FET- Theodor har flyttat in

Vilken bubblande lycka att få vandra gatorna ner medan den varma solen smekte min kind. Att veta vad som komma skulle. Att den där promenaden till sjukhuset kanske, kanske, kanske skulle vara min sista som ogravid. Den här spänningen kände jag senast i våras då vårt första embryo flyttade in. Då var det vår och träden började spricka ut i all sin prakt. Nu har löven snart gjort sitt, och jag kommer att sakna den vackra gulröda färgen som lyser upp höstmörkret. Hösten är fantastisk fram tills löven fallit. Efter det känns den ibland lite väl mörk och tråkig.

Insättningen gick snabbt, och det låg liksom en ärlig glädje över alla som var i rummet. De vet ju hur sällan vi får göra något så positivt som en insättning. Läkaren I sa genast att de bara behövt tina upp ett embryo, vilket var bästa tänkbara resultat! Wihooo! Allt gick i en rasande fart, och plötsligt kunde man se hur två små vita luftbubblor flöt upp ur katetern och in i livmodern. Barnmorskan fick varma kramar av oss när vi gick, och alla skrattade varmt.



Enligt embryologen var embryot av god kvalitet så vitt de kunde se eftersom inga celler hade dött vid upptiningen, och blastocysten var troligen på väg att kläckas, vilket är väldigt bra. Lilla Theodor har flyttat in. (Min mans val av smeknamn.)


Just nu sitter jag här och myser med tända ljus och nyköpta tidningar. Vilken underbar dag.. Nu ska jag ta hand om mig själv och göra saker jag mår bra av!

Vetekudde- en bra uppfinning

Idag har jag varit hos tant doktor och fått medicin mot magkatarren. Tant doktor var visserligen inte mycket mer än något år äldre än mig, men det är så roligt att säga farbror eller tant doktor ;) Sedan jag flyttade in till stan har jag inte haft en given läkare, utan hoppat runt bland de olika inhyrda läkarna på vårdcentralen. Det får mig att längta tillbaka till tiden man bodde hemma och hade en husläkare som man gått till i mer än 15 års tid. Min gamla husläkare frågar fortfarande min mamma hur jag mår och vad jag gör närhelst hon besöker honom. Gulligt!

Nu är det inte lätt att få förtroende för någon. Dessutom är tiden för varje patient väldigt knapp, och det gör ju att det blir ännu svårare för läkarna att ge bra vård, sett till patientens helhetsbild. En tråkig brist i sjukvården måste jag säga. Det måste kännas väldigt jobbigt även för läkare och sköterskor! Mer pengar till sjukvården!

Dessutom lyckas jag alltid bli så känslosam och nervös (för auktoriteten antar jag..) att jag inte får fram allt jag vill när jag sitter inne hos en doktor. Exempelvis glömde jag helt och hållet att ta upp mina sömnlösa nätter som inträffar allt oftare. Fast att döma av denna läkares attityd så skulle hon säkert ändå bara sagt att jag skulle lägga mig senare, gjort avslappningsövningar eller liknande. Det konstiga med denna tillfälliga sömnstörning är väl egentligen att jag har en superbra lägga-mig-ritual. Mannen läser högt för mig för att jag ska slappna av och distraheras från alla tankar! (Hur mysigt som helst, och jag rekommenderar en så intim mysstund varmt till er andra). Ändå har jag de två eller tre senaste veckorna legat sömnlös hela natten 6-7 gånger. Oftast när jag är helt övertrött, som igår kväll när jag inte kunde somna förrän närmare 5 på morgonen och klockan ringde tre timmar senare. Nåväl. Det kan mycket väl vara medicinerna inför FET, eller magkatarren som håller mig vaken. Och förhoppningsvis kommer det att ebba ut tids nog. Annars behöver jag hjälp. Men det satsar jag inte på.

Hursomhelst ska jag ta höga doser av omeprezol ett tag, sen minska till två tabletter, och efter dag tio ska jag försöka fasa ut medicineringen med 1 tablett om dagen. Hoppas verkligen det hjälper. Om inte annat så blir mina egenhändigt sydda värmekuddar väl använda och värda allt slit med att släpa upp 25 kilos tunga säckar med bovete upp för våra tre spiraltrappor. ;) Micron går på högvarv här hemma.

På min vetekudde står det lycka! Som min blogg initierar så jagar jag efter den totala lyckan- ett barn. Och total lycka ska jag finna! En dag! Hoppas att den tar sin start redan vid morgondagens FET. Den dagen har jag längtat efter.....länge <3

Sluta läs då om jag är så jävla gnällig

Fick nyss en kommentar som gjorde mig upprörd, och därför kände jag att det är lika bra att omedelbart reflektera.

"Nu får du sluta gnälla och fokusera på det positiva istället! Finns människor som är svårt sjuka, utan hopp, i din ålder. Ta dig i kragen nu när det verkar vara lite medvind i IVFn istället."
Givetvis var personen ifråga anonym. Internet har ju tyvärr nackdelen att fega människor kan gömma sig bakom en skärm när de dömer ut andra.

Om ni som läser min blogg blir så störda på att jag är öppen om hur jag mår och hur jag tänker, om ni tycker att jag gnäller, så sluta läs för sjutton. Skriv inte så här och sänk mig djupare.

DU som skrev detta har inte en blekfet jävla aning om hur det är att vara jag! Och du vet inte vad det krävts för att komma till denna punkt i livet där jag befinner mig nu. Snälla respektera att detta är mitt enda andningshål och mina innersta tankar. Håll dig borta om du inte har något vettigt att säga!!!!!!!!!

För övrigt skulle man kunna säga sådär som anonym skrev till alla människor. Tänk på dem som har det värre. Tänk på barnen som svälter i Afrika och på dem som ligger döende i cancer. Ja, det klart att det alltid finns någon som har det värre. Men det här är mitt liv. Min sorg. Min bearbetning. Min tillvaro. Alla människor är olika och vi har olika tillvaro. Hur skulle du tycka att det kändes om jag sa "Gaska upp dig för fan. I Afrika dör folk som flugor" samma dag som din mamma eller din partner dött? Inte så sjyst kanske? Inte samma sak? Nä, just det. Man kan inte jämföra allt! Och så länge du inte krupit in i min hjärna och varit med om samma jobbiga år som jag så vill jag inte att du uttalar dig.

Dessutom är "ryck-upp-dig-attityden" bland det värsta jag vet!! Människor som tror att de vet bättre. Låt bli att klanka ner på andra. Då skulle världen vara en bättre plats.... Tror att det är många som håller med mig på den punkten...

2 dagar till FET- vart tog energin vägen?

Blir lite less på att ha så deppiga tankar när vi snart är framme vid FET. Jag menar, det är ju bra! Nu går det ju som det ska. Ändå känns det lite som att allt är på väg att rämna. Visst vet jag att det till stor del handlar om min onda mage och trycket över bröstet som minst sagt gör mig förtvivlad. Jag vill inte ha det såhär igen. Helt mentalt, socialt och kroppsligt handikappad av smärtan.

Mina värsta magperioder har jag legat i fosterställning dagligen och kippat efter andan. Gråtit vid varje måltid och kräkts flera gånger om dagen. Då har jag inte kunnat stå upprätt stora delar av dagarna. SÅ är det inte nu. SÅ illa är inte smärtan. Men den är illa nog att jag ska värma vetekudden så snart den svalnat, för att jag inte klarat mig utan den. Och så illa att jag inte klarar av att komma igång med studierna som legat i latent under den första tiden av terminen på grund av ivf-biverkningarna och överstimuleringen. Jag kan inte koncentrera mig.

Att inte komma igång med studierna blir en ond cirkel som skapar mycket oro. Å ena sidan har jag svårt att klara av att fokusera när jag har så ont- vilket innebär att jag känner att jag skulle må bäst av att sjukskrivas lite till. Å andra sidan känner jag ju av kraven även fast jag är sjukskriven och mår liksom sämre av att högen med oavklarade saker växer. Jävla skit va svårt det är att genomgå så mycket behandlingar och andra sjukdomar när man också måste balansera ett liv med studier och prestationer.

Många av er säger att jobbet blir lite av er räddning eftersom det får er att tänka på annat än barnlösheten. För mig är det inte så. När jag blev väldigt sjuk på sensommaren strax innan jag skulle fylla 17 år, så hände något väldigt konstigt med min kropp. Jag blev fri från själva sjukdomen, men istället utlöstes mycket annat konstigt som jag hittills inte blivit av med, trots att det är mer än 8 år sedan. Plötsligt hade jag fått allergier, psoriasis, återkommande intensiv led- och huvudvärk, väderkänslighet och mina förbaskade magproblem. Men utöver detta hade även min kropps energidepåer förändrats. Plötsligt var min ork begränsad och jag fick sakta men säkert försöka lära mig hur mycket jag klarade av på en timma, en dag, en vecka. Att jag under tiden blev utbränd var heller ingen fördel för hur livet sedan artade sig för mig, och det gjorde mig ännu mer trött och skör.

Jag har aldrig nått upp till den energinivån jag hade innan min sjukdom, och jag får inse att livet är såhär för mig. Men ibland är det svårt att förstå, både för mig själv och för människor omkring mig. Jag blir snabbt trött, och jag har svårt att hantera för mycket intryck på en dag. Jag orkar helt enkelt inte en dag från 9-16 i skolan, eller att träffa för många människor på en dag. Och det är ändå på mina goda dagar. På mina sämre dagar, när jag har ont i magen eller huvudvärk, eller har mens på g- ja då har jag ännu mindre energi.

Att inse att jag skulle behöva leva med det här var nog det svåraste steget i min inlärningsprocess....den som fortfarande pågår.

Varesig jobb eller studier har någonsin haft en räddande effekt på mig. Det har bara skapat ångest och trötthet, istället för att agera distraherande. Kanske handlar det delvis om att jag inte hittat rätt än? Att mina jobb gjort mig stressad och fått mig att vantrivas, och att programmet jag läser känns fel för mig. Oavsett har mina intensiva studier aldrig haft förmågan att distrahera mig tillräckligt för att den pluggande tiden ska kännas som ett avbrott från barnlösheten. Jag ber till de högre makterna att det blir annorlunda när jag jobbar.

Ja, nu vet ni lite om min bakgrund. Kanske blir det då lättare att förstå varför jag alltid påverkas väldigt starkt av mediciner och behandlingar, och varför jag var tvungen att ta paus förra våren.

Imorgon har jag fått tid på vårdcentralen. Sköterska var orolig över trycket i bröstet, men jag bara bortförklarande hela tiden och sa att hon inte skulle oroa sig. Jag är faktiskt mer nojig över magen... Den måste ge sig snart! Jag sover länge på morgnarna nu. Det är också ett tecken på att allt inte står rätt till :/

2 dagar till FET :) Avskyr att kroppen inte är i balans, men tycker ändå att den är i tillräcklig balans för att sätta tillbaka vårt embryo. Jag menar, när är jag NÅGONSIN HELT i balans, och helt opåverkad av mediciner och livet omkring mig? Aldrig!

Första dagen med lutinus

Det har varit en bra helg! Varje dag har jag spontant träffat vänner från morgon till kväll, och det har blivit många härliga samtal, skratt och mysiga stunder. Väldigt behövligt för mig!

I övrigt mår jag konstigt. Magen bråkar för jäkligt med mig, så jag har ont från morgon till kväll. Det sitter både högt, som magkatarr, och lägre. Precis som det brukar göra under mina magperioder. Det är alltså inte metforminet nu, utan mina gamla problem som jag har dragits med sen 17års ålder. Fy va jobbigt det känns att få tillbaka detta efter en lång nästintill symptomfri vår och sommar. Jag lider verkligen- både av smärtan och av oro för hur länge detta ska fortgå. Vet att fler av er får liknande problem ibland. Finns det någon magmedicin man kan äta som inte är fertilitetshämmande? Något för magkatarren så att jag åtminstone kan försöka minska på smärtan omkring magmunnen...

Sen känns det inte helt okej att jag numera ständigt går med ett tryck över bröstet. Fysiskt ont liksom. Det gör mig orolig för att jag går med ångest, trots att läget just nu ser lite ljusare ut än vanligt för oss. Ångest kan väl komma när det går dåligt istället?

Tandvärk har jag också. Dags att gå till tandläkaren efter fem år (jag vet jag måste verkligen skämmas för det..), och det kan bli dyrt.

Slut på klagande!

Idag har jag börjat med lutinus. Har förut kört med progesteron mic, men nu var det tydligen strul hos leverantören så då bytte min läkare till lutinus, vilket ändå var det bästa enligt henne. Tydligen är progesteron mic Apotekets egna påhitt medan lutinus är ett godkänt läkemedel. (Fast båda innehåller givetvis progesteron och fungerar på samma sätt.) Jag fick genast mensvärk och blev illamående. Gezzzz, det gick snabbt.

5 dagar kvar till FET. Spännande, nervöst och förväntansfullt.. Kan knappt vänta!

Spontan dag

Det har varit en härlig och spontan dag idag. Först en fika med en nära vän på ett café som bara serverar hembakat (ett guldkorn som jag testade för första gången idag), och sedan en spontan kväll hos grannarna. De bjöd på lyxig fisksoppa med havskräftor och musslor, och jag tog med ett par flaskor vin som vi slurkade i oss. Timmarna gick, samtalsämnena bytte ivrigt av varann, och plötsligt var klockan halv 2 och det var dags att gå hem och sova. En väldigt härlig kväll har det varit, och jag njöt i fulla drag av vinet som jag tillät mig själv att dricka.

Under behandlingar brukar jag alltid ha "alkoholförbud". Då tar jag inte ens ett glas vin utan håller mig borta till 100%. Tyvärr är ju detta en väldigt lång period, och av ren vana så blir det ofta så att jag sedan inte dricker en droppe under mina pauser heller. Men tillslut blir man tokig på alla knäppa förbud man sätter upp för sig själv. Inte ens läkarna säger ju att alkohol är dåligt under behandling- även om de inte förespråkar att man ska storkonsumera varan. Ändå griper man efter halmstrån. Man gör allt som man hört av någon att det kan förbättra fertiliteten, och man står över sådant som man fått för sig ska skada fertiliteten med några mikroskopiska %. Jag får till och med en stor klump i magen varje gång jag tar en Ipren (vilket är ca 5 stycken totalt sedan 2 månader tillbaka) bara för att den sägs göra det svårare att bli gravid.

Hur som helst så tänkte jag idag att jag var tvungen att unna mig ett par glas vin. Jag har inte druckit en droppe på mer än två månader, jag ska inte ruva förrän om en vecka, och två-tre glas kan omöjligt vara skadliga. Så jag njöt av dagen och tänkte att det var bäst att passa på- för om allt går som vi hoppas så måste jag ändå ha uppehåll från vin i mer än ett år framöver ;)

Det har blivit mycket prat om barn och barnlösheten idag. Skönt!!! Det har verkligen varit en perfekt dag. Det enda som fattas är min man som är på konsert idag. Sängen är tom och kall utan honom. Jag har verkligen svårt att somna själv. Tänk sånt vanedjur man är.

Wihooooo

Just nu orkar jag knappt ens gräma mig över att tvn precis har gått sönder och vi inte har råd med en ny efter alla bröllopsutgifter.

Glädjetjut! Jag fick faktiskt goda nyheter på mitt VUL. De gamla äggblåsorna var borta, äggstockarna var små igen och slemhinnan var på tillväxt (ca. 7,7mm, där minst 8mm är önskvärt- och det hinner den bli innan det är dags). Precis som det skulle se ut innan FET! :)

Till och med vår försiktiga och gulliga läkare A sa att hon inte hade förväntat sig att det skulle se så bra ut eftersom de gamla äggblåsorna efter äggplock oftast inte går tillbaka så snabbt. Särskilt inte efter en sån här överstimulering. Hon hoppades att vår tur hade vänt nu, och sa att vi "inte har allt för tokiga chanser till graviditet nu". Det var så roligt att se glädjen i hennes ögon och det stora leendet när hon släppte iväg oss. Det hör ju inte till vanligheterna att de får ge just oss såhär goda nyheter och att de får se oss lyckliga och nöjda med resultatet av våra besök. Jag är så glad för att jag hade bett mannen att följa med idag så att vi kunde dela lyckan.

Wihooooooo! Jag ska alltså göra FET nästa fredag, den 11e oktober :) Min första FET någonsin. Min andra återföring någonsin efter nästan ett och ett halvt års ivf:er. Lyckan är total. Eftersom vi har 6 st embryon i frysen så måste ju minst ett överleva upptining kan man tycka, så jag tycker inte att det finns skäl att ens oroa sig för att det inte blir av. Får försöka tänka positivt!

Tack för era tumhållningar! Det hjälpte!!!!!!

Idag gäller det!

Om en timma får jag beskedet jag väntat på. Blir det FET i denna cykel eller har jag tagit femanest i onödan? Tvingas jag vänta en månad till? Jag bävar för svaret nu när mitt psyke är så ostabilt. Jag tror ni förstår vad jag önskar för svar!

Sömnlös och fylld av tankar

Detta är andra natten jag är helt sömnlös på tre dagar. Det gör mig arg för att kroppen inte är i balans. Jag tänker tusen tankar. Blir arg, ledsen och orolig om vart annat. Jag har såna nätter titt som tätt, men det är alltid extra jobbigt om de kommer ofta eftersom jag blir helt utmattad och lättare blir sjuk.

Vännen jag talade om tidigare har jag tvingats släppa. Genom sin idoga tystnad visar hon tydligt att hon inte vill ha med mig att göra. Trots mina upprepade försök att ta kontakt och att ta reda på vad som är fel så beter hon sig som en femåring och ignorerar mig. Jag tror det hela rör sig om besvikelse över att hon inte blev bjuden på vår bröllopsmiddag utan "bara" på vigsel och kvällens fest. Som väldigt många andra.. Ja, ni hör ju själva. Hon är inte värd att bli ledsen och irriterad över, men detta är väldigt ångestladdat och svårt för mig. Som sagt har jag svårt att släppa energitjuvar som henne ur mitt liv- även fast jag vet att jag mår bättre när jag släppt taget. Nu har jag tagit det störta steget. Jag har sagt till henne att jag slutar kämpa nu, och (hör och häpna) tagit bort henne på Facebook. (Det enda kommunikationsmedlet med henne sedan långt tillbaka eftersom hon inte haft en telefon.)

I sömnlösheten dikterar jag kapitel efter kapitel om vår barnlöshetshistoria i mitt huvud. Tänker igenom det som hänt. Funderar, analyserar och återupplever dagar som jag helst skulle vilja glömma. Jag tänker igenom det första året av ivfer som gav oss mer knytnävsslag i magen än vad vi egentligen kunde hantera, men trots det orkade vi fortsätta kämpa. Missfallet. Överstimuleringarna. Samtalen med människor i omgivningen, och icke-samtalen med vänner och familj då locket lagts på och alla låtsats som att det regnar när vi sakta går sönder inombords. Tiden innan vi kom till kliniken, när vi försökte på hemmaplan och anade att vi hade problem, eller när vi gav hoppet åt pergotime men istället var tvungna att skicka in en ansökan till fertilitetsenheten. Jag tänker på tiden innan vi ens hade enats om att vi ville göra barn då mannen var stoppklossen och jag längtade ihjäl mig. - Då alla diskussioner slutade i tårar och oenighet. Jag tänker på hur livet tagit mig på vägar jag aldrig trodde att jag skulle behöva vandra. Att livet givit mig otroligt tuffa prövningar sedan jag var 17år, men att jag ändå har givits lyckan att finna världens finaste man att leva samma med. Jag tänker på att jag är stolt över hur jag lyckas hantera våra prövningar och hur jag jonglerar sorgen med livet, men också på hur rädd jag är för framtiden. Jag är rädd för att behöva skriva en lika smärtsamt härrörd text om ett år, för att vi är lika långt ifrån ett barn då som nu. Rädd att det inte ens är på väg efter (då) två års ivf:er. Men jag är också rädd för hur jag ska klara av att hantera livet.

Jag känner mig som en skadad fågel som sitter på en gren och undrar om jag ska våga kasta mig ut för att pröva mina vingar. Kommer vingarna att bära, eller kommer jag att krascha i marken?

Ingenmansland

Tomhet. Förtvivlan. Självkritiska tankar. Svårigheter att fokusera. Trötthet. Huvudvärk. Oro och ständigt magknip.

Det känns som att jag befinner mig i ett slags ingenmansland där allt är otroligt svårt. Där det känns som om varje liten handling kräver att jag först överstiger ett högt berg. En promenad. Matlagning. Ett svar på sms. Träffa en vän. You name it. Allt känns nästintill oövervinneligt.

Och nu har jag inget annat val än att börja plugga. Det blev 3 veckor sjukskrivning i och med, och efter den här ivf:en. Men nu är den slut och jag måste komma igång och både fortsätta där kursmedlemmarna är, samt ta igen sånt jag missat. Det är svårt, och jag har ingen motivation. Har svårt att ta mig för och mår inte alls så bra som jag borde efter dessa tre veckor. Har fortfarande förkylning i kroppen och en enveten smärta i magen vareviga dag. En ovälkommen smärta som jag har sluppit en lång tid, som inte är välkommen tillbaka. Dessutom vaknar och somnar jag med en dov huvudvärk. Undrar i mitt stilla sinne om det delvis beror på femanesten...

Jag älskar hösten. Löven skiftar till varma färger, halsdukar och vantar blir ett måste, och så fyller jag år. Men med hösten kommer också mörkret, och det gör mig allt utom gott. Med mörkret kommer alltid en deppig sinnesstämning. Denna höst har det blivit extra påtagligt. Jag känner knappt igen mina tankar ibland, men känner igen hur tankarna återigen går till flykt från verkligheten. Att packa mina saker och resa till en rofylld plats. Att "slippa" mina åtaganden. Att inte bry mig om hur nära examen jag är och istället jobba någonstans. Att bara ligga i sängen eller soffan hela dagarna utan att någon skulle klandra mig. Höstmörkret behandlar mig inte väl, och den här känslan oroar mig varje gång eftersom jag befinner mig lite för nära kanten till det där djupa hålet.

Hur mycket jag än må skriva om hoppet för våra små frostisar på kliniken så räcker de positiva tankarna inte riktigt till. Jag är ändå deppig... Och jag vill bara komma därifrån......
Och... Jag vill ju ha mitt önskebarn..