We still got it...

Klockan är tre på natten och jag ligger sömnlös. Men den huvudsakliga anledningen till det känns okej.

We still got it!! Efter en sjukt torr period fick vi äntligen till det- och då med pompa och ståt, fyrverkerier och oerhörd intensitet. Haha det låter ju knäppt att ens skriva det här, men livet som ivf:are kan verkligen ta kol på den delen av livet. Med snustorra, irriterade slemhinnor, medicinbiverkningar, överstimuleringssmärtor och mensveckan så lämnas inte mycket utrymme för den typen av umgänge. Alla är vi givetvis olika- men för mig blir det nästan en omöjlighet under dessa perioder eftersom kroppen protesterar på alla tänkbara sätt. Sen återgår hormonerna sakta men säkert till ett någorlunda normalt tillstånd, och då återkommer lusten. Men då är det inte alltid säkert att partnern hänger med i svängarna. Nä, ivf kan vara en riktig moodkiller.
Tänk att barnlösheten ska ta DET också... Man skulle ju liksom vilja passa på allt man kan när det inte finns några barn i livet att ta hänsyn till. "Knulla som faaaan", som vår vän framförde som ett äktenskapsråd till oss på vår förlovningsfest. (Fniss..) Men jaha, nähe... Det gick tydligen inte, för även på det sättet ska man tydligen lida?!?

En av mina vänner har plötsligt slutat prata med mig, och hon vill inte ens säga vad som är fel. Det är även därför jag ligger sömnlös nu. Det värsta med denna tystnad och hennes agerande är att jag inte lyckas släppa tankarna på det. Hon beter sig fruktansvärt omoget. Jag borde inte ödsla någon energi på henne, men jag har så svårt att lära mig att skaka av mig och gå vidare. Har alltid varit en sån person som vill att alla ska tycka om mig- och därför blir resultatet att jag har svårt att släppa greppet om destruktiva människor som får mig att må dåligt. Jag är trött på att ge mer än vad jag får, och trött på att vissa människor tar för givet att jag alltid kommer att fortsätta på det sättet. Mannen försöker lära mig att sätta stopp. Punkt. Sortera bort dem som inte förtjänar mig. Jag har ett stort hjärta och är förlåtande, men jag orkar inte bli en dörrmatta och vara den som ursäktar mig och kommer krypande när jag inte ens gjort något fel. Vill man ha mig som vän så får man jobba lite för det. Det måste jag bli mer noga med att följa. Så nu vill jag ha lite styrka för att kunna släppa den här människan ur mitt liv. Och jag vill sluta gräma mig över det- för det vore så skönt att få sova. Har legat sömnlös flera nätter på grund av henne. Jag har tillräckligt mycket underbara vänner som ger gränslös kärlek till mig- så jag behöver inte henne. Punkt!
(Hör du det hjärnan? Lyssna, och lär!)



Dagens brödbak! Muuuuums.

Kvalitetstid!

Det har varit en riktigt mysig dag denna vanliga lördag. Efter en härlig långfrukost framför ett avsnitt av "orange is the new black" så gick jag och mannen ut i det vackra höstvädret. Efter att ha uträttat lite ärenden promenerade vi till ett gammeldags fik där jag mumsade i mig både morotskaka, chokladruta, och två koppar kaffe. Sambon tyckte jag var helt knasig och sa att jag verkligen har cravings nu. Ja man skulle nästan kunna tro att jag var gravid- men det är ju andra hormoner som spökar i kroppen. Hormoner som kastar mig upp och ner i den evinnerliga bergochdalbanan. Jag tycker att det är rätt jobbigt att jag har fått världens sötsug, och har svårt att stå emot. Jag har ju inte gått upp i vikt av det eftersom metforminet numera balanserar min bristande förbränning, (utan medicin hade jag gått upp på en gång!), men det är störande. Jag som vanligtvis äter väldigt hälsosamt och genomtänkt har plötsligt haft flera månader fyllda av fusk och sämre matvanor. Måste bli ändring på det!

Hur som helst, har dagen bara varit en sån där helt vanlig dag, men ändå så fylld av mysig kvalitetstid med min älskade man. När man ligger vid sin dödsbädd och tänker tillbaka på sitt liv så tror jag att det är just sådana här dagar man vill minnas. Dagar fyllda av okomplicerad kärlek och uppskattning för det enkla och vardagliga.

Igår kväll hade jag en liten low point. Tårarna kom, och jag hade behov av att få ur mig en portion sorg. Mannen kontrade som vanligt med sin positiva inställning och hoppfulla framtidsutsikter, men när jag behövde en annan slags respons så stod han länge och lyssnade på mina något osammanhängande tankar. Tyst och lyssnande! Vi lär oss mycket av varandra. Lär oss att behoven kan variera och att det är av stor vikt att vara tydlig med vad man behöver just då. Jag har en så bra man, och kärleken till honom är gränslös. Vi har ett väldigt bra liv tillsammans, även fast vi saknar att ha en tredje person i vår lilla familj.

Jag äter för övrigt femanest nu, sedan i tisdags då mensen kom. Även om jag mest sannolikt inte kommer kunna göra FET redan i denna cykel, så finns i alla fall en chans att vi har turen på vår sida. Men det krävs såklart att mina äggstockar krympt till normal storlek och att de gamla äggblåsorna från månadens plock är borta nu på torsdagens VUL. Oddsen är inte höga, men jag fortsätter att hoppas. På gott och ont. Jag kommer att bli så besviken om det inte blir så... Trots att jag vet att det troligen måste vänta en månad till.

Minnen

Nu har jag inte skrivit på några dagar... Det känns lite konstigt egentligen när jag vanligtvis skriver varje eller varannan dag. Det behövdes kanske en liten paus från mig själv och den här världen ett tag. Det kanske låter konstigt, men jag har känt mig så otroligt tyngd av allt jobbigt som hänt i ivf-världen den senaste tiden. Människor jag så gärna vill ska få sina efterlängtade barn har på ett eller annat sätt förlorat dem, och det har varit en våg av misslyckade höstbehandlingar. Trots att jag inte känner er, så känns det som om jag gör det- för jag har följt den viktigaste och troligen svåraste resan i era liv. Jag påverkas mer än vad jag trodde av det. Det är inte bara jobbigt för att jag blir ledsen och sympatiserar för den som lider, utan det blir även så tydligt att det finns så mycket som kan gå fel. Det är så tydligt att en graviditet inte automatiskt innebär att det kommer ett barn nio månader senare.

När mensen min kom i tisdags blev jag ännu mer påmind om den sköra tråden. Minnen av missfallet slår mig som ett knytnävsslag i ansiktet. Smärtan och blodet. Blödningen som denna gång var både lika smärtsam och riklig (nästan) som när jag de facto fick missfallet.. Var det verkligen jag som upplevde det? Ibland känns det helt surrealistiskt när jag tänker på hur jag låg i fosterställning på sängen och grät så jag nästan kräktes. Jag förtränger det som en ren försvarsmekanism, men sen bubblar det fram när jag som minst anar det.

Julen börjar närma sig. Det innebär en tyngd och en sorg i hjärtat.. I slutet av december eller början av januari skulle vi fått vårt lilla kryp. Det fanns där i min livmoder en kort tid- det där lilla livet. Jag kommer på mig själv med att sakna det. Tänk hur snabbt det gick att knyta an. Förstå då hur det hade varit om tiden gått, om det var senare. Jag kan inte förstå hur man överlever något sånt. Eller jo. Längtan och hoppet... Det är det som får en att gå vidare. För man måste..

På ett sätt är vi på ett helt nytt plan nu än vi varit tidigare. Ett plan där vi aldrig befunnit oss på. Det finns HOPP! I frysen finns flera chanser till graviditet som inte kräver att jag ska bryta ner hela min kropp med en ny ivf-behandling. Det är jag så tacksam för. Och nu vet vi att ett embryo kan fästa i min livmoder. Hade vi inte fått något till frysen och ingen återföring vid den här 5e ivf:en hade jag nog känt mig tvungen att sätta punkt. Min kropp är så enormt sliten nu. Trots att jag hade haft jordens bästa och lyckligaste sommar, och en paus på dryga tre månader där jag hann bygga upp kroppen till toppform, så var det så enormt tungt att dra igång en ny behandling igen. För varje gång blir jag allt mer sliten. Varje ny behandling tär extra mycket på både kropp och psyke. Som sagt, hade det inte blivit några embryon att frysa så hade jag nog behövt överväga att sätta stopp för det här nu. Bara det faktum att jag blir överstimulerad nästan varje gång kan ju omöjligt vara hälsosamt för kroppen. Alla hårda besked hjälper ju inte heller till kan man ju säga. Jag är nog mer sliten än jag vågar erkänna..

Tänk, vid våra fem ivf:er har vi bara fått befruktade ägg 2 gånger, och återföring en enda gång.... En av fem. 20% chans till återföring då? Vad ger det egentligen för chans till graviditet? Inte hör vi till någon normalitet direkt. Inte nog med att vi hör till en minoritet av befolkningen där både mannen och kvinnan har fertilitetsnedsättning. Vi är dessutom en minoritet inom ivf-världen... Det känns så konstigt, och jag förstår egentligen inte hur jag orkat med hela den historien....
Men just nu- just i detta nu så är vi inte så annorlunda. Just nu har vi embryon som väntar på oss. Och vi har hopp. Vi kan lyckas. Jag måste lita på det för att orka.

Ja hörni, Sorgen dyker upp ibland. Den där mörka och frågande sorgen. Det är inte guld och gröna skogar att längta efter barn. Idag fick jag se det i tårarna hos en bästa vän som anförtrodde sin längtan till mig. Det var så befriande. Även om det är stor skillnad på hennes 6 månader och mina ca 3 år och 6 månader så vet jag precis vad hon går igenom nu. Besattheten. Tankarna man inte kan stänga av. Oron. Va skönt det var att prata med henne. Min fina vän <3

I november har vi fått hjälp i två år. Tiden flyger iväg. Hemskt.....

Livets orättvisor

Jag blir så ledsen. Nu är det ytterligare en kär medbloggerska som fått ett änglabarn.... Votivifilii, mina tankar går till dig och din familj nu..
Lika mycket tänker jag på Loba och livet som fått sitt 12e missfall.. Livet är så djälulusiskt orättvist!

Varför händer sånt här? Varför tvingas människor lida så mycket? Kommer man någonsin få ett svar på det?

Ytterligare en dag på sjukhuset..

Ja, det blev ju inte en hel vilodag idag som planerat, utan en halv dag på sjukhuset- igen. Jag har nog inte berättar om min värkande vad som obehagligt nog höll mig vaken i natt. För att dra den korta historien så misstänktes blodpropp, så ett ultraljud av högerbenet beställdes akut av läkaren.

Det blev lång och febrig väntan i akutröntgens väntsal, och väl där inne träffade jag på en arrogant läkare som inte ens visste vad ivf/provrörsbefruktning var. Jag fick förklara kort om proceduren och min överstimulering. Det var en sån där karl som säkert är jättebra på alla medicinska delar av läkaryrket (utom fertilitet), men har noll poäng i patientkontakt och empati. Han hittade ingen propp, men sa att jag fått åderbråck (har ej haft tidigare) och att (om jag nu förstod det rätt) det var lite trögflytande i ådrorna. Han gav ingen förklaring och försvann utan ett ord efter undersökningen.

Slut på parenteser ;)

Min gulliga läkare hade stannat kvar mer än två timmar efter stängning för att se hur det gick för mig. Hon ville inte oroa sig över helgen. Det kallar jag bra vård!!! Jag har verkligen hamnat på ett bra ställe.

Nu kan jag i alla fall vara lugn. Lugn fast lite ledsen för att det i princip kommer att vara omöjligt för mig att göra FET i nästa cykel. Jag kommer inte vara frisk då.

Jag ska fundera över helgen. Kanske börjar jag med östrogentabletterna femanest och gör ett ultraljud 10-12 dagar efter mensen börjat, för att se om allt ser bra ut att försöka ändå. Men troligen får man avbryta och börja om på nytt nästa cykel. Hm... Ska tänka över det noga. Kroppen behöver vila, men huvudet vill få återföring i oktober.

Läkarbesök

Dagen bestod först av en snabb tur på stan. Dum idé!!!!! Det gjorde så ont och jag var väldigt yr och ville hem till sängen. Jag hann dock slinka in på en tygaffär och handla lite fina reatyger som jag längtar efter att sätta saxen i. Jag hoppas att jag snart blir piggare så att jag kan sätta mig framför symaskinerna. Det var allt för länge sedan... Jag har en sån våldsam lust att sy något till mig själv.

Sedan var det dags för läkarbesök hos rödhåriga A. Mina äggstockar är fortfarande ca 10cm stora och jag har en del vätska runtomkring och mellan tarmarna. Ingen direkt förbättring sedan i måndags alltså, vilket förklarar varför jag fortfarande har svårt att andas, har ont och är trött och illamående. A tyckte att vi skulle ta lite blodprover (för säkerhets skull), och jag fick recept på sprutor mot blodpropp. De heter innohep och sådana fick jag även ta förra behandlingen då jag också var överstimulerad. Nålen är tjock och de svider mycket.. Det är lite trist.

Det visade sig även att jag har lite feber. Vad resterande prover visade får jag nog veta imorgon, för ännu har ingen ringt.

Hur som helst fick jag en veckas sjukskrivning från och med imorgon. Bra bra! Allt annat är ju egentligen omöjligt eftersom jag är sängliggandes halva dagarna, och soffliggandes andra halvan av dagen.

Det tråkiga i kråksången (förutom att jag inte mår bra) är att det troligtvis inte kommer kunna bli något FET i nästa cykel. Inte som det ser ut nu. Äggblåsorna kommer behöva längre tid på sig att gå tillbaka.... Det känns hårt!

Dålig dag

Idag är allt bara uppochner... Känslorna åker bergochdalbana och jag känner mig bara ledsen...

Embryo in the freezer

Vet ni? Imorse ringde den gulliga embryologen med goda nyheter. Under natten hade ytterligare tre embryon växt till sig starka nog att frysas (!).

Nu har vi så mycket som 6st fem-, och sexdagars blastocyster nedfrusna på kliniken. Herreminjesus vilken underbar utveckling ifrån 0 befruktade ägg (3ggr), till 2 befruktade ägg (1 till ET och 0 till frys), till 13 befruktade ägg där 6 stycken blev blastocyster och hamnade i frysen. Om ni lyckades hänga med i den korta sammanfattningen av mina fem ivf:er så förstår ni vilken otrolig förbättring det blivit.

Jag är väldigt tacksam över dagens besked, och det känns lättare i magen att det inte blev någon färsk återföring den här gången. Med tanke på hur sjukt ont jag har nu så vågar jag knappt tänka på hur mycket värre jag skulle blivit om embryot fäst och hormonerna började pumpa på. Visst hade jag då kunnat trösta mig med att jag var gravid, men jag är inte så säker på att jag varje sekund, när jag låg där på sjukhuset med dropp och en slang i magen, skulle känna mig tacksam.

Dessutom står jag ju inte lottlös.. Vi har ju faktiskt potentiella småttingar i frysen. Jag har tre gånger tidigare fått uppleva att det inte blev något ET, då inga ägg befruktats. DET är hemskt! DET är hjärtslitande och ångestfyllt ända in i ryggmärgen. DET är händelser som i kombination med hormoner, biverkningar och sammanhängande livskris kan försätta en människa i totalt mörker. DET HÄR, det som hänt nu kommer inte ens i närheten. Det här skulle snarare kunna betraktas som en tillfällig besvikelse och en uppskjuten ET. En fis i rymden om man ska jämföra.

Jag har varit bra på att ha perspektiv i denna behandling. Jag har varit bra på att hoppas. Kanske är det delvis därför jag blev så ledsen när återföringen inte blev av. Jag blev rädd att hoppet och den där goda känslan skulle försvinna.. Den jag haft hela behandlingen.

Jag får jobba hårt för att bevara hoppet och den goda känslan fram tills frysåterföring, för ännu har jag ju chansen att bli gravid. Fast å andra sidan kanske jag inte alls måste jobba hårt för att behålla den. Den kanske kommer inifrån....who knows..

Tårar...

Jag har goda och dåliga nyheter.

I frysen ligger nu tre fina blastocyster av bra kvalitet. Vi har aldrig fått någon blastocyst förut, och inte heller något i frysen.



Men det blev aldrig någon återföring. Jag är alldeles för överstimulerad och skulle riskera att bli väldigt väldigt sjuk om jag blev gravid nu. Sjukhusvistelse i flera veckor, minst, med risk för blodpropp, lungpropp och tillväxtproblem med det eventuella fostret. Mina äggstockar var ca 10cm stora och det fanns mycket fri vätska i buken och omkring organen.

Jag bad många gånger att få göra det ändå, och sa att jag var medveten om riskerna, men läkaren gav inte med sig. Det skulle vara livsfarligt till och med sa han.

Nu förstår jag givetvis att, och varför, han sa nej. Men jag är ändå väldigt väldigt ledsen. En fjärde gång blir jag ruvad på konfekten. Och det är banne mig inte lätt att hantera...

Missförstå mig rätt, jag är överlycklig över våra fina blastisar. Verkligen! Men just nu är jag också väldigt ledsen över att våra behandlingar ständigt ska kantas av så mycket hinder. Jag är ledsen och arg och förtvivlad.

Sjuk nervös inför samtalet..

Klockan är halv 7. Har redan legat vaken i en timma, nervöst filosoferande över hur det ska gå idag. Jag kan inte slappna av..

Det finns ju egentligen väldigt många scenarion som kan hända idag, men jag tror att jag mest är rädd för att följande skulle inträffa:
a). Alla embryon dog över helgen.
b). Endast ett embryo finns men det är inte frysbart. Samtidigt anser läkaren att jag är för överstimulerad för att klara ET och embryot måste därav slängas.
c). Det finns frysbart/ frysbara embryon, och jag får inget ET pga överstimuleringen.

Naturligtvis är de översta två potentiella händelserna värsta tänkbara. Men att inte få en färsk återföring idag om det nu finns embryo skulle kännas så sjukt hårt. Att jag efter dessa två månaders lidande blir snuvad på konfekten, snuvad på belöningen.

På morgonen eller förmiddagen ska embryologen ringa mig och ge mig en uppdatering om hur det gått för äggen under helgen. Eller ja, hur de ser ut nu... Jag är så nervös!!!!! Måtte det vara ett bra samtal...

Obehag- 4 dagar efter äp

Ikväll har jag beslutat att inte ta pravidel. Jag mår verkligen som en disktrasa och har gjort det hela dagen. Den där jäkla medicinen. Råttgift hörde jag någon kalla det. Jag kan inte annat än instämma. Biverkningslistan på FASS är bland det sjukaste jag sett. Allt ifrån ofrivilligt spelberoende, epilepsiattacker, plötslig insomning utan föregående sömnighet, och hallucinationer finns med i den enorma listan. För lite spännande läsning kan ni ju ta en titt: FASS-Pravidel

Hur som helst är jag trött på att vara så darrig och spagettiliknande att jag knappt kan lyfta mina armar och att nästan svimma av och kräkas när jag sätter mig upp. Det är läskigt faktiskt. Nog är jag van att få alla sjuka biverkningar (som ni redan vet), men nu är klockan nästan 18 och den där obehagliga effekten jag känner på natten och förmiddagen sitter fortfarande i. Det gillas inte och är faktiskt lite skrämmande!

Sjukvårdsupplysningen hade ingen aning om hur de skulle råda mig att fortsätta. Så jag tar själv beslutet att inte ta tabletten ikväll. För om jag tar den så kan jag omöjligt ta mig till kliniken imorgon, och det vill jag ju.

I övrigt känns magen något bättre. Lite mindre smärtsam. Hoppas in i det sista på att ultraljudet ska se okej ut imorgon. Jag vill ju så gärna ha en liten plutt tillbaka. Hoppas såklart i första hand att det ens finns en liten plutt att föra tillbaka.

Pliktkänslan gnager i mig. Vill verkligen rösta i dagens kyrkoval. Ju fler människor som inte bryr sig, desto större makt kommer Sverigedemokraterna skrapa ihop, och det är ytterst skrämmande!! Jag har fortfarande två timmar på mig att ta mig till kyrkan, men är rädd att svimma om jag gör det. Usch... Samvetskval!! Får kanske ta taxi dit eller nått. Hoppas fler av er är kloka nog att rösta idag. Oavsett om man är religiös eller bara medlem i svenska kyrkan för att man inte orkat gå ur så tycker jag att man ska använda sin röst. Jag vet att få bryr sig. Men i år är det extra viktigt när vi har ett främlingsfientligt parti med sån stor makt. En makt som bara kommer att växa medan vi står och tittar på. Alla över 16 med legitimation kan rösta. Så gör det du också.

Naivitet? 3 dagar efter äp.

Jag undrar om jag är naiv som fortfarande hoppas på återföring på måndag.. Min mage är ju gigantiskt uppsvälld.. Uppsvälld och stenhård. Bjuder på en bild. Jag ser verkligen gravid ut. Visst är det svårt för er att avgöra om detta är mycket eftersom jag inte visat min normalmage, men ni får helt enkelt lita på mitt ord. Såhär ser jag vanligtvis inte ut. Inte på långa vägar.


Imorse var jag på vippen att åka in akut. Tyckte det var tungt att andas och att hela magen gjorde olidligt ont, men jag är glad att jag inte gjorde det. Nu på eftermiddagen mår jag bättre. Jag vet att det är svårare att andas när man ligger ner mycket, och när man sedan upptäcker att det är tungt så blir man rädd och blir därav ännu svårare att andas. Det blir ett väldigt problem när jag inte kan sätta mig upp och underlätta andningen. Gör jag det så börjar det snurra och komma kräkreflexer tills jag lägger mig. Det är jättetydligt att detta beror på tabletten Pravidel som jag tar om kvällarna. Effekten kommer direkt och sitter i fram till lunch (ca) dagen därpå. Mycket mycket obehagligt, men nödvändigt för att trycka tillbaka överstimuleringen. (Som sagt) Och just nu gör jag allt för att, mot alla odds, få ett embryo tillbaka efter helgen. Jag vill ju inte lura läkarna att jag mår bättre än jag gör, men samtidigt vill jag ju göra just det- om det är vad som krävs för att få till en ET. Usch så desperata tankar man får. Det kan ju bli jättefarligt och jag måste försöka lita på att de tar ett klokt beslut.

Ikväll ska vi faktiskt roa oss med stand-up. Jag är lite orolig för att orka ta mig upp och ner för alla trappor, för att skratta så mycket (det gör ju komiskt nog väldigt ont), och för att må illa bland folk. Men jag har verkligen sett fram emot det här länge, så det blir till att försöka hålla ut.

Mina tankar och all min omtanke går fortfarande till Cecilia, bebiskarusellen, de här dagarna som gått och de som kommer. Livet är orättvist <3

Uppdatering- 2 dagar efter ÄP

Tack snälla ni <3 Jag får så många fina kommentarer och tumhållningar, och det är jag oändligt tacksam för. Det betyder så mycket när ni peppar mig på vägen, och speciellt när ni påminner mig att man måste glädjas ordentligt åt de små stegen man lyckats med, även om risken finns att det skiter sig i slutänden. Så jag gör som ni säger! Jag gläds! Jag gläds som sjutton över våra små embryon, och jag ser positivt på måndag. Jag ställer mig in på återföring, även fast jag vet att det troligen inte blir det. Men eftersom chansen finns så väljer jag att försöka behålla en positiv inställning så länge jag kan.

Ja, ni är säkert sugna på en dagsrapport. Jag börjar med min hälsa då. Igår hade jag fortfarande sådär bedövande ont i tjejmagen, i äggstockar och urinblåsan. Visst var det mycket bättre än själva äggplocksdagen för då störtgrinade jag av smärtan varje gång jag behövde röra mig en liten centimeter. Men jag kunde fortfarande nästan inte stå upp och låg därför i sängen och kollade på film hela dagen. Tog citodon regelbundet och drack 2 liter vatten som jag blivit tillsagd.
När jag sedan på kvällen skulle ta pravidel, som jag fått för att min överstimulering ska backa tillbaka, så förstod jag genast varför de vill att man ska ta dem sent på kvällen och sedan lägga sig direkt. Plötsligt var jag tvungen att kräkas, och höll på att svimma på toaletten. Att sitta eller stå gick liksom inte, för då kom kräkreflexerna och svartnandet framför ögonen. Då hade jag även dubbla citodon i kroppen. Även mitt i natten när jag skulle upp och kissa gällde samma sak- jag kunde helt enkelt inte ha min kropp upprätt och höll därför på att svimma igen när jag satt och kissade. Trodde inte jag skulle kunna ta mig tillbaka till sängen. Puh..

Idag när jag vaknade gällde tyvärr samma sak, så min dag har praktiskt taget varit en repris av gårdagen. Eftersom vi flyttat tv:n så att jag kan se den från sängen så har jag möjlighet att sträcka ut kroppen ordentligt och ligga mycket mer bekvämt än i soffan. Men usch så uttråkad jag blir av att praktiskt taget stanna i sängen dygnet runt.

Hm, så varför gör jag det även idag då undrar ni kanske? Jo, smärtan har inte lagt sig. Visst är den bättre, men jag får oftare attacker när jag står upp. Och andra saker har förändrats. Min mage har svullnat upp till size kanonkula, och den är verkligen stenhård. Mannen frågade till och med om jag putade med den när jag visade. Nej, jag håller till och med in den lite, svarade jag.
Dessutom gör det ont högt uppe, som magkatarr liksom. Så var det under mina tidigare överstimuleringar. Jag har haft en slags träningsvärk i axlarna som liknar smärtan efter min titthålsoperation, men det förstår jag inte vad den beror på faktiskt. Kanske trycks organen upp extra mycket nu när jag ligger ner?! Vad som är sjukt positivt är att jag än så länge kan kissa och andas utan problem, vilket är otroligt viktigt. Jag tror inte heller att jag har det där typiska överstimuleringsillamåendet, utan jag tror att det helt enkelt beror på min medicin metformin (som vanligt) och att jag har svårt att äta.

Igår gjorde jag en fantastisk sallad med spenatsallad, tomat, päron, mango, granatäpple, fikon, granatäpplevinäger, skinka och getost. Helt fantastiskt gott, men usch va ont jag fick i magen. Det spelar egentligen ingen roll om det är vatten, mat, fil eller en smörgås som jag fyller magen med, för magsäcken är så klämd av mina förstorade äggstockar och vätskan att jag får galet ont direkt. Så jag får vara försiktig.. Äta små portioner.

Ja, så det var hälsoläget. Men jag sitter ju faktiskt och håller på lite information om våra embryon också.. Vill ni veta?
Igår var 13ägg befruktade!
Idag har 10 av dessa delat sig helt normalt till 4-celliga embryon.
Ett ägg delade sig aldrig, men de sista två hade i förmiddags delat sig till två celler. De kan alltså komma igång lite senare, men just nu ser de andra tio bäst ut. Inget annorlunda utseende, ingen fragmentering eller avvikelse från normala embryon sa embryologen!!! Wihooooo!! De lever.

Det kändes faktiskt lite tungt i hjärtat att inte få åka dit och föra in ett embryo idag. (Sist blev jag ju gravid av vårat 5-celliga på dag 2). Men nu ska alltså alla långtidsodlas till måndag. Vi förstår att alla inte kommer överleva. Viktigast är att det finns ett eller några stycken finisar där på måndag. Allt annat skulle vara förkrossande.... Men visst får man en form av storhetsvansinne när det blev så många ägg denna gången. Vi är ju allt utom vana vid ett sånt här resultat. Jag återfår ju lite hopp om mina ägg måste jag säga...

Ja så då vet ni ;) Jag börjar känna mig bortskämd efter att ha fått goda nyheter från kliniken två dagar i rad. Vanligtvis är det tvärtom. Njuter medan jag kan, och gör allt i min makt för att hindra överstimuleringen. Vill ju ha en liten plutt tillbaka på måndag. Vilken lycka det skulle vara... Oavsett om det gör mig mer sjuk...

Dagen efter ÄP!

Jag låter bilden tala för sig själv...


Ni kanske förstår att vi är chockade och väldigt glatt överraskade. Det här anade vi aldrig. Ännu är det en lång väg kvar för äggen som först ska dela sig normalt, och sedan klara långtidsodling. Men förhoppningsvis klarar sig något, eller några stycken tills på måndag. De måste ju vara frysbara då också eftersom det troligen inte kan bli någon färsk återföring. Med mina dåliga ägg och våra 0% befruktningar på tre av fem tidigare behandlingar i bagaget så är detta helt ett helt otroligt resultat.

Jag ropar inte hej än, men måste ändå glädjas över att embryologen sa att de ser ut precis som de ska i detta läget :)

Hjälp mig gärna att hålla tummarna för våra små, blivande embryon som ligger inne på labb och gottar sig. Imorgon får jag en ny rapport av embryologen. En helt underbar tjej för övrigt! Hon sa att hon gärna ringer mig imorgon också om det känns tryggt för mig.

Wihooo... Nu är jag en bra bit på väg att klara steg nummer två på min lista. :)

DEL 2- äggplocket ICSI 5

Från början- Den långa historien:

Det var överfullt i det lilla väntrummet på kliniken. Fem kvinnor skulle plockas idag, och de flesta hade med sig en man som sällskap. Så mycket folk har vi aldrig sett där samtidigt tidigare. Det innebar att det var mycket att göra för barnmorskorna, men vi fick två underbara kvinnor som rådde om oss under dagen. I väntrummet satt alla ivf-kvinnor (utom jag) och surfade på sina telefoner medan de väntade på sin tur att ropas upp. Jag kunde inte låta bli att undra om någon av dem var någon av er? Någon som bloggar om sin barnlöshet, eller som kanske följer mig i tysthet för att inte känna sig så ensam.

Mannen min satt vid min sida hela tiden. Alla andra män tycks dock ha hamnat i kö till "the-sperm-room". En efter en kom de tillbaka till väntrummet med lite sänkt blick och gick fram till sina partners. Alla visste vad de just gjort i rummet, och att det fanns fler som väntade på sin tur. Vilken press att prestera. Mannen min var glad att slippa.

Vi hade väldig tur idag och fick vara ensamma i vårt rum. Vi fick också snabbt veta att vi skulle vara först ut! Åh vilket flyt. Kanske var det för att de oroade sig över mina överfulla äggstockar? Eller för att vi var enda donationsparet idag? Hur som helst var vi glada att få så kort väntan.

Eftersom det är femte gången jag gör det här så är jag inte direkt nervös över att mista kontrollen över vad som händer under dagen. Jag vet hur procedurerna går till och lyssnar med halvt öra när de förklarar. Men visst är man maktlös inför resultatet. Nytt för dagen var dock att vi tillät forskning på ett av våra ägg. Oocyten (ägget) fryses ner från +37•c, till -196•c på en sekund, och tinas sedan upp igen på direkten och används precis som de "vanliga" äggen vid befruktning. Detta för att öva på tekniken som ska möjliggöra nedfrysning av obefruktade ägg. Tänk bara hur äggdonationsbehandlingarna kan förenklas och tidsoptimeras om det finns en nedfrusen äggbank! Självklart ville vi hjälpa forskningen framåt.

På äggplocket hade jag min favvosköterska vid min sida. Hon gav mig morfin när jag behövde, men med handen på hjärtat kändes det som att det hade behövts dubbelt så mycket. Det gjorde såååå ont idag.

Ja, läkaren M sa ju (som sagt) direkt att någon återföring inte skulle komma på fråga när han såg mina enoooorma äggstockar, fullproppade med stora äggblåsor. Jag började gråta på direkten. FAN, FAN, FAN! Det har varit min stora rädsla ända sedan jag var hos den andra läkaren i fredags. En av de stora rädslorna. Vi diskuterade fram och tillbaka, men kom bara fram till att om äggen befruktas och kan långtidsodlas så får vi kontrollera min hälsa på måndag igen och bestämma då. Men hans rekommendation, eller ja hans krav, är att om embryona då är frysbara så ska totalfrys ske. I så fall blir det alltså ev en frysåterföring i en annan cykel. Är de inte frysbara tar vi diskussionen då. Besvikelsen är total!! Jag har inte gett upp allt hopp än. En liten strimma hopp om att jag kan tjata mig till ett annat utfall finns fortfarande kvar. Men visst känns det som att detta blir vår fjärde ivf utan ET. Men, vi får ta det som det kommer. Jag vet ju inget om våra chanser förrän imorgon då embryologen ser hur våra ägg klarat natten.

Själva äggplocket var solklart det mest smärtsamma av mina 5. De där 30 st blåsorna var tyvärr inte "bara" 30. Det var 40-45 som var av storleken plus-minus-20mm som sögs ut ur mina äggstockar. Kvar finns ett helt gäng mindre, så jag hoppas att de inte fortsätter att växa vidare nu. Eftersom äggstockarna var så välfyllda så hade de lagt sig tätt intill varandra, inklämda bakom urinblåsan. Jag minns att jag frågade hur stor den ena var. Runt 8-9cm är den ju sa läkaren, och jag suckade stort. Vad jag inte förstod just då var att han var inne i den lilla, högra. Hur stor den vänstra, den stora, måste varit vill jag knappt veta. Jisses...

Eftersom äggstockarna låg inklämda bakom urinblåsan innebar det att läkaren var tvungen att punktera urinblåsan genom att sticka nålen igenom den. Detta, som för övrig gjordes flera gånger, gjorde plocket ytterst smärtsamt. Och äggblåsorna gömde sig bakom varandra, stack iväg och var allmänt busiga. På slutet fick de tömma min urinblåsa med kateter och sedan pressa ner min äggstock för att komma åt blåsorna som gömde sig högst upp. Med så många äggblåsor är stark smärta helt normalt. Det är ömmar, trångt och irriterat. Jag var väl förberedd på detta faktum, men det var nog värre än jag anat eftersom det också var dubbelt så många blåsor än vad det brukar vara. I drygt trettio minuter låg jag där. Helt sjukt. Vanligtvis tar det typ en kvart.

Nytt för denna gång var även att den duktiga embryologen E ropade upp varje ägg hon hittade. Vanligtvis har vi bara fått höra det första fyndet, och sen väntar en spänd timmes väntan tills barnmorskan kommer med pappret. Denna gång hade vi alltså kontroll. Redan första blåsan som sögs ut gav ett ägg. Både jag och mannen hade gissat på 7 ägg, som sist. Jag kan säga som så att vi hade heelt fel.

Chocken är total. De fick ut 24 ägg!!!!! 24! Tidigare har vi max fått 8st. På eftermiddagen pratade jag med embryologen och fick veta att av dessa var 19st ägg mogna. Det är fantastiskt. Hon berättade om hur det hade känts när hon försökte befrukta äggen. Hon kunde känna samma problem med att få spermien att placeras innanför det inre cellskalet även denna gång. Något är ju fel på äggen. Det är tydligt. Men hon försökte att behandla äggen mer aggressivt i hopp om att uppnå befruktning. Om hon lyckats får vi veta imorgon...

Så. Hitt eller diss? Flipp eller flopp? Ja hörni, det är oerhört svårt att svara på. Fööör många ägg är oftast inte bra för kvaliteten. Men å andra sidan har vi jättemånga som nu ligger och gottar sig med donatorns spermier, och då borde sannolikheten vara större att det finns fler av god kvalitet. Hoppet finns absolut! Men sen har vi ju problemet med 40-45 äggblåsor, vätskan i magen och hotet mot min hälsa om vi gör en återföring.

Jag har just nu obeskrivligt ont och bävar för hur detta kommer att arta sig. Det har gått några timmar sedan vi långsamt stapplade hem från kliniken. Svimningen på Apoteket var så otäck, och vi fick stanna många gånger när kräkkänslorna och "svindeln" började komma. Nu är jag fullproppad av citodon men kan knappt röra mig en millimeter. Buhu

Jag fick en tablett som förhoppningsvis ska mota tillbaka överstimuleringen. Den ska tydligen göra mig yr och illamående, så jag ska ta den innan sovadags.

Min dag var alltså allt utom förutsägbar. Och allt utom smärtfri. Jag vågar inte ta ut någon lycka eller sorg i förväg. Men nog ger det mig gott om huvudbry....

Tack för allt pepp! Ni är underbara <3

Äggplocket, ICSI 5, DEL 1.

Ja var ska jag börja. Var äggplocket en hitt eller diss? Flipp eller flopp?

Jag är just nu allt utom pigg, har fruktansvärt ont och har precis kommit hem och lagt mig i min trygga soffa med spyhink framför mig, och täcke om kroppen. På vägen hem svimmade jag framför expediten på sjukhusapoteket, och kräktes därefter på sjukhustoaletten. Mycket smärta, mycket morfin, dubbla citodon och utebliven nattsömn tog verkligen ut sin rätt.

Jag berättar mer ikväll, men vill meddela att jag nu är färdig. Man tömde 40-45 (!!!!!!) gigantiska blåsor på mig. Inte konstigt att jag har, och har haft ont.. Hur många ägg det blev berättar jag ikväll när jag talat med embryologen. Hon ska ringa mig sen.

Det första läkaren sa när han stack in ultraljudsstaven var:
"-Inte en chans att vi återför något embryo i dig, som här ser ut"...
Ni anar kanske hur många tårar jag fällt idag?!?

Som sagt. Resten berättar jag ikväll!!

Dags att gå upp- äggplock icsi 5!

Det blev en sömnlös natt, bortsett från en slummer i soffan mellan halv 2 till två. Men den halvtimmen räknas knappt... Magen har smärtat och illamåendet har inte varit att leka med. Men värst har nog alla oroliga tankar varit. Ute har det dundrat av riktigt höstligt ösregn. Det är tufft att vara vaken en hel natt och må så illa, för allt man vill göra är att äta något knaprigt (som knäckebröd) för att dämpa illamåendet. På tom mage blir det ju nämligen värre. Men eftersom man i princip ska vara fastande innan äggplock, med undantag av flytande frukost såsom drickyoghurt, så har jag varit tvungen att låta bli. Magen kurrar och krampar som aldrig förr. Nä, så illa är det inte, men usch så hungrig jag är! Bara jag pallar morfinet och den lugnande tabletten nu. Man blir ju så känslig och konstig utan sömn.

Ja, så idag sker steg 1 av mina 5 målstolpar. Jag delar nämligen upp det i delmål på följande sätt:
1. Ta mig till äggplock, och få ut ägg
2. Få något/några ägg befruktade. (Det har bara hänt en av 4 gånger, så det är en viktig stolpe)
3. Godkännas för ET. Alltså inte vara för överstimulerad så att det är för riskabelt.
4. ET, där jag får tillbaka embryo.
5. Överleva fram till testdagen....

Egentligen kommer jag inte få någon speciellt värdefull information idag. Bara antalet ägg. Men det har ju visat sig totalt missvisande för hur det kommer att gå med befruktning. Kvalitet och mognad får jag ju inte veta förrän imorgon och eventuellt på fredag. Så idag är mest den där tunga och smärtsamma dagen man vill få överstökad. Sen åker man hem och oroar sig för hur det ska gå på labbet under eftermiddagen och natten.

Nåväl, ett steg i taget! Steg 1 och regniga, höststadsmorgonen -Here I come ;)

Sömnlös

Om 6 timmar ringer klockan, för då är det dags att göra sig redo inför äggplock nummer 5.. Duscha, göra matsäck och klä sig. Vet inte om det är alla tankar, dagens kaffe latte, eller det fasansfulla illamåendet som håller mig vaken, men klarvaken är jag i alla fall. Dagen har varit tuff och jag har tappat balansen och nära svimmat flera gånger. Känns inge vidare får jag väl ändå erkänna..

Nervös är jag tyvärr också. Jag brukar tycka att det gör väldigt ont när de plockar min vänstra äggstock eftersom den alltid gömmer sig mellan urinblåsan och livmodern. Hur ont kommer det då inte göra när de ska tömma ca 20 äggblåsor enbart i den äggstocken? Förra gången tömde de 20 st totalt. Jag får be barnmorskan att vara generös med morfin helt enkelt. Sist blev jag så lullig att jag satte mig upp efter ingreppet och sa att "jag nästan kände mig harmonisk". Vi satsar på en likvärdig upplevelse imorgon. Hehe

Hörni, jag blir alldeles rörd av att så många av er kommenterar, peppar och håller tummarna för mig!! Det värmer mitt hjärta och ger mig lite energiboost!! Tack! (Lovar att svara alla också) Nu satsar vi på ett gäng toppenägg imorgon, som ni hjälper mig att hoppas på.

Ja, imorgon gäller det! Styrka, styrka, styrka! Hoppas att vi (jag) åtminstone är en av de första som plockas.

Ont- men nöjd över mig själv

Har inte sovit många timmar. Har för ont. Vänster äggstock (den totalt överfulla) ger mig ingen ro, och huvudet bara bultar. Dessutom vaknade jag av att jag höll på att kräkas, och illamåendet sitter fortfarande i. Det är inget gott tecken just nu...

Från kl. 5.30 låg jag vaken i sängen och väntade på att Apoteket skulle öppna kl. 9 så att jag kunde köpa panodil. Passade på att köpa några tidningar också som tröst, för det tycker jag att jag förtjänar just nu. Efter två timmar inser jag dock att huvudvärken inte minskat det minsta i styrka, så panodil hjälper visst lika dåligt som Alvedon på mig.

Det är tungt och trisst dagen innan äggplock. Det är det alltid tycker jag, men just idag är det extra tungt såklart.

Jag är i alla fall otroligt nöjd över mig själv som sett till att det löst sig med CSN till hösten. Då behöver jag inte oroa mig sönder och samman längre för att vi nästan inte har några pengar kvar. (Bröllopet tog ju sin beskärda del av våra sparpengar om man säger så.) Att jag sedan blivit såhär dålig redan första och andra veckan på nya terminen är en annan femma. Men jag kan inte hjälpa det!! Det är inte mitt fel. Jag börjar vara mer snäll mot mig själv nuförtiden. Är jag sjuk, så är jag sjuk, och jag kan inte bara köra på som vanligt och ignorera det. Det funkar inte längre. Inte efter drygt ett år av misslyckade ivf:er, efter överstimuleringar, hemska biverkningar, missfall och enbart några månader av medicinfri tid däremellan. Vad som pågick dessförinnan var inte heller särskilt hälsosamt för varken kroppen eller sinnet.
Jag är alldeles för sliten helt enkelt. Ja, och som ni säger i era kommentarer så är jag tyvärr en av dem som får extra tuffa behandlingar eftersom jag alltid får en låååång lista av biverkningar från dag ett. Skolan löser sig ändå, på ett eller annat sätt. Min långa vår och sommar utan inkomst är ju ett bevis på att vi klarar det ändå, och min hälsa är viktigast av allt. Min hälsa, och vår blivande bebis. Med betoning på blivande.

Positiva tankar, kom igen! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå!

VUL- Orolig till tusen

I dessa fall HATAR jag när min intuition stämmer. Jag borde inte ha stimulerats över hela helgen med den höga dosen. (Hög för mig som har pco). Jag är så arg! Så ledsen! Så besviken för att läkarna har så olika metoder och för att jag inte känner att jag kan lita på dem alla. Försiktighetsprincipen hade varit tusen gånger bättre för mig....

Jag fick en chock på ultraljudet. Jag har aldrig sett så mycket äggblåsor i en äggstock tidigare. Läkaren (samma som i fredags) kunde inte ens räkna dem. Gav upp efter 12 och uppskattade antalet stora till 20 stycken i enbart den vänstra äggstocken. "Oj", sa hon bekymrat... Den andra äggstocken brydde hon sig inte om att räkna utan uppskattade antalet stora till 10. Jag tyckte mer att det såg ut att vara minst 15.

Jaha, då har jag alltså minst 30-35 äggblåsor som alla är mellan 16mm-20mm. De flesta ligger på nära 20mm, men jag såg även en del större. Inte konstigt att jag har ont och har en bula på magen som liknar en relativt långt framskriden graviditet. Hon frågade inte ens hur jag mådde.



Typ sådär såg det ut. Fast denna bild är lånad från google. (Typiskt nog som en beskrivning av hur OHSS ser ut- vilket alltså är ovariell överstimuleringssyndrom)

Ja vad händer nu då?
Jo, jag ska fortfarande plockas på onsdag. Östradiolvärdet låg på ynka 1826 idag. Det är väldigt lågt i relation till antalet blåsor vilket tyder på att väldigt många är tomma. Som vanligt :( Men de "räknar med" överstimulering. Det märktes på barnmorskans tonfall i telefon, och det faktum att läkaren hade konsulterat med en annan läkare för att avgöra vad nästa steg skulle bli. Det brukar ju inte behövas i vanliga fall.

Ja, så ikväll tar jag Ovitrelle kl. 21.00 och hoppas på att inte bli alltför dålig. Som barnmorskan sa i telefon så kan jag nu få ondare och bli ännu mer svullen eftersom ägglossningssprutan sätter fart på blåsorna ytterligare. Jippie?

Usch, jag låter så fasansfullt negativ. Jag är glad för att det blir äggplock på onsdag, för jag mår som sagt sämre för varje dag som passerar. Och jag är så less på att vara i behandling. Nu måste det hända något. Men samtidigt är jag full av oro för hur min kropp ska beté sig, och vill inte behöva orka med ytterligare en ös. Detta är nog första behandlingen då jag faktiskt sätter min egen kropp på priolistan. Det beror helt enkelt på att jag redan genomgått så mycket påfrestningar, och då är kroppen redan sliten och matt. Den orkar inte mycket mer, det känner jag verkligen. Men det finns också en stark oro för äggen. Finns det några där eller är nästan alla blåsor tomma? Finns det åtminstone något/några av bra kvalitet? Det är ju något vi aldrig kan veta innan. Vad händer dessutom om vi får ett embryo som är redo att sättas in (ett som inte klarar frys), men att jag är så pass ös att det inte går. Då är chansen borta och detta försök förgäves.

Tankarna är många, och oron likaså. Jag vet inte hur det kommer att gå. Jag kan bara ha mina aningar. Och jag kan bara hoppas på det bästa! Ännu är det inte dags att kasta in handduken, för någonstans i mina överfulla äggstockar kanske guldägget ligger och trängs. Det måste jag hoppas på... Min vision finns kvar. Jag SKA klara det här. Och jag SKA föda ut ett levande barn. Jag måste försöka se det framför mig som en sporre. Måste påminna mig om att jag kan ha turen på min sida den här gången, hur dåligt det än känns under själva ultraljuden och stimuleringsperioden. Jag ska, jag ska, jag ska... Ett andetag i taget..

Sprutdag 11

Kan det vara den sista sprutdagen möjligtvis? Jo det måste det vara, annars vore det enormt konstigt! Större får de ju inte bli, för då kommer de vara övermogna. I mina äggstockar lär det vara ordentliga vindruvsklasar (som mannen uttryckte sig, och klappade på min mage). 18-20mm kanske?! Det är svullet och svårt att gå. Svårt att sätta sig ner, att kissa och att ha byxor på sig.

Snart tar jag alltså puregonsprutan. Jag sitter och tittar på förlossningar från serien "En unge i minuten" som sändes för något/några år sedan och längtar efter den dag då jag själv ligger där. För någon dag ska jag hamna där. Det måste jag ha som vision, för annars skulle jag omöjligt orka alla behandlingar. Visionen är extra stark nu.

Imorgon är det dags för sista VUL, och förhoppningsvis ägglossningssprutan på kvällen. Det ska bli spännande att se. Eller, det är en skräckblandad förtjusning.. Måtte det vara okej!


Avslutar med en bedårande bild som min väninnas fyraårig satt och ritade (helt på tal om ingenting) häromdagen. Bilden visar mig och min man när vi gifter oss. Prästen och våra hängare med blommor är också med! Alltså jag smälter!! Tydligen leker hon och tvååriga lillasyster bröllop mest hela tiden efter att de var med när vi gifte oss i somras. Gulliga ungar <3

Klimakteriet, oh yeah...?

Svettiga nätter. Vaknar dyngsur och luktar skunk (alltså svetten luktar på allvar annorlunda än den brukar..). Helt ojämn sömn. Huvudvärk dygnet runt. Onda muskler och leder. Tröghet i hjärnan som får mig att tappa ord och att säga meningar i fel ordning.

Jodå... Ni förstår säkert att jag fullkomligt äääälskar att vara i klimaktekärring?!?

Eller?

Nu är jag less på att vara i behandling. Det har gått för lång tid och jag är utmattad och har ont överallt. Vill att tiden ska hoppa fram till onsdag så att det äntligen händer något..

Sprutdag 10

Det där lugnet jag känt i denna behandling börjar ruckas i kanterna nu.. Men jag vet att det blir svårare och svårare att hålla tankarna i styr när jag är helt utmattad av hormonstimuleringen. Så är det alltid. Jag tänker alldeles för mycket på hur det ska gå med min många äggblåsor- men ännu mer på hur illa det skulle kännas om en eventuell överstimulering skulle sätta käppar i hjulen. Om jag inte kommer till äggplock, eller för den delen till återföring (om vi får några embryon) så blir jag förkrossad. Denna oro uppkom nog på grund av de två läkarnas vilt skilda utlåtanden och såklart lite googlande. Googlande som för övrigt aldrig gör mig gott i sådana tillfällen. Vid det här laget borde jag ha lärt mig att googlande på "stimuleringsdagar", "korta eller långa metoden" och "östradiolvärde" enbart ger mig huvudbry och en rad historier från folks behandlingar som inte ger mig det minsta värdefull information. Allt är individuellt, det vet jag ju.

Ja förvirringen är total när en av läkarna knappt ville överväga äp senare än måndag och sänkte min dos, medan den andra läkaren höjde dosen och gav mig ytterligare två dagars stimulering med inplanerat äggplock på onsdag.

Asch då.. Det är inte bra att oroa sig en massa. Det SKA gå bra! Jag måste lita på läkarna.

Varning för Noskapin Nipaxon, hostmedicin

I natt hände något fruktansvärt obehagligt. Jag vaknade vid tvåtaget av panikartad smärta i bröstet och magen. Helt fruktansvärd, och det kändes som bröstkorgen skulle sprängas inifrån. I sittande läge blev det bara värre och fick mig att kippa efter andan.

Första tanken var: kan man vakna av en panikattack? Det kändes inte logiskt, och jag kände i övrigt att jag var ganska lugn. Lyckligtvis drabbades jag inte av panik, utan tänkte ganska snabbt att detta måste vara en biverkning av en medicin. Första tanken gick såklart till hormonstimuleringen och att jag plötsligt blivit kraftigt överstimulerad och fått vatten i lungorna. Nä, det kändes inte logiskt alls. Lika ologiskt som panikattack. Magen har visserligen svullnat upp avsevärt i natt, och igår mådde jag väldigt illa - men jag köpte det ändå inte. Det skulle ha gått för snabbt..

Så jag gick upp ur sängen och in i köket för att läsa på flaskan med hostmedicin som jag måste ta varje kväll för den envisa rethostan. Där såg jag det. Det som både gjorde mig lugn och upprörd.

Noskapin Nipaxon:

"Hos vissa personer kan noskapin ge upphov till intensiva buk/bröstsmärtor 1/2-4 timmar efter intag. Smärtorna går över av sig själv efter 1-3 timmar."

Vilken obehaglig upplevelse det var! Det tog många timmar, och två alvedon innan den värsta smärtan släppte och jag kunde slumra in, inbäddad i soffan framför säsong 3 av "Mad Men". Sen blev det några få, ryckiga timmar av svettig klimakteriesömn.

Jag känner fortfarande ett tryck över bröstet och lite svårt att andas. Nåväl, att ha lite koll på hur det utvecklas under dagen är nog inte helt fel, men jag tänker försöka att lägga all eventuell oro på hyllan. Jag ska försöka i alla fall.

I övrigt känner jag mig rätt sjuk idag. Ont i hela kroppen, i halsen och huvudet, och väldigt trött och dåsig. Precis som om jag har feber. Mannen min påminde mig om att jag brukar känna såhär i mina behandlingar. Han har nog rätt! Puh.. Det är många dagar kvar att orka med innan det är dags för ÄP och ev ET.

Sprutdag 9, VUL och kräftskiva

Idag har jag läst väldigt bra debattinlägg på några medbloggerskors bloggar. Det gör mig så inspirerad att debattera om de hundratals fertilitetstankar som surrar i huvudet. För hundratals är de verkligen. När tid och fokus finns ska jag plita ner något. Som tjejerna skrev: debatten är nödvändig!




Idag har jag varit på ultraljud igen. Denna gången kände jag faktiskt att läkaren (ni vet, den där enstaka läkaren på kliniken som är lite väl klinisk och opersonlig i bemötandet) tog ett bra beslut gällande äggplock. Hon ansåg att jag skulle fortsätta med puregon hela helgen och komma in på ett nytt ultraljud på måndag. Då får äggen en chans att växa. Preliminärt äggplock på onsdag..

Ja, äggblåsorna som idag huvudsakligen låg på 14mm lär hinna mogna tills ägglossningssprutan på måndag. Det känns tryggt. Men däremot är jag rädd att överstimulering är ett faktum. Ja, det känns mer eller mindre oundvikligt när jag kommer stimuleras i 11 dagar, och dessutom med spray innan. Äggstockarna är fulla av blåsor. Hon uppskattade till 15+ i den ena, och den andra såg likadan ut. Vet inte om hon brydde sig så mycket om antalet blåsor, utan fokuserade mer på att mitt östradiol inte skulle vara för högt. Det hade för övrigt sjukit idag, men jag vet inte hur mycket. Hon brakade på med dos 142 (höjning alltså) hela helgen. Värt att tillägga är att mitt östradiol dock har varit lågt även de gånger jag tidigare fått överstimulering i efterhand, så man bör inte lita på det- utan snarare mängden blåsor.

Detta är en väldigt skillnad jämfört med min andra läkare som huvudsakligen haft hand om min behandling. Det blir försiktighetsprincipen vs. go-for-it. Fokus på risk för överstimulering vs. Fokus på äggblåsornas mognad. Det får mig osökt att tänka på kvalitetsskillnader mellan olika kliniker och mellan olika läkare och sköterskor. Allt för ofta läser jag om par som känner sig överkörda, oprioriterade och illa behandlade. Det kan inte vara lätt att kvalitetssäkra vården och patientkontakten på en inrättning där subjektiva bedömningar är helt avgörande från fall till fall. Egentligen gäller detta problem för de flesta inrättningar eftersom mänsklig involvering nästan uteslutande innebär en viss grad av subjektiv bedömning. Och det är inte riskfritt!

Nåväl, vad som är bästa sättet väljer jag att inte bedöma, men jag tror att det kan vara viktigt att personalen kör på mer på samma spår i framtiden. Om det blir en "nästa gång" för oss så ska jag nog ta upp det. Det är viktigt att känna sig trygg och säker med personalen, och att man vet hur man kan förvänta sig att behandlas. Dessutom vill man gärna ha samma svar, oberoende läkare, men det har jag upptäckt flera gånger att det kan skilja mycket. Min försiktiga favoritläkare A menar exempelvis att östradiolet inte ska sänkas, medan den andra läkaren jag nämnt förväntade sig en sänkning. Hm.. Förvirringen blir total!

Jag sa ju igår att jag hellre blir överstimulerad än får ut omogna ägg. Det står jag fast vid fortfarande! Men nu känner jag redan hur ömma och förstorade äggstockarna är, och det för minnena tillbaka till hur jag skrek och grät när jag skulle sätta mig ner, eller ändra ställning under tidigare överstimuleringar. Då känns det inte längre så lockande.

Det ska banne mig vara värt det! Det har jag bestämt. Så det så! (Föreställer mig hur jag sitter bredbent på rumpan, som en trotsig femåring, med armarna i kors och plutande underläpp.) ja, det har jag bestämt. Så det så!

Ikväll har vi delikatessat på kräftor med familj och släkt. Det är föräldrarna som fiskat kräftorna, och mamma brukar vara så bra på att koka dem. Så även denna gång. Personligen lade jag mitt fokus dock på att gulla med lilla kusinbarnet på 5 månader. Kräftorna och dess tillbehör kom i andra hand. Tyvärr började jag snabbt må dåligt och bad att få skjuts hem igen, så nu ligger jag nedbäddad i soffan och funderar på hur helgen ska gå. Bävar för att äggstockarna ska växa och bli ännu större av alla äggblåsor som trängs där inne. Det är bara att bita ihop och kämpa på.

Gråter andras tårar- och mina- sprutdag 8

Idag gråter jag med Cecilia (bebiskarusellen) som har fått en av de mest tragiska nyheterna man kan få.. Kan inte förstå hur dåligt hon mår nu. Stackars arma kvinna..

Jag har också gråtit av egna tråkigheter idag. Fast i jämförelse känner jag mig bara svag och fånig som fäller tårar över något så trivialt som uppsatsen och föreläsningen där jag tvingades lyssna på karlskrället som nekade mig att skriva uppsatsen själv. (Ja, hans smeknamn har nu kommit att bli karlskrället). Jag spelade in föreläsningen och ska lyssna igenom partiet där han säger att de beviljar medicinska skäl som man inte kan göra något åt/ inte rå för, en gång till. Rent spontant undrar jag om det är där skon klämmer?! Att IVF är ett valbart lyxproblem? (I deras ögon alltså..) Jag har fortfarande inte gett upp med överklagan, men ju sämre jag mår, desto mer skjuter jag det framför mig.

Läkaren ringde mig i alla fall och meddelade att östradiolvärdet nästan fyrdubblats sedan i tisdags. Då låg det på 513, men idag har det stigit till 1945!
Toppen! Nästan lite för mycket tyckte hon och sänkte dosen puregon bara litegrann. (Från 142 till 133ie). Det gör säkert ingen stor skillnad sa hon, men det är lika bra.
-1945? Åh, det måste vara ett gott tecken. Det var ju det året som kriget tog slut, sa mannen. Haha, ja kanske det. Min knasiga kloka man <3

Imorgon kollar vi som sagt så att "tillväxten" inte stuckit iväg för mycket. Mycket blåsor, pcos, sprayning och lång behandlingsperiod är ju ett bra recept på överstimulering. Jag och läkaren har pratat mycket om hur krånglig min kropp är på ivf:erna. Ja, ingen gång har ju varit den andra lik. Trots gånger då jag knappt fått ut några ägg har jag ändå blivit överstimulerad. Nästan alltid har äggen också varit omogna och av dålig kvalitet. Det hör ju egentligen inte ihop och brukar vanligtvis inte hända. Vi har testat många olika recept, men inte hittat det perfekta än. Denna gång kanske? Ja, jag har många gånger skrattat med läkare A om att jag har en krånglig kropp. Någonstans måste man ändå ha lite självdistans och se på den här karusellen med lite humor. Med A kan jag göra det! Hon är så mysig och sådär härligt disträ- precis som en av mina bästa vänner (och ibland även min älskade man). Den här gången räknat jag med att min krångliga kropp ger mig vad jag vill ha! Guldägget!

Spontant VUL, sprutdag 8

Det blev en "spontan" tripp till sjukhuset idag också efter att jag ringt och beklagat mig lite över mina domnande kroppsdelar. Jag ville bara kolla att det var "okej" och prata lite med läkaren. Hon var inte van vid att patienter upplever det här som en biverkning, men lät mig sluta med sprayen i hopp om att det försvinner. Sköööönt!! Tydligen behövs den egentligen inte såhär sent i behandlingen.

Väl där gjordes ett VUL! De tre äggblåsorna på ca 10 mm hade nu utökats till ca 6st på vänster och 7 på höger. Några få på ca 14mm och andra på ca 12mm. Så nog har det tagit fart nu. Hon är väldigt inne på äggplock på måndag eftersom jag har stor risk för överstimulering, och risken är större än vanligt pga sprayen. Hon vill alltså inte att jag håller på för länge. Men själv är jag skeptisk och tror att ytterligare en dag behövs. Jag orkar verkligen inte med ett äggplock till där äggen är omogna. Sa att jag nästan hellre blir överstimulerad igen än att plockas på omogna ägg. Vi bestämde oss för att jag skulle komma in imorgon på min inbokade tid för att se hur mycket som hänt under natten. Väl där ska vi avgöra vilken dag som äggplocket ska planeras in. Fast då är det inte henne jag ska träffa, utan den där enda läkaren på kliniken som jag har lite svårt för. Men det ska nog gå bra. Jag måste bara se till att stå på mig och säga vad jag tycker.

Sprutdag 7- buhu för biverkningar

Nu börjar det faktiskt bli obehagliga biverkningar. Varför ska jag alltid råka ut för så mycket biverkningar av mediciner? Det hade varit trevligare om jag kunde vara en av dem där som knappt märkte av att jag var under behandling ända fram till äggplock. För de finns ju faktiskt, har jag läst. (Ja, förutom att man måste ha kontroll över medicineringstider och ultraljud såklart.. ) Hur som helst har jag inte benådats med en så "resistent" kropp och sitter därför i soffan under ett täcke med en alldeles fasansfull värk i leder, muskler och huvudet. Ledvärken tycks inte vara så vanlig. Inte heller följande obehagliga företeelse som behagat infinna sig de senaste två dagarna, trots att synareladosen är halverad. Mina armar och delar av ben och rygg domnar bort. Det kryper myror och sticker i armarna, och plötsligt känner jag att händerna liksom somnar. Obehagligt som tusan. Jag visste inte ens att de var en biverkning förrän jag oroligt googlande mig in på FASS och fick läsa om de mer ovanliga, men ack så otrevliga, biverkningarna av synarela. Oh happy day?! Suck pust och stön.

Jag prickar in 6 av 12 av de vanligaste biverkningarna. Ytterligare 3 av de mer ovanliga kan jag sedan lägga på listan. Och det är bara av synarelan. Sen kan jag ju lägga till puregonets härliga effekter på det.
Nu tar jag VERKLIGEN tillbaka det där jag sa i början om att jag mådde oförskämt bra under sprayperioden. Verkligen!!

Trött och odräglig är jag, och jag är ledsen för att ni måste höra på mitt knorrande gnat. Jag måste bara få ur mig frustrationen över att känna mig som en riktig klimakteriekärring som varken mår bra när hon sover eller är vaken.

Mannen säger: - Det kommer vara värt det!
Jag säger: - Jag önskar att jag var man just nu. Eller åtminstone en kvinna som kunde bli gravid genom donatorinsemination så att jag slapp ivf.

Hoppas verkligen att den här behandlingen går bra. För då är det verkligen värt det!!!! I efterhand kommer jag då att minnas det som en dans på rosor.

Vul, sprutdag 6

Ultraljudet visade på 2-3 blåsor som var ca 10mm. Sen många mindre såklart. Det har kommit igång alltså, men kanske inte så mycket som det brukar vara den här dagen. Men det är väldigt tidigt med dag 6. Det innebär att jag bara hunnit ta 5 sprutor puregon, och dessutom har jag synarela vilket jag aldrig haft tidigare. Kanske växer det långsammare då?! Mitt östradiolvärde låg på ynka 512, och det är jag inte helt nöjd med. Runt 1000 denna dag har varit det bästa. Men läkare A tyckte att jag skulle fortsätta med min låga dos så att jag slipper överstimulering den här gången.

När jag oroligt ojade mig inför mannen så svarade han naturligtvis med att säga att vi måste lita på läkaren. Hon jobbar med det här varje dag. Jo, han har rätt. Jag har ingen anledning att oroa mig än egentligen. Det är inte förrän på fredagens VUL som jag egentligen vet hur det går. Det kanske bara är väldigt segstartat den här gången. Men något lär ju hålla på att hända, för jag har ju ont i äggstockarna. -Det är säkert växtvärk, menar mannen och klappar mig på magen. Let's hope so.

Jag vet inte vad det är för ett konstigt lugn som kom över mig strax innan vi började med den här behandlingen, men det gör mig så gott!! Varje orolig tanke om att vi inte kommer att lyckas eller att något ska gå fel viftar jag bort och kontrar med något hoppfullt och positivt. Säger varje dag att det ska gå vägen den här gången. Jag har aldrig gjort så förut. Aldrig känt så förut. Jag har aldrig varit så lugn. Och detta är ändå min femte (!) IVF/ICSI. Jag älskar det, och njuter i fulla drag så länge det varar. Snälla låt nu känslan stämma, och hålla sig fast hela vägen...

Skolan ger mig dock mycket huvudbry och negationer. Sättet som jag kämpade innan min paus färgar varje tanke på att ta upp böckerna och sätta igång. Det är så svårt. Så otroligt svårt. Men idag har jag verkligen kämpat. Jag har läst (och antecknat) ca 50 sidor kurslitteratur. En stunds läsning. Paus. Lite mer läsning. Lite belöning. Lite mer läsning. Huvudvärken skär, bultar och river. Men jag gjorde det ändå! Jag kom igång :) Jag väljer att vara jättenöjd över min insats, och inte känna att jag borde läst mer (vilket egentligen brukar vara ett krav med detta programmets höga tempo. I de mest stressiga tiderna kunde en 350s lång bok behöva läsas på två dagar exempelvis). Oj va nöjd jag är över att ha kommit igång!




Avslutar med en bild från promenaden jag varit ute på. Promenaden då jag lyssnat på meditativ musik och försökt njuta av naturens skönhet. Aommmmm



KORRIGERING: Läkare A ringde mig just och diskuterade det låga värdet. Vi kom överens om att höja dosen litegrann. Till 144. Två prickar uppåt på puregonpennan.

Sprutdag 5, och rädslan inombords

Idag tar jag min femte spruta puregon, och imorgon bitti är det dags för första VUL. Där får jag veta om dosen ska höjas eller inte. Jag känner redan kramper, ömhet och ilningar i äggstockarna. Det är lite väl tidigt tycker jag.. Men å andra sidan småblöder jag fortfarande lite också, och inte heller det är jag van vid.

Ledvärken börjar bli väldigt intensiv och jobbig dessutom. Värst är handleder och och axlarna, men även höftlederna ömmar under nätterna. På nätterna ligger jag och snor mig fram och tillbaka i sängen. Vaknar sjöblöt, tvingar upp mig trotts att axlarna känns helt fastlåsta,
och får byta lakan. Puh.. Jag trodde allt detta skulle bli bättre när jag började med sprutorna. Det har jag läst att andra upplever.

Idag är den första officiella dagen på nya terminen. Så fort jag tänker på det får jag ont i magen. Att börja plugga mitt i en behandling då varje dag består av en kamp för att orka sig igenom dagen på grund av den bultande huvudvärken är inte det lättaste. Funderar på lösningar.. Finner inga. Tiden får utvisa om jag orkar, eller om tillfällig sjukskrivning är mitt enda alternativ. Jag vill inte det, för då blir högen med missade saker ännu större. Sen har jag ju kampen om c-uppsatsen som jag snart måste "ta tag i på riktigt". Usch jag bävar för att behöva berätta för fler. Jag är så förbannat trött på känslokalla människor som sitter med tom blick och ger tafatta, oförstående kommentarer när jag berättar om det jobbigaste jag någonsin behövt gå igenom. Jag är så jävla trött på att tvingas berätta!!!! Mannen peppar och säger hur stark jag är. Hur mycket jag orkat tidigare. Ja, jag är stark.
Men samtidigt är jag rädd..... Rädd som fan. Utan att vara pessimistisk, utan snarare realistisk, så frågar jag mig själv: Hur ska jag orka?!?