Sprutdag 2

Klantigt värre. Idag har jag gått och väntat hela dagen på att klockan ska bli 21.00 så att jag kunde ta sprutan. Jag ville vara förberedd så jag fyllde upp den en kvart innan det var dags. Men virrigt nog råkade jag använda samma kanyl som igår. Trodde att förpackningen på den nya sprutan bara hade gått sönder, men det var ju för tusan samma :( var blev arg på mig själv eftersom sånt kan ge infektioner, men när jag ringde sjukvårdsupplysningen så trodde hon att det inte var någon fara alls. Så nu har jag lugnat ner mig igen...

Det bultar, svider och hugger på magen vid stickstället, och vid äggstockarna. Precis som igår. Ett tag trodde jag att jag dessutom inbillade mig den dåliga smaken i munnen, men precis som igår kom den som ett brev på posten ett par minuter efter sprutan.

Snart kommer sambon hem efter firmafesten. Hoppas på en film i soffan men han är nog alldeles för trött för det tyvärr.

Ordinationsblad

Idag damp ordinationsbladet ner i brevlådan. Så här ser doseringen ut fram till onsdag. Sen på onsdag kl 8.30 är det dags för det första VUL:et för att se hur det går med äggtillväxten.


Spännande värre. Jag är osäker på när de beräknar äggplock/insättning, om det blir redan nästa vecka eller veckan därefter?! Hur lång tid brukar det ta innan det är dags för äggplock?? Era erfarenheter?

hoppas bara att det inte krockar med de obligatoriska seminarierna i skolan. Det är jag väldigt nervös för eftersom det kan innebära att jag inte blir godkänd i kursen jag ska läsa. Där är närvaro a och o. Skolans första föreläsningar/ obligatoriska moment börjar på tisdag och onsdag. Jag har dock fortfarande inte lämnar in min uppgift till sommarkursen än, jag kommer liksom inte till skott att skriva färdigt den. Är så ofokuserad. Men idag, eller i helgen så måste jag ju göra klart den. Suck, jag måste bara hitta motivationen.

Hörni, jag vill skänka ett särskilt stort tack till alla er som följer min resa mot ett barn, och framförallt en stort tack till er som ger stöttande kommentarer! Det värmer i mitt hjärta<3 tack för det! Fortsätt så ;)

Första sprutan, obehaglig upplevelse

Klockan är 1 på natten och jag sitter i en bil på väg hem från världens bästa konsert med Coldplay. Dagen har varit otroligt händelserik eftersom jag även hade min första sprutdag idag.

Med darriga fingrar och världens press på mig fick jag fibbla med kanylen och menopurdosen inne på en bajamaja med världens kö utanför dörren. (tackar gudarna för handsprit)
Luftbubblorna ville helt enkelt inte försvinna ur kanylen, så tillslut gav jag upp och lät en miniluftbubbla slinka med in i magen, för sjuksköterskan sa ju trots allt att det var okej. Att sticka mig var relativt problemfritt, men att få rätt dos var svårare. Kändes så läskigt för min dos är 112,5 och det finns inte utmärkt på kanylen. Jag gick på minnet (sedan jag testat att fylla kanylen hos barnmorskan) och drog ner vätskan till strecket mellan 75 och 150. Det måste ju varit rätt. Men osäker blir man ju.

Var hela dagen rädd för att "väktarna" skulle hitta medicinen och kanylen och inte släppa in mig i tron om att jag bär på knark. Det hände tack och lov inte. Jag var dock ännu oroligare för att den lilla glasflaskan med menopur skulle läcka, skakas, gå sönder eller på annat sätt bli obrukbar. Tror det gick bra, men jag ska kolla imorgon så att den inte ser grumlig ut, för då ska man inte använda den. Stackars sambon fick försöka stå relativt stilla på konserten eftersom han hade neccesären med menopur i sin väska.

Nåväl, första sprutdagen är över. Jag mådde dock dåligt på en gång när jag tagit sprutan. Illamående, pumpande huvudvärk och riktigt ont periodvis i området där jag tagit sprutan och lite kring äggstockarna. Framförallt när jag rörde på mig. Det liksom bubblar och hugger. Svårt att förklara. Dålig medicinsk smak i munnen kom dessutom på bara en minut efter att jag tagit sprutan. Under konsertens väntan (när det var förband) var jag redo att gå därifrån för jag mådde inte alls bra. Men det var värt att hålla ut eftersom konserten var helt oslagbar!!

Så nu är dagen nästan över. Jag är spänd på hur resterande sprutdagar kommer att fungera ;) förhoppningsvis mindre press och lugnare miljö när jag tar sprutorna i alla fall. Förhoppningsvis kan biverkningarna hålla sig i schack. Kommer att hålla er uppdaterade!

Nu är jag en ivf:are :)

Nu sätter vi igång!!!

Jag är helt skakis! Sköterskan ringde mig just och berättade att kromosomprovet var helt normalt!! Yes yes yes, vilken tur vi har, vilket flyt! Det känns helt otroligt att vi är igång redan imorgon:)

Eftersom vi ska på konsert imorgon kväll i Sthlm så kommer jag att ta menopur lite tidigare än kl 21 (vilket är ordinarie tid) men läkaren sa att det var okej om det bara händer en gång. Känns dock lite läskigt att blanda medicinen och ta sprutan när jag är bland en massa folk. Men men, vad gör man inte.

Nu ska jag rusa till Apoteket och hämta menopur, för det fanns inte med i högen mediciner från igår.

Det här kom ju som en chock! Känns helt overkligt!
Wow..

Spänning!!!!

Jisses Amalia!

Imorse fick jag lite blodfärg på pappret, mensen kommer alltså idag. Så jag tänkte att jag kunde chansa och ringa ferten för att kolla om kromosomprovet analyserats färdigt än. Hör och häpna, det hade det!!! Trots att det bara gått tre veckor. Jag fick inget veta, men läkaren eller en sköterska ska ringa upp mig i eftermiddag. OM provet är negativt så kan jag börja spruta imorgon(!!!!!!!!) wow säger jag bara.

Det pirrar i magen! Hoppas hoppas hoppas..

Men va? Glömde jag bort att vara ledsen? Oh yes!!

Förra veckan har rusat förbi! Jag har njutit av att sova tills jag vaknar naturligt, att göra vad som faller mig in, och av att fokusera mig helhjärtat på inredning av vårt hem :) Jag har målat hylla, köksmöbler och sänggavel, jag har klätt in en möbel i dekorplast och klippt ut väggord som pryder hall och badrum. Gungstol, ett par tavlor och små coola bokhyllor, samt en till dvdhylla till sambon har inhandlats och nu har det skett förändringar i lägenhetens alla rum. Jag är så vansinnigt nöjd och trivs bättre än någonsin hemma. Älskar vår fantastiska lägenhet, och hur personligt och ombonat vi inrett den. Hade jag obegränsat med pengar så skulle jag aldrig sluta. Nu måste dock plånboken fyllas på innan jag köper något mer.

Så slog det mig. Jag har inte varit ledsen för vår barnlöshet den där veckan? Inte mer än i lördags när jag var berusad och festen hos min kompis spårade ur. Jag har pratat om det, tänkt på det, drömt om det, men inte på ett sorgset och bittert sätt. Men va?! Har jag lyckats vara genuint glad? Ja... Det har jag. Jag har varit glad och avslappnad. Känt mig otvungen och fri. Bara lite deppig korta stunder. Tänk vilket framsteg! Fler såna veckor tack :)

1750 Kr! Så mycket pengar har jag blivit av med inom en timmas tid den här eftermiddagen. Böcker inför C-kursen har köpts och medicin till ivf har inhämtats på apoteket! Och medicinen som kostade 736 kr var inte fullständig, utan på torsdag eller fredag kommer ytterligare ett antal hundralappar ryka när jag hämtar medicinen som var beställningsvara. Återkommer med en exakt summa när allt är köpt för dem som är intresserade.

Idag är jag på dag 98 (!) i min menscykel... Mensen är på g, det har jag känt tydligt de senaste dagarna, men den vill liksom inte komma igång. 98 dagar... En så lång cykel har jag inte haft på mycket länge. Men förvånad är jag inte. Inte efter operationen, och alla olika hormoner och behandlingar som kroppen utsatts för. Egentligen är det väl ett rent under att den kommer överhuvudtaget... Men ändå, snart når jag 100 dagar :(

Bebisdröm

Nu på morgonkvisten drömde jag en sjukt verklig dröm. Jag hade ett spädbarn att ta hand om, att amma, rapa, söva och mysa med. Spädbarnet var så litet att det inte kunde hålla upp nacken själv. Det bästa av allt var att barnet var MITT <3 vilken lycka! 
Men... Så vaknade jag... Allt var bara en dröm. 

Den där tiden mellan äl och bim

Jag fullkomligt avskyr tiden fram till mensens första dagar. Jag mår så dåligt då. En vecka innan kroppen ställt in sig på ägglossning (eller simulerad ägglossning) så börjar jag känna mig hängig, illamående, få ont i magen och huvudvärk. Magen brukar bli svullen och hormonbalansen i kroppen gör mig lättirriterad. Om det blir en ägglossning, det vet jag ju inte. (pcos) Oftast har jag ju haft dessa känningar utan att någon mens kommit. Det är nästan som att kroppens egna klocka vet om att det borde vara dags för äl/mens, och därför stegrar hormonbalansen, men eftersom äggtillväxten inte fungerar så blir det varken någon äl eller mens. Bara en massa symptom. Utan nytta.

Hur som helst, denna gång borde äl ha inträffat. På VUL torsdagen den 9/8 såg läkaren ett ägg på ca 13.9x17mm. Jag var då på dag 79 i menscykeln. Hon sa: troligen äl efter den helgen. Torsdagen en vecka efter VUL började mina bröstvårtor bli konstant styva och så ömma att all beröring gör ont. Så har jag haft konstant i mer än en vecka nu. De känns liksom såriga och ilande. I förrgår började det rycka i nedre delen av magen och ila i underlivet. Mensen är nog på g... Kanske nu i helgen, kanske senare.

Under hela den här perioden på drygt tre veckor har jag känt mig febrig och hängig till och från. Sjuk, inte bara trött liksom. Illamåendet och magontet har också varit värre och jag har känt mig svullen i kroppen och stor som en valross. Fattar inte att man kan känna sig så tjock för att hormonerna får spel. Okej, magen svullnar- det är logiskt, men varför känns det som jag även är svullen i såväl armar som ansiktet?? Binder kroppen vätska eller? Jag förstår inte. I andras ögon syns nog ingen skillnad, men själv känner man sig klumpig och oattraktiv. Ja, klumpig- det blir jag också. Jag välter saker, spiller, tappar saker.. Något jag inte gör annars.

Så typiskt att jag ska vara så otroligt lättpåverkad av kroppens hormonbalans. Den är väl så låg i vanliga fall att kroppen får en chock när den höjs?!?! (->en läkares teori som jag hört över telefon med en sjuksköterska på Fertilitetsenheten)

Men vad jag egentligen ville skriva idag är att jag blir galen på den där lilla lågan med hopp inom mig som får mig att analysera symptom och sammankoppla dem med symptom för graviditet. Herregud, varför tänker jag ens i de banorna. Jag vet ju att vi inte kan bli med barn naturligt, så jag borde inte ens hoppas, tänka, analysera. Jag är inte med barn. Jag vet ju det. Men ändå så tänker man steget för långt. Jag VILL inte tillbaka till den "nivån" igen. Jag vill befinna mig på den "nya nivån" där jag vet och accepterar att sex inte kommer göra oss gravida. Jag vill inte gå och hoppas på att en naturlig graviditet skulle inträffa. För det kommer inte hända. Jag vill vara realistisk. Det är ICSI som gäller för oss. Inget annat. Men tankarna, de lever sitt egna liv.

Men snart är vi nog där. Snart är vi kanske igång :)

Distraherar mig med inredning

Det finns två saker som kan ta bort tankarna från barnlängtan på ett effektivt sätt. Det ena är konserter. Det andra är kreativ inredning där jag får måla, bygga, pyssla, sy och hitta budgetlösningar som jag kan känna mig stolt över. De där dagarna när jag är så upptagen med att pyssla så att jag glömmer bort att tänka på barn. Sedan i måndags har jag haft fullt upp. Jag införskaffade hyllplan och konsoler som jag sedan har målat vita och skruvat fast spotlights i. Jag har även köpt en billig sänggavel i new england stil som också målats vit med matt lackfärg, och dessutom har jag klätt in en möbel i dekorplast så att den numera är vit träimitation. Hela kalaset för långt under 1000 kr. Jag njuter av att ha gjort så mycket av min tid :) och för så lite pengar.

Tack för alla finna kommentarer! Ni är guld värda. Lovar att snart besvara dem :)

Fortfarande arg

Det måste låta som om jag är negativt inställd till många av livets nycker, men å andra sidan använder jag min blogg till att få ur mig det innersta, det som gnager. Så, ja, då blir det en hel del negativt, en hel del klagan och en hel del frustration som kanske får mig att verka negativt inställd.

Jag har känt mig smått sjuk till och från i drygt två veckor. Febrig, trött och öm i kroppen, illamående, värkande leder och tryck över pannan och ögonen. Jag tror att det är hormonstegringen i kroppen som är grunden till en del av det. (alltså tiden innan och efter ägglossning). Väderkänsligheten gör inte saken bättre direkt. Höstdagarna när trycket är högt och åskan hänger i luften så blir värken i kroppen nästan outhärdlig, jag blir bara känsligare och känsligare för väderomställningarna för varje år som går. Har ärvt den egenskapen från min mors sida av släkten. Oftast är det hanterbart, men ibland fruktansvärt jobbigt när värken hindrar mig från att kunna sova.

Det har varit en lång och ångestfylld natt. Bästa vännen ringde igår vid midnatt och var besviken på mig för en sak jag sagt. Jag blev ledsen och fick väldigt dåligt samvete, men samtidigt blev jag arg på mig själv eftersom jag kände att jag fick ta hela skulden trots att jag bara var en del i en lång kedja där alla gjort fel. Även hon. Och jag sa inte ifrån utan tog som vanligt ansvar för hela händelsen. Saken är den att jag alltid gör det, jag tar alltid på mig hela skulden och det dåliga samvetet biter sig fast inombords och läggs på hög i min tunga ryggsäck som jag släpar omkring på.
Vad jag blir ännu argare på mig själv för är att jag inte själv vågar ta upp situationer där jag tycker att mina vänner gör fel. Jag vågar nästan aldrig konfrontera dem med saker de gör som får mig att må dåligt. Eller situationer som i natt, när jag såras av hennes ord men inte vågar säga ifrån när jag tycker att hon går över gränsen. Jag är trött på att alltid vara diplomatisk och rädd för att trampa andra på tårna.

Hur som helst låg jag sömnlös i flera timmar och gick slutligen upp och satte mig framför tv:n istället. Där kom ångesten, paniken, sorgen.. Jag ville gråta men tårarna lyste med sin frånvaro. Jag är så arg. Så bitter och ledsen för att vi inte kan få barn naturligt. Jag är så arg för att vår framtida familjekonstellation kommer att vara beroende av hur mycket pengar vi kommer att tjäna och hur vårdens resurser är fördelade. Jag är bitter för att jag fortfarande inte kommit över det här. Jag har accepterat att vi måste gå igenom en tuff resa med syntetiska mediciner, undersökningar och tekniska ingripanden för att kunna få barn. Jag har accepterat tanken på icsi och är hoppfull till behandlingen. Men det är ändå svårt att acceptera det helhjärtat. Svårt att enbart se det positiva i framtiden. För helt ärligt, jag är fortfarande arg...