Del 2- Julen som Gud glömde

Julen började med tårar. Inget "god jul". Inga tända ljus och morgonpaket. Bara den bistra verkligheten som man hade hoppats var en tragiskt mardröm. Maken och jag låg kvar i sängen till lunchtid och höll om varandra, pratade och grät. Vi hade tagit ett tufft beslut på morgonen att spendera julafton själva, för att träffa släkten och fira jul när missfallet fortfarande pågick riskerade att traumatisera julen för all framtid för mig. Det var redan traumatiskt nog för mig..

Tafatta gick vi till affären och köpte julmat. Vi kokade hemmagjord risgrynsgröt och rullade köttbullar och dukade upp med färdiglagad Jansson, julskinka, prinskorv och sill. Det mest bisarra med dagen var nog att stå där lutad mot köksbänken och andas igenom kramperna i livmodern och känna hur störtblödningen återigen satte igång samtidigt som jag stod och lagade julmat med julmusik i bakgrunden.

Fram tills eftermiddagen var jag blödningsfri, men efter lunch satte en ny syndaflod igång igen. En koagulerad liten klump på 1-2cm i diameter kom ut och jag analyserade den noga, men det var fortfarande ingen hinnsäck som kommit ut. Även en mindre koagulerad klump kom ut, och det var fortfarande stora strängar av slemhinna på pappret. Det lilla hopp jag hade kvar tack vare att hinnsäcken inte hade kommit ut grusades på nytt. Efter några timmar upphörde störtblödningen igen men ersattes av ständiga små "portioner" av rött, brunt och rosa i bindan och när jag torkar mig. Ibland mer och ibland mindre.

Hur som helst blev det en julafton i all ensamhet, men på kvällen kom mina föräldrar och lillebror upp till vår lägenhet för lite julklappsbyte. Hur vi lyckades få en så fin stund trots allt elände kan jag inte förstå, men vi lyckades le några gånger och få en uns av julkänsla. Kanske lyckades vi för några få minuter glömma vad vi just hade förlorat?!

Dagen därpå ordnade vi skjuts hem till makens mamma för julfirande med hans familj. Jag är sååå glad att vi bestämde oss för att åka dit. Vi fick varma tröstande kramar och massor av kärlek utan att några ord egentligen behövde sägas. Jag låg mest i sovrummet under en filt och vilade mig igenom dagen, men det var underbart att höra rösterna utanför av den julfirande familjen. Vi åt julmat, bytte klappar och hade det väldigt avslappnat och fint. Jag grät en del, och var tvungen att gå iväg för att samla mig när jag tände en ljusstake med tre ljus. Tre ljus.. Ett för varje liten vi förlorat...
Men jag är glad att vi åkte. Gud glömde oss nog inte trots allt...

Fortsättning följer..

Del 1- När all rationalitet försvinner mitt i ett trauma

Mitt i traumatiska situationer försvinner all form av rationalitet. Världen vänds upp och ner, och och allt som tidigare verkat logiskt omvärderas.

När toalettstolen färgas rött av den störtflod som dykt upp inom loppet av en minut så finns inga tvivel om vad som just händer. Vi förlorar det igen... Vi får missfall. Men ändå krävs bevis i form av stora klumpar slemhinna och en hinnsäck för att hjärnan ska ta in händelsen. Hjärnan behöver klara bevis. Hjärnan behöver se exakt det som den upplevt när samma sak hänt tidigare. Men beviset kommer inte ut, och all logik och rationalitet i den längtande hjärnan ställs på ända. Den längtande hjärnan förstår egentligen innerst inne att den agerar irrationellt som inte släcker hoppets låga, med den kan inte kontrollera sig själv. Den längtande hjärnan försöker febrilt att radera alla tankar på att embryot ännu sitter kvar, för med så kraftiga störtblödningar, smärta och mängder av trådiga slemhinnerester så vet hjärnan att det inte finns en chans att graviditeten fortsätter. Men hjärnans logik och rationalitet har ställts på ända, och det som är uppenbart och självklart i vanliga fall går inte att processa.

Kvällen innan julafton var vi hemma hos min familj för att julmysa. Jag var på gott humör och ringde min moster för att berätta de goda nyheterna- vi väntar barn igen. Hon sa att jag lät mer välmående än på mycket länge och vi pratade om att vi verkligen höll tummarna den här gången eftersom jag åt så mycket nya tilläggsmediciner för att förhoppningsvis kunna behålla graviditeten. Vi pratade en halvtimme, och när jag precis höll på att avsluta samtalet högg det till lätt i livmodern. Det kändes som att det rann lite lutinus så jag gick in på toaletten för att kissa och torka bort lutinusresterna. Väl där var trosskyddet blodrött. Jag ropade i panik på maken som satt på övervåningen och han sprang ner till toaletten. Nu hade världen rasat ännu en gång för oss.....

Tillsammans satt vi och grät, helt förtvivlade- jag sittandes på toalettstolen och maken på golvet. Blodet droppade i toaletten och på pappret kom mer och mer slemhinna. Min gråt var panikartad och nära hyperventilering, och makens armar som klappade och omfamnade mig skakade i takt med hans oavbrutna snyftningar. Jag tappade all kontroll över mig själv och ljöd ut i ett förtvivlat skrik, inlindad i min mans armar och med det tårfyllda ansiktet tryckt hårt mot hans bröst. Det har aldrig hänt mig tidigare att jag bara släppt kontrollen över mig själv på det sättet. Livmodern krampade stundtals så att jag hukade mig av smärta men blodet kom ytterst oregelbundet. Störtflod avslöstes av blödningsuppehåll, och så höll det på i de timmar jag spenderade på toaletten. Jag analyserade varenda sträng och klump som kom på pappret och tittade ständigt ner i toalettstolen. Jag behövde bevis.

Utanför toalettdörren hörde vi mamma som grät och som i ren förtvivlan försökte fortsätta med tillagning av Janssons frestelse och potatisgratäng. Toner av tv:n och samtal mellan min pappa och bror hördes in till toaletten, och överröstade vår gråt. Julstöket var förstört för oss alla.

Några timmar senare skjutsade min snälla pappa hem oss. Vi somnade efter midnatt när jag knappt hade energi kvar att ställa mig upp, och en hemsk mardrömsfylld natt senare kunde jag konstatera att det inte kommit ut något mer än gammalt brunt blod. Blödningen hade upphört, men allt var långt ifrån ute än, och ett fruktansvärt förrädiskt hopp hade tagit grepp om mig medan maken hade gett upp totalt. Själv levde jag i 50% förnekelse och 50% sorg.

Julafton började med tårar....

Jag lever...

..men orkar inte uppdatera på bloggen under den här tiden. Det gör för ont. Vi mår verkligen inte bra men försöker att hitta styrkan att leva på. Jag skriver och berättar en annan dag.

Tack för er omsorg, era tankar och era fina kommentarer <3

Missfall v. 5 (4+5)- Det tredje....

Vi fick inte behålla Theodor den här gången heller. Tredje missfallet, kvällen innan julafton. Livet är alldeles för grymt....

Svar på kommentarer!

Bättre sent än aldrig va? På senaste tiden har jag varit dålig på att svara på era kommentarer. Eller när jag tänker efter så är det inte ovanligt att det dröjer några dagar, men det har helt enkelt med tidsbrist att göra. Nu finns i alla fall svar långt bakåt på era kommentarer. ;)

En konstig företeelse i min hormonella kropp är värmesvallningarna. Ena minuten har jag blossande kinder och svettas trots att jag inte anstränger mig, och i nästa stund fryser jag. Det är som om jag har feber. På nätterna fryser jag mycket, men svettas så att jag vaknar fuktig. Ja, det är den ena knasiga företeelsen.

Den andra grejer är väldigt privat och egentligen lite pinsam att skriva om, för det är nämligen kåthet. Alltså, jag är långt ifrån kåt egentligen och känner mig inte sugen på sex, men min kropp liksom skriker efter orgasm. Så var det första gången jag blev gravid också, men gång nummer två blev det tvärtom (vilket jag nästan föredrar...). Jag kommer ju inte våga riskera minsta lilla med den här graviditeten, så en orgasm eller sex kommer inte på fråga. Och det spelar ingen roll vad någon säger, för jag är bestämd på den punkten. Jag vill inte riskera något och har trots allt två missfall bakom mig, så jag hör väl till riskgruppen som bör vara försiktiga med sex den första tiden. När vi kommit till en säkrare tid kommer det nog bli andra bullar, men just nu är det så här. Men det gör mig inte så fasligt mycket. Man vänjer sig vid torrare perioder som ivf:are, för de inträffar ju ganska ofta.

Idag åker vi alltså ut till mina föräldrar ute på landet. Det stormar förskräckligt utomhus så jag hoppas det går bra att köra. Nu gäller det att ha tungan rätt i munnen när allt ska packas ner inför helgen, så att man inte glömmer några klappar eller matprylar till julbordet. Det är mycket som ska tas med. Och trots att vi försökt hålla nere på julklappshandlingen i år så har vi ändå hysteriskt mycket paket... Jag som lever på csn har aldrig haft förmågan att handla klappar utefter min inkomst, utan jag lägger alltid alldeles för många tusenlappar på presenter. Men det är lite så som jag funkar. Jag lägger hellre pengarna på någon annan än mig själv- vilket resulterar i att jag alltså inte köper särskilt mycket grejer till mig själv. Maken är likadan, och nästan värre. Han älskar att ge dyra presenter! Men i år stoppade jag honom faktiskt. Vi har inte råd att lägga lika mycket som förra året, och måste spara ihop lite pengar igen. (Något som har visat sig svårt eftersom vi hela tiden får stora oväntade utgifter titt som tätt..).

Klockan är 9, men jag vaknade vid 6. I natt fick jag faktiskt drygt 5 timmars sömn. Inte på långa vägar tillräckligt, men bättre än 4. Blir så avundsjuk på mannen som bara sover och sover.. Och så klagar han på att han är trött på dagen sen. Mm..... Jag önskar att jag kunde sova lite bättre faktiskt, men det verkar vara en smäll jag får ta. Men jag kommer nog fortsätta gnälla lite här om det, för det är inte jättekul direkt.

Nu måste något stoppas i magen! Hopas ni alla har en bra "dán före dopparedagen"!

Den officiella testdagen

Idag är det alltså ruvardag 13, vecka 4+4, och den officiella testdagen. Jag har nu vetat om graviditeten i drygt en vecka, men det känns mycket längre än så. Trots att jag har uppsatsen som distraherar och som egentligen borde få tiden att gå fortare, så känns det som att tiden sniglar sig fram. Men det är ju till stor del eftersom man tänker så otroligt mycket på allt som kan hända. Oron tar upp mycket energi och tid, men det går sannerligen inte snabbare när man går och ojar sig och nojar. Dock har jag ändå haft tre relativt lugna och något tryggare dagar den här helgen, och det är jag glad för. Fast de har rent fysiskt inte varit lugna eftersom jag har pluggat från tidig morgon till kväll, och sedan tagit tag i alla julförberedelserna som inte hunnits med, men oron har hållit sig lugn åtminstone. Framsteg!!

Testet från min officiella testdag är så fint så! Teststrecket dyker upp redan innan kontrollstrecket, och de är nu lika starka..



Det har trillat in en del tips om det där med kortison och sömn. Tack för det! Tyvärr tar jag redan prednisolon på morgonen, halv 8 varje dag. Men eftersom jag fortfarande tar så pass hög dos som 20mg så antar jag att kroppens sömnmönster påverkas väldigt mycket trots att jag tar dem på morgonen. Det börjar tära ordentligt på kroppen. Jag är ju så fysiskt trött, men huvudet kan liksom inte varva ner. Förstår ni hur jag menar? Jag ligger sömnlös i timmar på kvällen fast jag är dödstrött, och på morgonen eller sena natten vaknar jag och förblir klarvaken.

Nu vet jag givetvis inte om bristen på sömn är boven i dramat eller graviditetshormonerna (eller kombinationen), men jag mår inte särskilt bra i kroppen. Jag känner mig så vansinnigt svag, orkeslös, darrig och yr. Darrigheten och orkeslösheten är riktigt otäck tycker jag. Jag orkar ju knappt lyfta varken armar eller ben, och den där darrigheten känns oavsett om jag står, sitter, eller ligger ner helt avslappnad. Jag vet att det kan bli så av en graviditet, men ändå är det ju lite smått obehagligt att kroppen inte fungerar som vanligt. Just nu känns det lite otryggt att vara den enda i vår lilla familj (mig och maken) med körkort när vi ska flänga hit och dit hela julhelgen. Imorgon börjar det genom att åka till familjen (4,5 mil ) och på julafton blir det ca 10-11mils körning, varav majoriteten blir på sena kvällen. Sedan annandag jul då jag måste hem och plugga igen. När det inte finns någon reserv som kan köra blir jag nervös. Efter bilolyckan i somras har jag extra stor respekt för trafiken, och det känns otryggt att inte må bra och sitta bakom ratten. Vi får ta det som det kommer helt enkelt. Går det inte så finns det säkert alltid en reservplan, även om det är svårt att tänka sig just nu.

Jag försöker att inte tänka på det, men på juldagen så infaller den dag i graviditeten då vi fått våra båda missfall. Julen tas därför emot med skräckblandad förtjusning från mig och maken. Jag går mest på räls och maken är trött och lite låg. Jag har gjort det som absolut måste göras, men inte mer än så, och jag har prioriterat c-uppsatsen framför julmys. En vanlig jul får vi ta ett annat år. Det här blir tyvärr en tid som färgas av underliggande oro- och som jag sagt förut så får det väl vara så. Vi kommer att ha julafton nummer två med makens familj på juldagen, långt hemifrån. Men det ska nog gå bra det med. Det måste det göra helt enkelt!

Idag har jag fått i mig lite mer mat än resten av veckan. Igår gick det hyfsat bra också, men illamåendet är verkligen nyckfullt. Tre tuggor kan gå hur bra som helst, och sen blir jag plötsligt kräkmagad. Nåväl, jag äter vad jag kan och när jag kan. Men kostcirkeln är jag långt ifrån just nu.

Idag är det fjärde advent! Jag hoppas att ni haft en bra dag-före-dagen-före-dopparedagen :) <3

Tankar, plugg och julgransklädnad

Sömnen lyser med sin frånvaro. Jag fick inte ens 4 h i natt. Jag vänder och vrider mig fram och tillbaka i sängen, dödstrött men superstressad i tankarna.. Tänker på uppsatsen, pyret, och allt som måste göras till jul. Jag tror ju att kortisonet har sin lilla del i sömnlösheten, men vad vet jag? Hur som helst är det frustrerande när jag bara haft en natt med mer än 4h sömn på flera veckor.

Kanske vänder det när/om graviditeten känns säkrare. Ännu har man ju svårt att slappna av minsta lilla, även om en del dagar är lättare än andra. De vita dagarna.

Idag har jag spenderat hela dagen 9-17 med att plugga, utan att ens ta en paus. Jag ska försöka hinna med så mycket jag kan imorgon också, för sen åker vi ju bort över jul- och några dagar måste jag ju få ledigt! Har suttit med statistikprogrammet spss som jag aldrig tidigare använt. Youtube och google är därmed mina bästa vänner för att försöka förstå hur jag ska gå till väga för att få fram resultat och analysera datan vi samlat in. Vi har minsann inte gjort det lätt för oss med alla variabler ;)
Det där med låg ambitionsnivå höll inte hela vägen.

På kvällen har vi hursomhelst klätt granen och lyssnat lite på julmusik. Jag kände faktiskt lite julkänsla och det var väldigt skönt eftersom det känns som om jag gått minste om allt julmys hittills. När jag satt där i en fåtölj och studerade maken så slog det mig att det här är "första gången" för oss. Första gången vi får fira jul som gravida, och det är ju faktiskt det vi har önskat oss varje jul i många år. Man kunde ju hoppas att det kunde kännas lite bättre, men jag ska försöka att inte gräma mig allt för mycket över det. Vår rädsla är ju trots allt inte alls konstig och faktiskt rätt befogad. Det är okej att känna som jag gör. Åtminstone tills vi fått något slags bevis på att det kan gå vägen..



Jag ser hur trött min man är. Han brukar ha mycket energi och vara positiv nästan varje dag. Den senaste tiden har han förändrats mycket, och han är verkligen sliten och utmattad. Det är all oro som tär på honom, det är jag helt säker på. Ibland funderar jag nästan på om inte han har tagit över rollen som den mest oroliga av oss båda nu på sista tiden..?! Rollerna i vårt förhållande till varandra ter sig annorlunda i den bemärkelse att han inte orkar finnas där och fånga upp mig, eftersom hans egen ork inte finns. Men vad jag märker då är att jag blivit den som peppar och säger att allt ska gå bra. Så intressant det är egentligen hur människor som lever ihop fungerar. Om den ena rasar så gör inte den andra det i samma utsträckning, för det måste alltid finnas någon som håller skeppet uppe. Vi samsas om bördan. Min underbara älskling, jag hoppas att han finner lite trygghet och kraft snart<3

Varje vit dag är en seger!

Att vakna och se att det inte kommit ut något rosa under natten är en underbar känsla. Jag vill hemskt gärna ha en vit jul- i dubbel bemärkelse.

I natt har jag faktiskt sovit. Första natten på länge. Varje gång jag har vaknat under natten har jag vaknat med handen på magen, över Theodor. Jag har tagit bort handen och lagt den efter sidan, men när jag vaknat har den legat där igen. Ganska mysigt faktiskt. Just nu är det ju faktiskt något litet där inne som försöker tänja ut min livmoder och borra sig in riktigt hår. Jag minns inte om min mensvärk var så skarp som den är nu vid mina första graviditeter. Sånt är svårt att minnas. Så egentligen vet jag bara att det gör väldigt ont nästan hela tiden, och det tyder ju i alla fall på att något händer där inne. Jag ska försöka att ta det med ro och minnas att alla graviditeter kan vara olika.

I övrigt finns en del saker som verkligen visar att kroppen är preggo.
-Illamående! Faaaaasansfullt illamående och svårt att äta överhuvudtaget. Allt bara växer i munnen. Citrusfrukter är egentligen det enda jag är sugen på. (Stackars mage). Värst är kvällar och nätter för mig, men egentligen känner jag av det genom hela dagarna. Det bästa är att ligga ner, men när jag då sätter mig upp är jag nära att kräkas. Första kräket kom i förrgår.
-Yrsel. Nära att svimma när jag reser mig. Och därtill tillkommer en enorm orkeslöshet och darrighet i armar och ben. Fast jag har ju också haft influensa vilket bidrar till den svaga kroppen. Jag har svårt att orka lyfta mina armar och ben, och att gå i trappor är en plåga- benen viker sig.
-Förändrad smak. Päronmer smakade metall och potatismoset jag tvingade i mig igår smakade helt annorlunda. Spännande värre :)
-Foglossning. Den är inte så skarp som första dagarna, men jag känner ju inte efter så noga längre. Men den är ändå ständigt där och blev exempelvis värre av att gå till skolan och sjukhuset igår.
-Mensvärk och ryckiga tarmar, intensivt och skarpt. Detta är viktigt!!! Mensvärken och rycken/kramperna i livmoder och tarmar har fortsatt sedan i söndags. Anledningen till att det är viktigt är att jag var livrädd över just den känslan när det också kom blod eftersom det var så som det hade varit under mina missfall. Men nu har det fortsatt utan blod, och det ger mig hopp om att smärtan inte var kopplad till just blödningen. Det går att välja att se det så, och därför gör jag det eftersom det får mig att känna mig tryggare.

Just nu tänker jag njuta av att jag är gravid och att oron för en stund har minskat. Det förtjänar jag. Det är många som peppar mig och hoppas för oss. Både här på bloggen och privat. Aldrig har vi varit såhär öppna med vad som försiggår, och det är kanske bra för vi får mycket inputs om hur vanliga blödningar är vid graviditeter. Min vän som bor alldeles för långt bort har frågat varje dag om hur det går för oss. Hon firar varje dag jag har som gravid, och det gör mig så glad. Helt rätt inställning! Så nu gör jag precis det- jag firar att inget tokigt har hänt än, och att jag fortfarande är gravid! Och hopp finns det gott om. Det kan ju faktiskt bli så att vi får uppleva den bästa sommaren i våra liv 2014...<3 Theodor är nog här för att stanna den här gången..

Stegrande test, men fortfarande rosa

Om man bara skulle gå efter graviditetstestens stegring så skulle man tolka det som att allt är normalt hittills. Testen är tagna RD5, RD7, RD8 och längst till vänster tog jag idag på RD 10. (Shit, har jag inte kommit längre än ruvardag 10?!?!?!) Testen stegrar alltså fint. Önskar att det var en garanti, men det har sett likadant ut även de första två gångerna. Det är bara att hoppas på det bästa..


Blödningen i söndags och måndags får tankarna att gå bärsärkargång. Igår kväll började lutinusresterna vara kritvita igen och ni förstår säkert glädjen varje gång jag inte kunde se något spår av blod. Idag när jag kom hem från ett seminarium i skolan kunde jag dock se att det återigen är rosafärgat... Suck... Inte över än alltså? Jag önskar att jag kunde förutspå utgången..

Jag slank in på kliniken och pratade lite med en barnmorska eftersom jag ändå hade tid hos kuratorn i närheten. Det finns ju inget att göra, och inget att se än, så jag måste bara snällt avvakta och hoppas på det bästa. Även om vi skulle kunna se att det beror på känsliga slemhinnor så kan ju allt förändras dagen därpå. På pappret är jag ju inte gravid förrän min testdag varit, (TD på söndag), och egentligen inte ens då. Nä, för att räknas som gravid på riktigt så måste ett hjärta ha synts på VUL. Innan dess kallar man det klinisk graviditet "på pappret". Lite frustrerande kan man tycka.

Hur som helst finns inget annat att göra än att hoppas och vänta. Jag är tacksam över stegringen på testen, illamåendet som gav mig första kräkningen igår, och foglossningen. För då känner jag åtminstone att jag är gravid. Den skarpa mensvärken är jag inte fullt lika tacksam för eftersom den skrämmer mig lika mycket som den skulle kunna glädja mig. Växtvärk/mensvärk är ju hemskt vanligt vid graviditet, men också lite läskig när den kommer i samband med blod.

Jag är såå trött, men lyckas inte sova. Har kanske snittat på 4h per natt och då vaknar jag ständigt. Springer på toa, äter lite äpple, och vänder och vrider på mig. I natt blev det nog inte ens 4h. Det är riktigt frustrerande!! Men kanske inte helt konstigt under dessa omständigheter. Dessutom vet jag att prednisolonet kan ha en negativ inverkan på sömnen eftersom kortisonet efterliknar kroppens egna stresshormon, och just stresshormon lär jag ha extremt högt påslag av just nu.

Livet står liksom stilla. Allt här hemma har stannat upp. Julgranen står i vardagsrummet men är inte klädd. Inga klappar är inslagna, och lägenheten är ostädad. Den tid som jag orkar ta mig samman ägnar jag åt uppsatsen, och resten av tiden går åt till all oro. Så får det vara. Jular kommer det fler av. Fast det känns tungt att den mest underbara högtiden på året förgås av oro. Jag som ÄLSKAR julen..

Enligt babytickern är jag i v.4+1 idag. Väldans tidigt... Om jag fick önska mig en sak i julklapp så är det en snabbspolning fram till v.8 då man får veta om det börjat ticka ett litet hjärta där inne. Eller nä, en snabbspolning mitten av graviditeten skulle sitta ännu finare.

Tack ännu en gång för ert oändliga stöd och pepp<3

Än finns det hopp kvar..

Det går inte att förklara med ord hur fruktansvärda gårdagen och natten dessförinnan varit. De hamnar utan tvekan på top 20 över de värsta dagarna i mitt liv, och jag är säker på att maken instämmer till fullo.

Hela dagen kom det ut mörkt, blod tillsammans med lutinusrester. Ibland rosa, men oftast mörkt och gammalt, och alldeles för stor mängd för att det skulle kännas okej. Jag hade även mensvärk från helvetet och det kändes hela tiden som att det, vilken sekund som helst, skulle börja forsa blod. Varje halvtimma eller timma gick jag skräckslagen på toaletten för att se hur det artat sig. Det kändes som om hjärtat skulle stanna varje gång jag drog ner byxorna.

Vid middagstid kom det även ut små, millimeterstora, klumpar som måste varit koagulerat blod. Jag kunde där i stundens hetta inte förmå mig att förstå om det var koagulerade klumpar eller små delar av slemhinna, men jag var ändå på det klara med att det inte var tillräckligt stora klumpar för att vara "själva missfallsklumparna". De är helt annorlunda och väldigt tydliga- enligt tidigare erfarenheter. Men de var ändå skäl nog för att drabbas av ytterligare panik eftersom jag känner igen fenomenet sedan gångerna innan då det kommit likadana klumpar innan det klarröda och rikliga blodet börjar forsa.

Blodet höll alltså i sig hela dagen och ni kan säkert förstå hur skräckslagna vi varit. Hela dagen satt vi i vardagsrummet i soffan och fotöljen och stirrade rakt ut i rummet med tomma och rödgråtna ögon. Ibland grät vi, och ibland pratade vi om hur fruktansvärt skräckslagna vi var. Ibland satte vi på en serie eller film på tv för att försöka distrahera tankarna i några minuter, men mest av allt satt vi bara i tystnad och höll om varandra. Fullständigt inbäddade i ett vakuum.

Att slitas mellan hopp och total förtvivlan på det där sättet är helt fruktansvärt. Hela tiden kändes det som att vi bara väntade på att missfallet skulle komma igång, för allt annat kändes i det där läget otänkbart, även om vi fortfarande hade förtvivlat stora förhoppningar om att blodet skulle sluta.

Sent igår kväll började lutinuskladdet som kom ut bli allt mer vitt, eller åtminstone svagt ljusrosa till färgen. Runt livmodertappen fanns då mest brunt blod, så jag kunde dra slutsatsen att blödningen förhoppningsvis hade avtagit och att det som fortsatte komma ut var gamla rester. Det hade också slutat komma blod på pappret när jag torkade mig och det kändes som den absolut största och viktigaste tänkbara förbättringen.

Idag är lutinuskladdet svagt rosa, men inget blod syns när jag torkar mig. Vi tar fortfarande minut för minut, och timma för timma. Skräcken är total, men vi har inte gett upp hoppet än. Att dra ner byxorna inne på toaletten är fortfarande en obeskrivlig plåga, och minsta lilla kramp i livmodern och känsla av att det rinner nertill får pulsen att öka och paniken att komma. Det är ännu inte kört för oss, men att slappna av är en omöjlighet i detta läge. Idag är jag ensam hemma. Det hade jag aldrig klarat igår, men idag förmår jag mig att hantera rädslan på ett annat sätt. Detta till trots kände jag hur en begynnande panikattack var påväg när jag låg kvar i sängen på morgonen och försökte somna om. Jag kunde helt enkelt inte få luft, men lugnade ner mig. Det blev aldrig någon panikattack.

Min man sa en sak idag som speglar vad vi båda tänker på ett bra sätt. Ungefär såhär:
"Det här är så svårt, för just nu är du ju faktiskt gravid. Men allt man kan tänka i samband med den meningen är 'Ja ja', NU ja. Men sen kommer du ju att....."
Ja det kanske inte var så lätt att förstå när jag skrev det såhär. Men kontentan är alltså att vi inte lyckas tänka att jag faktiskt är gravid nu utan att samtidigt tänka att det är ett tillfälligt tillstånd som snart kommer att vara över igen. Vi är så rädda, och kan inte glädjas.

Era varma och stöttande kommentarer betyder mer för mig än vad jag kan beskriva <3 Tänk att ni är så många som hoppas för oss och som tänker på oss. Sen är det så skönt att få förståelse för rädslan av er som upplevt liknande situationer med missfall i bagaget, även om jag givetvis inte önskar någon att gå samma öde till mötes. Och det är skönt att höra om er som haft blödningar där det gått bra till slut...
Jag vill ösa ur mig kärlek till var och en av er, men eftersom krafterna tryter just nu så gör jag det till er alla samtidigt istället för att svara på era individuella kommentarer. Just nu får det vara så. Men ni ska veta att ni är ett oändligt stöd, och jag hoppas att ni inte försvinner- för det här ser ut att bli en tuff tid för oss. Varenda ord kryper in i mitt hjärta<3

En minut i taget. En timme i taget. En dag i taget. Ännu vågar vi inte andas ut, och jag är nästan rädd för att posta det här inlägget för att allt kan ha vänts upp och ner om bara några minuter. En minut i taget. Men ännu är det inte över.....

Fortfarande rött... Så vi väntar..

Hemska jävla natt... Några få timmars sömn emellan de otaliga toalettbesöken. Imorse när jag skulle ta en ny lutinus hade det under de få timmar jag sov i natt forsat ut massor med rödfärgad lutinus i trosskyddet. Mer mörkrött än färskt, och lite slemmigt när jag torkade med papper. När jag bökar runt med lutinusstaven omkring livmodertappen finns massor av rödfärgat kladd. De senaste 4 h har inget mer kommit ut, men det känns mest som en tillfällighet.

Det ser allt utom ljust ut... Livmodern och tarmarna rycker krampaktigt, ryggen värker och jag är ständigt kissnödig- precis som när jag haft mina två missfall.

Jag förhandlar med Gud. Ber. Pratar med magen, med Theodor. Jag upprepar mantrat "gravid i v.38 i sommar, och jag har klänning", efter att en läsare drömt om att jag skulle på ultraljud och skulle få en pojke i sommar...(Det var det enda som kunde lugna mig igår- så varma tack till dig som berättade om din dröm). Jag går händelserna i förväg och sörjer, och samtidigt hoppas jag så mycket att det känns som jag går sönder inifrån.

Jag står maktlös och kan bara vänta. Vänta vänta vänta. Ovissheten och oron tar kol på både mig och maken. Han ligger bredvid mig i sängen, tätt tätt intill mig hela tiden. Han har stannar hemma från jobbet och det är jag glad för. Den sorg och rädsla jag ser i hans ögon är bland det värsta man kan se hos den man älskar mest av allt i världen, och jag vill bara kunna lugna honom. Men det kan jag inte.

Vi väntar... Troligen på missfall.. Om inte Gud lyssnar på mina böner. Och på er som hjälper oss att hoppas på det bästa<3

Väntar missfall...?

Jag vet inte riktigt hur jag ska överleva det här.. Lutinuskladdet är blodfärgat. Rosarött. Jag har ont i ryggen och en sjuhelvetes mensvärk. Och nu har det börjat rumla runt i tarmarna och krampa precis som tidigare missfall.....

Jag orkar bara inte det här.....

Tredje adventsmys och skrämselskott

Dagen har till stor del bestått av ganska skönt lunk, fram till kvällen då jag blev så rädd att jag nära på började gråta inne i biosalongen. Men en sak i taget.

Vi har pysslat med våra tackkort från bröllopet. (Bättre sent än aldrig). Tyvärr hade alla klistrat ihop sig och har gått sönder rätt mycket... Så mycket fick man alltså för att använda sin kreativitet och göra 75 kort för hand. I övrigt har vi mest myst framför "the Office", men även bakning av saffransmuffins och pepparkaksmuffins har hunnits med. På kvällen var bio inplanerad ihop med ett gäng vänner. Jag kände mig egentligen inte alls i skick att gå dit efter den här veckans feberpärs, och en hormonell huvudvärk som är helt överväldigande, men biljetterna var bokade sedan länge så det var bara att palla sig iväg.

Filmen var nästan tre timmar, och inte riktigt min smak, men det var inte filmen som upptog mina tankar. Halvvägs in i filmen började det krampa enormt i livmodern. Jag ryckte till hela tiden och kippade efter andan. Tårar började bränna bakom ögonlocken och jag kände hur rädslan sköljde över mig. Blöder jag? Logiken fick ta över. Vad kan jag göra? Rusa förbi alla i salongen för att dyka in på toa? Nej, jag sitter i mitten, det är omöjligt. Jag kunde inte göra annat än att vänta ut tiden och försöka lugna mig själv. Mensvärk är normalt, det har du haft hela tiden. När filmen äntligen var slut och jag ställde mig upp kände jag givetvis hur det rann något varmt. Rusade skräckslagen till toan och kunde andas ut igen... Lutinuskladd...

Jag blir så ledsen på själva situationen och att det troligtvis är såhär våra dagar kommer att fortskrida. Fylld av oro och skräckscenarion på näthinnan. Så vill vi inte ha det! Vi vill inte leva i rädsla, men har så svårt att släppa den. Vi pratar mycket om det, och det är bra. Både jag och mannen har insett att vi inte räcker till på tu man hand längre, utan vi behöver stöd utifrån för att inte förgås i oron. Våra mödrar vet därför redan om det positiva testet... Jag berättar mer en annan dag.

Nu ska jag besegra graviditetsillamåendet genom lite sömn.

Tack för alla gratulationer<3 Er positivitet är ovärderlig <3

Jodå, det blev plus <3 RD 5..

Strecken på testen imorse var ju knappt synbara, men jag tänkte att det faktiskt kunde hänt saker under dagen. Det hade det! Efter att inte ha kissat på fyra-fem timmar tog jag ett nytt test, och där fanns ingen tvekan längre. Då kändes det som att det var dags för ett clearblue digitalt test.




Svart på vitt, jag har faktiskt inte inbillat mig, och foglossningen berodde på rätt sak.Tänk va sjukt att kunna se detta redan fem dagar efter återföringen! Det trodde jag aldrig skulle vara möjligt.

Vi har svårt att glädjas fullt ut. Kanske ligger vi på tre i en femgradig skala. Det är svårt att tro att den här lilla kommer stanna, och att man inte bara har den till låns efter två missfall. Så därför ter sig glädjen på ett annat sätt än tidigare. MEN, (och detta men är viktigt), denna gång har jag tilläggsmediciner som jag inte haft tidigare. Så jag gör ju ändå något annorlunda.. Prednisolon och trombyl kan ju vara min räddning.

Stanna Theodor, stanna.... Snälla älskling<3

Busigt värre med tjuvtest på ruvardag 5

Att testa på ruvardag 5 är väl egentligen inte det smartaste man kan göra eftersom svaret kan vara missvisande. Det är så pass tidigt att hcg-hormonerna sällan hunnit bli starka nog att kunna synas på ett test, och därför är det lätt att man kan bli besviken i onödan. Men det kliade i mina fingrar, ock klockan 6.00 imorse kunde jag inte hålla mig längre (i dubbel bemärkelse) efter att ha legat sömnlös och kissnödig i mer än en timma. Det var helt enkelt omöjligt att sova i natt. Jag väckte karln min och slank in i badrummet.

Vad visade testet då undrar ni säkert? Hm, jag vet faktiskt inte vad jag ska svara. Vid första anblicken en solklart negativt test, men när man vinklade testet i ljuset kunde man se en väldigt svag skugga jämte teststrecket. Hm... Det är ju något där, sa både mannen och jag, fullkomligt övertygade. Och min man är vanligtvis väldigt skeptisk till graviditetstest ska jag tillägga. Vi doppar ett till av testlagrets blåa graviditetstest, tänkte jag och körde ner både en likadan och en annan sticka från testlagret som jag aldrig använt tidigare i urinkoppen. Även på nummer två visade testlagrets blå test en svag skugga. Den andra stickan är ytterst tveksam. Strecket man eventuellt kan utläsa på det känns mer som ett hysteriskt och desperat försök att se något som inte finns. Alltså inte synbar!

Men jag tänker såhär. Det är ju inte skrivet i sten, men jag tror att det där var antydan till positiva test. Sammantaget med känslan i kroppen så drar jag slutsatsen att vi borde kunna se starkare streck imorgon eller dagen därpå. Vi är försiktiga med att uttala oss om det ena eller andra här hemma. Skräcken är tyvärr större en någonsin och hoppet att det här lilla livet ska stanna hos oss är väldigt lågt. Vi får ta en dag i taget. Först ett säkert positivt test. Sen kan vi fokusera på att överleva längre än missfallsdagen vi upplevt två gånger. Ett steg i taget.

Jag ska försöka att inte ta ut något i förskott. Det finns ju alltid chans att strecken inte blir starkare. Men oj så svårt det är.

Tiden går långsamt- ruvardag 4

Ruvartiden går extremt långsamt... Visst blir det värre när jag är sjuk och därav har massor av tid att tänka och känna efter, men jag tror att det hade känts långsamt oavsett om jag suttit med uppsatsen ifrån morgon till kväll. Den här luciadagen har jag mestadels suttit och googlat på symptom, icke-symptom, gravidkläder och ivfbloggar- helt utan minsta nytta eftersom jag inte får några bra svar givetvis. (Bortsett från bloggarna som jag givetvis gillar att läsa) ;)

Jag vågar knappt säga vad jag tror, men jag har en god magkänsla. Att skriva det känns läskigt och utelämnande för jag är rädd att jinxa min tur (även om logiken i hjärnan säger att det inte funkar så eftersom man inte kan tänka fel sak och därmed ändra utfallet). Men jag känner vad jag känner och jag skulle vara en hycklare om jag skrev något annat. Magen bubblar ständigt och livmodern krampar ganska ofta. Menssmärtan sitter liksom över livmodertrakten, och inte direkt omkring äggstockarna, vilket brukar vara normalfall när mens är på gång. Mest tydligt är dock fogarna. Det strålar ständigt ut en ilande smärta från min ömma punkt i höger skinka ner i benet och upp i bäckenet. Idag har det även känts på vänster sida och framsidorna. Jag har alltså redan känningar av foglossning igen, och det var mitt tydligaste och tidigaste tecken på graviditet förra gången. Om foglossningen nu skulle beror på östrogenet/progesteronet som jag tar, och att mensen är på gång så kommer det att bli en smäll av oanade höjder. För som ni säkert förstår så har jag svårt att se ett sådant scenario framför mig när jag redan känner så stark påverkan på bäckenet. Jag kan tänka mig att det finns en och en annan läsare som just nu sitter och fnyser framför datorn med tanken "foglossning kan man omöjligt få så tidigt". Men tyvärr är det inte riktigt så eftersom foglossning beror på hormoner, och alla påverkas på olika sätt av hormoner. Sjukgymnasten bekräftade foglossningen vid första graviditeten (redan i v.5), och känslan är densamma nu. Dock håller jag med om att det är konstigt att man kan känna den så tidigt när man inte har ett barn sedan tidigare utan bara två tidiga missfall. Men på vilka plan är min kropp normal liksom?

Magkänslan säger att den lilla har borrat sig fast. Men rädslan stänger man inte av så lätt. Tänk om jag har helt sjukt fel... Tänk om jag vill det så mycket att jag är skengravid? Det vore ju inte första gången..

Kanske blir det ett ultratidigt tjuvtest imorgon bitti. Det är så tidigt att jag lätt kan luras av ett felaktigt resultat, men jag har svårt att hålla mig ifrån testen som ligger på badrumshyllan. Att jag sedan beställt hem en hel hög från testlagret gör ju att jag kan slösa utan dåligt samvete. De är ju ändå betalda. Jag har bearbetat maken väldigt mycket för att han ska gå med på att testa imorgon, och jag tror att jag äntligen fått ett ja. Om inte så testar vi söndag morgon.

Snälla ni, håll era tummar för oss!!! <3 Jag vet att ni är många som läser, och ibland trillar kommentarerna in väldigt ofta. Det är sååååå roligt att höra vad ni har att säga, och vilka ni är som läser om mitt liv!!! Andra tider gapar de glesare, men det förstår jag givetvis också. Jag orkar själv inte kommentera varje inlägg hos bloggarna jag följer. Men lämna gärna ett litet avtryck ibland när du varit inne och läst, för det ger mig verkligen en guldkant på tillvaron. :)

Drömde att jag plussade..

Ytterligare en natt med febriga drömmar och intensiva tankar innan jag lyckades somna..
Men i natt drömde jag att jag plussade. Jag fick ett stort fint och tydligt andra streck på stickan, och det kändes så himla bra. Jag önskar med hela mitt väsen att det var en sanndröm...

Det är alldeles för tidigt för att testa och få ett rättvisande svar nu på ruvardag 4, men det kliar i fingrarna. Jag vill ju veta nu nu nu...

Tack för alla "krya på mig"-hälsningar. :)

Snabb uppdatering, ruvardag 3

Här blir det en ytterst kort uppdatering för jag har fortfarande influensa och är helt däckad... Igår värkte kroppen så mycket att jag började gråta av förtvivlan. Jag mår lika kasst idag, och jag har knappt styrka att stå på benen. Har varit nära att svimma ett par gånger, och har därför mer eller mindre låtit bli att lämna soffan mer än vid toabesök. Maken är också hemma, sjuk, och det har känts väldigt skönt med sällskapet.

Det hela känns väldigt frustrerande, för samtidigt som jag är influensasjuk så går jag och känner efter hela tiden om jag känner något annorlunda som beror på ruvningen. Givetvis är det helt omöjligt att veta vad som är vad när jag har så ont i kroppen av andra skäl, men ändå funderar man ju. Det är så sjukt tidigt, men jag känner tydligt av fogarna på höger baksida. Om det nu är influensavärk (alltså bara ledvärk) eller för att jag äter östrogen och progesteron, eller att den lilla har fäst är omöjligt att veta. Man blir rädd för att hoppas för mycket, och ska man lita på statistik så borde jag inte lyckas bli gravid den här gången. I övrigt så rumlar det ständigt i magen (gasig och kluckande), och mensvärk kommer och går. På kvällarna mår jag illa. Det brukar jag göra av progesteronet... Brösten är helt normala so far..

25mg prednisolon har jag tagit varje dag från FET och de här tre ruvardagarna. Inte konstigt att jag är sjuk.. Imorgon tänker jag sänka till 20mg i några dagar och sen kanske sänka ytterligare. Vill fanimej bli frisk nu!!!!!!! Tack.. Hur har ni som ätit prednisolon gjort med sänkning?

Lilla Theodor, jag hoppas du fastnat, och att du inte missgynnas av att jag är sjuk.



(Bilden är på den fina kyrkan min granne byggt till mig när jag var pytteliten.. Den står uppe varje jul och bringar julstämning i sovrummet).

Ruvardag 1, (7e försöket, fast 3e ruvningen)

Första ruvardagen avklarad, och jag mår ungefär som man gör när man har influensa. Har feber, ont i hela kroppen och är ju som sagt vrålförkyld.. Tänker att det kanske inte är vanlig förkylning trots allt utan influensa. Antingen det, eller så är det pga ruvningen. Bra fråga... Oavsett kan det vara både bra och dåligt. I magen rumlar det ständigt och jag har kraftig mensvärk. Mår även väldigt illa och känner en överväldigande eftermiddagströtthet av progesteronet.

Var hur som helst i skolan på förmiddagen, men på eftermiddagen däckade jag i soffan framför en film jämte min sjuka (alltså fysiskt sjuka) make, för då hade feberkänslan tilltagit. Och just nu måste jag ta extra väl hand om mig själv. Det kanske inte låter så när jag går till skolan, men tyvärr mådde jag inte fullt så dåligt i morse när jag valde att åka, och föreläsningen var väldigt viktig för oss. Så när jag kände att jag behövde åka hem och vila så gjorde jag det.

Sen har jag trasslat med excel nu på kvällen för att lära mig hur vi ska analysera resultatet ifrån enkäterna vi samlar in till uppsatsen. Jag blir lite nördigt entusiastisk när jag förstår hur man ska göra, men lika frustrerad blir jag när formlerna inte gör som jag vill. Eller, det är väl det jag försöker intala mig, för inte kan det ju rimligtvis vara jag som gör fel ;) Sen när jag slagit ihop datorn blev jag givetvis sådär galet ruvarnojig och bannade mig själv för att jag suttit med den varma laptopen i knät i 4h. Och lika nojig var jag över att behöva bära så tung väska och påse till skolan. Suck, man blir ju fullständigt knäpp på sig själv när man (jag) ruvar. Då tycker man plötsligt att allt normalt är riskabelt.

Första dagen avklarad... Många dagar kvar... Och någon sömn lär det inte bli för våran granne (som vi startat krig med) spelar hysteriskt hög musik... Jag som verkligen behöver min sömn nu.

Ruvare igen!

En blastocyst av fin kvalitet har flyttat in i min livmoder. De behövde bara tina upp ett embryo ur frysen, vilket kändes riktigt skönt att höra!

Maken säger att det är Theodor, fortfarande. Det har alltid varit Theodor som varit "utvecklingsnamnet" för honom. Så vi säger väl så- Theodor har flyttat tillbaka! Och den här gången ska han/hon/hen minsann stanna.

Otursförföljda? Men imorgon är det dag för FET!

Jag och maken har kommit in i ett flow fyllt av elektronik som pajar, och saker hemma som går sönder. Min laptop började strula förra veckan genom att inte ladda batteriet. Jag beställde hem ett nytt batteri, men inser efter helgens testande att det var ett mer allvarligt fel än så, för det funkar fortfarande inte. Den får ström när adaptern är i, men batteriet laddas inte. Det är ju lite läskigt eftersom jag behöver den dagligen nu när jag skriver uppsats. Det är bara att hoppas på det bästa- det vill säga att den lever ett tag till. Värre blev det när maken dator pajade helt och hållet igår. Den har krånglat länge och han har gjort omformatering efter omformatering, men nu hade den verkligen gett upp. Han skruvade isär den för att rengöra fläkten som varit överhettad, och efter den lilla resan så startar inte ens datorn. Suck.... En ny laptop var varken vad vi prioterade eller har råd med just nu.

Förra månaden pajade ju nämligen vår TV, helt oväntat, och då rök 5000kr, hux flux. Månaden innan det hade vi fortfarande fotografen från bröllopet att betala. Nu är det julklappar som handlats in/ska handlas in, kostnader för resor till gynekolog i Stockholm och ett 100-tal tackkort från bröllopet som ska skickas ut. Pengar pengar pengar... De bara flyger iväg. Saken är den att vi klarar oss ju givetvis, och har en viss marginal för utgifter som sådana, trots att vi bara har en heltidslön och en csn. Men eftersom bröllopet, bröllopsresan och min tid utan inkomst åt upp majoriteten av vårt sparkapital så är det praktiskt taget omöjligt att få ihop en hög igen när vi hela tiden får punga ut så stora utgifter. Jag är en "spara". Minns ni "spara" och "slösa"? Jag har alltid varit en "spara" och har trots låga inkomster genom hela livet lyckats ha sparkonton i reserv. Nu gapar det lite väl tomt, och jag gillar verkligen inte att känna stress över ekonomin...

Nåväl- det tar inte slut med otur där. Hela helgen har vi haft stopp i toaletten, och idag började avloppsvatten läcka upp ur golvbrunnen vid badkaret när vatten spolas i handfatet eller hälls ner i toaletten med hink. I fredags var hyresvärdarna här och gjorde vad som enligt dem var "att fixa stoppet". Efter en ny spolning var det dock samma sak igen, så från och till hela den här helgen har man fått stå med toalettvatten över hela armarna och avloppsrensare i högsta hugg. Det blir till att ringa hyresvärdarna asap imorgon bitti.

Igår hade vi dock en toppendag, jag och mannen. Vi åt frukostbuffé på ett café, julklappshandlade, pysslade med tackkort/julkort och var spontana och mysiga från morgon till kväll. En perfekt dag!! Den här dagen har också varit mysig, med adventsfrukost på sängen och mer pyssel och kvalitetstid. Men irritation över dator, avlopp och pengabristen lägger emellanåt en sorti på stämningen. Det är tur att vi försökt gjort dagen så bra vi kan i alla fall genom att lyssna på julmusik, spenderat tid med varandra trots att vi gjort olika saker, och nu på kvällen ser vi en film tillsammans (även om vi båda är något okoncentrerade och sitter med annat samtidigt).

Imorgon är det FET. Jag är fortfarande väldigt förkyld eftersom det inte alls har förbättrats under helgen, men hoppas att det inte påverkar återföringen negativt. Jag är positiv, men också rädd såklart. Maken är väldigt rädd - mer rädd än positiv, vilket inte alls är likt honom. Det senaste missfallet tog otroligt hårt på honom och påverkar verkligen hans annars positiva inställning till behandlingarna. Nu är det ju trots allt sjunde försöket för oss. Jag vet inte varför jag själv har så bra inställning till att göra ett till försök nu, men något är det som känns tryggt i magen. Jag försöker givetvis också lura mig själv att tänka mer positivt än vad jag gör automatiskt.

Jag tänker såhär. Om vi nu är otursförföljda med ekonomi, elektronik och hushållsgrejer så måste det ju ge oss tur i något annat. Så om jag får välja så lägger jag alltså all vår tur som finns kvar innan årets slut vid den här frysåterföringen och tiden därefter. Imorgon och de kommande veckorna gäller det!

Wish me luck! Jag kan behöva ett par tummar här och där.

Lugn i det ostrukturerade kaoset

Tröttheten av förkylningen och progesteronet är ett faktum. På eftermiddagen slumrade jag i soffan, efter att ha pluggat från 7 fram till lunch. Skönt!

Jag har varit ensam med mina tankar hela dagen och har pendlat mellan hopp inför behandlingen, och ett ostrukturerat kaos av tankar gällande hur vi hanterar om våra frysta embryon inte vill fastna. Mina googlingar har hoppat friskt mellan adoptionsförmedlingarna, trådar på familjeliv och embryodonation i Riga-Lettland eller Brno-Tjeckien. Jag försöker att hitta en struktur i kaoset. Vilka länder skulle passa oss bäst? Hur länge skulle vi få vänta? Osv.. Kan embryoadoption passa oss bättre när det ändå finns en äggproblematik? Jag gör reservplaner för att inte känna mig fullt så utelämnad till ödet som jag ändå är. Mitt i röran hittar jag ett lugn. Det är ännu inte för sent. Det må gå minst 4 år tills vi kan hämta hem ett barn, men ett barn kommer vi få. Så är det bara. Den tryggheten har inte alla möjligheten att känna, och det gör mig väldigt ödmjuk inför livet.

När jag läste om fertilitetsresas blödning idag kom jag genast tillbaka till missfallen och de hemska minnen man bär med sig. Tårarna bara forsade och för en liten stund kändes livet förtvivlat tufft. Varför ska det vara så jäkla svårt att producera ett barn?! Jag vill aldrig behöva gå igenom det igen, och jag hoppas innerligt att fertilitetsresa slipper- att hennes blödning försvinner! Alla mina tummar är hos henne idag och i helgen <3

Maken min är på företagsfest idag och det är kaos på vägarna. Jag gillar inte att han ska sitta på en buss mitt i natten på dessa hemska vägar. Ringde honom för att säga godnatt, och då lät han helt lamslagen. Han hade precis fått veta att en vän/bekant till honom dött idag efter en frontalkrock med bilen. Han var bara 24 år gammal.. Hjärtat slog hela tiden, men han hade blivit hjärndöd, så läkarna ansåg att det inte fanns något att göra. Ja, vad säger man? Det finns inga ord... Livet är så orättvist, och det kan ta slut på en sekund. Jag kände inte personen själv, men ändå rann det tårar ner för kinden när mannen berättade. Tänk hur livet nu har förändrats för hans sambo, hans vänner och familj. Jag blir illamående bara av tanken.
Ni förstår säkert att det inte lugnade min oro över att mannen ska sitta och skava hem i den där timmeslånga bussresan efter midnatt?

FET närmar sig med stormsteg. Det är bara tre dagar kvar! Det ska gå vägen. Det måste det. Positiva tankar!

Krig med grannen

Vi har en rätt jobbig granne under oss. Allt för ofta startar han hög musik efter 22-23 på kvällen och håller oss sömnlösa. Det är så pass högt att vi kan sjunga med i låtarna, och det är ytterst frustrerande och irriterande med hög upptempo-musik när man själv måste sova. Jag har försökt med öronproppar och dubbla täcken över öronen, men det hjälper inte för det låter högt ändå. Hopplöst! Så igår rann ilskan över och vi stampade ett par gånger i golvet (utan resultat), och satte upp en lapp i trappen där vi bad personen att tänka på att denne håller grannarna vakna. (Anledningen till lappen var att vi inte var 100% säkra på att det var under oss som musiken kommer ifrån eftersom ljudet har en förmåga att sprida sig genom väggarna.) Imorse fanns ett riktigt argt svar om hur låg nivå det var att sätta upp lapp och att stampa i golvet. Han tyckte vi skulle ringa på nästa gång och få komma in och höra hur lågt det faktiskt är. Jamen tjena, lågt... Är musiken låg så ska inte grannarna kunna sjunga med och ligga sömnlösa trots öronproppar. Längtar extra mycket efter hus just nu.. Så nu har vi väl startat ett krig antar jag. Fast det var ändå grannen som började genom att köra dunkadunka tidiga morgnar och sena kvällar. Var finns respekten i det liksom? Less på att bo i lägenhet!

Har sovit ungefär 4 h i natt. Först var det omöjligt att somna på grund av musiken, och sen har jag ständigt vaknat av förkylningen. Den är hemskt jobbig nu... En halvtimme får jag andas efter nässpray, sen är det kört igen, och halsen hostar jag sönder. Har varit uppe sen 4 och är bara allmänt less på livet. Eller ja, jag är inte less på livet, men tycker att det känns så sjukt surt att vara sjuk igen när jag inte har minsta lilla möjlighet att ta en sjukdag. Uppsatstiden rusar fram och någon paus går inte. Suck pust stön. Gnäll gnäll gnäll.

Gynbesöket och ett kärt återseende

Alltså ni anar inte hur mycket ert stöd betyder för mig. Bara era kommentarer om att förkylning snarare kan vara positivt lyfte upp mig massor. Jag vill skicka ut slängkyssar till er alla som peppar mig, hjälper och håller era tummar. Tack! Fortsätt så. Jag gör mitt bästa att peppa och stötta tillbaka.

Besöket hos privata gyn i Sthlm kändes ganska onödigt. I stort sett fick jag provsvaren på blodkoagulationen som såg fina ut, och ett VUL konstaterade typ samma sak som i måndags- det vill säga att det ser helt normalt ut inuti. Var blödningen kommer ifrån kunde hon inte se, så alltså är det ju "mensvägen" eller vad man nu ska kalla det. Det är väl inte direkt guld. Ska ringa kliniken imorgon tror jag, bara för att fråga hur de tycker. Hoppas vi kan köra ändå. Jo, det måste bli så. Är det upp till mig så kör vi på. Slemhinnan var ju 9-10mm idag och det är perfekt för ET!

Att kuska med tåg till Stockholm bara för att få ett papper på provsvar hon lika gärna kunde skickat med posten kändes sådär, men nu är det gjort i alla fall. Hon fick kolla på mina tidigare tagna prover och kopierade mina journaler. Jag frågade om de resterande immunologiska proverna och fick svaret på varför man helst inte tar dem på folk. De kostar mellan 600-1800kr per styck, och det har jag ingen lust att hala upp ur egen ficka. Nu har jag ju ändå fått medicin för att sänka immunförsvaret, så provernas resultat känns mindre relevanta. Får jag däremot ett till missfall så kommer jag att kräva dessa prover i min hemstad. Innan jag gav mig ut i snöstormen igen bad hon mig att maila in resultatet efter behandlingen och önskade mig en GOD jul. Hon sa att ingen utåt sett kunde ana att något var "fel på mig". Nej, så är det nog oftast. Jag döljer det oftast bra!

Den här gynekologen är väldigt speciell. Virrig, överallt och ingenstans och vansinnigt ostrukturerad. Vet inte var hon är ifrån, men hon har en annan medicinsk skolning där man ofta avbryter och sällan låter patienten prata till punkt. Det sa hon till och med själv idag, och menade att det ofta leder till missförstånd. Jag skulle inte känna mig trygg att bara besöka henne och ingen annan, men för att få medicinerna känns det ok. Jag har ju min trygga punkt på kliniken där jag gör alla behandlingar, och där finns underbara rödhåriga dr.A som är otroligt mån om mig och min man. Sist jag var hos dr.A (i måndags) pratade vi ju till och med om medicinerna jag fått på annat håll, och hon var sitt vanliga glada jag. Hon lade ingen värdering i det faktum att jag gick emot deras rekommendationer utan var snarare glad att jag hade berättat det för dem. Men visst tänker man på hur det skulle bli om vi till slut var tvungna, eller valde, att söka oss utomlands för att göra embryoadoption. Då skulle jag inte kunna få hjälp på min klinik och därmed inte ha min fasta punkt kvar. Nåväl, det är en senare fråga. Förhoppningsvis slipper vi! För det här ska ju lyckas nu?! Eller?

Stockholm förde dock med sig värme i hjärtat. Jag hade möjlighet att träffa en väldigt kär vän som jag inte sett på tre år. Hon är helt underbar och jag lärde känna henne när jag jobbade i Stockholm för många år sedan. Det bästa är att det aldrig spelar någon roll om vi är ifrån varandra i långa perioder, för så fort vi ses är det som om ingen tid gått överhuvudtaget. Kravlöst och underbart. Givetvis fick hon veta vad vi gått igenom. När jag kramade henne hejdå kände jag mig lite starkare än innan. För hon har faktiskt rätt: Jag är stark som lyckats härva mig igenom studierna, med allt som pågått vid sidan av- även om det tagit tid , krävts paus, och varit kämpigt. Det är egentligen inte särskilt långt kvar till uppsatsen lämnas in, och när den är godkänd har jag inte mycket kvar. Jag är mer motiverad är på mycket länge. Uppsatsen ska faktiskt bli klar den här gången, och den kan bli riktigt riktigt bra.

När jag står där med min kandidatexamen ska jag fiiiiira! Och jag ska inte tänka att jag borde kört vidare till magister/master, utan jag ska tänka på hur mycket jag gått igenom för att ta mig till den punkten- och så ska jag vara stolt som en tupp. För jag är stark!

Skitförutsättningar

Eftersom jag fortfarande var förkyld innan jag började med prednisolon så anade jag att jag skulle bli sämre igen eftersom prednisolon sänker immunförsvaret. Jag blev förvånad när förkylningen försvann några dagar in i kuren, och jag började känna mig pigg igen. Men tji fick jag. Igår slog det till som en bomb igen. Jag kan till och med säga ett klockslag när det började, för innan 16 mådde jag finnemang. Det är så kallt i skolans lokaler så det kanske inte var till min fördel att sitta och huttra, och att våra vänner med barn var vrålförkylda när vi hade julmiddagen i helgen var väl inte heller till hjälp. Sen har jag ju höjt dosen kortison till 15mg på ganska kort tid, vilket egentligen kanske inte är så bra. Imorgon måste jag oavsett höja ytterligare så jag kommer upp till 20mg. Antingen stannar jag där eller så höjer jag 5mg till på dagen för FET. Vi får se...

Nu kan jag hur som helst inte andas igen och har knappt någon röst. Fast hostan och kliandet i halsen är mest irriterande. Igår var jag riktigt feberrosig på kinderna, och jag har nog lite feber idag också.. Ändå är jag på väg till Stockholm för att gå till gynekologen för att få provsvaren jag väntar på. Har släpat med datorn och sitter och pluggar på tåget, så det blir en intensiv dag. Jag blir så less på att mina förutsättningar att lyckas vid FET inte direkt ökas av att vara sjuk!! Det gör mig så irriterad!!! Och tyvärr är det ju så att jag säkert kommer att anklaga mig själv för att vi försökte trots att jag inte mådde tipp topp om vi inte lyckas med försöket. Typiskt, man behöver ju inte hitta ytterligare en anledning att anklaga sig själv, för man har redan så många på hög.

De små blödningarna fortsätter. Hur ska jag tänka?! Kommer det förstöra? Slemhinnan såg ju fin ut, och inget annat var onormalt på VUL. Var blodstimmorna och de gamla blodresterna kommer ifrån vet jag inte. Fertilitetsläkaren sa att det kanske var på grund av att mensblödningen var så kort den här gången. Men det är ju ändå 13 dagar sedan den började, och som sagt har jag aldrig haft såhär förut. Blöder jag någon annanstans ifrån? Ett sår? Är det östrogenet? Jag spekulerar hit och dit och inser att jag inte kommer att få ett svar. Jag ska passa på att fråga gynekologen idag, men tvivlar på att hon kan svara.

Ja, jag må ha sämre förutsättningar att lyckas den här gången, och funderingar som gör mig orolig, men hoppet kan man ändå leva länge på. Det brinner en inre glöd inom mig som jag försöker fortsätta elda på vid varje chans jag får. Jag vet att jag gör rätt som försöker igen, nu. Hoppet finns där, och det är ändå ganska starkt. Den där känslan av att snart få bära ett litet liv inom mig är en stark drivkraft, och jag försöker att tänka positiva tankar om att det blir mer än bara några ruvardagar. Jag försöker visualisera magen framför mig, och den mysiga tiden då det ligger ett embryo i livmodern som kanske kanske kanske har fäst. Jag ser framför mig hur vi går igenom de där första dagarna då maken klappar på min mage och ber den lilla att stanna kvar. Jag gör rätt som försöker. Det känner jag. Oavsett om det inte skulle gå vägen..

Mucho medicine

Det börjar kännas motigt för magen nu att ta så mycket mediciner och att försöka hålla tiderna. Igår glömde jag exempelvis pillerkartan/asken hemma och missade därmed lunchdosen av metformin. Det innebär alltså att jag under dagen kommer att få njuta av magsjukemage. Typiskt.. Inte så roligt när jag håller till på Universitetet och sitter med uppsatsgruppen. Men jag är mest glad att det inte var östrogen eller prednisolon som jag glömde.




Morgondosen är störst. Och den ökas på var fjärde dag. Jag har fått lägga till omeprezol för magens skull nu eftersom jag redan börjar känna av magkatarr igen. Idag började jag även med lutinusvagitorier som ska tas tre gånger om dagen. Herre min ge va mycket tider att ha i huvudet. Om det bara hade varit att sluka tabletterna med hull och hår, utan att äta mat till så hade allt förenklats. Men de flesta av tabletterna kräver att jag äter ordentligt med mat till, vilket kräver fasta mattider. Och vagitorierna måste man smussla med in på toaletten i tid och otid. Ännu svårare blir det på lördag när jag måste ta trombyl varje dag till frukost med Max en halvtimmas skillnad på tid från dag till dag.

Uppsatsen går faktiskt framåt. Vi använder oss av kvantitativ metod och ska alltså göra en enkätundersökning. Vi har inte fått ner så mycket text på papper men har åndå kommit långt och år pålästa. Det är fortfarande en i gruppen som inte gör lika mycket som oss andra två, men det har varit något bättre den här veckan åtminstone. Hoppas det fortsätter så. Annars får vi säga till på skarpen.

I två nätter har jag sovit ordentligt!! Jippie!!! Inga svettningar som väckt mig, inga sömnlösa timmar mitt i. Oh va skönt det är när man får sova normalt. Hoppas jag får fler nätter som dessa.

Fortsätter få blod i flytningarna... Hur ska kunna sluta oroa mig för att fet går åt skogen?!?

Det blir av!!!

Ultraljudet gick bra!! Slemhinnan var 8mm, skiktad och hade inga ojämnheter. Det fanns heller ingen dominerande äggblåsa i någon äggstock, så allt var som det skulle. FET blev inplanerat på måndag om en vecka, så jag ska alltså börja med lutinus (progesteron) redan på onsdag. En vecka kvar tills jag ruvar igen alltså...

Både mannen och jag har svårt att förstå att det redan är dags snart igen. Vi har trots allt inte riktigt hunnit landa i det senaste som hänt eftersom missfallet trots allt skedde för så lite som 5 veckor sedan... Ingen rast, ingen ro. Eller snarare, ingen tid till att grotta ner sig i eftertanke.

Fortsätter dock att småblöda lite i mina flytningar. Konstigt värre! Men det såg ju fint ut på VUL så vi får la lita på det.

Kram till er som frågat hur det gått!

Dags för VUL

Då var det dags att göra sig klar för VUL så att vi kan se om det blir någon FET eller inte. Det måste det bara bli.... Alternativet orkar jag inte hantera.

Wish me luck!

Muren och tårar av trötthet

Det var inte bara mensen som var konstig den här gången på sina 4 dagar av skvättande, och mest av gammalt blod. Nej, nu har jag även haft ett par dagars mensvärk och dagliga flytningar med gammalt blod i. Det ska jag väl inte ha nu?!? På måndag har jag VUL, och förhoppningsvis får jag då veta om det är okej att göra FET om drygt en vecka. Läkaren kommer ju att se om slemhinnan växt till sig, men frågan är om hon kan se om allt i övrigt är som det ska. Nåväl, det är ju bara en dag kvar tills dess, så jag får hållas på halster med mina frågor tills imorgon bitti.

Gårdagens julmiddag med bästa vännerna var väldigt mysigt! Men precis som alla andra roliga saker så blir jag heelt utmattad. Denna gång hade vi även en ettåring och en tvååring (syskon) som sprang omkring och härjade, och det tar extra energi. Vid nio på kvällen när de sista hade gått kom tårarna rullandes ner för kinderna. Jag var så trött, och det finns så mycket som ligger och pyr inom mig. Det är så stora och svåra tankar jag har att brottas med, och mycket som tynger ner mig även de dagar då jag uppfattas som obehindrat lycklig av folk som träffar mig.

Ibland känns det som att allt jobbigt som händer mig och maken bygger upp en osynlig mur mellan mig och våra vänner. Muren är hög och kan rivas ner genom att prata om allt som är svårt, men det är ett jobb som både är tungt och obekvämt för den som vågar börja häva ner tegelstenar från muren. Ibland låter de kanske muren finnas kvar för att de inte själva vet hur de ska hantera personen de möter på andra sidan. Det är bekvämare att låtsas som att den inte finns. Andra gånger ser de muren med blotta ögat och uppfattar den som något positivt för mig, och då vill de inte förstöra dagar då jag verkar vara glad genom att prata om något smärtsamt. Muren skapar ibland en väldig distans mellan oss. Jag kan verka helt och hållet delaktig i samtal, leendes och till synes välmående, men inombords har jag krupit ihop bakom min mur och kämpar med all min kraft för att inte börja gråta. Jag använder min mur till skydd lika mycket som de. Men ibland önskar jag att fler vågade smutsa ner händerna och börja riva... Ibland önskar jag att barnlösheten och missfallen inte var de där sakerna man inte pratar om med oss förrän vi själva tvingar fram det som ett samtalsämne.

Jag har sagt rätt ut efter det sista missfallet att jag vill att vänner och familj ska prata om det svåra, för jag behöver det verkligen. Jag behöver prata om det tills jag ledsnar. Jag har sagt att jag säger till om jag inte vill just då, så de ska inte oroa sig för att sänka mitt humör. Det verkar inte gå fram riktigt, för det är fortfarande ingen av vännerna som frågar något mer än om skola och förkylning när man ses. (Med undantag för i torsdags då jag själv tog upp det med en av vännerna....så det räknas inte riktigt heller..). Jag kan väl egentligen inte klandra någon för det, men min irritation byggs upp i samma höga takt som jag känner mig allt mer bortkopplad från mina närmsta vänner. Jag gillar absolut inte den utvecklingen. Jag vill inte försvinna ifrån mina vänner.

Samtidigt som jag är så urbota utmattad och ledsen inombords ska jag klara av allt som medicinerna gör med min kropp, och det kan jag aldrig prata om med fler än min man eftersom vi inte berättar när vi gör våra försök förrän i efterhand till vännerna och familj. (Utom till er förstås). Jag känner mig så lättirriterad och har svårigheter att kontrollera irritationen. Det avskyr jag verkligen, för jag är sällan så annars. Sen har jag givetvis redan börjat gå upp i vikt av östrogenet och är ständigt illamående och har huvudvärk. So far är det hanterligt, men jag har bara ätit femanest i 8 dagar, och prednisolon (kortison) i 6 dagar. Vet ju av erfarenhet att det blir värre med tiden för mig, så det här är bara början.

Det blir många "vräka-ur-sig-allt-jobbigt-inlägg" här på bloggen. Men egentligen är det ju precis det som bloggen är till för- en kanal som låter mig rensa hjärnan och skriva det som jag inte alltid säger högt till en enda levande själ. Jag är dock inte bara ledsen i mitt liv, även om det kanske låter så ibland när jag skriver. Jag är en väldigt glad, strålande och social person med stark utstrålning, som bara har haft det extra tufft i livet under ett antal år. Det innebär dock inte att min utstrålning försvunnit eller att jag blivit en "sorglig människa"- för jag är fortfarande till stor del samma person på utsidan, men bräckligare eftersom jag har mer att bära på. Bräckligare och tröttare, och med mindre energi att dölja mina sämre dagar...

Jag känner en viss nivå av försiktig hoppfullhet inför nästa FET, men jag vågar inte uttrycka det starkare än just försiktigt hoppfull. Skadad som man är av allt bagage så vågar man inte tro för mycket. Det är tur att hoppet lever sitt egna lilla liv.