Wow, jag hade rätt!!

Som ni vet har jag pcos, och vissa pcoare har också problem med kroppens hantering av insulin.
Äntligen vet jag varför jag har så vansinnigt svårt att gå ner i vikt, hur mycket jag än sliter med träning och förändrar kosten. Varför jag inte kan äta onyttig mat som andra. Varför jag ständigt är/har varit hungrig. Varför jag fått extrema blodsockerdippar som gjort mig ostadig i både ork och humör. Jag har för högt insulin!!!! Jag är insulinresistent. (Som jag misstänkte!) Normalt ska värdet vara under 11, men mitt ligger på 14,7. Läkaren tycker alltså att jag har all anledning att fortsätta med metformin, och förhoppningsvis kommer den att ge positiv effekt.
Jag har ätit metformin i 6 veckor. Vissa dagar har jag hemska (!) biverkningar, men jag kämpar på för jag vill verkligen tåla den här medicinen. Särskilt nu när jag fått provsvaren!! Jag har märkt stor skillnad i övrigt. Jag är inte alls lika hungrig längre, och blir mätt av mycket mindre mängd mat. Dessutom har jag svårt att få i mig många sorter av mat så det har blivit mycket sallader och fil eftersom jag är så illamående. Tillsammans med den intensiva styrketräningen på gymmet har det äntligen börjat hända lite med kroppen. Inget mer än några hekton på vågen, men däremot en mer vältränad och fast kropp vilket gör mig så glad. Jag tror medicinen spelar in där också.

Jag är lycklig för att ha fått det här beviset på vad som är fel! En förklaring. En ny pusselbit att lägga till i mitt livspussel. Tack för det ;)

Orättvisa

Ibland känns allt bara sjukt orättvist och tungt! Som ikväll när jag ser kvinnor adoptera bort sina barn i USA efter engångsligg som resulterat i graviditet. Jag blir så lycklig för adoptivföräldrarnas skull, men samtidigt så ledsen över orättvisan. Ännu mer ledsen blir jag när jag inser att vi gjort så många ivfer att jag idag för en kort stund tappade räkningen och fick för mig att det blir nr 4 i höst. Men icke! Det blir den 5e :( Suck pust och stön... Jag längtar ju så att mitt hjärta brister. Min älskade bebis, när kommer du till oss? Kommer du att försöka igen?

Fan för att man ska vara tvungen att vara ofrivilligt barnlös och infertil.... Jag är så arg! Och så ledsen....

Midsommar

Midsommarhelgen spenderades med lite vänner i en stuga 40 mil bort. Vi hade en fantastisk helg!! Vi drack gott, åt god mat, dansade, fiskade, badade och var allmänt glada och smått galna. Vi släppte kontrollen helt enkelt och hade fruktansvärt kul!!! Såna här helger får mig verkligen att känna mig levande igen. De får mig att känna helt genuin lycka, och att glömma bort våra problem för ett tag. Jag tror inte att jag tänkte på barnlösheten mer än en enda gång då en snabb tanke fladdrade förbi när samtalsämnet adoption dök upp vid middagsbordet. (En av vännerna är adopterad). I övrigt har jag inte ens tänkt på det!! Åh så skönt det känns!

Nu börjar bröllopet närma sig med stora steg. En månad och tre dagar är det kvar. Jag får ont i magen när jag tänker på det eftersom det är så mycket kvar att göra innan dess. Vi har en lång komihåglista på kylskåpet. Jag vill ju njuta av tiden, inte stressa. Får försöka med det, men jag inser att det blir väldigt svårt. Jag blir ju så lätt uppstressad, och har dessutom svårt att delegera ut uppgifter till andra när jag behöver hjälp, eftersom jag själv vill ha kontroll över att allt blir på "mitt sätt".

Igår gjorde jag en härlig observation om min hälsa just nu, och insåg att jag faktiskt mår riktigt bra, bortsett från metforminets jobbiga biverkningar (magknip, diarré, huvudvärk och illamående) som kommer då och då. Det är så skönt att i övrigt känna sig pigg, glad och stark i kroppen. Jag mår så bra att att träna varannan dag. Jag trivs bättre med mig själv, får förbättrat självförtroende och känner mig inte sjuk lika ofta eller lika kraftigt som jag brukar göra annars. Jag känner att om jag fortsätter såhär så kommer jag att vara i god form till höstens ivf, och då kommer jag stolt kunna titta tillbaka på sommaren med stolthet över hur väl jag tog hand om mig själv för att förbereda inför en önskad ny graviditet. Usch va konstigt det kändes att skriva. En ny graviditet?!? Ja, det är ju precis vad jag önskar eftersom den första gick åt skogen. Åh va jag önskar att jag får bli gravid igen. Det känns så orimligt att vi skulle få flyt igen, men jag vill inget hellre. Längtar...

Änglavakt

Idag var det nära att jag förlorade min älskade pappa (56år) och jag är fortfarande skärrad. Han jobbar som elektriker och stod i toppen av en 6 m hög stolpe, tillfälligt utan säkerhetslina, när han fick strömgenomgång i kroppen. Det är ett rent under att han lyckades hålla kvar armen om stolpen istället för att släppa och ramla ner när han började skaka. Han måste ha haft änglavakt, för det kunde gått så otroligt illa idag, på så många sätt. Så jag tackar alla högre makter, och ber att allt ska gå bra under natten. Han ligger just nu på hjärtintensiven för observation, men mår bra. Hjärtat slår fint, men ett prov visade på förstörda muskler. Vad det i praktiken innebär hade han inte frågat. Som sagt, han mår bra nu, så vi får bara hoppas att det förblir så.

Peppar peppar

Ni vet det där uttrycket "peppar peppar" som man använder när man är sådär lagom skrockfull. Jag har en känsla av att det inte är bra att säga när saker och ting känns riktigt bra, för då kommer det bita mig där bak, straffa sig genom att bli dåligt.

Nu känns det precis så.. Mitt förra inlägg handlade mycket om hur livet känns helt okej efter missfallet och våra 4 ivf:er. Idag skulle jag vilja säga raka motsatsen... Det känns inte okej... Sedan igår har jag varit väldigt ledsen och fylld av förtvivlan. Allt känns så fel. Livet känns så orättvis. Magen är inte så rund som den skulle varit den här veckan, och barnet jag längtar efter är precis lika långt borta från min famn som förut. Jag vill att allt ska vara över nu, och bävar därför inför ännu en höst fylld av behandlingar, oro, hopp, sorg och förtvivlan.

Ibland ilar det till i underlivet, och då kommer tankarna likt en atombomb- missfallet.. Denna hemska dag. Framför mig kan jag se minnesbilder av min spegelbild dagen efter vi varit på gynakuten. Likblek, svart under ögonen, ihopsvullna ögon och stripigt hår. Världen hade just gått under.
Det spelar ingen roll hur stark jag må vara, och hur mycket jag gått vidare med mitt liv- för mina minnen kommer alltid att finnas fastetsade i mitt minne. Saknaden efter pyret som jag hann förälska mig i så snabbt och så fullkomligt gränslöst. Saknaden efter det barn som jag redan älskat så länge, fast på avstånd. De djupa såren i min själ från alla gånger vi fått höra att äggen inte befruktas och marken återigen har rasat under våra fötter. Sorgen över att vi bara fått två positiva besked (en gång då vi fick befruktade embryon, och nästa gång då detta blev graviditet), under ett års tid av ivf:er. Allt finns fortfarande kvar inom mig.

Jag är ledsen över att jag måste orka kämpa vidare. Ledsen över att min blivande man och jag inte får den lycka som tycks komma så lätt för så många andra runt omkring mig. Jag är så ledsen... För jag saknar ju DIG!!! Min lilla älskling som ännu inte hittat rätt väg för att komma till oss...

Att försöka leva vidare

Livet går vidare.. Det måste det liksom till slut göra, även efter hemska upplevelser. Tiden rullar på snabbt. Det är redan drygt 5 veckor sedan den där hemska dagen då vi förlorade vårt älskade pyre. Jag vet inte riktigt hur jag lyckades resa mig så snabbt efter ett sådant "nederlag", men reste mig gjorde jag- och nu börjar jag förstå hur otroligt stark jag är. I helgen var jag på Selma spa i Sunne, och där satt mina två väninnor och öste ur sig beundran över mig. De kallade mig för superkvinnan! Båda två menade att jag är den enda människan de kan tänka sig som skulle klara av allt som jag tvingas gå igenom, och ändå vara en sådan underbar person- och ändå orka med att vara så glad och levande. Jag kunde inte annat än glädjas över deras beundran och faktiskt hålla med. Jag är nog lite av en superkvinna. Jag har haft det så otroligt tufft med sjukdomar i 6 år, där jag har ganska få dagar då jag mår helt bra, och i snart 4 år har jag dessutom lidit fruktansvärt av den ofrivilliga barnlösheten.

Ändå står jag här idag och planerar bröllop med världens finaste man. Och jag njuter faktiskt av livet, även fast jag vissa dagar mår superdåligt av medicineringen med metformin. Jag tränar minst varannan dag (eller motsvarande minst 3 ggr per vecka) och märker hur otroligt bra jag mår av det. Jag sover bättre, blir gladare och älskar att se hur kroppen blir mer muskulös. Framförallt på armarna och nyckelbenen syns det vilken skillnad all styrketräning ger. Men det krävs en helvetes stark viljekraft att träna när varje rörelse ger mig kvälvningar, eller när jag får sånna där äckliga diarréer. Idag har jag hittat mina gamla vouge mönster från balklänningen jag bar när jag gick på studentbalen i 3an på gymnasiet. Trots att vikten nu är något högre än då så är mina mått på höfter, midja och byst exakt lika (bortsett från ett par extra cm runt bysten.) Det är jag väldigt stolt över, eftersom jag blev ganska mycket större när jag slutade gymnasiet. Man såg inte förändringen då, men det syns tydligt på gamla bilder hur mycket jag smalnat av det senaste året. Jag är stolt eftersom jag gjort detta trots 4 ivf-behandlingar, med alla mediciner och hormoner som tillkommer. Go me!!! ;) Att bära bikini igår på sjön med bästa killkompisen, och i helgen på Selma spa var faktiskt mindre plågsamt än på många år! Jag kände mig snygg!! :) Visst har jag några envisa cm extra här och där (enligt mig själv), men ändå var jag tamejtusan läcker precis som jag är. Hihi

Ja som ni hör så har jag unnat mig livets härligheter. Spa, och båttur på sjön. Har även bokat in en massage+ansiktsbehandling sista veckan i juni. Det kommer göra mig gott i bröllopsstressen. Nu går tiden så läskigt fort, och jag jag massor att göra innan bröllopet, men tiden är otroligt uppbokad tills dess. Nu är det nog dags att göra ett ordentligt och strikt schema för att hinna allt man vill innan dagen D.


Mm.. Jag är superkvinnan ;) och jag blir allt snällare mot mig själv- för jag börjar förstå att jag både är stark, snygg, och en människa som fortfarande (!) utstrålar glädje. Och snart ska jag gifta mig! Helt otroligt <3

Olidliga biverkningar- metformin

Detta är min tredje vecka med metformin vilket jag testar för av avhjälpa pcos-symptomen. Men fy fasen va jag mår dåligt av medicinen. Jag vet inte hur jag ska stå ut!!! Jag mår så vansinnigt illa att jag knappt får i mig mat eller kan fungera som människa. Står inte ut med några lukter överhuvudtaget och har kräkts massor av dagar. Att öppna kylskåpet eller gå i affärer är omöjligt utan att hålla för näsan och därefter försöka sniffa på hudkrämen från min handled som för övrigt har börjat utlösa kväljningar likaså.
Jag är väldigt van vid illamående eftersom det tillhör mina kroniska magproblem, men så som det är nu har jag nog aldrig haft- det blir annorlunda när det beror på en medicin. Men det slutar tyvärr inte där.. Stundtals får jag så onda kramper i magen att jag bara kvider, och andra stunder får jag rusa till toaletten pga diarré á la magsjuka deluxe. Som en härlig bonus till denna mix av härliga biverkningar har jag varje dag en bultande huvudvärk och är trött som om jag vore sjuk.

Jag är fast besluten om att fortsätta, att ge kroppen tid att vänja sig eftersom jag läst att man vanligtvis gör det. För jag vill tåla den här medicinen. Men detta är tufft. Det hindrar min vardag och är väldigt jobbigt och begränsande. Om jag mår såhär när bröllopet närmar sig så kan jag inte fortsätta.. Jag har frågat förut, men finns det någon mer som tagit metformin? Hur mådde ni?!!

Jag undrar varför jag alltid får så himla mycket biverkningar av mediciner. Min moster är likadan. Hennes läkare hade sagt något klokt, men ganska komiskt när hon hade frågat om eventuella biverkningar hon kunde få av en ny medicin hon skulle börja med. "Men du", hade läkaren svarat. "Det behöver du ju inte fråga om. Det är bara att äta medicinen och vänta och se, för alla de biverkningarna kan man få". Läkaren menade alltså att hon alltid råkar ut för alla biverkningar, oavsett vad det är för medicin hon tar, och då var det ingen idé att ens läsa bipacksedeln i förväg. Jag tycks vara likadan, så alla hormonbehandlingar har inte varit någon dans på rosor.

Det är min och sambons årsdag idag. Fem år har vi varit tillsammans. <3 Men komiskt nog glömde vi båda bort det just idag tills en väninna gratulerade oss i telefon. Hon hade bättre koll än oss. Pinsamt!! ;) Men det är ju för att vi är så fokuserade på bröllopet nu! Tänk att vi snart har en bröllopsdag att fira istället för en årsdag.

3 veckor senare, och 2 månader till bröllopet!

Idag är det den 27e maj och klockan är 15.50. Jisses va fort tiden går!! Nu är det exakt (på minuten) två månader kvar tills jag precis har gått upp för "altargången" i den vackra parken, och sagt JA till min blivande man. Två månader kvar tills jag är fru till mitt livs kärlek. Två månader kvar tills jag inte längre har ett av Sveriges vanligaste efternamn, och istället delar sambons fina, något mer ovanliga, efternamn. Häftigt! Jag har fortfarande mycket kvar att ordna. Vem som ska fixa tårtor , mitt hår, och den sista sömnaden på min klänning är ännu inte klart. Jag behöver även ordna en mer dansvänlig klänning att ha på kvällen. Men pengarna börjar tryta, och med tanke på allt vi har kvar att betala så är jag lite nervös. Vi kommer klara det, men det klart att det kommer märkas extra mycket på sambons ekonomi efter att jag varit hemma så länge. Karln min åker snart med lite vänner till Tyskland och inhandlar alkohol, så snart är det i alla fall klart att stryka från listan. Jag som är galet pysseltokig, foto-, och inredningsintresserad har såklart hundraelva projekt på gång samtidigt, och det är mycket jag vill göra. Stressad är jag alltså.. Kommer långt ifrån hinna allt jag vill, men gifta blir vi ju oavsett :)

Idag har det också gått tre veckor sedan vårt missfall. Jag tycker att det går bra att leva, för det mesta. Men ibland kommer allt över mig och då blir jag så ledsen och lamslagen. Livet känns så orättvist, och en del av sorgeprocessen handlar nog om att försöka förstå varför det hände. Varför det hände oss kommer vi aldrig få svar på. Shit happens. Det finns inget vi kan göra för att skydda oss själva från livets bergochdalbanor, sorger och tragiska upplevelser. Jag tror innerst inne att det inte är ett straff, men ibland inbillar jag mig att det är mitt fel- eller min kropps fel. Samtidigt finns tankarna på att barnet inte fick stanna hos mig för att vi har mer att lära av lidandet, och att h•n där uppe har ett syfte med att vi måste fortsätta med vår plågande resa. På något sätt måste man nog tänka att i slutänden är det värt det eftersom vi väntar på ett mycket speciellt och efterlängtat barn. För ett barn blir det! Annars överlever jag inte.

Jag lydde era oerhört uppskattade råd och avsade mig namngivelseceremonin. Jag har dåligt samvete, men känner egentligen att jag inte har tillstymmelse till anledning att ha det. Jag måste lära mig att skaka av mig!

Efter 4 ivf:er (med allt jääääävla krångel med de tre första), och en graviditet som slutade i missfall så börjar orken ta slut. Fattar inte hur jag ska orka fortsättningen.. Men, det kommer att gå. Jag kommer att klara det! För vi enträgna IVF:are blir supermänniskor efter ett tag. Starka!! Starkare än många!!! Måtte ivf fem ge oss vår lyckligaste höst någonsin...

Vår dag...

Idag är det ofrivilligt barnlösas dag! Jag skulle vilja skriva det på Facebook och skicka till alla mina vänner, men då skulle jag också outa våra problem- och det skulle kännas tungt. Det är VÅR dag idag, men jag känner mig mest sorgsen och tycker att det mer blir en jobbig dag än en dag att "fira". Det är ju imorgon som jag vill bli firad, på mors dag. Men jag har inte fått något barn, jag är ingens mamma ännu. Inte på pappret. Jag är bara en mamma i hjärtat, själen och sinnet- som jag varit i flera år nu. Jag bara väntar på att det där efterlängtade barnet ska komma- barnet som vi ännu inte har sett men som är ämnat att bli vårat, så att jag kan få bli mamma på pappret. En mamma som faktiskt har ett barn. Ett barn som kan fira mig på mors dag...

Är det meningen att jag ska ha gått vidare nu?

Jag måste till och börja med TACKA er alla igen för de värmande kommentarerna som ni tar er tid att skriva. Jag har inte svarat er individuellt än, men ni ska veta att det betyder ALLT för mig att få ert stöd. Framför allt när en del av er delar med sig av egna erfarenheter så att jag blir ännu mer med medveten om att jag inte är ensam.

Det är en sak som jag funderar väldigt mycket över. Något som tynger mig och gör mig förvirrad. Är det meningen att jag ska ha gått vidare nu? Ja menar, förväntas det att jag ska ha gått vidare nu?!?! Ska jag vara mig själv igen, glad och positiv? Är tanken att jag skaka av mig all sorg jag bär på och låtsas som livet leker och att sommaren bjuder på mitt livs mest roliga tid? Ska jag må bra nu? Ge mig själv och min tid till vänner och familj, även om jag inte är helt redo? Ska jag vara klar med allt som hänt nu?

Blir man någonsin klar egentligen? Klar på riktigt? Går man helt enkelt inte bara vidare av ren bevarelsedrift, trots att smärtan och minnena finns kvar?

Det är 16 dagar sedan jag fick missfall. 16 dagar.. Den första veckan var absolut svårast. Framförallt de första dagarna. Då grät jag mer än vad jag gjort i hela mitt liv, och var verkligen helt trasig i både kropp och själ. Sen måste jag ha tryckt bort allt som hänt och bäddat in sorgen i en liten låda och lagt locket på. Det skrämmer mig lite att jag liksom tränger undan känslorna. De finns ju fortfarande där, men jag orkar liksom inte ta itu med dem just nu, och det gör mig lite orolig för framtiden. Vad händer när det bara säger pang- och allt kommer tillbaka igen, med dunder och bång. Blir det i samband med nästa behandling tro?!

Jag tror min kropp och mitt sinne just nu är så slutkörd av alla prövningar att den helt enkelt stänger av. Det har blivit för mycket, och nu måste självbevarelsedriften kicka igång. Jag måste överleva det här, och för att göra det så måste jag sluta tänka på missfallet. Men överallt finns påminnelser. Liberos reklam på tv, Meridith Grey som ska föda i greys anatomy, bilder på lyckliga föräldrar och deras små söta barn på var och varannan statusuppdatering på Facebook, min brudklänning som inte skulle ha passat.. ja listan är lång. Till och med på gymmet, som varit min fristad, finns bebisar i barnvagnar som gnäller och piper medan de nyblivna mammorna tränar upp sina förlossningskroppar. Jag önskar jag kunnat få behålla gymmet som fristad.

Förväntar sig folk att vi gått vidare nu?! För det mesta, nej.. Troligen inte. Men jag kan inte annat än bli besviken när en av mina bästa bästa vänner ger mig dåligt samvete gång på gång för att vi inte orkar komma på deras yngstas namngivelse i helgen. Har hon glömt? Varför sa hon tidigare att hon skulle förstå om vi tyckte det var för jobbigt, om hon sedan inte menade det? Som vanligt får jag dåligt samvete och mår dåligt över det. Jag skulle behöva lära mig att bita ifrån när det behövs- som sambon skulle ha gjort om hon pratat med honom. Istället känner jag mig skyldig, besviken och illa till mods. Det tycker jag inte att jag förtjänar. Jag är besviken... Jag är besviken för att hon inte förstår att vi bara skulle titta ner i golvet, sätta oss i ett hörn, och rusa in på toaletten när vi börjar gråta. Att hon inte förstår hur fruktansvärt en sådan ceremoni känns för oss. Jag är besviken för att hon inte förstår att det ibland krävs hela min viljestyrka för att åka hem till hennes lilla familj, att jag ibland mår så dåligt av det att jag bryter ihop så snart jag lämnat deras lägenhet. Att hon inte vet hur mycket jag försöker, och hur mycket jag ställer upp.. Jag blir illamående bara av att tänka på ceremonin. Det skulle vara som att hälla på en liter tändvätska på den redan flammande elden. Farligt...