Livet som ständigt stressar

Jag lääääängtar efter ett varmt bad. Ett avslappnande, varmt, väldoftande bad i badkaret... Men jag vågar inte riktigt än. Det är bara en vecka och två dagar sedan missfallet började, och jag blöder dessutom fortfarande lite då och då. Jag har läst att sjukvården rekommenderar att man håller sig ifrån bad i 2-3 veckor efter ett missfall på grund av infektionsrisken. Jag avskyr att se vad som stöts ut min kropp. Eftersom det fortfarande kommer ut en massa tjock och gummiaktig slemhinna tillsammans med blodet så blir jag ständigt påmind om att det inte är en vanlig mens. Det är mycket värre än så. Jag har inga kramper i livmodern längre, och det är jag glad för eftersom det höll på i 6 dagar. Bröstens och magens svullnad börjar äntligen gå ner lite, men bröstvårtorna är fortfarande ömma. Kvar finns dock lite foglossningssmärtor i bäckenet och rumpan. Det bästa just nu vore nog att ALLA tecken på graviditet försvann. Alla. När jag inte är gravid längre så är det fruktansvärt jobbigt att kroppen fortfarande tror att jag är gravid. Det blir liksom ytterligare påminnelse och sorg.

Vi har varit väldigt öppna gentemot omgivningen om vad som pågår i våra liv. De flesta vet om vår ofrivilliga barnlöshet och att vi genomgår ivf-behandlingar då och då. Lika öppna har vi varit med missfallet. Det känns inte som att vi förlorar något på att berätta varför vi är förkrossade. Vi får mycket stöd och mycket pepp. De flesta är hoppfulla och säger att vi ska fokusera på att jag faktiskt kan bli gravid. Jag vill hålla med dem, men än så länge är jag alldeles för ledsen och orolig för att tänka positiva tankar om missfallet. Jag slutar nästan lyssna när vi kommer till den delen av samtalet. Självklart är jag glad att jag kan bli gravid, och att jag hade ett ägg som funkade, men till att döma av vår behandlingshistoria så är det väldigt osäkert om det överhuvudtaget kommer hända igen. Tre icsi:s utan befruktade ägg ger djupa hål, fulla av tvivel och hopplöshet. Jag vet inte om spermadonationen verkligen var lösningen... Läkarna sa ju att jag hade bättre kvalitet på äggen den här 4e gången. Men det var ändå bara 2 av 7 som befruktades. Varför jag hade bättre ägg den här behandlingen kommer jag aldrig någonsin få veta... Gjorde jag något annorlunda, eller var det en slump? Hur ska jag kunna lita på att det händer igen? Usch va jag är bränd. Jag är helt slut av att aldrig kunna sluta oroa mig.

Den sista tiden har det mest varit fokus på ivf, och missfallet på bloggen, så ni kanske inte minns att jag ska gifta mig i sommar. I slutet av juli ska jag stå som brud och säga JA till mitt livs kärlek <3 Det är bara drygt 2 månader kvar och vi har mycket kvar att göra. Planeringen har liksom legat på is när fokus legat på behandling och allt som hände därefter. Tyvärr har jag fortfarande bilden i huvudet om en mage i v.17 på bröllopet. Nu blir det inte så, och jag är riktigt ledsen över att jag hann väva in graviditetslyckan i bröllopet. Just nu känns alltså inte bröllopet som en lycklig tillflyktsort- utan det vilar istället en diffus sorg över planeringen och en saknad efter barnet som inte längre ska vara med och dela dagen med oss. Snart hoppas jag kunna glädja mig helhjärtat.

Igår hämtade jag våra ringar. Vi kommer bära ringar som tidigare tillhört våra älskade mor-, respektive farfäder som inte längre finns med oss. Storleken och gravyren är ändrad, och i min har vi satt i 6 diamanter. Enkel men hur vacker som helst blev den. MEN, de har skrivit fel datum i gravyren i båda våra ringar. Suck, hur klantiga får man vara. Enligt ringarna gifte vi oss i februari istället för juli. Suck, det är bara att lämna in dem på nytt.

Imorgon ska jag till min studievägledare i skolan. Jag är nervös och stressad. Blir spyfärdig och panikslagen bara av att tänka på skolan. Kan knappt ens titta på universitetet när jag åker förbi i bil. Jag får hjärtklappning, panikkänslor och känner mig spyfärdig. Jag har inte pluggat sedan i november. Det har varit en lång och behövlig paus, men jag förstår inte hur jag ska finna styrka att börja studera igen och samtidigt veta att jag måste kombinera det med ivf:er och alla fysiska och psykiska påfrestningar som hör till. Jag har missat mycket under mina pluggår. Både min mage och behandlingarna medför mycket sjukdomstider och stress. Högen är stor och känns tuff att "ta tag i". Jag måste dessutom avsluta en kurs för att ens få csn i höst. Jag måste göra ett nytt försök med c-uppsatsen i höst, och det känns allt utom bra... Ivf och uppsats funkade ju inte tidigare. Hur ska jag klara det nu?! Suck jag är så extremt stressad över detta. Varför känns livet mer som ett problem som måste lösas än ett äventyr som ska upplevas..?

Tack

Stort tack till alla er underbara kvinnor som stöttat mig genom fantastiska kommentarer och tröstande ord efter missfallet!! Jag har läst varenda ett och fällt många rörda tårar över era ord... Ni är fantastiska! Och jag känner mig faktiskt inte alls ensam i det här tack vare er.. Jag tror att i princip alla som läser denna blogg är ofrivilligt barnlösa och inne i någon form av behandling, så vi är många som har det tufft. Jag lider med er, precis som ni lider med mig. Jag önskar att ni slapp gå igenom all stress, oro och längtan, men samtidigt är det skönt att jag inte är ensam i världen med att ha svårt att få barn. Sen vet jag att vi är allt för många som inte fått behålla våra graviditeter efter ivf-behandlingarna. Det är skönt att inte vara ensam, men helst av allt önskar jag att ingen av oss skulle behöva gå igenom missfall, för det är allt utom lätt.

Tack igen för era kommentarer! Ni har verkligen hjälpt mig.

Att gå vidare.

Jag saknar mitt pyre.. Jag har många gånger (innan jag själv upplevt det) sagt att ett missfall är min värsta mardröm. En händelse som jag inte har trott att jag själv skulle klara mig igenom. Jag har gråtit och lidid med alla som drabbats och sagt att jag inte för mitt liv kan sätta mig in i hur dåligt man mår när det händer. Nu är jag själv där, i min värsta mardröm.

Just nu ser framtiden så mörk ut, men jag vet att jag kommer gå levande ur detta också. Och jag kommer bli starkare. Jag kommer inte att känna mig starkare just nu, den närmsta tiden, men i slutänden när jag sitter med ett barn i famnen så kommer den här resan ha gjort mig stark på ett sätt som ingen kan ta ifrån mig. Man får lära sig så mycket om sig själv, om sin partner, om människorna omkring sig, och om livets prövningar. Man får lära sig den hårda vägen att ha tålamod och att livet är förbannat orättvist. Man får lära sig att inte döma människor utefter det man ser, för man har ingen aning om vad de tvingas gå igenom i livet. Det finns många där ute som har det som vi. Det finns många som kämpar sig blodiga i jakten efter det efterlängtade barnet. Vi är allt utom ensamma....

Jag är i den självklandrande fasen. Fasen där man går igenom varenda sak man gjort och sagt och tänkt under graviditeten. Blev jag straffad för att jag köpte bebisstrumpor och två gravid-tidningar så tidigt? Borde jag inte ha använt vetekudden på nacken den där dagen jag hade nackspärr, blev jag för varm? Förlorade jag embryot för att min kropp inte klarar att behålla? Är det fel på min kropp? Blev jag för glad? Ellet var jag för orolig? Blev jag straffad när jag en kort stund tänkte funderade på om jag skulle kunna dö precis NU om det isåfall skulle rädda vårt kommande barn- och som svar tänkte, nej inte nu, för jag vill ju leva och vara med mitt barn. Var det mitt fel? Var det mitt fel?

Jag vet innerst inne att jag gjort allt rätt. Mer än rätt. Men det är svårt att stänga av tankarna.
Det är nu snart 3 dygn sedan missfallet. Jag har konstigt nog haft mer ont de senaste två dagarna än när jag hade det "huvudsakliga missfallet". Jag klarar mig inte utan citodon och blir asförbannad på den starka smärtan som ständigt påminner.. Helt plötsligt forsar det blod, och sen är det uppehåll ett tag. Så håller det liksom på. Jag har läst att det kan blöda i 2 veckor. Vi får hoppas att det inte blir så.. Jag har aldrig varit så öm i underlivet som jag är nu, jag kan knappt torka mig.

Jag är fortfarande ledsen, sorgsen och uppgiven. Men igår lyckades jag skratta lite och tog mig ut till mataffären på kvällen, och det är bra steg framåt tycker jag!! Idag kommer mina två bästa tjejkompisar och hjälper mig med bröllopspyssel, så det kommer nog distrahera. Men det blir också svårt att prata om missfallet. Hittills har jag mest skrivit om det. Sambon är och fiskar mer lite killkompisar. Det kommer göra honom gott, stackars älsklingen.

När allt blir svart- missfallet

Jag vill varna om att det här är tungt, så orkar ni inte att läsa så har jag all förståelse för det!!

På bara 30 minuter kan livet svänga om från total lycka och hopp om framtiden, till totalt mörker. Hela gårdagen känns nästan ironisk när jag ser tillbaka på den. Jag hade sett en film på morgonen om en kvinna som förlorat sitt barn. Jag hade gråtit och lidit med henne, men klappat på magen och varit tacksam att vi äntligen var gravida. En knapp halvtimma innan blödningen började hade jag tackat ja till bästa vännens namngivelseceremoni för yngsta dottern eftersom vi ju var gravida och lyckliga nu. Det klart vi skulle klara av en sådan ceremoni då! Vi hade pratat hela lunchen om att vi kanske borde flytta och att vi skulle ta en tur till ullared och köpa bebisgrejer i höst.

Jag var precis på väg ut för att gå till sjukgymnasten för att prata om foglossningen, men skulle kissa innan jag gick. Klockan var 14.45.... På pappret fanns knallrött blod och strängar av slemhinna. Jag kände att allt inte stod rätt eftersom jag även hade ont i magen. Jag fick panik och ringde kliniken. De trodde att det kunde vara missfall och sa åt mig att jag skulle åka akut till gynjouren. Ringde hem sambon direkt, men kunde knappt få fram en mening för jag grät så mycket. På toaletten insåg jag att det är kört. Stora klumpar med slemhinna föll ner i toan och på pappret.

Och det finns en sak jag aldrig i mitt liv kommer att glömma. En bild som etsat sig fast i mitt inte för evigt. I min hand höll jag det som troligen var vårt lilla embryo. En liten genomskinlig, smått avlång äggliknande varelse som var fastklibbad i en klump av slemhinna. Jag kunde se konturerna, av svansen och det som skulle bli huvud, precis som jag sett att embryorn ser ut i 6e veckan. Varför skulle jag se det? Jag kommer alltid bära med mig vetskapen om att jag spolat ner den lilla varelsen i toaletten. Det som kunde ha blivit vårt barn.

Allt som hände därefter känns som "på film". Jag låg i fosterställning i sängen och hulkade när sambon kom hem. Har med handen på hjärtat aldrig varit så ledsen. Jag kräktes nästan ner vår fina kudde av gråten. Han utbrast "herregud" och tryckte sig tätt intill mig när jag snörvlade fram att jag hållit embryot i min hand.

Sen var vi i tystnad, ända tills vi kom hem från gynakuten igen, men jag grät konstant. Vi höll varandras händer hårt, men orkade knappt låta blickarna mötas. Läkaren var gullig och gav mig en kram. Hon kunde inte bekräfta att livmodern var tom, det måste göras om någon vecka.

Jag tog först Alvedon och sedan dubbla citodon för att kunna somna. Smärtan var envis, men det var alla tankar och sorgen som höll mig sömnlös. Tillslut somnade jag, tätt intill sambon. Drömde att min barndomsvän blev mördad, och en massa andra jobbiga drömmar.

Det är ett rent under att jag orkade ta mig ur sängen idag. Jag är ett vrak. En zombie. Och den ihärdiga smärtan i rygg och mage påminner mig varje sekund om missfallet. Ögonen är nästan igensvullna av alla tårar och mina händer skakar nästan lika mycket som igår. Jag har förlorat Pyret.... Vårt älskade pyre... Marken har rasat under mina fötter.. Jag ska inte längre bli mamma..

Missfall

Det blir inget barn....

Jag tror aldrig jag varit så ledsen och tom som nu...

En vecka har gått

Vaknar med halsont, täppt näsa, huvudvärk och ont i bäckenet. Toppen! Jag vill inte bli sjuk nu tack..

Det känns lite overkligt att vi tog de där första testen för en vecka sedan. På ett sätt känns det längre sedan, men på ett annat sätt känns det som om det var igår eftersom man fortfarande knappt förstår att det blev +. Men igår kväll blev jag dock riktigt rädd att allt var över.... Sedan i onsdags har jag, när jag varit på toaletten, haft fått lite gammalt blod på pappret och i trosskyddet. Ibland rätt mycket, men ibland väldigt sparsamt. Fine, så länge det inte är rött blod har jag tänkt och har därför inte varit orolig. Men igår kväll var blodet knallrött och droppade ner i toaletten..... Jag andades häftigt och blev mer och mer nervös. Stanna nu Pyret. Du måste stanna. Till slut brast jag ut i hysterisk gråt och upprepade gång på gång att *du* inte får försvinna från mig nu, för vi älskar *dig* redan så mycket.. Jag ringde sambon som var på fest och bad honom att komma hem. Han lugnade ner mig och upprepade gång på gång att vår favvosköterska sagt att blödningar är normalt vid graviditet, så länge det inte är mycket och gör ont. Ja, jag vet sa jag. Men jag är så rädd....

Jag satt länge i fåtöljen i vardagsrummet och kände hur känslostormarna gjorde mig alldeles matt. Ska oron fortsätta vara såhär stark så kommer jag aldrig kunna andas ut. Nästa gång jag gick på toaletten var det brunt blod på pappret igen och jag fick aldrig någon bortfallsblödning eller skarp smärta i livmodern. Puh.. Andas ut.

Efter all oro igår kväll tyckte sambon att ett nytt test nu på morgonen skulle vara lugnande. Sagt och gjort.



Jag inser att bilden inte är den bästa, men strecken på testlagrets test är nästan lika starka nu (syns inte så bra på bild), och på det digitala uppenbarade sig "gravid 3+" på skärmen vilket stämmer ypperligt. Tack för det. Det lugnade mig faktiskt!!

Idag är jag på v. 4+6. Den femte veckan är alltså nästan över och imorgon går jag in i vecka 6. Tycker egentligen att räkningen är lite konstig, men jag vänjer mig väl. Det är två och en halv vecka kvar tills VUL. Vi har beslutat att ingen mer ska få veta något om graviditeten före det, men både jag och sambon är nära att försäga oss hela tiden. Efter VUL får nog våra närmsta vänner veta, men inte alla i bekantskapskretsen. Det vill jag nog vänta med tills bröllopet närmar sig och jag måste berätta. Det känns som en evighet tills ultraljudet. Måtte där finnas ett hjärta som slår <3

Foglossning redan nu?

Det känns ganska surt att klaga när jag väl blivit gravid, men redan nu i v. 4+5 är jag sääääker på att jag råkat ut för foglossning. Det kan knappt vara något annat.. Det började genom en konstig punkt i högra skinkan som strålade ner i benet redan på ruvardag 9-10. Konstigt tänkte jag, och trodde att det var en nerv i kläm. Det började som sendragsliknande känsla, men blev sedan allt mer ihärdig smärta. Ilande och molande. Samma dag som jag plussade (rd 11) började det värka enormt i ryggslutet (korsryggen) och den kändes liksom trött och ständigt öm. Efter pluset började det även stråla ut smärta från motsvarande punkt i vänsterskinkan, ner i benens yttersidor, lår och i hela bäckenet. När det började värka i ljumskarna och själva bäckenet så började det kännas självklart- det är fanimej foglossning. Redan. Som det är nu gör det fruktansvärt ont i bäckenet att gå och att sitta en längre stund. Jag klarar inte av soffan längre utan sitter i fåtöljen med en kudde bakom ryggen och benen rakt framför mig i 90 grader. Just nu känns det inte så kul att bo tre trappor upp (utan hiss). Oroar mig också över att jag inte har någon sgi (utifall en sjukskrivning i framtiden skulle vara nödvändig). Jag hade räknat med studier eller jobb i höst. Hur ska det gå om detta börjat redan nu.

På måndag ska jag till sjukgymnasten på en gruppgrej. Då ska jag ta henne åt sidan och be om hjälp. Det kanske måste bli dags att ringa barnmorska också, trots att jag hade tänkt vänta till v. 8 då jag varit på VUL.

Officiella testdagen- RD 16

Jodå, testen visar fortfarande två streck.

Kan fortfarande inte riktigt förstå att det faktiskt är mina test. I så många år har jag drömt om dagen då två streck uppenbarar sig, men nu när det väl händer känns det så otroligt overkligt. Det är svårt att ta in. Men främst tror jag att det är så svårt för mig eftersom jag inte vågar tro att pyret ska stanna, så jag försöker liksom att förbereda mig på att lyckan ska tas ifrån mig. Det är ju inte alls bra. Jag väntar barn, inte missfall. Jag väntar barn, inte missfall. Jag väntar barn, inte missfall. Ska jag behöva slå in det i huvudet?!?!





Tack och lov kan man se att testen jag tog idag och igår är något starkare än RD 11, så det går nog åt rätt håll med hcg-stegringen. Igår tog vi ett hcg blodprov på kliniken. Det var 138. Sköterskan sa att det var normalt.

Idag ska jag ta dagen som den kommer. Har inget planerat alls. Men imorgon är det fest hos våra vänner. Vi får se hur mycket jag orkar vara med.

Oro -RD 15

Hjärtat i halsgropen... Igår kväll och under dagen har det blivit lite ljusrosa på pappret när jag torkat mig. Nu även lite brunt, som gammalt blod liksom, blandat med rester av progesteronet. Jag vet att det är vanligt med små blödningar eller blodrester under graviditet, men jag kan inte låta bli att oroa mig. Jag har ju även väldigt ont i svanken och dumt nog har jag läst att det ibland kan tyda på missfall.
Men, (och detta men är väldigt viktigt) jag har ju inte någon kraftig värk i livmoder eller mage. Och det har ännu inte kommit något rött blod, så jag MÅSTE sluta oroa mig för missfall.... Testet imorse var dessutom något starkare än i söndags, så det torde ju betyda att graviditetshormonerna ökat lite.

Usch, tänk att oron inte tar slut när man får ett plus på graviditetstestet...

Imorse ringde jag till kliniken, och tursamt nog var det min favvo-sköterska som svarade. Hon har sprudlande energi och har varit hur gullig och stöttande som helst mot mig och sambon under våra behandlingar. Hon blev såååå glad!!! Det värmer mitt hjärta och gör mig rörd att tänka på att hon blev så glad att hon fick rysningar genom hela kroppen! Vissa sköterskor eller läkare knyter man helt enkelt ann till mer än andra, och på motsvarande sätt känner de extra starkt för en del patienter. Med denna sköterska är det ömsesidigt.

Hursomhelst tyckte hon att jag skulle komma in till kliniken och kolla hur överstimuleringen artat sig. Det såg bra ut. Nästan ingen vätska och mindre äggstockar. Skönt!! Men det känns i och för sig lite konstigt att andningen ändå är så ansträngd. Hm.. Well well, det var ganska skönt att komma till kliniken i alla fall. Då fick jag krama om sköterskan och gratuleras av en läkare och kvinnan som alltid sitter med på äggplock för att samla ihop äggvätskan. Vi tog även ett HCG- värde. Det var 138 och visade alltså att jag är gravid. För att veta hur nivåerna stiger måste man göra ytterligare test några dagar senare, men det finns det inga planer på. Skönt ändå med ytterligare ett bevis på att jag har ett litet kryp där inne.

På vägen hem gick jag in på pressbyrån. Vågar jag? Ska jag? Jinxar jag graviditeten? Nä, jag gör det! Jag kan inte hålla på och hålla tillbaka lyckan hela tiden. Jag plockade på mig ett par gravid-tidningar och gick för att betala. Jag vågade.... Jag är ju ändå gravid just nu.

Valborg -RD 14

Sedan igår kväll har vi varit iväg och hjälpt sambons mamma att flytta ut till ett litet torp på landet. Då är det svårt att ta det lugnt ska jag säga, men jag har gjort mitt bästa, och sambon säger ständigt åt mig att sätta mig ner. Han vill att jag ska vila och ta det jättelugnt, mer än vad jag gör nu. Så gullig han är som är så mån om mig... Eller mån om oss får jag väl säga. Väl där så berättade vi för hans familj att det kanske blir barn i januari, om allt går vägen. De var lika chockade som min familj.

Jag kan inte säga att jag mår jättebra direkt. Har mått så illa idag att jag bara fått behålla frukosten och kvällens fil, och huvudet bultar extremt. Ibland får jag såna där värkattacker i livmodern som liknar dem jag fick kvällen innan pluset. Ibland är det obehagligt eftersom det gör så himla ont, men eftersom det går över ganska fort så tänker jag att det måste vara växtvärk eftersom det känns annorlunda än vanlig mensvärk. Utöver det så upplever jag det stundtals väldigt svårt att andas, och jag känner mig nästan andfådd även när jag inte rör mig minsta lilla. Min högra äggstock gör ont ibland också eftersom den är så himla svullen, främst när jag rört mig för mycket. Jag är ju överstimulerad, men jag har svårt att avgöra om det blivit värre eller inte. Troligen har det det.

Men värk och illamående till trots så är jag ändå så otroligt glad för att jag äntligen vet varför jag mår dåligt. Och det bästa av allt är att det i slutänden ger något otroligt gott....

Imorgon ska jag ta ett nytt gravtest för att kolla så att strecket blivit lite starkare. Har beställt hem ett gäng från testlagret. När jag tog ett vid tvåtiden igår var det väldigt svagt, men det var å andra sidan inte morgonurin och jag hade kissat typ 2 timmar tidigare. Vi får hoppas att det berodde på det! Tyvärr hann jag bli lite orolig dock. Efter testet ska jag ringa kliniken har jag tänkt :) Egentligen är ju testdagen på fredag, men jag skulle tro att en liten sketen dag inte spelar så stor roll. Det känns så stort att avslöja graviditeten för kliniken. Helst av allt skulle jag vilja gå dit och berätta för just de två sköterskorna som haft hand om oss så ofta, och den rödhåriga favvoläkaren för att se reaktionen. Vi har ju liksom varit ett av de där krångliga paren som det aldrig går bra för, så de skulle säkert bli glada när vi kommit två steg i rätt riktning. Men det är kanske inte så uppskattat att komma och störa utan avtalad tid, så det får bli ett samtal. Då ska jag även kolla om det är möjligt att få komma in och kolla överstimuleringen snart. Jag vet ju att hcg-hormonerna kan förvärra ös, och eftersom andningen blivit sämre igen så tycker jag att det är bra att ta en extra koll.

Förresten, har jag sagt att jag också har en sån där knäpp punkt i skinkan som strålar ut i benet och bäckenet titt som tätt. Hörde att någon mer också hade det. Vem var det???? Jag minns inte. Varför har man så? Och jisses va jag fryser. Jätteofta!! Trots täcke och ullfilt har jag i princip darrat mig till sömns flera nätter sedan typ ruvardag 7 eller något. Sen vaknar jag av och till hela nätterna. Men jag är glad. Allt som jag inte känner vanligtvis känns bra i hjärtat. <3