3 veckor senare, och 2 månader till bröllopet!

Idag är det den 27e maj och klockan är 15.50. Jisses va fort tiden går!! Nu är det exakt (på minuten) två månader kvar tills jag precis har gått upp för "altargången" i den vackra parken, och sagt JA till min blivande man. Två månader kvar tills jag är fru till mitt livs kärlek. Två månader kvar tills jag inte längre har ett av Sveriges vanligaste efternamn, och istället delar sambons fina, något mer ovanliga, efternamn. Häftigt! Jag har fortfarande mycket kvar att ordna. Vem som ska fixa tårtor , mitt hår, och den sista sömnaden på min klänning är ännu inte klart. Jag behöver även ordna en mer dansvänlig klänning att ha på kvällen. Men pengarna börjar tryta, och med tanke på allt vi har kvar att betala så är jag lite nervös. Vi kommer klara det, men det klart att det kommer märkas extra mycket på sambons ekonomi efter att jag varit hemma så länge. Karln min åker snart med lite vänner till Tyskland och inhandlar alkohol, så snart är det i alla fall klart att stryka från listan. Jag som är galet pysseltokig, foto-, och inredningsintresserad har såklart hundraelva projekt på gång samtidigt, och det är mycket jag vill göra. Stressad är jag alltså.. Kommer långt ifrån hinna allt jag vill, men gifta blir vi ju oavsett :)

Idag har det också gått tre veckor sedan vårt missfall. Jag tycker att det går bra att leva, för det mesta. Men ibland kommer allt över mig och då blir jag så ledsen och lamslagen. Livet känns så orättvist, och en del av sorgeprocessen handlar nog om att försöka förstå varför det hände. Varför det hände oss kommer vi aldrig få svar på. Shit happens. Det finns inget vi kan göra för att skydda oss själva från livets bergochdalbanor, sorger och tragiska upplevelser. Jag tror innerst inne att det inte är ett straff, men ibland inbillar jag mig att det är mitt fel- eller min kropps fel. Samtidigt finns tankarna på att barnet inte fick stanna hos mig för att vi har mer att lära av lidandet, och att h•n där uppe har ett syfte med att vi måste fortsätta med vår plågande resa. På något sätt måste man nog tänka att i slutänden är det värt det eftersom vi väntar på ett mycket speciellt och efterlängtat barn. För ett barn blir det! Annars överlever jag inte.

Jag lydde era oerhört uppskattade råd och avsade mig namngivelseceremonin. Jag har dåligt samvete, men känner egentligen att jag inte har tillstymmelse till anledning att ha det. Jag måste lära mig att skaka av mig!

Efter 4 ivf:er (med allt jääääävla krångel med de tre första), och en graviditet som slutade i missfall så börjar orken ta slut. Fattar inte hur jag ska orka fortsättningen.. Men, det kommer att gå. Jag kommer att klara det! För vi enträgna IVF:are blir supermänniskor efter ett tag. Starka!! Starkare än många!!! Måtte ivf fem ge oss vår lyckligaste höst någonsin...