas in i ordningen och har kontinuerligt dokumenterat alla förändringar upp och ner. Hon hade därmed troligtvis rätt.

Men tillbaka till dagen på AC. När vi gick ut ur rummet så var hela vår tillvaro förändrad. "Hade ni varit färdiga med utredning redan så hade ni kanske haft ett barnbesked innan sommaren" hade vi fått höra. Innan sommaren?! Va?! Det var en HELT oväntad källa som berättade detta för oss- ett för oss bortvalt land eftersom vi helt enkelt inte hade mer än kunskapen som står på AC:s hemsida. Vi visste knappt varför vi valt bort landet men insåg att vi inte förstått innebörden av landets tillvägagångssätt vid adoption. Att höra att vi kanske kunde fått ett barnbesked på så kort tid som några månader gav oss nästan hybris och vi kände oss oövervinnerliga och obeskrivligt lyckliga. Vi bad om mer information på måndagen därpå men hade nog båda två redan bestämt oss på plats att vi skulle välja detta land. Allt skulle lösa sig. Vi skulle skynda oss med medgivandeutredning och sedan skulle allt rulla på. Äntligen gick allt vår väg!!! Vi skulle ha barn. Och jag började drömma om den sista sommaren utan barn. Vågade nästan drömma om den första julen med ett barn i min famn om allt skulle gå vår väg. Alla runtomkring oss svävade med oss.

Men så hände något. Medvetenheten.Verkligheten. Eftertänksamheten. Den kom som en bomb i september efter ett samtal med kansliet på AC som egentligen handlade om vår utredning och huruvida den passade in på det här nya landet och det andra landet som vi favoriserat från början. Samtalet startade upp en lång process av ifrågasättande tankar och faktum är att luften gick ur mig totalt och lämnade mig i en hysterisk gråt som höll i sig hela dagen. Jag blev informerad om att min plan att välja det snabba landet först och sedan det favoriserade landet när vi ville ha syskon inte skulle fungera. Vi skulle då inte prioriteras och troligtvis inte kunna får ett barnbesked. Att göra den omvända ordningen skulle inte heller fungera av främlingsfientliga skäl hos det snabbare landet menade B vidare. Det räckte nog med att mina planer om framtida barn från vårt favoriserade land gick i stöpet för att luften skulle gå ur mig, och på något sätt så märkte B tydligt i telefon vilket land våra hjärtan istället klappade för. En enkel fråga. Ska ni inte vänta lite längre då, och välja landet som har fångat ert hjärta? En tanke baserad på hur jag pratade om länderna. En tanke som raserade allt.

Dittills hade allt gått på räls. Våra utredare var fantastiska och det hade gått så snabbt att vi knappt hann med. Jag hade precis fått vikariat och godkännande var lovat av kommunen. Men, här någonstans så förändrades allt. Vad ville vi egentligen?

Min man kom hem på lunchen den dagen och där stod jag i vårt kök och grät fram hur svårt det var att acceptera att vi aldrig någonsin skulle kunna adoptera från den världsdel som vi alltid drömt om. Den världsdelen som vi valde redan för ungefär 3 eller kanske 4 år sedan då vi hade bestämt oss för ett land som inte längre förmedlar adoptioner. En sådan drömlik tanke och inställning är svår att släppa. Jag grät fram hur förvirrad detta gjorde mig och att det inte var någon tvivel om vilket land som instinktivt var lätt att redan älska och vilket land som krävde att vi fick anstränga oss för att hitta stolthet och kärlek för själva landet. Detta kanske är svårt för utomstående att förstå. Att det är viktigt att i viss mån vara stolt över, och förälskad i, landet man väljer att adoptera ifrån, men för oss har detta varit väldigt viktigt. Varför det är viktigt för oss är för att vi tycker att det är otroligt viktigt att vårt barn ska känna sig stolt över sitt ursprung och att det ska vara en viktig del av barnets liv. Det är vår uppgift att bädda för denna stolthet. Vi har ingen tvivel  om att denna kärlek till landet skulle komma med tiden i, om inte annat vid resan till vårt barn, men i denna stund kändes det som att det ena kom naturligt medan det andra fick tvingas fram.

I gråten så pratade vi om det praktiska. Skillnaderna. De praktiska fördelarna med att vänta, att välja vårt favoritland. Min make var chockad över min reaktion, men i och med att den kom så sattes även hans tankar igång och det var tydligt hur stor fördel han såg i att vänta. Av ekonomiska skäl framför allt, men också för att få en tid där det är möjligt att njuta av att det bara är han och jag, utan press av fertilitetsbehandlingar. En chans att njuta av tvåsamheten och barnfriheten innan vi skulle bli föräldrar. Inga beslut togs, men det var tydligt åt vilket håll det lutade.

Jag tänkte, bearbetade, tänkte lite till och tänkte lite mer. Vi pratade varje dag om vår kärlek till favoritlandet och utan att säga det rätt ut till varandra så hade vi ändrat våra planer. Det skulle inte bli någon sista jul med barn. Barnvagnen som vi fått av våra vänner skulle återigen ställas undan och livet skulle ännu en gång planeras om.

Det kändes bra, men också jobbigt. Det var det kloka beslutet att ta. Det beslut som helt och hållet bortsåg från min barnlängtan och tänkte på vad som gagnade oss alla tre bäst. Vi skulle inte skuldsätta oss genom  väldigt stora lån och kanske till och med hinna med en resa till Irland och Skottland innan dagen D. Vi skulle kunna ägna oss åt oss själva ett tag och ta vara på våra intressen och sociala liv med vännerna. Det gick bra ett tag. Medgivandet kom och vi kände ingen riktig brådska över att få iväg det till AC.

Men köerna till landet blev längre och längre och de där två åren vi sett framför oss närmade sig tre. Och jag- jag var väldigt sjuk och med sinande krafter kom också min barnlängtan dundrande som ett tåg. Den tog med sig en fruktansvärd mängd funderingar som gjort min tillvaro helt uppochnervänd.
Jag vet varken ut eller in. Vad vill jag egentligen? Vad ska styra mina val? Vad är viktigast för mig och vad väljer jag, respektive väljer bort när jag väljer land. I detta kaos av tankar har jag mått väldigt väldigt dåligt. Varje dag. Jag har gråtit så fort jag pratat om det och mellan maken och mig har diskussionerna inte sällan slutat i att vi sitter på varsin sida av bordet med tomma blickar och knutar i våra magar. Vi kommer ingenstans. Krockar, men ändå inte. Nära varandras ståndpunkter men samtidigt inte. En vän har kommit med insiktsfulla funderingar som samtidigt vänt ännu mer på steken och gjort mig ytterligare förvirrad. 

I detta nu, och under de senaste två månaderna så har livet verkligen varit uppochner. Jag tror inte att jag anade hur svårt detta skulle vara. Att välja land. Att välja och att välja bort. Att värdera och utvärdera. Att hamna i ett läge där ett barn inte längre är det enda som betyder något utan även aspekter som förkärlek för ett land, ekonomi, hälsa och det stora perspektivet på hur livet blir för barnet i vårt avlånga land. Väljer vi att basera våra val på ett eller två aspekter så väljer vi bort några andra. När började perspektivet bli så mycket större än att vilja ha ett barn?! Punkt. Ett barn. Jag vet inte vad som hände, men någonstans tappade jag fokus och klev in i en ångestladdad verklighet där inget längre kändes fast och bestämt. Jag är fortfarande där. Kvar. Förvirrad. Jag vet faktiskt inte när jag kommer att kliva ur den här bubblan. När jag mår bättre fysiskt (och psykiskt) troligen- men vad vet jag?

Imorgon postas vårt kuvert till AC och när de läst vår utredning så måste vi ha någon form av plan eller ett beslut eftersom vi ska placeras in i kö. Säkerligen borde jag ringa dem innan dess och prata lite om funderingarna. Om det aktuella läget. Få lite mer insikter om hur det ser ut just nu eftersom jag inte haft kontakt med dem sedan september.

Finns det någon som känner igen sig i min förvirring?

Förändringens tid

Det har hänt mycket sedan sist. Stora förändringar, omtumlande men härliga. Vi hade äntligen turen på vår sida och fann ett HUS som vi kunde hyra. Ett FANTASTISKT, gammeldags hus med stor trädgård, riktigt bra kommunikationsmöjlighet till centrum och fler rum än vi kunnat drömma om. Huset är 160kvm stort och har fem rum och kök + ett kallrum som vi kan nyttja på sommaren och förvaring på vintern. Det finns även garage, lada och lite uthus på gården och ingen insyn från grannar behöver vi dras med, men bäst av allt är nog den stora trädgården med uppväxta fruktträd och bärbuskar som omger husets alla riktningar. Det mesta är nyligen renoverat med noggrann tanke på att bevara den gammeldags charmen, men visst- det är ett gammalt hus med diverse lukter, möss, drag och skador som en naturlig följd. Men mer om det kan jag berätta vid ett annat tillfälle.

Jag hade aldrig, i min vildaste fantasi, kunnat drömma om att komma över ett så stort och fint hus med spröjsade fönster, kakelugn, dubbeldörrar och vackra trägolv till en överkomlig hyra, och särskilt inte två mil utanför vår halvstora stad. Det finns även två mindre städer och några samhällen inom närmre avstånd, och som jag sa så är kommunikationen väldigt god. Tyvärr är det mycket buller av den stora vägen precis intill huset, men något måste man ju offra för alla de andra goda fördelarna med huset och dess läge.

Lyckan var total! Vi blev utvalda som hyresgäster bland en oerhörd mängd intressenter, och efter enbart en månad efter beslutet så flyttade vi. Vår underbara lägenhet tog min lillebror med sambo över och därmed blev skilsmässan från mitt gamla hem något mindre smärtsamt eftersom den finns kvar i familjen.

Samtidigt var jag ny på ett jobb som jag har behövt en väldigt lång tid. Det var ett vikariat på en förskola- långt ifrån vad jag är utbildad till och vill jobba med- men åtminstone en inkomstkälla som skulle ge trygghet i jakten på ett jobb inom min yrkeskategori- något som inte tycks vara så himla enkelt tyvärr.  Just det där med jakten på jobb har visat sig vara en extremt stressande och tärande process för mig, trots att jag har en kandidatexamen att luta mig emot. Någonstans tror jag att min barnlöshet har gjort livet svårare på fler sätt än de borde i mitt liv, men även det kan jag tala mer om vid ett annat tillfälle.

En av de andra stora och omvälvande sakerna som hade hänt sedan sist är också att vi valt att byta land för adoption. Alltså, officiellt sett står vi ju inte i kö i ett specifikt land ännu, men vi har ändå vetat en lång tid vilket land vi kommer att välja. Men efter ett samtal med adoptionscentrum så vändes allt upp och ner och vi bytte spår. jag väljer att skriva mer om detta senare, mycket mer utförligt eftersom det är en viktig diskussion och inget jag vill hafsa mig igenom. Men jag kan säga att det medförde en vetskap om att väntan skulle förlängas med flera år..... (!) Var detta slutar vet jag dock inte, för jag är väldigt förvirrad.

Sist men inte minst har vårt ärende varit uppe i nämnd och vi har officiellt sett blivit godkända för adoption!!!!!!! Vilken grej! Jag hade önskat och planerat en riktig dunderfest när den dagen kom, och jag blir faktiskt ledsen för att det liksom bara gick oss förbi mitt i allt annat stoj och stim. Vi borde ha firat mer, men kanske får vi istället fira när handlingarna är inne hos adoptionscentrum. I och med flytten och min man aktiva schema efter jobb och på helger så har det inte funnits tid ännu att få in handlingarna.

Hur som helst har det alltså skett stora saker som förändrat min vardag avsevärt. Vi har flyttat till hus och jag har/hade börjat jobba. Ändå har mina senaste månader varit riktigt tuffa och den önskade lyckan och tiden av välmående och glädje har istället varit en ganska förtvivlad och vemodig tid. Det är av samma anledning som det brukar vara när jag inte mår bra- jag har varit sjuk en lång lång tid. Och efter en lång tid av sjukdom så finns ingen energi kvar att hålla humöret uppe. Denna gången började allt som en influensa efter att jag bara hunnit jobba en dryg vecka på mitt nya jobb. En "influensa" som inte gav sig och ledde till en sammanlagd månads sjukskrivning, många läkarbesök och slutligen penicillin. Till slut blev jag relativt frisk men var utmattad efter veckor med feber, obeskrivlig värk och diverse förkylningssymptom. Åter på arbetet var det bara en tidsfråga innan jag skulle åka på någon ny infektion tack vare det nedsatta immunförsvar, och jag hann inte mer än 9 dagars arbete innan det var kört igen. Det som jag då hoppades skulle ge med sig över helgen utvecklades till infektion efter infektion vilka har avlöst varandra på löpande band. Läkare har besökts varannan vecka och jag har under tiden hunnit med ytterligare två penicillinkurer och till slut fått diagnosen TWAR.

TWAR är tydligen en lurig och långdragen bakterieinfektion som sätter sig i lungorna och om man har otur så är man sjuk i månader. När min läkare läste i läkarboken så var det som att han beskrev EXAKT hur jag mått under de föregångna månaderna. Men, trots de två sista penicillinkurerna efter diagnosen så är jag fortfarande inte frisk, och har nog snart varit sjukskriven i två månader till. Det tycks alltså vara mer än TWAR och när jag var på läkarbesök i veckan så blev det tal om att eventuellt ta kontakt med specialist nu tyckte läkaren. Vi tog nya prover och skulle låta dem avgöra saken tyckte hon. Jag ska på återbesök den 21a dec och är sjukskriven fram tills dess.

Mitt i detta skulle vi alltså flytta till hus, från en lägenhet tre trappor upp- och min man började med fritidsaktiviteter som gjorde att han enbart var hemma ett par kvällar i veckan, och bara ett par-tre dagar under helgerna den månaden. Kaos med andra ord. Ingen tid, min sjukdom och en trött make som knappt var hemma. Det gick- till slut, men inte gick det bra. Jag var ledsen, stressad och besviken när en del av familjen inte tycktes förstå att jag faktiskt var sjuk och inte borde eller orkade slita och bära. I samma veva skulle min bror flytta till vår gamla lägenhet och därmed blev det alltså två flyttar att genomföra samtidigt. Jag blev garanterat mycket sjukare av detta och det skapade en hel del relationsslitningar på olika håll.

Ja, jag har varit sjuk läääänge. Men faktum är att jag egentligen varit sjuk med feber, värk och förkylningsinfektioner mer eller mindre konstant sedan mitt missfall i april, det där femte missfallet som jag fick trots ÄD och en immunologisk behandling i Aten. Det har mer handlat om dagar som jag varit frisk än veckor, och jag behöver nog inte ens säga hur det sliter på kroppen. Det är också oroväckande att min kropp är så otroligt nedsatt, men jag förstår samtidigt att det här är min kropp som visar att den utsatts för alldeles för mycket prövningar. Alla mediciner som satte ner mitt immunförsvar från den förra julen och framåt var säkert droppen som fick bägaren att rinna över. Jag förstår att kroppen inte är som den bör, och att det är ganska förståeligt- men det tar inte bort mina känslor av frustration, ledsenhet och rädsla för det. Jag har haft så enormt mycket värk i mina händer, och självklart kommer rädslan krypande för den här reumatiska sjukdomen som jag länge misstänkt men inte kan utreda på grund av adoptionen.

Det hela är just nu som att vara fast i ett ekorrhjul och inte kunna komma framåt eftersom alla faktorer är beroende av varandra. Att vara sjuk länge innebär inte bara att jag blir totalt utmattad, uttråkad och mår dåligt psykiskt- det skapar också så mycket stress. För mig innebär detta nämligen att jag varit utan inkomst i snart tre månader (hade för kort anställningstid för att tillgodoräknats sjukpenning) och att jag troligtvis är utan jobb efter december. Till detta hör att jag stod utan inkomst en mycket lång tid innan det pga de prövande behandlingarna och en trasig hälsa. Att nu söka jobb när man ligger med influensaliknande symptom är inte det allra enklaste heller. Det innebär också att vi går back ekonomiskt samt att inte en enda krona sparas till adoptionen. Detta medför att adoption förs längre och längre fram i tiden. Kombinationen av dessa faktorer blir bara för mycket. Jag blir så ledsen. Rädd för att adoptionen ska äventyras, och rädd för att inte hitta ett jobb. Rädd för att läkarna ska fortsätta rota i källan till mina smärtor och att en diagnos ska sättas trots att jag gjort klart för alla jag mött att jag inte vill rota i det innan jag fått hem mina barn via adoption. Jag blir också så obeskrivligt ledsen av att tiden går och vår adoption ändå inte kommer närmre pga ekonomiska skäl. Jag längtar så obeskrivligt mycket.... Nu i juletid blir det som vanligt närmare olidligt.
Nu till julen blir ekonomin allt mer påtagligt tärande. I år kommer vi inte ens köpa julklappar.

Samtidigt har jag som ni vet en cancersjuk moster med nya tumörer som ploppar upp och en nära vän som behöver stöd i sin separation från sin sambo och fadern till deras två barn. Mamma är sönderstressad och min makes farbror är döende.

Jag har varit väldigt ledsen på senaste tiden och jag vet att det främst beror på att kroppen är så enormt utmattad. Det blir så när den tampas med infektion efter infektion. Men det gör ju inte saken lättare. Ledsen är jag ju ändå- trots att detta skulle vara en lyckans och glädjens tid- tiden då vi äntligen flyttat till hus och blivit officiellt godkända för adoption... Trist att livet ska vara så svårt.

Jag är i alla fall lycklig över att bo där jag bor just nu. Glad för att se träd och ängar utanför fönstret. Glad för att kunna hänga upp kransar på ytterdörrarna och klä verandan med ljusslingor och granris. Man får de ljusglimtar där de finns och ta vara på glädjen man faktiskt känner.

Jag ska skriva oftare nu.

Varför inte så viktigt?

På en uteservering omges varenda millimeter omkring mig av tvillingvagnar, spädbarn, nyblivna mammor, och blonda små barn. Det är ingen uteservering som är särskilt barnvänlig men just idag verkar hela stadens barnfamiljer hittat hit. (En överdrift givetvis, men ni fattar poängen). I detta tillfälle knyts en hård knut runt mitt hjärta och tårarna bränner så att jag bara vill fly från stället. Min vän med två barn som ska sitta mitt emot mig är på toa med sina döttrar. Jag sitter ensam på en stol och längtar i denna stund så mycket efter mitt eget barn att jag vill ta min handväska och springa iväg, fly från alla gravidmagar och småbarnsdiskussioner för att inte brista i gråt. Sår läker långsamt..

I telefon frågar vännen vilket land det var nu igen, landet vi funderar på. Inom mig ramlar en sten på mitt hjärta- det gör så ont. Det största jag någonsin varit med om är inte lika stort för alla mina vänner, inte ens så stort att man minns vad vi sagt. Jag vill tänka att det är okej, att man inte kan minnas allt, men samtidigt vill jag tänka att det här borde man faktiskt minnas. Det här. Vårt största någonsin. Man borde åtminstone minnas huvuddragen, det basala såsom land och ungefärlig väntetid. Men kanske är det så att det gått så lång tid att man inte längre prioriterar att minnas vad vi berättar om vårt största någonsin, för vi har trots allt försökt få till det största någonsin i snart fem och ett halvt år. Nu när det är adoption och alla egentligen kan få veta mer om processen än någonsin tidigare så blir jag mer sårad än någonsin för att människor omkring mig inte minns vad vi berättar. Det har alltid varit så mer eller mindre, men nu är det viktigare än någonsin för mig att människorna jag älskar ska vara involverade- och dessvärre därför väldigt sårande när de inte involverar sig.

Varje dag tittar jag på klipp från youtube som visar familjers adoptioner, och tårar strömmar som floder ner för mina kinder. Så vackert det är att se. På spotify samlar jag ihop alla låtar jag kan hitta som handlar om adoption eller kärleken till ett icke-biologiskt barn. Man kan enklast beskriva det som att jag "köttar" (maken uttryck) allt som har med adoptioner att göra. Varje ledig minut. Musik, Youtube-klipp, dokumentärer, Pinterest. Allt. Nästan som en besatthet. Jag längtar så att jag nästan blir galen!

Mitt älskade barn. Jag väntar och längtar. Du vet ännu inte att jag finns, men jag lovar att hämta dig så snart jag kan <3

Hur kommer ditt hår att lukta?

Jag drömmer ofta om dig. Både på natten och i vaket tillstånd. Drömmer om första dagen vi möts och jag får dig i min famn. Jag undrar hur du luktar. Hur ditt hår känns när jag drar det genom mina fingertoppar, om det är lite lockigt och ljust som mitt eller så små lockar och svarta strån att jag inte kan sluta känna på det? Jag drömmer om ditt skratt och undrar hur dina ögon rynkas när du blir misstänksam, förvånad eller glad. Hur din hud känns mot min kind. Hur din värme och tyngd känns när jag tar upp dig i famnen och gungar dig fram och tillbaka. Tycker du om banan, eller har du aldrig smakat? Kommer du att dansa till musik och sång eller är det inte riktigt din grej?

Jag funderar på hur du kommer agera när vi möts första gången. Är du stelfrusen eller hysterisk av skräck eller kommer du krypa upp i våra armar och betrakta våra ansikten med försiktig fascination? Hur blir vår första tid tillsammans? Är du liten eller stor när vi får dig? 1, 2 eller 3 år? Minns du något av din bakgrund? Jag tänker varma tankar mot den som tar hand om dig nu och oroar mig för huruvida du blir väl behandlad. Önskar att du har en trygg person att knyta an till nu när vi inte har funnit dig än, att du har det så bra du bara kan. Men mitt kära barn jag längtar så efter dig och önskar att tiden gick snabbare. Jag drömmer och drömmer om dig- men en dag är det inte längre en dröm. En dag är du vår <3

Adoptionsutredningen ses över

Det är länge sedan jag skrev. Generellt sett har jag skrivit ganska sällan på sistone, och med sistone menar jag att de senaste två åren, då inläggen publicerats allt glesare. Jag vet att det handlar om prioriteringar, för det är inte längre en viktig överlevnadsinstinkt att hålla mig borta från tankarna på barnlösheten. Inte sedan vi tog det medvetna valet att adoptera barn istället för att försöka få ett barn att växa i min mage. Jag skulle alltså kunna skriva, men har under en tid valt att inte göra det. Ett medvetet val, samtidigt som det oftast är totalt omedvetet. Livet har fått rulla på. Framåt, uppåt, nedåt och varthän det än velat bära mig. Mitt i livet får ibland så triviala, men också så viktiga, saker som bloggar vila i väntan på nyare tider.  

Inte heller är bloggen är numera ett monster som både vill associeras till djupdykning in i de svåraste känslorna och samtidigt en tryckförlösande ventil som låter mig släppa ut allt som bubblar inombords. För i majoriteten av bloggens levnadstid är det just så som jag betraktat den. Som ett monster med både förlösande och förgörande förmågor. Allt beroende på mående och period i livet. Numera är bloggen inte lika monstruös och farlig eftersom jag mår så pass mycket bättre. Men den bär på mycket minnen och kan lätt få mig att känna tyngden av allt jag gått igenom, och då kan det vara bättre att hålla mig borta om jag inte vet säkert att jag klarar av att hantera känslorna som kryper fram ur mörkret.

Men faktum är att jag också har känt en brinnande lust att skriva ALLT ALLT ALLT till er om vår adoptionsprocess som är i full gång. Jag skulle så gärna vilja dela detaljer om varenda litet möte, varje tanke och känsla jag har. Men jag är fortfarande lite rädd för att göra det. Att adoptera är kanske den enda möjliga vägen till barn för oss, och jag vill inte förstöra det på något sätt. Något som skrivs som hamnar på avvägar, eller något som helt enkelt blåser min anonymitet. Anonymiteten är så viktig för mig för att jag ska känna frihet med vad jag skriver. Visst censurerar man, som alla människor gör i viss mån, men jag skulle behöva åtskilliga extra lager censur om jag valde att gå ut med min identitet på bloggen. Jag har varit fullkomligt ärlig med ALLT inför min utredare, så jag menar naturligtvis inte att bloggen säger en sak och utredningen en annan. Men jag menar att jag fortfarande är rädd att något ska gå fel. Ni vet det där gamla hederliga katastroftänkandet man får efter år av ofruktsam barnlöshet och kriser som efterföljer varandra i en enda kaskad. Jag kommer naturligtvis att berätta hur det går, men jag hade önskat att jag vågade vara ännu mer öppen med er. Kanske blir det när vi fått godkännande i hand och pappren är nere i ett land.

Idag är vi i den fas där vi har fått en preliminär skriftlig medgivandeutredning av våra utredare på kommunen. Denna har vi gått igenom själva under sommarveckorna och gjort ändringar. Vi tog också beslutet att låta AC (adoptionscentum) titta på utkastet för att komma med kommentarer på om det fanns kritiska partier. Både den landsansvarige på landet vi hoppas att adoptera ifrån och en "allmänansvarig" fick titta på pappren. Vi fick några riktigt relevanta punkter att se över tillsammans med vår utredare, så vi är väldigt glada över att vi fick hjälp redan innan pappren nått nämnden eftersom det är en mycket komplicerad historia att förändra saker i utredningen efter ett beslut är taget i nämnd. Vi bokade ett nytt möte med vår utredare och satt gemensamt och läste igenom listan med kritiska stycken. Efter lite brainstorming så bad hon att få fundera lite och återkomma. Idag har vi kikat över hennes ändringsförslag och själva gett förslag på hur man kan formulera om meningar för att det ska låta bättre. Att helt enkelt får saker som kan uppfattas negativt i länderna att låta positivt- eller åtminstone mindre kritiskt. Det hela ser ut som ett klipp- och klistraprojekt från lekis med postitlappar, tejp, inklämda textrader i blått bläck och överstrykningspenna. Suck. Det fanns inte mycket till radavstånd så därför ser det otroligt kladdigt och oprofessionellt ut. Men vad ska man göra. Taktiken vi hade första gången var att skanna, omvandla till worddokument och redigera i datorn. Det visade sig dock smaka mer än det kostade eftersom formatet gick bananas. Vi försökte med samma taktik idag men fick till slut övergå till hederligt papper och penna. Stackars utredare..

Ni är säkert nyfikna på var dessa punkter kan vara. Jo, en del av dem rör psykisk hälsa. Det som står är absolut inte är uppseendeväckande enligt svenska normer, men i länderna kan de sammankoppla helt oberoende faktorer och få för sig att jag är psykiskt instabil/svag- vilket sannerligen inte är fallet. För att göra bilden klarare för er så kan jag förklara kortfattat. För det första har min mamma varit utbränd, och det var jobbigt för oss barn. För det andra så hade jag körtelfeber en tid i gymnasiet, och för det tredje så har jag varit sjukskriven några gånger i korta perioder under behandlingstiderna (av fysiska anledningar). Dessutom stod det uttryckligen att vår psykiska hälsa har påverkats på grund av barnlösheten. (En mening som helt och hållet är till för att socialstyrelsen vill ha ett avsnitt om parets fysiska respektive psykiska hälsa i utredningen, och att meningen därför inleds med psykiska hälsa.) Det sistnämnda är ju inte menat som att vi "har" psykisk ohälsa- men tyvärr är det precis så som länderna tolkar det, vilket kan leda till att vi blir NEKADE. Hur som helst så finns det en stark föreställning om att psykisk instabilitet/svaghet är ärftligt, och när dessa faktorer kopplas samman så kan länderna få för sig att jag inte är en lämplig moder. Något som så klart är helt befängt, men en verklighet vi måste anpassa oss efter när vi korrekturläser.

Därför har vi suttit och slitit vårt hår för att försöka finna bättre formuleringar på saker. I den bästa av världar så önskar man att avsnitt som är allt för kritiska kunde strykas, men så fungerar det inte när utredarna måste gå efter socialstyrelsens krav. Utredningens text är det enda sättet för dem att bevisa att de följt socialstyrelsens instruktioner om vad en utredning ska innefatta, och därför går det inte bara att ta bort saker. Själv skulle man känna sig tryggare av att använda radergummit istället för att omformulera meningarna i målande reflektioner om hur mycket man lärt sig av händelser. Nåväl. Vi måste anpassa oss efter situationen. Vi har gjort vårt bästa och hoppas att vår utredare accepterar ändringsförslagen vi kommer med. Troligtvis vill vi kontakta AC ytterligare en gång innan nämn för att diskutera dessa stycken så att förbättringarna är tillräckligt bra.

 Landet vi vill adoptera ifrån tycks vara extra hårda på många sätt. I sina krav och sina föreställningar om hälsa och manlighet/kvinnlighet/familjeliv. Många skulle säkert tänka att det är lika bra att byta land, tänka att det verkar ju vara många andra som blir godkända i länder utan att kolla utredningen med någon adoptionsorganisation innan. Men vi känner inte så. Vi vill inte släppa det här landet och skulle bli hjärtekrossade om vi trots allt faller på mållinjen pga någon klumpig formulering i texten som uppfattas som olämplig beroende på kulturskillnader. Nej, det får inte hända. Inte när vi kommit så nära..

Jag har varit riktigt sjuk i två veckor nu, och innan det varit väldigt hängig i 10 dagar. Därmed sjuk hela makens semester. Jag har missat sååååå mycket. Nästan allt faktiskt. En festival var vi på i två-tre dagar, men det är också det enda av planerna som jag kunde genomföra, och sedan dess har jag varit golvad i två veckor. En sån där förkylning som man bara inte står ut med. Jag är just nu i fasen där jag hostar sönder lungorna, men förhoppningsvis innebär det att jag är på rätt väg. Ska försöka åka till släktträffen med makens familj imorgon, men jag är fortfarande osäker på hur smart det är. Jag vill ju inte bli sämre av ansträngningen, men samtidigt har jag praktiskt taget missat hela sommaren och mycket pengar har gått rätt ut i sjön eftersom jag inte kunnat utnyttja betalda biljetter. Tur att det inte varit sånt där strålande väder vareviga dag för då hade jag lidit ännu mer av att ligga i soffan dagarna i ända. Well well, lite tur ska man väl ha. Och under tiden har jag sett sååå mycket bra stand-up. Alltid går det att finna solglimtar..

Adoptionsutredningen

Jag kan verkligen skratta mig lycklig över turen vi haft när det kommer till vår faktiska adoptionsprocess. Vi har läst så mycket om långa köer, väntetider till utredningar och föräldrautbildningar, och självklart har vi också hört om fallen där personkemin inte stämmer mellan utredare och de blivande föräldrarna. Vi har oroat oss, byggt upp skräckbilder och fantiserat ihop olika scenarion som möjligtvis kan uppstå. Myter om hur man måste bo och vad som får stå i försäkringskassans papper eller på anställningsbeviset har gäckat min hjärna i flera år, även långt innan vi ens var 25 år och fick ansöka om adoption. Den mödan och oron hade vi kunnat bespara oss, det vet jag nu efter att ha genomgått medgivandeutredningen. Kanske kan jag också hjälpa någon att sluta oroa sig över sin egen utredning med min erfarenhet- spräcka hål på lite myter och rykten i nästa inlägg.

När vi väl beslutade oss för att sätta igång karusellen så har allt gått så förvånansvärt fort. Vi har haft sådan otrolig tur. Den 17/3 skickade vi in papper om ansökan för adoption till familjerätten/socialförvaltningen i kommunen. I samband med det bokade vi in första bästa föräldrautbildning i en annan stad. Föräldrautbildningen fortlöpte under två helger i april månad och innan det så hann vi dessutom träffa vår kontaktperson och (vad som visade sig vara vår) kommande utredare på ett första möte. Den 20/4 var föräldrautbildningen klar och vår ansökan lades i rätt hög på socialförvaltningens kontor. Redan en månad efter detta fick vi hem ett brev om att vi tilldelats utredare och att alla besök var inplanerade för oss.

I juni månad hade vi förvånansvärt nog ALLA våra fyra möten med kommunen. Den ansvariga utredaren visade sig vara den förtroendeingivande och lugna men samtidigt lite käcka kvinnan som vi haft på inledningsmötet. Och kvinna nummer två, hon som främst fört anteckningar, var också superhärlig med ett smittande skratt och lite mer känslosam approach. Återigen hade vi så otroligt mycket tur med både tider och utredare. Personkemin stämde verkligen och vi kunde vara 110% ärliga mot dem hela tiden, oavsett vad det handlade om. Så stort förtroende kände vi. Och tiderna, ja inte kan man väl klaga på en utredning som mer eller mindre genomförs på en månad...

Lite kort har jag skrivit ner vad vi gick igenom på mötena:

Utredningsmöte 1. Allmänt prat om tankar kring adoptionen och lite om oss och om barnlösheten.

Utredningsmöte 2. Talar om vår bakgrund, värderingar, tro, förhållande, egenskaper osv.

Utredningsmöte 3- Hembesök. Tittar runt, fikar, pratar mer om vår 
relation, om vårt nätverk, tankar om uppfostran och svårigheter med 
adoption. Lämnar in papper från kronofogde och försäkringskassan.

Utredningsmöte 4. Kort möte med tal om ekonomi och 3 
motiv till adoptionen. Vi får också höra hur de uppfattat oss under 
utredningen genom 10 ord. 

Övrig inlämning. Lämnar in referensbrev, läkarintyg och intyg för föräldrautbildningen.

 
  Kära läsare. VI BLIR GODKÄNDA!!!!!!

 Våra utredare gav oss beskedet redan på sista mötet. Vi kommer att bli adoptivföräldrar!!!

Givetvis är inte allt färdigt än , och något beslut tas inte förrän förslaget på ett JA går upp i nämnden. Men ett utkast till utredningen damp faktiskt ner i vår brevlåda idag. Medan utredaren har semester ska vi läsa igenom, kommentera, och ändra det som behövs. I denna fas kommer vi att ringa adoptionsorganisationen och förhoppningsvis få lite hjälp med att kolla så att det inte finns några klumpiga eller avskräckande formuleringar i utredningen. När alla ändringar är gjorda ska allt renskrivas och lämnas in till stadens nämnd. Vi satsar på att få ett beslut i septembernämnden, men det finns fortfarande en chans att hinna med augustinämnden om det inte är allt för mycket ändringar för vår utredare. Hon har nämligen bara ett par dagar på sig i så fall.

Vi satte oss faktiskt ute i solen med en varsin låda hämtmat i knät och läste utredningen på makens lunch idag. Så bra tålamod har jag ;) Det känns så konstigt att läsa egentligen. Det är verkligen hela vår bakgrund, uppväxt, historia, relation, våra livsåskådningar och relationsstrategier, och allt som vi har pratat om på mötena. Jag vet inte vad man hade förväntat sig, men det är verkligen mycket information som egentligen både är för lite och för mycket. Både svårigheter och "positiviteter". Allt och ingenting, med förvånansvärt mycket fokus på vår uppväxt och föräldrarnas uppfostran. Kanske väntade jag mig ännu mer "såhär är vi nu", än "så var vi då", men därmed menar jag inte att det skulle vara bättre än motsatsen eftersom jag aldrig läst någon utredning tidigare.

Hur som helst kanske vi snart står här med ett godkännande, 6 månader efter den första kontakten. Det är inte illa alls.

Jag är så väldigt lycklig och mår fantastiskt bra kära läsare. Det är faktiskt delvis därför jag varit så inaktiv här. Livet utanför har lockat för mycket och det har samtidigt varit så skönt att vara i lyckobubblan med min man utan att prata för mycket om det som pågår. Men samtidigt är det också så att jag inte velat skriva så mycket förrän mötena varit över utifall att min utredare skulle springa på bloggen. Inte för att jag skulle skriva något negativt, men snarare för att få en rättvis bild av hela mig som inte färgats av det man får ut genom bloggen.

Jag sprudlar inifrån och det är så fantastiskt skönt att ärligt kunna svara människor som frågar hur jag mår att: "Jo tack jag mår jättebra". Ärligt. Sanningsenligt. För jag mår fucking jättebra =) Och inom en rimlig framtid kommer jag troligtvis att vara mamma!!