I tåg finns det gott om tid att tänka. Att tänka, reflektera, stanna upp och njuta av god musik i headsetet. I tåg händer det alltid något med min sinnesstämning, och antingen är det en positiv eller negativ effekt som blir resultatet.
Idag vandrar tankarna som vanligt iväg med mig, och beroende på musikens positiva eller deppiga underton så följer mitt mina tankar efter. Musik är något som påverkar mig sådär oförståeligt mycket, som om jag tillåter mig själv att uppslukas totalt av tonerna. Musik kan vända mitt humör med stark kraft. Kanske handlar det om associationer? Att man associerar vissa händelser och känslor man har känt, känner, eller tror att man kommer att känna med med melodiken. Just nu lyssnar jag faktiskt på folkmusik med Hazelius och Hedin efter att min svåger (och egentligen även makens föräldrar) haft sin påverkan på mig. (Det är lite av en folkmusiksfamilj, fast med en god blandning av kontraster såsom Pink Floyd och U2.) Underbart rofyllt, lite dystert, folkligt på ett charmigt gammeldags sätt och helt rätt om man gillar att också tänka sig tillbaka till gamla tider.
Idag, mitt inne i tågtankarna, så slår det mig att jag är lyckligare än vad jag varit på mycket länge. Julen och mellandagarna har varit fantastiska. Vi har spenderat vår tid med nära och kära, vänner och familjer enda sedan den 20e december och hade egentligen bara lite tid ensamma igår och i natt då vi sov ensamma i lägenheten första natten. Igår hann vi dessutom bara städa lite innan vi gav oss ut på olika håll för att uträtta ärenden och hade därför inte särskilt mycket tid tillsammans då heller. Nu är vi på väg igen, till våra väldigt goda vänner som bor 2h bort, för att spendera nyårshelgen hos dem. Ständigt tid med människor man älskar. Det händer ju inte så ofta att det blir så intensivt som runt jul och nyår eftersom man passar på att åka runt då, men för mig har det varit bra med det intensiva eftersom det slår mig ur banan och ruckar på mina rutiner. Jag har upptäckt att det enda, eller i alla fall det säkraste, sättet för mig att vara helt och hållet i nuet och känna mig riktigt genuint lycklig är när jag kommer iväg någonstans. Bort från mina rutiner och min vardag. Eller om det händer något stort hemmavid som är ovanligt, spontant och förvånande. Spontanitet och avbrott från det gamla vanliga behöver jag mer än vad jag någonsin har förstått tidigare. Och natur. Jag behöver komma ifrån staden. Tänk så mycket man lär sig om sig själv i livet. Vilken resa detta är.
Nu när jag haft så bra dagar så har jag känt mig så glad. Jag har haft mycket ork jämfört med hur det varit hela hösten och lyckan har tagit övertaget över de stunder då jag börjat känna mig nere. Jag tänker ofta på behandlingen som påbörjas så snart jag får mens, och på adoptionen från Kenya som inte blir av. Men jag försöker också att inte låta tankarna ta överhand. Jag känner mig starkare än jag gjort på hela hösten. Starkare, gladare och mer nöjd med tillvaron. Om det så bara får vara de här dagarna som varit så suger jag åt mig det som en svamp, för jag tycker att jag verkligen är värd att må så här bra. Det borde jag få göra nästan jämt egentligen om man ska vara krass, men jag suger åt mig det jag får och är tacksam för all kärlek jag känner i hjärtat. Det finns många människor i min närhet som är sannerligen spektakulära och som verkligen hjälper mig att känna såhär.
Utanför fönstret i tåget är det vitt av snö och mjölkig dimma ligger över träd och åkrar. Så vackert det är. Jorden bjuder oss på så mycket skönhet. Ser ni den?
Följ vår resa mot ett barn genom ADOPTION!! En resa som började för 6 år sedan och mynnade ut i en lång och tuff tid av infertilitetens skakiga toppar och dalar. I mars 2015 sa vi stopp, punkt, finito. Vi hade då genomgått 9 ICSI-behandlingar (varav en äggdonation och en handfull spermadonationer), 5 missfall och en immunologisk behandling i Aten. Nu längtar vi ihjäl oss efter vårt blivande barn som finns i en annan del av världen! Följ vår jakt efter den totala lyckan.
tisdag 30 december 2014
onsdag 24 december 2014
Julafton
God jul mina älskade nätvänner!
Här firas julafton hos svärmor i ett torp med öppen spis och julgran med levande ljus. Jag har det bra och njuter av tiden. Mensvärk och förkylning (med feber till och från) dras jag med, men det är acceptabelt när man jämför med julen förra året måste jag säga.
Då började mitt tredje missfall den 23e december och vi fick spendera julafton ensamma och gråtande i lägenheten i stan.
Stundtals kommer minnen tillbaka av hur jag på juldagen grät när jag tände tre ljus (som kändes som en symbol för de tre liven jag då hade förlorat) och var tvungen att gå ut på trappan för att sansa mig. Eller hur jag låg på svärmors säng och försökte stå ut med kramperna, fullproppad med smärtstillande. Det blev ett fint julfirande då, trots allt. För mitt i det mörkaste mörka så kan man nästan alltid hitta någon form av ljus.
Idag är mitt ljus äkta. Det är inte intalat. Det är inte påklistrat och forcerat. Det kommer inifrån och är fyllt av hopp och glädje. Jag är nöjd över vad jag presterat med julmarknaderna där jag sålt mina skapelser och över alla handgjorda julklappar. Jag är nöjd över att jag behållt en del av glädjen över vårt äggdonationsembryo och att jag faktiskt fick känna nyvunnet hopp när jag som mest behövde det.
Idag kommer jag att tända ett ljus för oss alla. För er alla. För hopp och tro och för kommande lycka. Jag önskar er all lycka och en riktigt god jul <3
Här firas julafton hos svärmor i ett torp med öppen spis och julgran med levande ljus. Jag har det bra och njuter av tiden. Mensvärk och förkylning (med feber till och från) dras jag med, men det är acceptabelt när man jämför med julen förra året måste jag säga.
Då började mitt tredje missfall den 23e december och vi fick spendera julafton ensamma och gråtande i lägenheten i stan.
Stundtals kommer minnen tillbaka av hur jag på juldagen grät när jag tände tre ljus (som kändes som en symbol för de tre liven jag då hade förlorat) och var tvungen att gå ut på trappan för att sansa mig. Eller hur jag låg på svärmors säng och försökte stå ut med kramperna, fullproppad med smärtstillande. Det blev ett fint julfirande då, trots allt. För mitt i det mörkaste mörka så kan man nästan alltid hitta någon form av ljus.
Idag är mitt ljus äkta. Det är inte intalat. Det är inte påklistrat och forcerat. Det kommer inifrån och är fyllt av hopp och glädje. Jag är nöjd över vad jag presterat med julmarknaderna där jag sålt mina skapelser och över alla handgjorda julklappar. Jag är nöjd över att jag behållt en del av glädjen över vårt äggdonationsembryo och att jag faktiskt fick känna nyvunnet hopp när jag som mest behövde det.
Idag kommer jag att tända ett ljus för oss alla. För er alla. För hopp och tro och för kommande lycka. Jag önskar er all lycka och en riktigt god jul <3
tisdag 9 december 2014
Vet ni?
I tisdags förra veckan genomförde vår äggdonator sitt äggplock och min man var inne och "producerade" sitt bidrag på morgonen. Känslan kring att behandlingen var igång kändes diffus och svårdefinierad. Ja, för faktum är att det är riktigt tufft att ge sig in i den nionde behandlingen.. Särskilt när vi sagt att det är den sista. Och när vi dessutom aldrig vetat säkert om det är min man som är helt steril (trots ett fåtal rörliga spermier) eller om det är våra kroppar som är allergiska mot varandra. Situationen är så komplex och ångestladdad. En äggdonation har ju liksom aldrig varit någon garanti.
För er som är nya eller har många andra bloggar att följa som ni lätt blandar ihop med varandra så kan jag påminna om att våra första 3 icsi-försök, som genomfördes 2012-2013, gav noll befruktade ägg.. Varje gång. Vi lyckades helt enkelt aldrig att komma längre än till äggplock när man använde min mans spermier och mina ägg, och det var därför vi övergick till spermadonation. Då gick det bra, fram tills missfallen som återupprepade sig 4 gånger. Äggdonationen blev lite av det sista alternativet, men för att öka oddsen så mycket vi kan så kör vi samtidigt en behandling som trycker ner mitt immunförsvar.
Vi har i en tid alltså misstänkt att jag och min man inte är kompatibla med varandra, men det fanns ju alltid en risk att han var helt steril. Ett spel med höga insatser och låga odds...
Tillbaka till ämnet. I tisdags hade Hon med stort H äggplock och fick ut 7 ägg. Jag kände mig bedövad och visste inte hur jag skulle reagera när sköterskan ringde för att meddela resultatet. Hur reagerar man när man är 50% säker på att för fjärde gången få ett samtal dagen därpå om att allt var förgäves? Med bitterhet? Trötthet? Tomhet? Hur som helst blev samtalet morgonen därpå både positivt och negativt. Med lika stor bedövad känsla i kroppen fick jag mottaga besked om att två ägg (av sju) var befruktade. Jaha, där kom det definitiva svaret: min man är INTE steril, och vi är allergiska mot varandra.
Dagen därpå ringde hon igen. En hade dött. Nu fanns det alltså bara ett litet stackars embryo kvar, och det skulle tvunget behöva klara sig till blastocyststadiet för att sedan frysas. Så är klinikens rutiner och det gick inte att motsäga sig. Hela helgen skulle det stackars lilla ensamma embryot behöva bära så stort ansvar. I den stunden gav vi upp. Vi ställde in oss på att använda ett av de frysta embryona med mina ägg istället och att det uppenbarligen inte var meningen att äggdonation skulle fungera. Jag hade en hektisk helg och kunde tänka på annat, men bearbetade samtidigt att planerna återigen hade krossats. Det kändes så orättvist. Allt som hänt. Sen kenya, och så det här när vi fortfarande kände oss totalt massakrerade i psyket av att vårt adoptionsland försvunnit som alternativ.
En hel helg passerade och hjärtat hoppade över några slag när "dolt nummer" ringde mig idag på förmiddagen. Nervöst började jag prata om annat, som om jag kunde skjuta upp den skärande smärtan genom att diskutera stölden av min telefon...
Sköterskan: -Det blev en jättefin blastocyst som nu ligger nedfrusen här.
Jag: -Va?????!!!!!!!??????
Sköterskan: -Hehe mmmm
Jag: -Nej men du skojar med mig?Sköterskan: - Nej jag skojar inte med dig. (Upprepar att den ligger i frysen och såg jättefin ut)
Jag: (igen) Va?!?!
Ja ni fattar säkert. Chocken. Förvåningen. Den sprudlande lyckan. Hoppet. Det nervösa fnissandes i telefonen som följde i resten av samtalet. Den klarade det! Vilken kämpe <3
Så blev dagen fulländad och den här behandlingen kan fortsätta som planerat med start av immunologiska behandlingen vid nästa mens (om ca 2v) och en återföring i mitten av februari ungefär.
Jag kände en så stark lycka inombords av denna jordskredsseger. Gud glömde oss inte. Det finns hopp. Det finns saker som faktiskt går VÄL för oss. Det är inte bara mörkt.
Ute på promenad gick jag mellan de julbelysta husen och tackade Gud för det vi fått och för att hoppet hittade tillbaka till mig idag. För att jag tilläts att känna mig utvald och räddad i en stund som annars kunde knäckt mig. Och när jag gick där och tackade för livsglädjen så insåg jag att jag borde tacka oftare, och inte bara be till Gud när jag har det svårt och vill ha mina önskningar uppfyllda.
Ja hörni, vet ni? Idag så känner jag mig verkligen lycklig.
För er som är nya eller har många andra bloggar att följa som ni lätt blandar ihop med varandra så kan jag påminna om att våra första 3 icsi-försök, som genomfördes 2012-2013, gav noll befruktade ägg.. Varje gång. Vi lyckades helt enkelt aldrig att komma längre än till äggplock när man använde min mans spermier och mina ägg, och det var därför vi övergick till spermadonation. Då gick det bra, fram tills missfallen som återupprepade sig 4 gånger. Äggdonationen blev lite av det sista alternativet, men för att öka oddsen så mycket vi kan så kör vi samtidigt en behandling som trycker ner mitt immunförsvar.
Vi har i en tid alltså misstänkt att jag och min man inte är kompatibla med varandra, men det fanns ju alltid en risk att han var helt steril. Ett spel med höga insatser och låga odds...
Tillbaka till ämnet. I tisdags hade Hon med stort H äggplock och fick ut 7 ägg. Jag kände mig bedövad och visste inte hur jag skulle reagera när sköterskan ringde för att meddela resultatet. Hur reagerar man när man är 50% säker på att för fjärde gången få ett samtal dagen därpå om att allt var förgäves? Med bitterhet? Trötthet? Tomhet? Hur som helst blev samtalet morgonen därpå både positivt och negativt. Med lika stor bedövad känsla i kroppen fick jag mottaga besked om att två ägg (av sju) var befruktade. Jaha, där kom det definitiva svaret: min man är INTE steril, och vi är allergiska mot varandra.
Dagen därpå ringde hon igen. En hade dött. Nu fanns det alltså bara ett litet stackars embryo kvar, och det skulle tvunget behöva klara sig till blastocyststadiet för att sedan frysas. Så är klinikens rutiner och det gick inte att motsäga sig. Hela helgen skulle det stackars lilla ensamma embryot behöva bära så stort ansvar. I den stunden gav vi upp. Vi ställde in oss på att använda ett av de frysta embryona med mina ägg istället och att det uppenbarligen inte var meningen att äggdonation skulle fungera. Jag hade en hektisk helg och kunde tänka på annat, men bearbetade samtidigt att planerna återigen hade krossats. Det kändes så orättvist. Allt som hänt. Sen kenya, och så det här när vi fortfarande kände oss totalt massakrerade i psyket av att vårt adoptionsland försvunnit som alternativ.
En hel helg passerade och hjärtat hoppade över några slag när "dolt nummer" ringde mig idag på förmiddagen. Nervöst började jag prata om annat, som om jag kunde skjuta upp den skärande smärtan genom att diskutera stölden av min telefon...
Sköterskan: -Det blev en jättefin blastocyst som nu ligger nedfrusen här.
Jag: -Va?????!!!!!!!??????
Sköterskan: -Hehe mmmm
Jag: -Nej men du skojar med mig?Sköterskan: - Nej jag skojar inte med dig. (Upprepar att den ligger i frysen och såg jättefin ut)
Jag: (igen) Va?!?!
Ja ni fattar säkert. Chocken. Förvåningen. Den sprudlande lyckan. Hoppet. Det nervösa fnissandes i telefonen som följde i resten av samtalet. Den klarade det! Vilken kämpe <3
Så blev dagen fulländad och den här behandlingen kan fortsätta som planerat med start av immunologiska behandlingen vid nästa mens (om ca 2v) och en återföring i mitten av februari ungefär.
Jag kände en så stark lycka inombords av denna jordskredsseger. Gud glömde oss inte. Det finns hopp. Det finns saker som faktiskt går VÄL för oss. Det är inte bara mörkt.
Ute på promenad gick jag mellan de julbelysta husen och tackade Gud för det vi fått och för att hoppet hittade tillbaka till mig idag. För att jag tilläts att känna mig utvald och räddad i en stund som annars kunde knäckt mig. Och när jag gick där och tackade för livsglädjen så insåg jag att jag borde tacka oftare, och inte bara be till Gud när jag har det svårt och vill ha mina önskningar uppfyllda.
Ja hörni, vet ni? Idag så känner jag mig verkligen lycklig.
söndag 30 november 2014
"Vårt" land stänger ner internationella adoptioner...
När ska eländet ta slut? Orkar jag ta mig igenom allt som händer oss..
Idag fick jag veta att KENYA stänger ner sina internationella adoptioner på grund av att det pågår människohandel i landet. Det hävdas att människohandel kan maskeras och "göras laglig" via välgörenhet (uppenbarligen syftat till adoptioner- även om jag personligen har svårt att se en adoption som renrakad välgörenhet). Hur som helst har landet stängt sina internationella adoptioner på obestämd framtid.
Att få det beskedet var som att köra in en kniv i mitt hjärta och vrida om varv efter varv efter varv. Kenya var ju VÅRT land. Kenya var ju vårt val. Kenya har ju fått våra hjärtan att bulta så hårt av längtan, och vi har i drygt ett halvår förberett oss mentalt för ett års boende i landet. Bloggar har lästs, google har överkonsumerats och afrikanska barn har beundrats på stadens gator. Kenya hade kunnat ge oss ett barn om 2 till 2,5 år. Plötsligt hade det blivit så verkligt och handgripligt att vara så "nära"- det gick att se ett ljus i tunneln. Att få ett barn genom graviditet känns så långt borta nu och som jag har sagt tidigare så har vi bestämt att vår äggdonation tillsammans med immunologisk behandling får bli det allra sista försöket att bli gravid och föda ut ett barn. Jag har inte mycket hopp för att det ska funka, och har därför börjat närma mig den kenyanska adoptionen som plan A istället för plan B.
Men ljuset i tunneln släcktes inom loppet av en minut när jag läste rubriken. Jag föll gråtande ihop min makes famn, sittandes på golvet framför en sprakande vedspis hos min svärmor. I timmar rullade stora krokodiltårar ner för mina kinder. Timma efter timma av tröstlös gråt och rinnande snor. Svärmor och maken försökte trösta med att det kan förändras och att vi inte vet vad som kommer att hända, men för mig så är det här beskedet så enormt känslomässigt nedbrytande. Den där varma tanken på en kenyansk adoption som jag hade förlitat mig på om (eller när...) våra desperata 9 försök med IVFer inte fungerat har plötsligt raserats. För mig är det stort. Det är enormt. Det är för stort. Nu hamnade ÄNNU mer press på mitt sista försök, och press hade jag redan så mycket att det räcker och blir över. Att ha ett sista försök är automatiskt försett med enorm press eftersom det inte finns några chanser därefter. Då är det slut. Finito. The end. Nästa kapitel i boken.
Just nu känner jag mig tom inombords. Tom, känslomässigt illamående och alldeles darrig i kroppen. Mina ögon är svullna och svidande, och jag inser hur traumatiskt det är för en människa att kastas mellan så stora och tunga besked i livet. Till råga på allt blev min nya Iphone 6a stulen i torsdags, mitt framför ögonen på mig.
Ibland blir det verkligen för mycket. Ibland undrar jag vad meningen är med att utsättas för så otroligt mycket som vi måste gå igenom.
Idag fick jag veta att KENYA stänger ner sina internationella adoptioner på grund av att det pågår människohandel i landet. Det hävdas att människohandel kan maskeras och "göras laglig" via välgörenhet (uppenbarligen syftat till adoptioner- även om jag personligen har svårt att se en adoption som renrakad välgörenhet). Hur som helst har landet stängt sina internationella adoptioner på obestämd framtid.
Att få det beskedet var som att köra in en kniv i mitt hjärta och vrida om varv efter varv efter varv. Kenya var ju VÅRT land. Kenya var ju vårt val. Kenya har ju fått våra hjärtan att bulta så hårt av längtan, och vi har i drygt ett halvår förberett oss mentalt för ett års boende i landet. Bloggar har lästs, google har överkonsumerats och afrikanska barn har beundrats på stadens gator. Kenya hade kunnat ge oss ett barn om 2 till 2,5 år. Plötsligt hade det blivit så verkligt och handgripligt att vara så "nära"- det gick att se ett ljus i tunneln. Att få ett barn genom graviditet känns så långt borta nu och som jag har sagt tidigare så har vi bestämt att vår äggdonation tillsammans med immunologisk behandling får bli det allra sista försöket att bli gravid och föda ut ett barn. Jag har inte mycket hopp för att det ska funka, och har därför börjat närma mig den kenyanska adoptionen som plan A istället för plan B.
Men ljuset i tunneln släcktes inom loppet av en minut när jag läste rubriken. Jag föll gråtande ihop min makes famn, sittandes på golvet framför en sprakande vedspis hos min svärmor. I timmar rullade stora krokodiltårar ner för mina kinder. Timma efter timma av tröstlös gråt och rinnande snor. Svärmor och maken försökte trösta med att det kan förändras och att vi inte vet vad som kommer att hända, men för mig så är det här beskedet så enormt känslomässigt nedbrytande. Den där varma tanken på en kenyansk adoption som jag hade förlitat mig på om (eller när...) våra desperata 9 försök med IVFer inte fungerat har plötsligt raserats. För mig är det stort. Det är enormt. Det är för stort. Nu hamnade ÄNNU mer press på mitt sista försök, och press hade jag redan så mycket att det räcker och blir över. Att ha ett sista försök är automatiskt försett med enorm press eftersom det inte finns några chanser därefter. Då är det slut. Finito. The end. Nästa kapitel i boken.
Just nu känner jag mig tom inombords. Tom, känslomässigt illamående och alldeles darrig i kroppen. Mina ögon är svullna och svidande, och jag inser hur traumatiskt det är för en människa att kastas mellan så stora och tunga besked i livet. Till råga på allt blev min nya Iphone 6a stulen i torsdags, mitt framför ögonen på mig.
Ibland blir det verkligen för mycket. Ibland undrar jag vad meningen är med att utsättas för så otroligt mycket som vi måste gå igenom.
fredag 14 november 2014
Söka efter tecken..
Jag tror att människan söker sig till någon form av mening i livet. Ibland söker man också efter tecken för att i någon form guidas i livets beslut, eller för att sia framtiden. Jag letar sällan efter tecken, men ibland kan jag be efter ett när jag behöver hjälp med att hålla hoppet uppe.
Igår och i natt hände något konstigt. Jag kunde som vanligt inte somna trots att jag var dödstrött. Så fort jag lägger mig sätter hjärnan igång på högvarv, som en betingad reflex. Sängen borde betyda sömn och rofylldhet, inte ökad stress. Nåväl, det är en helt annan historia som jag inte ska fördjupa mig i.
När jag gick upp för att kissa en andra gång och klockan var runt tre så hände det första konstiga. Sittandes på toa så slöt jag ögonen, och på ögonlocken kunde jag tydligt se ett rött, glödande foster- ungefärligt 16-20 veckor gånget. Har ni någon gång gjort övningen där ni får ett papper fylld av prickar framför er som ni ska koncentrera er på i en minut, för att sedan sluta ögonen och få upp en bild av Jesus (eller annan figur) på näthinnan i glödande röd färg? Om ni har det så vet ni precis hur den här bilden av fostret såg ut när jag slöt mina ögon. Glödande röd, och fruktansvärt tydlig.
Jag hade inte tänkt på barnlösheten innan. Inte på graviditet. Inget sånt. Bilden bara kom. Jag kände mig lite omtumlad, så jag bad om ett tecken, ett tecken på om det här överhuvudtaget kunde betyda något eller om det bara var en tillfällighet. Ett spratt från hjärnan.
När jag väl somnade så hade jag världens konstigaste dröm som inte kan förklaras i sitt rätta element, men den handlade i alla fall om afrikanska barn i nöd. Barn from Etiopien, Sydafrika, Kenya osv med ansikten som tydligt var från väldigt olika delar av Afrika, och alla ansikten var förvridna i rädsla och sorg. De gömde sig tillsammans med vuxna på ett skogsbeklätt berg som illegala flyktingar i rädsla för att bli hittade. Gömda under granar, uppgivna, kalla och rädda. Jag kan inte riktigt förklara känslan som drömmen gav, men bilden av de rädda ansiktena som stack fram under granarna sitter fastetsad på min näthinna. När jag vaknade så var jag om än ännu mer omtumlad och konfunderad.
Att lita på tecken har aldrig stämt för mig, men stundtals har det givit mig hopp under en tid i alla fall. Jag får tänka att detta inte var ett tecken helt enkelt, utan att det var tankar som bearbetas. Men omtumlad är bara förnamnet om hur det känns inombords nu. Det river och sliter i mig åt olika håll, en kamp som pågår intensivt ibland och som en dov bakomliggande slöja vid andra tillfällen. Kampen mellan hopp och hopplöshet. Mellan ett gammalt kapitel och ett nytt. Kampen mellan tid och tålamod. Mellan acceptans och ilsken sorg. En kamp mellan drömmen om en graviditet och en förändrad verklighet. Den där kampen som inte tar slut..
Igår och i natt hände något konstigt. Jag kunde som vanligt inte somna trots att jag var dödstrött. Så fort jag lägger mig sätter hjärnan igång på högvarv, som en betingad reflex. Sängen borde betyda sömn och rofylldhet, inte ökad stress. Nåväl, det är en helt annan historia som jag inte ska fördjupa mig i.
När jag gick upp för att kissa en andra gång och klockan var runt tre så hände det första konstiga. Sittandes på toa så slöt jag ögonen, och på ögonlocken kunde jag tydligt se ett rött, glödande foster- ungefärligt 16-20 veckor gånget. Har ni någon gång gjort övningen där ni får ett papper fylld av prickar framför er som ni ska koncentrera er på i en minut, för att sedan sluta ögonen och få upp en bild av Jesus (eller annan figur) på näthinnan i glödande röd färg? Om ni har det så vet ni precis hur den här bilden av fostret såg ut när jag slöt mina ögon. Glödande röd, och fruktansvärt tydlig.
Jag hade inte tänkt på barnlösheten innan. Inte på graviditet. Inget sånt. Bilden bara kom. Jag kände mig lite omtumlad, så jag bad om ett tecken, ett tecken på om det här överhuvudtaget kunde betyda något eller om det bara var en tillfällighet. Ett spratt från hjärnan.
När jag väl somnade så hade jag världens konstigaste dröm som inte kan förklaras i sitt rätta element, men den handlade i alla fall om afrikanska barn i nöd. Barn from Etiopien, Sydafrika, Kenya osv med ansikten som tydligt var från väldigt olika delar av Afrika, och alla ansikten var förvridna i rädsla och sorg. De gömde sig tillsammans med vuxna på ett skogsbeklätt berg som illegala flyktingar i rädsla för att bli hittade. Gömda under granar, uppgivna, kalla och rädda. Jag kan inte riktigt förklara känslan som drömmen gav, men bilden av de rädda ansiktena som stack fram under granarna sitter fastetsad på min näthinna. När jag vaknade så var jag om än ännu mer omtumlad och konfunderad.
Att lita på tecken har aldrig stämt för mig, men stundtals har det givit mig hopp under en tid i alla fall. Jag får tänka att detta inte var ett tecken helt enkelt, utan att det var tankar som bearbetas. Men omtumlad är bara förnamnet om hur det känns inombords nu. Det river och sliter i mig åt olika håll, en kamp som pågår intensivt ibland och som en dov bakomliggande slöja vid andra tillfällen. Kampen mellan hopp och hopplöshet. Mellan ett gammalt kapitel och ett nytt. Kampen mellan tid och tålamod. Mellan acceptans och ilsken sorg. En kamp mellan drömmen om en graviditet och en förändrad verklighet. Den där kampen som inte tar slut..
onsdag 29 oktober 2014
Limbo
Att försöka hålla ihop är inte alltid lätt. Distans är i denna situation nödvändig för min mentala överlevnad. På ett sätt har inget hänt- men samtidigt har allt hänt. Allt på en gång. För förr eller senare så kommer livet ikapp en människa som struntar i sin kropp under jakten efter den totala lyckan- i jakten efter ett barn. Livet kommer ikapp kroppen, och kroppen blir så medveten om sina begränsningar att den talar om för hjärnan vilken idiot den varit under alla dessa år. Och vilken idiot den är som fortsätter kämpa. Den talar om för hjärnan att det behövs vila och distans till allt som gör kroppen illa. Den talar om att det behövs mer mental själsro än denna hjärna någonsin kunnat uppbåda. Hur tror ni det går med den saken när ekorrhjulet inte slutar snurra?
Jag vet att jag sagt det förut, det är inget nytt egentligen- men det är inte särskilt mycket som fungerar väl med min kropp längre. Jag har fortfarande dagliga smärtor i muskler och leder. Ibland dova obehagskänslor, domningar och stickningar, men andra stunder riktigt skarp smärta. Jag kan i princip inte resa mig själv längre för att bäckenet ständigt värker så skarpt, men i övrigt är axlar, armar och benen värst. Till det så hör att jag är så vansinnigt trött hela tiden, oavsett om jag sovit 7 eller 11 timmar. Yrsel och illamående hör till min vardag och huvudvärk har jag då och då, men inte så ofta som jag har ibland annars. Gluten, sköldkörtel, och borelia är kollade. Likaså infektionsprover som varit normala. I alla fall enligt svenska mått mätta. I Aten fann läkaren höga avvikelser som visade på en kropp i krig med sig själv.
Jag hör ju hur det låter. Det låter som mental utmattning. Men jag tror att det finns en annan sida av myntet också. Värken i kroppen blir inte bättre och jag blir allt säkrare på att det finns en smärtsjukdom i kroppen- precis som hos majoriteten av mina släktingar och familj har. Just nu pågår mycket mental bearbetning av denna rädsloskapande känsla, för aldrig tidigare har jag haft så här konstanta smärtskov. De har kommit och gått- bytt av varandra och varit bättre under tider. Jag har nu praktiskt taget haft ont varje dag sedan i juni, och det klart att det inte är normalt. Det följer solklart menscykeln och förvärras strax innan ägglossning (ja ni hörde rätt- min kropp har börjat ägglossa -relativt regelbundet, om än inte normalt) och håller i sig tills någon vecka efter mens. Under förkylningar och dylikt förvärras det också.
Jag försöker att inte tänka för mycket, men just nu kan jag nog inte komma ifrån att jag är inne i en tänkar-period. Vår inställning till det kommande försöket med äggdonation och immunologisk behandling är att det blir vårt sista. Vårt 9e och sista försök. Den inställningen har gett mig så mycket tuffa tankar att hantera och sorg kan välla fram när jag som minst vill och orkar kännas vid den.
Jag försöker att distansera mig från min tryckande sorg som pockar på likt en gammal avlägsen vän som enträget ringer och tjatar på att komma på besök. Jag vill släppa in den men är samtidigt rädd för att om jag öppnar dörren så går den sedan inte att stänga igen. När jag öppnade dörren på glänt i helgen drabbades jag av andnöd och låg sömnlös en hel natt. Det är så tufft att känna efter- men bägaren börjar rinna över av sig självt även fast jag försöker att hindra den. Jag försöker att balansera sorgen med hoppet om att sorgen ska få sitt slut. Hopp och sorg på vardera axel. Det är väl så det måste vara. Balans.
Min moster går nu på strålbehandling i kombination med cellgifter. På strålningen har jag som mål att vara med alla 8ggr, men jag får helt enkelt vara med så många gånger som kroppen tycker att det är acceptabelt att ta sig ner för de tre trapporna och gå promenaden till sjukhuset. Om jag sa att oro för min moster inte stal någon energi så skulle jag ljuga. Vi vet ännu inre hur bra hon svarar på behandlingen, men hon är så beundransvärt stark! Hon ska fixa det här, det är hon säker på.
Allt och samtidigt ingenting på en och samma gång.
Jag SKA skriva mer om aten och våra planer med äggdonation, och jag vet att jag dröjt vansinnigt länge. Förlåt! Distans, som jag sa. Distans har varit min livslina. Men det kommer- jag lovar!
Jag vet att jag sagt det förut, det är inget nytt egentligen- men det är inte särskilt mycket som fungerar väl med min kropp längre. Jag har fortfarande dagliga smärtor i muskler och leder. Ibland dova obehagskänslor, domningar och stickningar, men andra stunder riktigt skarp smärta. Jag kan i princip inte resa mig själv längre för att bäckenet ständigt värker så skarpt, men i övrigt är axlar, armar och benen värst. Till det så hör att jag är så vansinnigt trött hela tiden, oavsett om jag sovit 7 eller 11 timmar. Yrsel och illamående hör till min vardag och huvudvärk har jag då och då, men inte så ofta som jag har ibland annars. Gluten, sköldkörtel, och borelia är kollade. Likaså infektionsprover som varit normala. I alla fall enligt svenska mått mätta. I Aten fann läkaren höga avvikelser som visade på en kropp i krig med sig själv.
Jag hör ju hur det låter. Det låter som mental utmattning. Men jag tror att det finns en annan sida av myntet också. Värken i kroppen blir inte bättre och jag blir allt säkrare på att det finns en smärtsjukdom i kroppen- precis som hos majoriteten av mina släktingar och familj har. Just nu pågår mycket mental bearbetning av denna rädsloskapande känsla, för aldrig tidigare har jag haft så här konstanta smärtskov. De har kommit och gått- bytt av varandra och varit bättre under tider. Jag har nu praktiskt taget haft ont varje dag sedan i juni, och det klart att det inte är normalt. Det följer solklart menscykeln och förvärras strax innan ägglossning (ja ni hörde rätt- min kropp har börjat ägglossa -relativt regelbundet, om än inte normalt) och håller i sig tills någon vecka efter mens. Under förkylningar och dylikt förvärras det också.
Jag försöker att inte tänka för mycket, men just nu kan jag nog inte komma ifrån att jag är inne i en tänkar-period. Vår inställning till det kommande försöket med äggdonation och immunologisk behandling är att det blir vårt sista. Vårt 9e och sista försök. Den inställningen har gett mig så mycket tuffa tankar att hantera och sorg kan välla fram när jag som minst vill och orkar kännas vid den.
Jag försöker att distansera mig från min tryckande sorg som pockar på likt en gammal avlägsen vän som enträget ringer och tjatar på att komma på besök. Jag vill släppa in den men är samtidigt rädd för att om jag öppnar dörren så går den sedan inte att stänga igen. När jag öppnade dörren på glänt i helgen drabbades jag av andnöd och låg sömnlös en hel natt. Det är så tufft att känna efter- men bägaren börjar rinna över av sig självt även fast jag försöker att hindra den. Jag försöker att balansera sorgen med hoppet om att sorgen ska få sitt slut. Hopp och sorg på vardera axel. Det är väl så det måste vara. Balans.
Min moster går nu på strålbehandling i kombination med cellgifter. På strålningen har jag som mål att vara med alla 8ggr, men jag får helt enkelt vara med så många gånger som kroppen tycker att det är acceptabelt att ta sig ner för de tre trapporna och gå promenaden till sjukhuset. Om jag sa att oro för min moster inte stal någon energi så skulle jag ljuga. Vi vet ännu inre hur bra hon svarar på behandlingen, men hon är så beundransvärt stark! Hon ska fixa det här, det är hon säker på.
Allt och samtidigt ingenting på en och samma gång.
Jag SKA skriva mer om aten och våra planer med äggdonation, och jag vet att jag dröjt vansinnigt länge. Förlåt! Distans, som jag sa. Distans har varit min livslina. Men det kommer- jag lovar!
torsdag 2 oktober 2014
Del 2- Fertilitetsresan till Aten
På måndagen den 22a september så var det dags att ta sig till kliniken i norra delen av Aten. Kvällen innan fick jag ett litet nervöst sammanbrott när jag inte hittade adressen till kliniken, för ett informations blad som skulle ha bifogats i ett mail hade inte kommit fram, och konstigt nog går det inte att googla fram adressen hur mycket man än försöker. Jag vände mig till Atentråden men var så nervös över att inte få svar i tid att jag testade att ringa kliniken. Trots att klockan var över 21 på kvällen så svarade stackars arbetsnarkomanen Dimitri, så allt löste sig. Vi bokade taxi kl. 11 för att vara i god tid och för att hinna till lite apotek innan mitt inplanerade besök kl.14.
Så, efter frukost tog vi taxi i ca 30 minuter från Glyfada (södra Atenkusten) till norra delen av Aten där kliniken ligger. Det var lite klurigt att veta om vi var rätt eftersom det inte finns en enda skyllt som säger "Life Clinic", men ringklockan till vänster på byggnaden är till IAKENTPO clinic där dr.Dimitri hyr lokaler/arbetar på 5e våningen. Jag försökte lägga ut bilder men det gick inte av någon anledning, så det är också därför som detta inlägg kommer så sent. Men bättre sent än aldrig.
Jag var nervös som en korkskruv och trotts att vi gick och letade efter apotek och höll oss sysselsatta så var jag allt utom avslappnad. Tiden gick långsamt långsamt.... Apotek fann vi i två närliggande köpcentrum när man följde den stora vägen åt vänster och gick över gatan. Om man följde den stora gatan åt höger istället fanns ett coffehouse med sjukt goda ekologiska energigivande drycker.
Vi satte oss i väntrummet ca 13.30, men i slutänden insåg jag att det var helt i onödan. Läkaren var mer än en timma sen och tyvärr var det ingen som sa något om det, så jag hann bli både trött och irriterad. Tydligen hade ett par från Wien varit sena redan på morgonen vilket ledde till att hela dagen kom i ofas.
Mitt första intryck av dr. Papanikolaou var att han inte alls såg ut som jag hade föreställt mig. Där fanns inget runt ansikte med skägg, och en stor mage, utan en lång och gänglig man som såg betydligt mycket yngre ut än vad jag hade trott. Min andra reflektion var att han var väldigt stressad och ganska ofokuserad när jag träffade honom. Trött och nervös som jag var så gjorde det mig faktiskt ganska sänkt till mods och mina förväntningar av besöket hade varit väldigt annorlunda. Det är ju en sårbar situation att sitta helt ensam bakom ett skrivbord och på engelska försöka få fram allt som jag tror är viktigt för honom att veta samtidigt som han bläddrar i papper och flänger omkring. Vårt inledande konsultationssamtal hade ju täckt mycket, men inte allt.
Han ville väldigt snabbt ta blodproverna och göra ett ultraljud. Ultraljudet såg fint ut och han hade inget att klaga på när det gällde livmoder eller äggstockar, och faktum är att han såg att metforminet faktiskt hjälpt mig att få mindre pco-tendenser. Det var ju skönt att höra. Blodprover togs sen, men han hastade igenom vilka prover som var tagna så jag hann inte riktigt med. Medan vi pratade vidare så höll han på och packade ned proverna som skulle skickas till Chicago med bud, och han försökte få mig att känna hopp. Han trodde att immunförsvarets attacker var mitt främsta problem i infertiliteten men att även äggen ibland tillagas på fel sätt i äggstockarna.
Det var väldigt positivt att han också talade om mitt beteende och att jag måste bli vän med min kropp. Han kallade mig "extra clever girl"- en smart, driven, vetgirig och engagerad (osv) och menade att det både har sina goda och sina sämre sidor att driva sig själv så hårt. Med ett sådant beteende aktiveras immunförsvaret alldeles för mycket. Men han ville att jag skulle bli vän med mig själv och vara glad för de egenskaperna istället för att klandra mig för allt som händer i kroppen. Att jag skulle ta en paus med att analysera hur kroppen beter sig och försöka att acceptera det istället.
Hur som helst, jag fick sitta en stund i väntrummet medan han förberedde inför intralipid-droppet i ett annat rum. Just då kändes det inte bra alls. Jag kände mig snuvad på konfekten när jag hade åkt så långt och betalat så mycket för dryga 35 minuter med läkaren. Framförallt för att jag visste att andra kan komma ut ur rummet efter två timmar.. Men lite senare tog jag tag i saken själv och bad om några fler minuter efter att droppet var gjort, så då kändes det bättre eftersom jag fick chans att ställa mina frågor.
Droppet tog inte mer än 30min men ska normalt ges under 2h (med sån där annan utspädningspåse). Jag fick en enormt äcklig smak i munnen redan efter första droppen och blev väldigt trött. Tröttheten skulle gå över nästa dag sa han, och den var helt normal. Hemma kommer min granne som är sjuksyrra sätta droppet. Jag försökte läsa samtidigt men låg så obekvämt att det var halvt omöjligt. När droppet var slut kom plötsligt två sköterskor och en läkare från IAKENTPO-cliniken in och talade med varandra som om jag inte var i rummet. Läkaren tittade inte ens på mig och började lägga glidgel på ultraljudsapparaten som stod bredvid mig. Gisses vad gör de tänkte jag och kände mig våldsamt förbisedd, men sen fick jag syn på en annan kvinna som troligen var den som skulle undersökas med ultraljud när jag var klar. En sköterska tog bort infarten och forslade mig tillbaka till väntrummet.
Jag bad om de där extra minutrarna och det kändes skönt. Dimitri är trots allt en väldigt varm och engagerad man och han tog väl hand om mig efter droppet när jag var så trött att jag knappt visste vad jag hette. "You're body is very sencitive" sa han när jag berättade om den äckliga smaken i munnen som tydligen inte är så vanlig. Han bad mig återigen att hålla modet uppe och att hoppas.
Jag var trött och lite vissen när jag lämnade kliniken. Det kändes mycket bättre, men jag kände mig så tom utan min man. Mamma och jag tog oss tillbaka till de där apoteken vid köpcentrumen för att inhandla clexane och lite mer prednisolon innan vi åt lite mat, och sedan tog vi en random taxi tillbaka till hotellet. Hemresan kostade 22euro istället för 30 som ditrest hade kostat.
Jag somnade aldrig på kvällen trots tröttheten, så vid tretaget tog jag en melatonin som jag hade köpt på ett av apoteken. Äntligen somnade jag.
Tisdagen spenderade vi i Glyfada centrum och lite vid poolen. Jag längtade så mycket efter min man så jag ville bara att dagen skulle gå. När jag nästkommande kväll fick slå armarna om min man på Arlanda så kunde varken han eller jag släppa taget. Det som både han och jag hade gått igenom de senaste dygnen hade tagit så enormt hårt på oss båda. Vi släppte inte varandra på många många minuter.. Nu var vi äntligen tillbaka hos varandra igen.
I torsdags pratade jag med dr. Dimitri Papanikolaou igen. Provsvaren har kommit... Så nu vet jag vad som är fel och behöver rättas till. Men det kära vänner ska jag berätta i nästa inlägg.
En ny cliffhanger... ;)
På återseende.
Så, efter frukost tog vi taxi i ca 30 minuter från Glyfada (södra Atenkusten) till norra delen av Aten där kliniken ligger. Det var lite klurigt att veta om vi var rätt eftersom det inte finns en enda skyllt som säger "Life Clinic", men ringklockan till vänster på byggnaden är till IAKENTPO clinic där dr.Dimitri hyr lokaler/arbetar på 5e våningen. Jag försökte lägga ut bilder men det gick inte av någon anledning, så det är också därför som detta inlägg kommer så sent. Men bättre sent än aldrig.
Jag var nervös som en korkskruv och trotts att vi gick och letade efter apotek och höll oss sysselsatta så var jag allt utom avslappnad. Tiden gick långsamt långsamt.... Apotek fann vi i två närliggande köpcentrum när man följde den stora vägen åt vänster och gick över gatan. Om man följde den stora gatan åt höger istället fanns ett coffehouse med sjukt goda ekologiska energigivande drycker.
Vi satte oss i väntrummet ca 13.30, men i slutänden insåg jag att det var helt i onödan. Läkaren var mer än en timma sen och tyvärr var det ingen som sa något om det, så jag hann bli både trött och irriterad. Tydligen hade ett par från Wien varit sena redan på morgonen vilket ledde till att hela dagen kom i ofas.
Mitt första intryck av dr. Papanikolaou var att han inte alls såg ut som jag hade föreställt mig. Där fanns inget runt ansikte med skägg, och en stor mage, utan en lång och gänglig man som såg betydligt mycket yngre ut än vad jag hade trott. Min andra reflektion var att han var väldigt stressad och ganska ofokuserad när jag träffade honom. Trött och nervös som jag var så gjorde det mig faktiskt ganska sänkt till mods och mina förväntningar av besöket hade varit väldigt annorlunda. Det är ju en sårbar situation att sitta helt ensam bakom ett skrivbord och på engelska försöka få fram allt som jag tror är viktigt för honom att veta samtidigt som han bläddrar i papper och flänger omkring. Vårt inledande konsultationssamtal hade ju täckt mycket, men inte allt.
Han ville väldigt snabbt ta blodproverna och göra ett ultraljud. Ultraljudet såg fint ut och han hade inget att klaga på när det gällde livmoder eller äggstockar, och faktum är att han såg att metforminet faktiskt hjälpt mig att få mindre pco-tendenser. Det var ju skönt att höra. Blodprover togs sen, men han hastade igenom vilka prover som var tagna så jag hann inte riktigt med. Medan vi pratade vidare så höll han på och packade ned proverna som skulle skickas till Chicago med bud, och han försökte få mig att känna hopp. Han trodde att immunförsvarets attacker var mitt främsta problem i infertiliteten men att även äggen ibland tillagas på fel sätt i äggstockarna.
Det var väldigt positivt att han också talade om mitt beteende och att jag måste bli vän med min kropp. Han kallade mig "extra clever girl"- en smart, driven, vetgirig och engagerad (osv) och menade att det både har sina goda och sina sämre sidor att driva sig själv så hårt. Med ett sådant beteende aktiveras immunförsvaret alldeles för mycket. Men han ville att jag skulle bli vän med mig själv och vara glad för de egenskaperna istället för att klandra mig för allt som händer i kroppen. Att jag skulle ta en paus med att analysera hur kroppen beter sig och försöka att acceptera det istället.
Hur som helst, jag fick sitta en stund i väntrummet medan han förberedde inför intralipid-droppet i ett annat rum. Just då kändes det inte bra alls. Jag kände mig snuvad på konfekten när jag hade åkt så långt och betalat så mycket för dryga 35 minuter med läkaren. Framförallt för att jag visste att andra kan komma ut ur rummet efter två timmar.. Men lite senare tog jag tag i saken själv och bad om några fler minuter efter att droppet var gjort, så då kändes det bättre eftersom jag fick chans att ställa mina frågor.
Droppet tog inte mer än 30min men ska normalt ges under 2h (med sån där annan utspädningspåse). Jag fick en enormt äcklig smak i munnen redan efter första droppen och blev väldigt trött. Tröttheten skulle gå över nästa dag sa han, och den var helt normal. Hemma kommer min granne som är sjuksyrra sätta droppet. Jag försökte läsa samtidigt men låg så obekvämt att det var halvt omöjligt. När droppet var slut kom plötsligt två sköterskor och en läkare från IAKENTPO-cliniken in och talade med varandra som om jag inte var i rummet. Läkaren tittade inte ens på mig och började lägga glidgel på ultraljudsapparaten som stod bredvid mig. Gisses vad gör de tänkte jag och kände mig våldsamt förbisedd, men sen fick jag syn på en annan kvinna som troligen var den som skulle undersökas med ultraljud när jag var klar. En sköterska tog bort infarten och forslade mig tillbaka till väntrummet.
Jag bad om de där extra minutrarna och det kändes skönt. Dimitri är trots allt en väldigt varm och engagerad man och han tog väl hand om mig efter droppet när jag var så trött att jag knappt visste vad jag hette. "You're body is very sencitive" sa han när jag berättade om den äckliga smaken i munnen som tydligen inte är så vanlig. Han bad mig återigen att hålla modet uppe och att hoppas.
Jag var trött och lite vissen när jag lämnade kliniken. Det kändes mycket bättre, men jag kände mig så tom utan min man. Mamma och jag tog oss tillbaka till de där apoteken vid köpcentrumen för att inhandla clexane och lite mer prednisolon innan vi åt lite mat, och sedan tog vi en random taxi tillbaka till hotellet. Hemresan kostade 22euro istället för 30 som ditrest hade kostat.
Jag somnade aldrig på kvällen trots tröttheten, så vid tretaget tog jag en melatonin som jag hade köpt på ett av apoteken. Äntligen somnade jag.
Tisdagen spenderade vi i Glyfada centrum och lite vid poolen. Jag längtade så mycket efter min man så jag ville bara att dagen skulle gå. När jag nästkommande kväll fick slå armarna om min man på Arlanda så kunde varken han eller jag släppa taget. Det som både han och jag hade gått igenom de senaste dygnen hade tagit så enormt hårt på oss båda. Vi släppte inte varandra på många många minuter.. Nu var vi äntligen tillbaka hos varandra igen.
I torsdags pratade jag med dr. Dimitri Papanikolaou igen. Provsvaren har kommit... Så nu vet jag vad som är fel och behöver rättas till. Men det kära vänner ska jag berätta i nästa inlägg.
En ny cliffhanger... ;)
På återseende.
tisdag 30 september 2014
Vi fick rätt
Innan del 2 av Atenresan skrivs ner vill jag bara uppdatera er om mötet med vår svenska klinik som ägde rum idag. Som ni vet så har vår favvoläkare lovat oss äggdonation och vi har stått i kö sedan i januari, Dessutom har vår korsdonator redan gjort en donationsbehandling (som visserligen avbröts och måste göras om- men ändock), så vi borde ligga "först" i kön. Nu när vår läkare är långtidssjukskriven beslutade verksamhetschefen strax innan resan till Aten att vi inte får göra någon äggdonation förrän våra frysta embryon är slut. Vi har tre kvar i frysen. Ett möte bokades in den 30e september för att diskutera detta, och självklart tog jag med mig mannen dit.
Jag är stolt över att säga att jag var grym när jag argumenterade för vår sak, och var både hårdare och körde på mer raka rör än normalt. Inga känsloutbrott. Inga tårar. Bara en inre känsla av att mina argument hade en saklig och rättslig grund, och att jag hade all rätt att vara hård. Min man körde på en mildare teknik, och tillsammans var vi ett bra team.
Vi fick rätt!! Alltså, han går med på äggdonation. Han tycker att det är helt vansinnigt och slöseri av könsceller (ägg) eftersom det finns embryon i frysen, men oavsett så förstod han att de inte kunde ändra sig nu när vi hade blivit lovade att äggdonation skulle göras. Det var allt utom en lätt match, men vi lyckades.
Yes!! Ett stort kliv framåt!
Jag vet ännu inte om vi lyckas matchas och hamna på listan nu i höst, men de skulle göra vad de kunde. Får jag inte en behandling i november/december så blir allt fel med Atenbehandling, och dessutom har vi inte hamnat före i kön trots vår medtagna donator. Well well, nu måste jag vara positiv. Inom de närmsta veckorna ska jag få svar.
På torsdag ska jag dessutom ha samtal med dr Dimitri från Aten. Mina provsvar har kommit och en behandlingsplan ska läggas upp. Eftersom jag ännu inte vet något om vår plan för behandling med äggdonation så får det dock bli en ytterst preliminär behandlingsplan.
Plötsligt blir jag nervös för att "inget" ska vara fel på mig... Det är en konstig känsla det där, att önska att provsvar visar på att det är någon form av problem- men det är det jag gör. För då vet jag. Och då har jag faktiskt en chans... En chans att Atenbehandlingen fungerar..
Jag är stolt över att säga att jag var grym när jag argumenterade för vår sak, och var både hårdare och körde på mer raka rör än normalt. Inga känsloutbrott. Inga tårar. Bara en inre känsla av att mina argument hade en saklig och rättslig grund, och att jag hade all rätt att vara hård. Min man körde på en mildare teknik, och tillsammans var vi ett bra team.
Vi fick rätt!! Alltså, han går med på äggdonation. Han tycker att det är helt vansinnigt och slöseri av könsceller (ägg) eftersom det finns embryon i frysen, men oavsett så förstod han att de inte kunde ändra sig nu när vi hade blivit lovade att äggdonation skulle göras. Det var allt utom en lätt match, men vi lyckades.
Yes!! Ett stort kliv framåt!
Jag vet ännu inte om vi lyckas matchas och hamna på listan nu i höst, men de skulle göra vad de kunde. Får jag inte en behandling i november/december så blir allt fel med Atenbehandling, och dessutom har vi inte hamnat före i kön trots vår medtagna donator. Well well, nu måste jag vara positiv. Inom de närmsta veckorna ska jag få svar.
På torsdag ska jag dessutom ha samtal med dr Dimitri från Aten. Mina provsvar har kommit och en behandlingsplan ska läggas upp. Eftersom jag ännu inte vet något om vår plan för behandling med äggdonation så får det dock bli en ytterst preliminär behandlingsplan.
Plötsligt blir jag nervös för att "inget" ska vara fel på mig... Det är en konstig känsla det där, att önska att provsvar visar på att det är någon form av problem- men det är det jag gör. För då vet jag. Och då har jag faktiskt en chans... En chans att Atenbehandlingen fungerar..
måndag 29 september 2014
Del 1- Fertilitetsresan till Aten
I onsdags kväll kom jag hem till Sverige efter en minst sagt omtumlande resa till dr. Dimitri Papanikolaou i Aten. Jag är totalt utpumpad efter all press och den himlastormande känslopressen, så jag är allt utom stabil just nu. Å andra sidan så är det mycket mycket länge sedan jag var stabil och pigg. Kroppen har länge varit nere för räkning, och det mentala tar så klart brutalt mycket stryk av allt som händer. Det hänger ju givetvis ihop, det mentala och det fysiska, men ibland tror jag att mitt fokus främst ligger på det fysiska. På något sätt är det enklast så...
Det tog mycket kraft för att förbereda min man inför flygningen till Grekland, och det var en uppgift som var svårare än vad den borde vara när det gäller flygrädsla. Kanske borde jag ha anat hur allvarligt det var, men det fanns ingen av oss som förstod hur djupt rotad hans fobi blev efter den där otäcka flygupplevelsen för ett par år sedan. Hur som helst var vi båda helt slut när vi nådde flygplatsen den 20e september, och där gick alldeles för mycket fel. Det var sämsta förutsättningarna för någon med flygfobi. Bagagebandet var trasigt och vi spenderade 2h i en enorm kö som bestod av klaustrofobiskt mycket stressade människor. Inte ens jag kunde undgå att få panik. Sedan fick vi byta kö och stå ytterligare en halvtimma i en ny kö och rusa genom säkerhetskontrollen mot gaten för att borda planet. Allt var fel.
Av respekt för min man vill jag inte gå in på detaljerna om vad som hände sedan, men kortfattat kan jag säga att min man aldrig kom med planet. Jag försökte att behålla mitt eget lugn när min make mådde sämre än vad han gjort i hela sitt liv, och det var en så otäck upplevelse att se hur han fick en panikattack utan dess like. Jag kände mig så maktlös och kunde egentligen inte göra annat än att lugna honom, visa honom min kärlek, krama honom och säga att jag åker själv- att han inte måste. De dryga 3,5 timmarna ombord på planet blev en ren plåga. Att lämna min make i det tillstånd han befann sig i slet sönder mig inifrån, och en del av hans flygrädsla applicerades på mig. Jag kunde inte låta bli att tänka på att min man ALDRIG skulle förlåta sig själv om det hände mig något när han själv inte var med i planet. Jag tänkte inte på mig själv, bara på min stackars älskade man. Flygvärdinnorna tog väldigt väl hand om mig och om jag bara hade vetat vad de hette så skulle de fått dagens ros eller ett tackkort. Tänk så underbara en del är i kris- de som tar tre steg framåt och anstränger sig till sitt yttersta för att stötta en okänd människa. Tack till den trevliga norwegian-personalen.
Väl framme i Aten var klockan över 22 på kvällen och därav bläcksvart. Att ta sig från bussen till hotellet var en ren mardröm, och jag var helt gråtfärdig efter 40 minuters promenad åt olika håll intill en livsfarlig trefilsväg med en knapp halvmeterslång trottoar. En ensam svensk kvinna med resväska vilse i södra Aten en lördagskväll.... Jag måste erkänna att jag faktiskt var rädd då. Rädd och otroligt ledsen över situationen. Det visade sig till slut att hotellets information uppgett fel busshållsplats, så jag var gråtfärdig när jag väl var framme. Då var klockan närmare halv tolv och jag var så utmattad efter dagen att jag knappt minns vad receptionisten sa till mig.
Jag fick ett fint och nyrenoverat rum, och satte igång med att fixa wifi och Skype för att kunna ringa mannen igen. (Vi hade redan pratar några gånger, men nu när vi båda var välbehållna och hade tillgång till internet så kunde vi prata längre). Oj så skönt det var att höra hans röst, och oj så mycket han led. Och så mycket jag led, fast på andra sätt. Medan jag satt på flygplanet så hade min man och min älskade mor ordnat flygbiljetter till Aten åt henne redan nästa morgon. Herregud sådan kärlek!!! Jag skulle alltså bara behöva ta mig till hotellet, sova, äta frukost och sedan skulle jag åka till flygplatsen och hämta henne. Jag skulle alltså inte behöva göra mer än så ensam. Jag säger det igen: En sådan kärlek <3
I det stora hela är jag vansinnigt tacksam över att ha haft min kära mor med mig som stöd. Jag slapp klara av allt själv. Som säker varenda människa känner så är det dock inte världens enklaste uppgift att bo i ett litet rum med sin mamma i 4 dagar när man är vuxen. Särskilt inte i en sådan tuff situation som fick mig att längta ihjäl mig efter min älskade make. Det var ju vår resa, men han fattades. (Sagt helt utan minsta lilla klander över att han inte var där- det var INTE hans fel).
På måndagen var det dags för besöket hos dr Dimitri, men för att inte göra ett allt för långt inlägg så får ni vänta med del två till nästa inlägg. Kanske kan det ge lite stöd till andra som funderar på Aten..
På återseende!
Det tog mycket kraft för att förbereda min man inför flygningen till Grekland, och det var en uppgift som var svårare än vad den borde vara när det gäller flygrädsla. Kanske borde jag ha anat hur allvarligt det var, men det fanns ingen av oss som förstod hur djupt rotad hans fobi blev efter den där otäcka flygupplevelsen för ett par år sedan. Hur som helst var vi båda helt slut när vi nådde flygplatsen den 20e september, och där gick alldeles för mycket fel. Det var sämsta förutsättningarna för någon med flygfobi. Bagagebandet var trasigt och vi spenderade 2h i en enorm kö som bestod av klaustrofobiskt mycket stressade människor. Inte ens jag kunde undgå att få panik. Sedan fick vi byta kö och stå ytterligare en halvtimma i en ny kö och rusa genom säkerhetskontrollen mot gaten för att borda planet. Allt var fel.
Av respekt för min man vill jag inte gå in på detaljerna om vad som hände sedan, men kortfattat kan jag säga att min man aldrig kom med planet. Jag försökte att behålla mitt eget lugn när min make mådde sämre än vad han gjort i hela sitt liv, och det var en så otäck upplevelse att se hur han fick en panikattack utan dess like. Jag kände mig så maktlös och kunde egentligen inte göra annat än att lugna honom, visa honom min kärlek, krama honom och säga att jag åker själv- att han inte måste. De dryga 3,5 timmarna ombord på planet blev en ren plåga. Att lämna min make i det tillstånd han befann sig i slet sönder mig inifrån, och en del av hans flygrädsla applicerades på mig. Jag kunde inte låta bli att tänka på att min man ALDRIG skulle förlåta sig själv om det hände mig något när han själv inte var med i planet. Jag tänkte inte på mig själv, bara på min stackars älskade man. Flygvärdinnorna tog väldigt väl hand om mig och om jag bara hade vetat vad de hette så skulle de fått dagens ros eller ett tackkort. Tänk så underbara en del är i kris- de som tar tre steg framåt och anstränger sig till sitt yttersta för att stötta en okänd människa. Tack till den trevliga norwegian-personalen.
Väl framme i Aten var klockan över 22 på kvällen och därav bläcksvart. Att ta sig från bussen till hotellet var en ren mardröm, och jag var helt gråtfärdig efter 40 minuters promenad åt olika håll intill en livsfarlig trefilsväg med en knapp halvmeterslång trottoar. En ensam svensk kvinna med resväska vilse i södra Aten en lördagskväll.... Jag måste erkänna att jag faktiskt var rädd då. Rädd och otroligt ledsen över situationen. Det visade sig till slut att hotellets information uppgett fel busshållsplats, så jag var gråtfärdig när jag väl var framme. Då var klockan närmare halv tolv och jag var så utmattad efter dagen att jag knappt minns vad receptionisten sa till mig.
Jag fick ett fint och nyrenoverat rum, och satte igång med att fixa wifi och Skype för att kunna ringa mannen igen. (Vi hade redan pratar några gånger, men nu när vi båda var välbehållna och hade tillgång till internet så kunde vi prata längre). Oj så skönt det var att höra hans röst, och oj så mycket han led. Och så mycket jag led, fast på andra sätt. Medan jag satt på flygplanet så hade min man och min älskade mor ordnat flygbiljetter till Aten åt henne redan nästa morgon. Herregud sådan kärlek!!! Jag skulle alltså bara behöva ta mig till hotellet, sova, äta frukost och sedan skulle jag åka till flygplatsen och hämta henne. Jag skulle alltså inte behöva göra mer än så ensam. Jag säger det igen: En sådan kärlek <3
I det stora hela är jag vansinnigt tacksam över att ha haft min kära mor med mig som stöd. Jag slapp klara av allt själv. Som säker varenda människa känner så är det dock inte världens enklaste uppgift att bo i ett litet rum med sin mamma i 4 dagar när man är vuxen. Särskilt inte i en sådan tuff situation som fick mig att längta ihjäl mig efter min älskade make. Det var ju vår resa, men han fattades. (Sagt helt utan minsta lilla klander över att han inte var där- det var INTE hans fel).
På måndagen var det dags för besöket hos dr Dimitri, men för att inte göra ett allt för långt inlägg så får ni vänta med del två till nästa inlägg. Kanske kan det ge lite stöd till andra som funderar på Aten..
På återseende!
torsdag 18 september 2014
Aldrig raka vägar när det gäller fertilitetsbehandlingar
Problem kommer sällan ensamma.
Mitt telefonsamtal med dr. Dimitri i Aten skapade en del frågetecken, men gav också många raka svar. Han bekräftade mina farhågor om det överaktiva immunförsvaret och kallade det för "very sensible in all regards". Såväl när det gäller medicinbiverkningar som missfallen, och diverse medicinska åkommor. Han tror också att jag ärvt mer autoimmuna åkommor från min familj än vad läkarna ännu har diagnosticerat, och menar att behandlingen hos honom troligtvis även hjälper mig med dessa. Detta var befriande att höra. Äntligen någon som tar mig på allvar. Någon som berömmer mig för att jag varit en duktig doktor som gjort så mycket efterforskningar, förarbete och analyser av mitt tillstånd- istället för att avfärda mig redan innan jag börjat prata. Han sa även att min äggkvalitet garanterat är en del av vårt problem, men det handlar då inte om att själva äggen är dåliga, utan snarare att äggstockarna inte är som de ska. Han förklarade det som att ugnen som ska tillaga äggen glappar. Den fungerar ibland, men oftast blir äggen felaktigt tillagade.
Dimitri ingav förtroende och var en varm person att prata med.
Men dr. Dimitri tycker absolut inte att äggdonation är en bra idé för oss. Äggdonation kommer oavsett att ge samma tråkiga resultat för oss säger han, och eftersom jag har så mycket ägg och är så ung så är det vansinne att inte utnyttja mina egna när de är som bäst. Han vill istället att vi gör en helt ny ivf-behandling med mina ägg samtidigt som vi får immunostöd från Aten. Han menar att embryona då kommer att bli både fler och bättre och därför ge oss de barn vi vill ha i livet.
Det som Dr Dimitri påtalar låter måhända logiskt, men ingenting i världen är svart eller vitt. Hans ord vände upp och ner på allt och jag var på sätt och vis helt knäckt i flera dagar. Men efter mycket noggrann eftertanke så tog jag ändå beslutet att stå fast vid vår plan om äggdonation. Det berodde på många saker. För det första var vår korsdonator precis på väg att påbörja sin donationsbehandling, och hon skulle inte ha gjort det om det inte var för vår skull. För det andra så finns det ett ännu viktigare skäl som jag inte kunde bortse ifrån, hur mycket jag än ville. Min kropp klarar helt enkelt inte en helt ny behandling med nedreglering, äggplock, och efterföljande överstimulering, samtidigt som jag ska "utsättas för" en tuff behandling av cortison, Intralipider och annat jox för att sätta ner immunförsvaret. I mitt tillstånd så är det helt enkelt inte möjligt. Varken fysiskt eller psykiskt finns nog med ork att tillgå. Jag har en stark känsla av att jag kommer hamna på sjukhus om jag ens försöker- att jag kommer kollapsa för att kroppen inte håller.
Dessutom finns ett tredje skäl. Detta blir vår sista landstingsbetalda behandling, och om vi inte testar äggdonation då så kommer vi aldrig kunna göra ÄD. Vi kommer helt enkelt inte ha råd att göra det privat, och istället kommer pengarna helt enkelt att gå till adoption. Så är det.
Vi står alltså fast vid äggdonation och borde just nu ligga först i klinikens kö eftersom vår korsdonator påbörjat sin behandling. Men ett problem kommer aldrig ensamt- så här hopar de sig ska ni veta..
För det första så fick vår stackars korsdonator avbryta behandlingen eftersom det fanns för få ägg. Så hon "måste" (valde att) börja om igen om ca två månader. Stackare! Men vad händer då med oss? Jag ringde kliniken för att få svar och fick jobbigs besked.
Vår favvoläkare (hon som lovat oss ÄD och som ansvarat för oss i flera år) är långtidssjukskriven. Och överläkaren som har huvudansvar har gått och bestämt att vi inte kommer att få göra någon äggdonation innan vi gjort slut på våra embryon i frysen(!!!!!!!!!). Jag storgrät i telefonen när den stackars barnmorskan gav mig beskedet och jag protesterade hejvillt. Det är ju helt befängt att den andra läkarens ord (som vi fått lovat redan i JANUARI!) inte ska gälla och det strider ju mot allt vett och sans. Resultatet blir ju också att de utnyttjat oss till att få in en ny donator genom att lova oss att komma före i kön, men sedan sviker löftet och därmed har grundlurat oss. Jag vet givetvis att det inte var syftet och att vår favvoläkare inte har något med detta beslut att göra- men hur man än vrider och vänder på det så blir resultatet att de utnyttjat både oss och korsdonatorn om vi inte får göra äggdonationen som vi blivit lovade.
Just nu sitter jag i en jäkligt knivig sits. Jag har tid hos överläkaren för att diskutera detta den 30e. Då står ord mot ord. Jag har antecknat här på min blogg vad favvoläkaren lovade oss vid ett besök som inföll den 7e januari 2014. Där finns bevis i journalen på att vi ställdes upp i kö och att vi meddelats om att en korsdonator flyttar oss längre fram i kön. Det står där att vår tredje färska IVF-behandling ska göras genom donerade ägg istället för donerade spermier. Men det är också enda som finns som bevis i journalen. I övrigt står ord mot ord, och eftersom läkaren som lovat oss detta inte är tillgänglig så undrar jag om detta är tillräckligt bevis. Hur ska jag i övrigt kunna bevisa vad läkarna sagt till mig om det inte antecknats? Det är ju inte direkt så att jag spelat in samtalen.
Det finns också ett annat tillfälle i juni som jag minns väl. Det var ett läkarbesök hos den nämnda överläkaren som nu säger nej till ÄD. Jag minns nästan exakt vad överläkaren själv sa där inne på hans kontor när jag berättade om den inplanerade äggdonationen. Efter den sedvanliga undersökning satt vi och samtalade på hans kontor. Jag berättade om planen för äggdonation i höst och att vår donator redan tagit sina prover. Överläkaren sa något i stil med:
"Äggdonation? Du som har så många ägg".
Jag svarade att mina ägg har gett mig 4 missfall och att något uppenbarligen är fel. (Han höll med). Jag sa att dr.A och vi har tagit beslutet att testa alternativet äggdonation i hopp om att det inte ska ge ytterligare ett missfall. Som svar så sa överläkaren ungefär såhär:
"Jaja. Det där har ni säkert diskuterat igenom. Om Anna har lovat er så gör vi så. "
Men hur bevisar jag att han sa det?
Oavsett om jag kan lösa situationen genom att trycka på dessa uppradade faktorer så är det en kamp jag inte hade velat behöva utstå. Det är en kamp som är helt onödig och som får mig att tappa förtroende för kliniken. Jag vet inte vad jag ska ta mig till om han trots alla argument säger nej. Då kanske behandlingen i Aten blir fördjäves. Fy fan vilken klump jag har i magen.
När jag kommer till aten måste jag argumentera med dr Dimitri om att jag måste göra ÄD för att orka, men som det är nu så vet jag ju inte ens om jag kommer att få göra någon äggdonation. Jag orkar bara inte. Jävla skitproblem!!!! Hur fan ska man hitta orken.
Samtidigt har jag en flygrädd man att ta hand om, och han mår allt utom bra nu när resan närmar sig. Jisses va jag känner mig maktlös när han kämpar på detta viset med sig själv. Vi åker på lördag och jag vet ännu inte hur det ska gå när vi ska gå in i det faktiska planet.
Samtidigt som vi är i Aten ska min stackars cancersjuka moster till Uppsala för att få veta om cellgiftena hjälper. Jag önskar att jag hade varit här då.
Skit. Skitsituation. Skitbarnlöshet. Skitkamp.
Tack för att ni finns och kommenterar även när jag inte har ork att svara. Ni är mitt största stöd, förutom maken. <3
Mitt telefonsamtal med dr. Dimitri i Aten skapade en del frågetecken, men gav också många raka svar. Han bekräftade mina farhågor om det överaktiva immunförsvaret och kallade det för "very sensible in all regards". Såväl när det gäller medicinbiverkningar som missfallen, och diverse medicinska åkommor. Han tror också att jag ärvt mer autoimmuna åkommor från min familj än vad läkarna ännu har diagnosticerat, och menar att behandlingen hos honom troligtvis även hjälper mig med dessa. Detta var befriande att höra. Äntligen någon som tar mig på allvar. Någon som berömmer mig för att jag varit en duktig doktor som gjort så mycket efterforskningar, förarbete och analyser av mitt tillstånd- istället för att avfärda mig redan innan jag börjat prata. Han sa även att min äggkvalitet garanterat är en del av vårt problem, men det handlar då inte om att själva äggen är dåliga, utan snarare att äggstockarna inte är som de ska. Han förklarade det som att ugnen som ska tillaga äggen glappar. Den fungerar ibland, men oftast blir äggen felaktigt tillagade.
Dimitri ingav förtroende och var en varm person att prata med.
Men dr. Dimitri tycker absolut inte att äggdonation är en bra idé för oss. Äggdonation kommer oavsett att ge samma tråkiga resultat för oss säger han, och eftersom jag har så mycket ägg och är så ung så är det vansinne att inte utnyttja mina egna när de är som bäst. Han vill istället att vi gör en helt ny ivf-behandling med mina ägg samtidigt som vi får immunostöd från Aten. Han menar att embryona då kommer att bli både fler och bättre och därför ge oss de barn vi vill ha i livet.
Det som Dr Dimitri påtalar låter måhända logiskt, men ingenting i världen är svart eller vitt. Hans ord vände upp och ner på allt och jag var på sätt och vis helt knäckt i flera dagar. Men efter mycket noggrann eftertanke så tog jag ändå beslutet att stå fast vid vår plan om äggdonation. Det berodde på många saker. För det första var vår korsdonator precis på väg att påbörja sin donationsbehandling, och hon skulle inte ha gjort det om det inte var för vår skull. För det andra så finns det ett ännu viktigare skäl som jag inte kunde bortse ifrån, hur mycket jag än ville. Min kropp klarar helt enkelt inte en helt ny behandling med nedreglering, äggplock, och efterföljande överstimulering, samtidigt som jag ska "utsättas för" en tuff behandling av cortison, Intralipider och annat jox för att sätta ner immunförsvaret. I mitt tillstånd så är det helt enkelt inte möjligt. Varken fysiskt eller psykiskt finns nog med ork att tillgå. Jag har en stark känsla av att jag kommer hamna på sjukhus om jag ens försöker- att jag kommer kollapsa för att kroppen inte håller.
Dessutom finns ett tredje skäl. Detta blir vår sista landstingsbetalda behandling, och om vi inte testar äggdonation då så kommer vi aldrig kunna göra ÄD. Vi kommer helt enkelt inte ha råd att göra det privat, och istället kommer pengarna helt enkelt att gå till adoption. Så är det.
Vi står alltså fast vid äggdonation och borde just nu ligga först i klinikens kö eftersom vår korsdonator påbörjat sin behandling. Men ett problem kommer aldrig ensamt- så här hopar de sig ska ni veta..
För det första så fick vår stackars korsdonator avbryta behandlingen eftersom det fanns för få ägg. Så hon "måste" (valde att) börja om igen om ca två månader. Stackare! Men vad händer då med oss? Jag ringde kliniken för att få svar och fick jobbigs besked.
Vår favvoläkare (hon som lovat oss ÄD och som ansvarat för oss i flera år) är långtidssjukskriven. Och överläkaren som har huvudansvar har gått och bestämt att vi inte kommer att få göra någon äggdonation innan vi gjort slut på våra embryon i frysen(!!!!!!!!!). Jag storgrät i telefonen när den stackars barnmorskan gav mig beskedet och jag protesterade hejvillt. Det är ju helt befängt att den andra läkarens ord (som vi fått lovat redan i JANUARI!) inte ska gälla och det strider ju mot allt vett och sans. Resultatet blir ju också att de utnyttjat oss till att få in en ny donator genom att lova oss att komma före i kön, men sedan sviker löftet och därmed har grundlurat oss. Jag vet givetvis att det inte var syftet och att vår favvoläkare inte har något med detta beslut att göra- men hur man än vrider och vänder på det så blir resultatet att de utnyttjat både oss och korsdonatorn om vi inte får göra äggdonationen som vi blivit lovade.
Just nu sitter jag i en jäkligt knivig sits. Jag har tid hos överläkaren för att diskutera detta den 30e. Då står ord mot ord. Jag har antecknat här på min blogg vad favvoläkaren lovade oss vid ett besök som inföll den 7e januari 2014. Där finns bevis i journalen på att vi ställdes upp i kö och att vi meddelats om att en korsdonator flyttar oss längre fram i kön. Det står där att vår tredje färska IVF-behandling ska göras genom donerade ägg istället för donerade spermier. Men det är också enda som finns som bevis i journalen. I övrigt står ord mot ord, och eftersom läkaren som lovat oss detta inte är tillgänglig så undrar jag om detta är tillräckligt bevis. Hur ska jag i övrigt kunna bevisa vad läkarna sagt till mig om det inte antecknats? Det är ju inte direkt så att jag spelat in samtalen.
Det finns också ett annat tillfälle i juni som jag minns väl. Det var ett läkarbesök hos den nämnda överläkaren som nu säger nej till ÄD. Jag minns nästan exakt vad överläkaren själv sa där inne på hans kontor när jag berättade om den inplanerade äggdonationen. Efter den sedvanliga undersökning satt vi och samtalade på hans kontor. Jag berättade om planen för äggdonation i höst och att vår donator redan tagit sina prover. Överläkaren sa något i stil med:
"Äggdonation? Du som har så många ägg".
Jag svarade att mina ägg har gett mig 4 missfall och att något uppenbarligen är fel. (Han höll med). Jag sa att dr.A och vi har tagit beslutet att testa alternativet äggdonation i hopp om att det inte ska ge ytterligare ett missfall. Som svar så sa överläkaren ungefär såhär:
"Jaja. Det där har ni säkert diskuterat igenom. Om Anna har lovat er så gör vi så. "
Men hur bevisar jag att han sa det?
Oavsett om jag kan lösa situationen genom att trycka på dessa uppradade faktorer så är det en kamp jag inte hade velat behöva utstå. Det är en kamp som är helt onödig och som får mig att tappa förtroende för kliniken. Jag vet inte vad jag ska ta mig till om han trots alla argument säger nej. Då kanske behandlingen i Aten blir fördjäves. Fy fan vilken klump jag har i magen.
När jag kommer till aten måste jag argumentera med dr Dimitri om att jag måste göra ÄD för att orka, men som det är nu så vet jag ju inte ens om jag kommer att få göra någon äggdonation. Jag orkar bara inte. Jävla skitproblem!!!! Hur fan ska man hitta orken.
Samtidigt har jag en flygrädd man att ta hand om, och han mår allt utom bra nu när resan närmar sig. Jisses va jag känner mig maktlös när han kämpar på detta viset med sig själv. Vi åker på lördag och jag vet ännu inte hur det ska gå när vi ska gå in i det faktiska planet.
Samtidigt som vi är i Aten ska min stackars cancersjuka moster till Uppsala för att få veta om cellgiftena hjälper. Jag önskar att jag hade varit här då.
Skit. Skitsituation. Skitbarnlöshet. Skitkamp.
Tack för att ni finns och kommenterar även när jag inte har ork att svara. Ni är mitt största stöd, förutom maken. <3
lördag 6 september 2014
Något är fel
Det blir ett kort men frustrerat inlägg idag.
Jag mår inte bra, och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Något är riktigt fel i kroppen och jag är rädd för att detta mer eller mindre kommer att vara bestående. Efter mina två sista missfall har kroppen förändrats och förvärrats och det gör mig orolig inför framtiden. Vart fasen är jag på väg?
Kortfattat beskrivet har jag så ont i mina leder och muskler att jag behöver Ipren+citodon dagligen. Det är sjukt, jag vet. Jag har så ont att jag nästan kräks ibland. Jag har gått med en halsinfektion (virus enligt min inkompetenta vårdcentral som knappt velat ta emot mig) i mer än 5 veckor nu och när halsen blivit något bättre den sista veckan så har värken i kroppen eskalerat. Jag har dessutom mens nu och har normalt sett brutala smärtor i mina lår, bäckenet och många leder vid den tiden- men denna gång är utom denna jord. Jag blir helt rålös. Benen (lår, knän och skenbenen), ryggslutet och armarna (leder och muskler) värker ibland så mycket att jag verkligen inte kan röra mig. Så att jag inte kan sova. Inte resa mig. Och jag blir så neeeedrans trött. De 10 stegen mellan soffa och kök tycks vara för mycket för att orka. Trött och yr, och illamående, tillsammans med den nedrans värken. Happy happy..
Min mamma, och moster har fibromyalgi. Morfar hade det också. (Reumatism finns också från både pappas och mammas sida av familjen). Jag har ganska länge haft i bakhuvudet att de inte är ensamma om att ha fibromyalgi, att det bara är en tidsfråga innan mitt tillstånd försämras- men det här är för tidigt. Jag är för ung. Det här också liksom? Var det inte nog redan?
Jag ber en stilla bön för att det "bara" är infektionen som orsakar allt, och att det blir bättre. För det här är banne mig inte kul. Har ni några idéer på vad det kan vara i övrigt? De har kollat streptokocker, körtelfeber och vita blodkroppar. Allt ok verkar det som. Några teorier? Ska begära boreliaprov också. Något mer tycker ni? Snälla, om ni har idéer så släng ut dem. Jag uppskattar alla teorier. (Så länge de inte sårar så klart).
Oavsett kan jag inte vara ärlig till vårdcentralen om att jag har värk annars också. Jag får inte få en diagnos på någon kronisk sjukdom nu. Ingenting får riskera adoption. Ingenting! Rävsax! Jag avskyr situationen...
För övrigt har jag haft samtal med Aten, med dr. Dimitris. Jag ska berätta allt jag fick höra en annan dag, men jag kan i alla fall avslöja att han har precis samma misstankar som jag har haft hela tiden- om allt. Om missfallsorsak, om autoimmuna sjukdomar, och immunförsvaret. Men mer om det en annan dag. Jag behövde bara gnälla av mig lite.
Suck. Livet...
Jag mår inte bra, och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Något är riktigt fel i kroppen och jag är rädd för att detta mer eller mindre kommer att vara bestående. Efter mina två sista missfall har kroppen förändrats och förvärrats och det gör mig orolig inför framtiden. Vart fasen är jag på väg?
Kortfattat beskrivet har jag så ont i mina leder och muskler att jag behöver Ipren+citodon dagligen. Det är sjukt, jag vet. Jag har så ont att jag nästan kräks ibland. Jag har gått med en halsinfektion (virus enligt min inkompetenta vårdcentral som knappt velat ta emot mig) i mer än 5 veckor nu och när halsen blivit något bättre den sista veckan så har värken i kroppen eskalerat. Jag har dessutom mens nu och har normalt sett brutala smärtor i mina lår, bäckenet och många leder vid den tiden- men denna gång är utom denna jord. Jag blir helt rålös. Benen (lår, knän och skenbenen), ryggslutet och armarna (leder och muskler) värker ibland så mycket att jag verkligen inte kan röra mig. Så att jag inte kan sova. Inte resa mig. Och jag blir så neeeedrans trött. De 10 stegen mellan soffa och kök tycks vara för mycket för att orka. Trött och yr, och illamående, tillsammans med den nedrans värken. Happy happy..
Min mamma, och moster har fibromyalgi. Morfar hade det också. (Reumatism finns också från både pappas och mammas sida av familjen). Jag har ganska länge haft i bakhuvudet att de inte är ensamma om att ha fibromyalgi, att det bara är en tidsfråga innan mitt tillstånd försämras- men det här är för tidigt. Jag är för ung. Det här också liksom? Var det inte nog redan?
Jag ber en stilla bön för att det "bara" är infektionen som orsakar allt, och att det blir bättre. För det här är banne mig inte kul. Har ni några idéer på vad det kan vara i övrigt? De har kollat streptokocker, körtelfeber och vita blodkroppar. Allt ok verkar det som. Några teorier? Ska begära boreliaprov också. Något mer tycker ni? Snälla, om ni har idéer så släng ut dem. Jag uppskattar alla teorier. (Så länge de inte sårar så klart).
Oavsett kan jag inte vara ärlig till vårdcentralen om att jag har värk annars också. Jag får inte få en diagnos på någon kronisk sjukdom nu. Ingenting får riskera adoption. Ingenting! Rävsax! Jag avskyr situationen...
För övrigt har jag haft samtal med Aten, med dr. Dimitris. Jag ska berätta allt jag fick höra en annan dag, men jag kan i alla fall avslöja att han har precis samma misstankar som jag har haft hela tiden- om allt. Om missfallsorsak, om autoimmuna sjukdomar, och immunförsvaret. Men mer om det en annan dag. Jag behövde bara gnälla av mig lite.
Suck. Livet...
söndag 10 augusti 2014
Mitt i en storm- när allt händer på samma gång
Som ni vet har jag bävat inför höstens ankomst. Jobb ska ordnas, och klaras av. Kroppen måste hålla och ork måste finnas. Immunologisk behandling ska göras i Aten, och äggdonation i Sverige. Allt måste klaffa och både kropp och psyke måste hålla.
Nu är det tyvärr så att utöver dessa (för mig) gigantiska prövningar så kan vi addera ett totalt kaos av miserabla omständigheter hos mina nära och kära. Omständigheter där jag behövs. Där mitt stöd och min omsorg är viktig. Där jag måste finnas till i hög grad. Där jag inte kan bryta ihop själv utan måste vara stark för andras skull. Där min egen hälsa måste hamna i bakgrunden, till förmån för andras.
För några veckor sedan fick vi besked om att min moster, som står mig otroligt nära, har fått lungcancer. Det är en ovanlig form av lungcancer som är aggressiv, men ändå den minst aggressiva av lungcancertyperna. Hon har precis påbörjat cellgiftsbehandling i Uppsala, men kommer aldrig att bli av med sjukdomen. I mitt huvud snurrar tankar om alla scenarion, och skräcken är total att hon inte ska svara bra på behandlingen. Tänk om..? Hur länge kommer hon finnas kvar? Hon som är en så fantastisk människa att hon bara inte får lämna oss. Hon som har ett barnbarn på 1,5år och en mycket nära och älskande släkt att finnas kvar för. Hon som redan kämpar med så många sjukdomar och så mycket daglig smärta och känslig kropp. Hon som har gått igenom mer än vad någon människa borde behöva utstå och inte har förtjänat en enda grej. Hon som har så mycket sjukdomar att hon skäms när hon måste radda upp dem för läkaren. Hon som varit så sjuk att hon därför tvingas leva på existensminimum och aldrig har tillräckligt med pengar för att ens äta den mat hon önskar. Hon som fick över 12 missfall och tillslut blev av med både livmoder och äggstockar på grund av tumörer och polyper. Hon som inte får försvinna från våra liv.....
Mitt i all oro över min moster så blir min milt dementa mormor sämre och nytt boende måste verkligen ses över. Hon bor ensam i ett hus och vägrar att ta in hemhjälp, och att flytta är helt otänkbart för henne. Jag förstår henne. 60 år i huset som morfar byggde är inte lätt att slitas ifrån. Det är hennes identitet. Hennes minnen. Hennes liv. Dock är situationen ohållbar. Det blir min mammas börda, och min mammas strid. Min älskade mamma som också har så mycket problem med sin kropp och som är så fragil men samtidigt så stark. Hon som tar hand om alla andra medan hon själv går sönder. Hon som är ett viktigt stöd, men också behöver ett starkt stöd från sina två barn och sin syster för att orka med vardagen. Hon som lever med en man (min pappa) som är väldigt svår och inte ger henne det känslomässiga stödet och den praktiska hjälpen som hon behöver. Hon som vantrivs i huset som förfaller, där maken är den stora stoppklossen för förändring. Hon som nu bryter ihop, men samtidigt måste vara stark för sin syster, för sin mor och för sina barn. Hon som behöver oss nu...
För dem måste jag finnas, och för dem måste jag ställa upp. Jag ska finnas vid min mosters sida hela vägen, och jag ska stötta min mor. Jag ska tillsammans med min man och bror ta tag i renovering av föräldrarnas hus för min mors skull- för jag ser inte längre möjligheten att låta bli. Jag måste hålla, min kropp måste hålla och mitt psyke likaså...för deras skull. De är viktigast..
Men samtidigt som detta kaos omkring mig har tagit form så har en nära vän krossat fotleden och mår fruktansvärt dåligt. En annan nära vän (i samma gäng) har fått fel på sköldkörteln och är både deprimerad i snudd på (?) utbränd. För båda måste jag finnas där. För båda måste jag ställa upp. De lider och jag kan inte ta ett steg bakåt och säga- "Nej tyvärr, det passar sig inte just nu. Men återkom lite senare när jag inte har så mycket annat omkring mig." Det är inte jag. Jag är den som man kan räkna med när livet är svårare. Men hur ska jag hålla? När sätter jag stopp? Lyssnar jag till era goda råd och tar ett stag bakåt, eller fortsätter jag att lägga deras våndor på mina axlar?
Min makes mamma mår inte heller bra. Hon har börjat få värkande kropp och det gör henne väldigt deppig och tvär. Jag känner inte igen henne just nu, och hennes stöd skulle jag verkligen behöva just nu. Hennes stöd får inte försvinna.
I detta fullständiga kaos ska jag alltså göra den svåraste behandlingen någonsin, och jag ska samtidigt peppa min man som är fullkomligt livrädd för att flyga. Jag måste vara positiv till något som jag alltså själv hatar att jag måste göra. Jag måste gå igenom ytterligare månader utan ordentlig sömn eftersom även låga doser av kortison har den effekten på mig. Jag måste hålla, och mitt psyke måste gå igenom mer press och oro än vad som är rimligt.
De flesta skulle säkert råda mig att säga stopp. Att pausa och skära bort delar som inte är lika viktiga som andra. Ja. Jag kommer att vara tvungen till det. Men att skjuta upp behandling kan jag inte. (Om ingen kraftig försämring sker med min moster). Jag kan inte skjuta upp problemet, skjuta det framför mig. Jag måste ta i tu med det i höst- det är bara så. Behandlingen måste göras. Men, JA- jag kommer att behöva ta steg tillbaka. Välja mina strider och välja mina prioriteter. Sörja för min egen skull. Vårda min kropp som är utmattad och ständigt värkande. Vårda mitt psyke som går på högvarv. Prata med terapeut eller psykolog. Måste förstå vad jag utsätts för innan det är för sent, innan jag förstör mig. Måste lyssna till era råd och förändra mina tankebanor. Jag måste hålla. Men det är ju så svårt och mitt inlägg visar nog precis hur förvirrad och orolig jag är. Hur svårt jag har att sätta mig själv först och att sätta stopp innan det är för sent. Hur svårt jag har att förstå hur illa jag egentligen har mått, och mår- och att det måste finnas ett stopp på allt elände för att jag inte ska bli liggandes i en säng i flera år.
Inombords så finns det en allt starkare röst som försöker göra sig hörd bland allt sorl av oro och tankar. En röst som vill mig väl och som faktiskt bryr sig om mig och mitt välmående. En röst som vill att jag ska klara mig levande ur det här utan att gå sönder så mycket att mitt liv är förstört för alltid. En röst som blir starkare och starkare. En röst som säger:
"Det här blir sista gången. Jag orkar inte mer än så. Efter den här behandlingen sätter vi punkt och går vidare med adoption. Det räcker nu..."
Nu är det tyvärr så att utöver dessa (för mig) gigantiska prövningar så kan vi addera ett totalt kaos av miserabla omständigheter hos mina nära och kära. Omständigheter där jag behövs. Där mitt stöd och min omsorg är viktig. Där jag måste finnas till i hög grad. Där jag inte kan bryta ihop själv utan måste vara stark för andras skull. Där min egen hälsa måste hamna i bakgrunden, till förmån för andras.
För några veckor sedan fick vi besked om att min moster, som står mig otroligt nära, har fått lungcancer. Det är en ovanlig form av lungcancer som är aggressiv, men ändå den minst aggressiva av lungcancertyperna. Hon har precis påbörjat cellgiftsbehandling i Uppsala, men kommer aldrig att bli av med sjukdomen. I mitt huvud snurrar tankar om alla scenarion, och skräcken är total att hon inte ska svara bra på behandlingen. Tänk om..? Hur länge kommer hon finnas kvar? Hon som är en så fantastisk människa att hon bara inte får lämna oss. Hon som har ett barnbarn på 1,5år och en mycket nära och älskande släkt att finnas kvar för. Hon som redan kämpar med så många sjukdomar och så mycket daglig smärta och känslig kropp. Hon som har gått igenom mer än vad någon människa borde behöva utstå och inte har förtjänat en enda grej. Hon som har så mycket sjukdomar att hon skäms när hon måste radda upp dem för läkaren. Hon som varit så sjuk att hon därför tvingas leva på existensminimum och aldrig har tillräckligt med pengar för att ens äta den mat hon önskar. Hon som fick över 12 missfall och tillslut blev av med både livmoder och äggstockar på grund av tumörer och polyper. Hon som inte får försvinna från våra liv.....
Mitt i all oro över min moster så blir min milt dementa mormor sämre och nytt boende måste verkligen ses över. Hon bor ensam i ett hus och vägrar att ta in hemhjälp, och att flytta är helt otänkbart för henne. Jag förstår henne. 60 år i huset som morfar byggde är inte lätt att slitas ifrån. Det är hennes identitet. Hennes minnen. Hennes liv. Dock är situationen ohållbar. Det blir min mammas börda, och min mammas strid. Min älskade mamma som också har så mycket problem med sin kropp och som är så fragil men samtidigt så stark. Hon som tar hand om alla andra medan hon själv går sönder. Hon som är ett viktigt stöd, men också behöver ett starkt stöd från sina två barn och sin syster för att orka med vardagen. Hon som lever med en man (min pappa) som är väldigt svår och inte ger henne det känslomässiga stödet och den praktiska hjälpen som hon behöver. Hon som vantrivs i huset som förfaller, där maken är den stora stoppklossen för förändring. Hon som nu bryter ihop, men samtidigt måste vara stark för sin syster, för sin mor och för sina barn. Hon som behöver oss nu...
För dem måste jag finnas, och för dem måste jag ställa upp. Jag ska finnas vid min mosters sida hela vägen, och jag ska stötta min mor. Jag ska tillsammans med min man och bror ta tag i renovering av föräldrarnas hus för min mors skull- för jag ser inte längre möjligheten att låta bli. Jag måste hålla, min kropp måste hålla och mitt psyke likaså...för deras skull. De är viktigast..
Men samtidigt som detta kaos omkring mig har tagit form så har en nära vän krossat fotleden och mår fruktansvärt dåligt. En annan nära vän (i samma gäng) har fått fel på sköldkörteln och är både deprimerad i snudd på (?) utbränd. För båda måste jag finnas där. För båda måste jag ställa upp. De lider och jag kan inte ta ett steg bakåt och säga- "Nej tyvärr, det passar sig inte just nu. Men återkom lite senare när jag inte har så mycket annat omkring mig." Det är inte jag. Jag är den som man kan räkna med när livet är svårare. Men hur ska jag hålla? När sätter jag stopp? Lyssnar jag till era goda råd och tar ett stag bakåt, eller fortsätter jag att lägga deras våndor på mina axlar?
Min makes mamma mår inte heller bra. Hon har börjat få värkande kropp och det gör henne väldigt deppig och tvär. Jag känner inte igen henne just nu, och hennes stöd skulle jag verkligen behöva just nu. Hennes stöd får inte försvinna.
I detta fullständiga kaos ska jag alltså göra den svåraste behandlingen någonsin, och jag ska samtidigt peppa min man som är fullkomligt livrädd för att flyga. Jag måste vara positiv till något som jag alltså själv hatar att jag måste göra. Jag måste gå igenom ytterligare månader utan ordentlig sömn eftersom även låga doser av kortison har den effekten på mig. Jag måste hålla, och mitt psyke måste gå igenom mer press och oro än vad som är rimligt.
De flesta skulle säkert råda mig att säga stopp. Att pausa och skära bort delar som inte är lika viktiga som andra. Ja. Jag kommer att vara tvungen till det. Men att skjuta upp behandling kan jag inte. (Om ingen kraftig försämring sker med min moster). Jag kan inte skjuta upp problemet, skjuta det framför mig. Jag måste ta i tu med det i höst- det är bara så. Behandlingen måste göras. Men, JA- jag kommer att behöva ta steg tillbaka. Välja mina strider och välja mina prioriteter. Sörja för min egen skull. Vårda min kropp som är utmattad och ständigt värkande. Vårda mitt psyke som går på högvarv. Prata med terapeut eller psykolog. Måste förstå vad jag utsätts för innan det är för sent, innan jag förstör mig. Måste lyssna till era råd och förändra mina tankebanor. Jag måste hålla. Men det är ju så svårt och mitt inlägg visar nog precis hur förvirrad och orolig jag är. Hur svårt jag har att sätta mig själv först och att sätta stopp innan det är för sent. Hur svårt jag har att förstå hur illa jag egentligen har mått, och mår- och att det måste finnas ett stopp på allt elände för att jag inte ska bli liggandes i en säng i flera år.
Inombords så finns det en allt starkare röst som försöker göra sig hörd bland allt sorl av oro och tankar. En röst som vill mig väl och som faktiskt bryr sig om mig och mitt välmående. En röst som vill att jag ska klara mig levande ur det här utan att gå sönder så mycket att mitt liv är förstört för alltid. En röst som blir starkare och starkare. En röst som säger:
"Det här blir sista gången. Jag orkar inte mer än så. Efter den här behandlingen sätter vi punkt och går vidare med adoption. Det räcker nu..."
lördag 9 augusti 2014
Livets finaste resa..
...spenderar jag med min älskade man. Tänk så bra vi fungerar, han och jag. Den där roliga och trygga mannen som alltid finns vid min sida för att visa hur sann kärlek kan te sig. Han som finns kvar vi min sida dag efter dag, och som både vandrar på svåra vägar med min hand i sin, och som svävar med mig på små fluffiga rosa moln av förälskelse. När jag ser på honom så känns allt bara så rätt. Pusselbitar faller på rätt plats. Livet känns med ens så naturligt när han står vid min sida. Det är du och jag- du och jag.. min älskade man.
På vårt livs resa har vi varit den här sommaren. Vår riktiga bröllopsresa (såhär ett år efter det faktiska bröllopet) blev bättre än vad vi någonsin kunnat önska, och vi har sett så mycket vackert att vi är alldeles överfyllda av intryck. Så mycket kärlek som vi känner till den prunkande Skotska naturen och södra Tysklands vackra bergslandskap, med de österrikiska husen och olika folkdräkterna, trodde jag inte var möjlig. Där känner jag mig hemma. Att bo där vore som att bo i paradiset (landskapsmässigt). Kärleken sprudlar för London, för Amsterdam och för andra delar av England och Nederländerna som tog oss med storm. Vår resa har varit fantastisk.
Vi har tuffat runt i västra Europa med tåg och har testar våra gränser med diverse sovsalar på ohygieniska vandrarhem, nattåg, och spontana resplaner. Det har gått förvånansvärt bra att sova i ett rum som varit närmare 40 grader varmt, intill 15 okända människor, ovanför en pub som har hög musik till 03.00 dagligen. Det har funkar hyfsat att sova i liggvagn på tåg, men nu på hemresan har vi troligen blivit bitna av vägglöss i hytten och måste sanera ALLT vi haft med oss. (Precis vår vanliga tur med sista etappen av resor. Förra året krockade vi ju sista dagen). Det har gått förvånansvärt bra att bära en ryggsäck och handväska som säkert väger nästan lika mycket som jag själv, och det har gått bra att gå runt hela dagarna. Jag hittade lite krafter inifrån, och nog har de förvånat oss båda med sin närvaro. Jag har haft tuffare dagar till och från, men nog har det gått bra för det mesta. Sista veckan har väl egentligen varit svårast då jag varit ordentligt förkyld och haft feber. Inte så bra att resa med tunga väskor då, men vi har varit tvugna. Jag är på bättringsvägen nu i alla fall, men det har varit långdraget. Inget som förstört allt för mycket dock så därför inget att klaga över. Det finns ingen anledning att gråta över spilld mjölk när vi haft det så otroligt bra ändå. En heldag på hotellet med snorpapper och fransk tv kan faktiskt också vara helt underbart, även fast ingen av oss kan ett ord franska.
Ja underbart har vi haft det. Min frånvaro härifrån har tytt på något väldigt väldigt positivt, och jag blir så glad när ni tittar in och önskar att det är just därför jag inte skrivit på länge. Vi har inte ens haft wifi så mycket så jag har bara kollat mail och Facebook ibland, men inga bloggar på mycket länge. Ska läsa mig ikapp snart, för jag har garanterat missat en hel del.
Tack för att ni tänker på mig! Jag tänker på er med! Vi hörs mer en annan dag. Jag har mycket att berätta om jobbiga saker som händer omkring mig.
Kram på er
På vårt livs resa har vi varit den här sommaren. Vår riktiga bröllopsresa (såhär ett år efter det faktiska bröllopet) blev bättre än vad vi någonsin kunnat önska, och vi har sett så mycket vackert att vi är alldeles överfyllda av intryck. Så mycket kärlek som vi känner till den prunkande Skotska naturen och södra Tysklands vackra bergslandskap, med de österrikiska husen och olika folkdräkterna, trodde jag inte var möjlig. Där känner jag mig hemma. Att bo där vore som att bo i paradiset (landskapsmässigt). Kärleken sprudlar för London, för Amsterdam och för andra delar av England och Nederländerna som tog oss med storm. Vår resa har varit fantastisk.
Vi har tuffat runt i västra Europa med tåg och har testar våra gränser med diverse sovsalar på ohygieniska vandrarhem, nattåg, och spontana resplaner. Det har gått förvånansvärt bra att sova i ett rum som varit närmare 40 grader varmt, intill 15 okända människor, ovanför en pub som har hög musik till 03.00 dagligen. Det har funkar hyfsat att sova i liggvagn på tåg, men nu på hemresan har vi troligen blivit bitna av vägglöss i hytten och måste sanera ALLT vi haft med oss. (Precis vår vanliga tur med sista etappen av resor. Förra året krockade vi ju sista dagen). Det har gått förvånansvärt bra att bära en ryggsäck och handväska som säkert väger nästan lika mycket som jag själv, och det har gått bra att gå runt hela dagarna. Jag hittade lite krafter inifrån, och nog har de förvånat oss båda med sin närvaro. Jag har haft tuffare dagar till och från, men nog har det gått bra för det mesta. Sista veckan har väl egentligen varit svårast då jag varit ordentligt förkyld och haft feber. Inte så bra att resa med tunga väskor då, men vi har varit tvugna. Jag är på bättringsvägen nu i alla fall, men det har varit långdraget. Inget som förstört allt för mycket dock så därför inget att klaga över. Det finns ingen anledning att gråta över spilld mjölk när vi haft det så otroligt bra ändå. En heldag på hotellet med snorpapper och fransk tv kan faktiskt också vara helt underbart, även fast ingen av oss kan ett ord franska.
Ja underbart har vi haft det. Min frånvaro härifrån har tytt på något väldigt väldigt positivt, och jag blir så glad när ni tittar in och önskar att det är just därför jag inte skrivit på länge. Vi har inte ens haft wifi så mycket så jag har bara kollat mail och Facebook ibland, men inga bloggar på mycket länge. Ska läsa mig ikapp snart, för jag har garanterat missat en hel del.
Tack för att ni tänker på mig! Jag tänker på er med! Vi hörs mer en annan dag. Jag har mycket att berätta om jobbiga saker som händer omkring mig.
Kram på er
måndag 7 juli 2014
Framtiden
Jag mår lite bättre. Jag ligger inte längre i soffan på dagarna utan sysselsätter mig med det ena än det andra. Det kom faktiskt väldigt plötsligt en massa inre vilja och lite mer energi för exakt en vecka sedan. Och vet ni va? Jag tror att det beror på att jag lydde era råd. För det första så bestämde jag och maken oss för att jag bara skulle göra saker för min egen skull. (Tack snälla för ett av de bästa livsråden ever). För det andra så gick jag till apoteket och köpte de starkaste d-vitaminerna, b-vitaminerna, och c-vitamin med zink som jag kunde hitta vilket jag äter tillsammans med mina vanliga kvinnovitaminer och folsyran. Alltså en riktigt stark vitaminkick. Hör och häpna, jag började med vitaminerna i söndags. I måndags började jag få energi. Och det är tack vare DIG som rekommenderade vitaminer. Gällande samtal med någon kunnig så tog jag genast tag i saken och ringde runt. Hos svenska kyrkan ska jag få tala med en terapeut eller psykolog i höst. Innan sommaren kunde de inte och eftersom vi ska iväg på vår resa lagom till deras sommarstängning så passade det ganska bra. Jag sa att inget får hamna i mina journaler med tanke på adoption och de förstod samordnaren jag pratade med. Sjukskrivning är dock det som inte går att göra, för det kommer absolut förstöra för adoption. Det tar jag inte till om jag inte är riktigt riktigt sjuk. Så det är mest det som jag benämner som att sitta fast mellan två stolar...
Snart åker vi på vår tågluff i Europa. Vi blir nästan borta i en månad, och jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning. Mest glädje och förväntan givetvis, men också lite rädsla inför mina bristande ork som fortfarande är väldigt liten. Men tänk så härligt att få se så mycket!!
Vi har funderat väldigt mycket på framtiden. Fyra missfall och lika många år av intensiva försök på egen hand, med pergotime eller ICSI, sätter sina spår i själen. Det sätter så djupa spår att det inte längre är en självklarhet att bara fortsätta i samma bana. Missfallet i maj fick bägaren att rinna över och efter det så kan jag bara inte låta läkarna i Sverige köra på som vanligt genom behandling efter behandling efter behandling.Det sliter ju sönder mig, inifrån och ut.
I maj tog jag upp förslaget på allvar. Att utreda immunförsvaret var inte längre något som kanske måste ske någon gång i livet, utan det måste ske innan nästa behandling. Det måste bli på riktigt. Vi har inget val längre. Vi måste ta oss utomlands och slänga ut kopiösa mängder med pengar för att får svar och för att få hjälp. Utan en utredning av mitt och även av makens immunförsvar så vägrar jag att göra höstens inplanerade äggdonation. Hela kroppen bara skriker rätt ut att jag borde ha lyft på den här tråden redan när jag började misstänka att mitt immunförsvar var en bov bakom missfallen, men istället så väntade vi. Att missfallen snabbt gick ifrån 2 till 4 är för mig säkra bevis på att jag har rätt, men det var också smärtsamma upplevelser som vi kommer tvingas bära med oss i resten av våra liv. Det är ingen idé att vara efterklok och att klandra sig själv för att vi inte sökte oss bort tidigare, för det åsamkar bara smärta och självkritik. Men däremot har jag all makt i världen att försöka hindra att jag i framtiden klandrar mig själv för att vi inte gjorde mer....
I Aten, Grekland finns en läkare vid namn dr. Dimitri Papanikolao som arbetar på Life Clinic. Life Clinic är en av de få europeiska klinikerna som sysslar med den ännu kontroversiella behandlingen och utredningen av överaktivt immunförsvar när det gäller fertilitet. Klinik finns även i London (hos dr. Gorgy som är dyrare än Aten, men vissa föredrar) och i USA (ej europeisk såklart vilket innebär längre resa och högre kostnad, dock kanske något bättre eftersom det var där som allt började när dr. Alan Beer var aktiv). Hos dr. Dimitri i Aten tar man tester som skickas till Chicago för analys, och det är just dessa prover som ger svar på om immunförsvaret är överaktivt genom natural killer-cells (vårt cancerförsvar bland annat), antikroppar mot spermier eller hormoner, alternativt om problem med blodkoaguleringen kan ligga bakom infertiliteten. (Det finns många olika anledningar, och de som jag skrev är några av de vanligaste). Eftersom proverna ska skickas till Chicago så finns det alltså inga motsvarande prover som man kan ta här i Sverige. En del försöker till trots att ta proverna hos någon snäll läkare, till självkostnadspris, men jag har lärt mig att dessa prover absolut inte är rätt. De är missvisande och kan aldrig bedömas enligt dr. Alan Beers metoder, och därför är en tripp utomlands det enda alternativet i dagens läge om man misstänker immunoproblematik.
Nu i juli tog jag alltså första kontakten med Life Clinic. Jag förklarade vår situation genom att punkta upp information under följande punkter:
- General information (såsom civilstånd, ålder mm.)
- Fertility history (kort presentation om hur många år vi har försökt, och hur länge vi fått hjälp)
-Femanle infertility (mina infertilitetsdiagnoser)
-Male infertility (makens infertilitetsdiagnoser)
-Treatment history (Varje behandling i korthet, inkl. antal ägg, antal befruktningar, ev. överstimulering, graviditet, tid för missfall.)
-Female medical history (Övriga diagnoser och åkommor som kan ha med immunförsvaret att göra)
-Male medical history (Samma som ovan för maken.)
Och slutligen ett stycke där jag sammanfattade och bad om hjälp.
I september ska vi dit för vårt första (och kanske enda) möte. Innan det ska jag fylla i ett formulär om vår medicinska historia och så ska vi boka ett telefonmöte för den initiala konsultationen. Det får dock bli i augusti när vi kommer hem från vår resa igen. Jag har haft lite kontakt med dr. Dimitris PA med informationsutbyte, och hittills har jag fått bra intryck av både läkaren och hans assistent. Hela kalaset kommer att gå på ca. 2100-2300 euro, exklusive dyyyra mediciner, resor, hotell (osv), så nog blir det saftiga pengar när man måste åka utomlands såhär. Detta är alltså utöver äggdonationsbehandlingen, och därmed inte som en IVF-behandling. Syftet med en behandling i Aten är att trycka ner immunförsvaret genom diverse mediciner för att förhindra att immunförsvaret attackerar embryot när det är som känsligast.
I Sverige finns en hel del frågetecken och orosmoment dock. Jag måste hitta någon som kan ge dropp, och en läkare som kan administrera de utländska recepten. Detta har,enligt vad jag hört, varit ett rent helvete för många som tidigare har varit i Aten. Jag ska inte börja ta tag i det innan resan, men ändå tänker man ju på hur i hela friden man ska lösa det.
Ja då vet ni hur mina framtidstankar har gått. Det som jag hintat om men som jag inte sagt rätt ut förrän nu. För nu är det bestämt och biljetter ska bokas. Framtiden är oviss, även om det är planerat att vi ska åka iväg till Aten. För samtidigt är jag så klart inte säker på att det funkar med immunologiska behandlingen, och jag vet inte hur mycket mer jag kommer att orka och våga om den inte funkar. Jag försöker att förbereda mig mentalt för att det trots allt kommer att bli adoption för oss. Jag läser adoptionsbloggar från landet jag favoriserar och närmar mig tanken på att det inte blir en adoption av syskon utan snarare av första barnet. Ja, jag är hel addicted av bloggarna som finns, vilket samtidigt håller mig borta ifrån fertilitetsvärlden som gör mig så tung och ledsen. Närmar mig tanken på ett äldre barn och upplevelsen av en adoption när landets struktur är krånglig och oförutsägbar. Försöker att tänka ut hur jag ska överleva åren tills det i så fall skulle vara dags. Jag längtar efter landet, dess kultur, miljö och dess människor. Det suger i hela mig när jag tänker på landet och barnen som kommer därifrån. Jag närmar mig. Sakta men säkert, men ändå forcerat och himlastormande. Kanske finns vår älskling redan i någons mage just nu när jag skriver det här? Kanske är det dig som vi trots allt har väntat så länge på?
Mot framtiden...
Snart åker vi på vår tågluff i Europa. Vi blir nästan borta i en månad, och jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning. Mest glädje och förväntan givetvis, men också lite rädsla inför mina bristande ork som fortfarande är väldigt liten. Men tänk så härligt att få se så mycket!!
Vi har funderat väldigt mycket på framtiden. Fyra missfall och lika många år av intensiva försök på egen hand, med pergotime eller ICSI, sätter sina spår i själen. Det sätter så djupa spår att det inte längre är en självklarhet att bara fortsätta i samma bana. Missfallet i maj fick bägaren att rinna över och efter det så kan jag bara inte låta läkarna i Sverige köra på som vanligt genom behandling efter behandling efter behandling.Det sliter ju sönder mig, inifrån och ut.
I maj tog jag upp förslaget på allvar. Att utreda immunförsvaret var inte längre något som kanske måste ske någon gång i livet, utan det måste ske innan nästa behandling. Det måste bli på riktigt. Vi har inget val längre. Vi måste ta oss utomlands och slänga ut kopiösa mängder med pengar för att får svar och för att få hjälp. Utan en utredning av mitt och även av makens immunförsvar så vägrar jag att göra höstens inplanerade äggdonation. Hela kroppen bara skriker rätt ut att jag borde ha lyft på den här tråden redan när jag började misstänka att mitt immunförsvar var en bov bakom missfallen, men istället så väntade vi. Att missfallen snabbt gick ifrån 2 till 4 är för mig säkra bevis på att jag har rätt, men det var också smärtsamma upplevelser som vi kommer tvingas bära med oss i resten av våra liv. Det är ingen idé att vara efterklok och att klandra sig själv för att vi inte sökte oss bort tidigare, för det åsamkar bara smärta och självkritik. Men däremot har jag all makt i världen att försöka hindra att jag i framtiden klandrar mig själv för att vi inte gjorde mer....
I Aten, Grekland finns en läkare vid namn dr. Dimitri Papanikolao som arbetar på Life Clinic. Life Clinic är en av de få europeiska klinikerna som sysslar med den ännu kontroversiella behandlingen och utredningen av överaktivt immunförsvar när det gäller fertilitet. Klinik finns även i London (hos dr. Gorgy som är dyrare än Aten, men vissa föredrar) och i USA (ej europeisk såklart vilket innebär längre resa och högre kostnad, dock kanske något bättre eftersom det var där som allt började när dr. Alan Beer var aktiv). Hos dr. Dimitri i Aten tar man tester som skickas till Chicago för analys, och det är just dessa prover som ger svar på om immunförsvaret är överaktivt genom natural killer-cells (vårt cancerförsvar bland annat), antikroppar mot spermier eller hormoner, alternativt om problem med blodkoaguleringen kan ligga bakom infertiliteten. (Det finns många olika anledningar, och de som jag skrev är några av de vanligaste). Eftersom proverna ska skickas till Chicago så finns det alltså inga motsvarande prover som man kan ta här i Sverige. En del försöker till trots att ta proverna hos någon snäll läkare, till självkostnadspris, men jag har lärt mig att dessa prover absolut inte är rätt. De är missvisande och kan aldrig bedömas enligt dr. Alan Beers metoder, och därför är en tripp utomlands det enda alternativet i dagens läge om man misstänker immunoproblematik.
Nu i juli tog jag alltså första kontakten med Life Clinic. Jag förklarade vår situation genom att punkta upp information under följande punkter:
- General information (såsom civilstånd, ålder mm.)
- Fertility history (kort presentation om hur många år vi har försökt, och hur länge vi fått hjälp)
-Femanle infertility (mina infertilitetsdiagnoser)
-Male infertility (makens infertilitetsdiagnoser)
-Treatment history (Varje behandling i korthet, inkl. antal ägg, antal befruktningar, ev. överstimulering, graviditet, tid för missfall.)
-Female medical history (Övriga diagnoser och åkommor som kan ha med immunförsvaret att göra)
-Male medical history (Samma som ovan för maken.)
Och slutligen ett stycke där jag sammanfattade och bad om hjälp.
I september ska vi dit för vårt första (och kanske enda) möte. Innan det ska jag fylla i ett formulär om vår medicinska historia och så ska vi boka ett telefonmöte för den initiala konsultationen. Det får dock bli i augusti när vi kommer hem från vår resa igen. Jag har haft lite kontakt med dr. Dimitris PA med informationsutbyte, och hittills har jag fått bra intryck av både läkaren och hans assistent. Hela kalaset kommer att gå på ca. 2100-2300 euro, exklusive dyyyra mediciner, resor, hotell (osv), så nog blir det saftiga pengar när man måste åka utomlands såhär. Detta är alltså utöver äggdonationsbehandlingen, och därmed inte som en IVF-behandling. Syftet med en behandling i Aten är att trycka ner immunförsvaret genom diverse mediciner för att förhindra att immunförsvaret attackerar embryot när det är som känsligast.
I Sverige finns en hel del frågetecken och orosmoment dock. Jag måste hitta någon som kan ge dropp, och en läkare som kan administrera de utländska recepten. Detta har,enligt vad jag hört, varit ett rent helvete för många som tidigare har varit i Aten. Jag ska inte börja ta tag i det innan resan, men ändå tänker man ju på hur i hela friden man ska lösa det.
Ja då vet ni hur mina framtidstankar har gått. Det som jag hintat om men som jag inte sagt rätt ut förrän nu. För nu är det bestämt och biljetter ska bokas. Framtiden är oviss, även om det är planerat att vi ska åka iväg till Aten. För samtidigt är jag så klart inte säker på att det funkar med immunologiska behandlingen, och jag vet inte hur mycket mer jag kommer att orka och våga om den inte funkar. Jag försöker att förbereda mig mentalt för att det trots allt kommer att bli adoption för oss. Jag läser adoptionsbloggar från landet jag favoriserar och närmar mig tanken på att det inte blir en adoption av syskon utan snarare av första barnet. Ja, jag är hel addicted av bloggarna som finns, vilket samtidigt håller mig borta ifrån fertilitetsvärlden som gör mig så tung och ledsen. Närmar mig tanken på ett äldre barn och upplevelsen av en adoption när landets struktur är krånglig och oförutsägbar. Försöker att tänka ut hur jag ska överleva åren tills det i så fall skulle vara dags. Jag längtar efter landet, dess kultur, miljö och dess människor. Det suger i hela mig när jag tänker på landet och barnen som kommer därifrån. Jag närmar mig. Sakta men säkert, men ändå forcerat och himlastormande. Kanske finns vår älskling redan i någons mage just nu när jag skriver det här? Kanske är det dig som vi trots allt har väntat så länge på?
Mot framtiden...
tisdag 24 juni 2014
Våra liv. I nedplitade medicinska termer.
I öronsnäckorna pulserar Bon Ivers "holocene" och tårarna som gjort mina kinder alldeles stela har fått mitt ansikte att bli alldeles randigt. Krashad i soffan efter en dag som egentligen inte varit så krävande men som ändå sugit energin ifrån kroppens alla muskler, är vanligt numera. När tröttheten är sådär överväldigande att ett enda steg framåt känns oöverstigligt så svämmar känslorna lätt över. Våta ögon under solglasögonen när en kär nätvän fått ytterligare ett minus. (Tänker på dig och M... Livet är så orättvist!!)
Floder av tårar när journalerna som kommit hem beskriver år av helvete och onormaliteter. Bilden som lever i sinnet är annorlunda än det handgripliga som kan läsas på ett papper. Det blir plötsligt så verkligt. De där orden handlar om oss. Om våra liv. Nedplitade i korta medicinska termer.
En dag som denna har jag fällt veckans tårar. 10 minuters hopplöst sörjande över orden i journalkopiorna. 0%rörliga spermier. Manlig och kvinnlig infertilitet. Obefruktade ocyter. Överstimuleringar. Graviditeter. Blödningar. Missfall. Skrapning. Smärtor. Avvikande prover. Planeringar. Tårarna kommer sällan, men är befriande när de väl har dykt upp. Renande. Rensande. Sen tar tårarna semester igen och återkommer när de verkligen behövs igen.
Ja, ni har rätt- ni fina människor som bryr er så mycket om hur jag mår. Jag är farligt nära den osynliga gränsen mot ytterligare djupt lidande. Men jag är så nära att jag inte ens vet om jag klivit över den där gränsen eller inte. Jag är så nära och så trött att jag inte vågar ta reda på svaret. Så rädd för konsekvensen-- att adoption kan försvinna som alternativ om jag går till läkare och ärligt berättar vad som pågår i min kropp.. Det får inte finnas på papper. Så kan det gå när man är fast mellan två stolar! Så jag gör vad jag kan. Jag sorterar och väljer bort. Prioriterar och tänker på min vila. Jag får inte gå sönder mer nu. Jag är viktig. Jag måste hålla.
Knak och brak. Allt är inte lätt när tröttheten drabbar två älskande under samma tak. Oro för varandras hälsa. Starka viljor att lyfta upp och lyfta fram leenden, men tröttheten i luften blir övervägande. Vem lyfter om båda är för trötta? Den där långa och stiliga som så ofta har sorgsna ögon numera, eller den söta och korta som kämpar med en elak kropp och sargad själ? Det är inte lätt att se någon annan lida. Hjälplöshet. Oro. Vilja att hjälpa men inte kunna. Livet i en liten ask.
Imorgon är en ny dag.
Floder av tårar när journalerna som kommit hem beskriver år av helvete och onormaliteter. Bilden som lever i sinnet är annorlunda än det handgripliga som kan läsas på ett papper. Det blir plötsligt så verkligt. De där orden handlar om oss. Om våra liv. Nedplitade i korta medicinska termer.
En dag som denna har jag fällt veckans tårar. 10 minuters hopplöst sörjande över orden i journalkopiorna. 0%rörliga spermier. Manlig och kvinnlig infertilitet. Obefruktade ocyter. Överstimuleringar. Graviditeter. Blödningar. Missfall. Skrapning. Smärtor. Avvikande prover. Planeringar. Tårarna kommer sällan, men är befriande när de väl har dykt upp. Renande. Rensande. Sen tar tårarna semester igen och återkommer när de verkligen behövs igen.
Ja, ni har rätt- ni fina människor som bryr er så mycket om hur jag mår. Jag är farligt nära den osynliga gränsen mot ytterligare djupt lidande. Men jag är så nära att jag inte ens vet om jag klivit över den där gränsen eller inte. Jag är så nära och så trött att jag inte vågar ta reda på svaret. Så rädd för konsekvensen-- att adoption kan försvinna som alternativ om jag går till läkare och ärligt berättar vad som pågår i min kropp.. Det får inte finnas på papper. Så kan det gå när man är fast mellan två stolar! Så jag gör vad jag kan. Jag sorterar och väljer bort. Prioriterar och tänker på min vila. Jag får inte gå sönder mer nu. Jag är viktig. Jag måste hålla.
Knak och brak. Allt är inte lätt när tröttheten drabbar två älskande under samma tak. Oro för varandras hälsa. Starka viljor att lyfta upp och lyfta fram leenden, men tröttheten i luften blir övervägande. Vem lyfter om båda är för trötta? Den där långa och stiliga som så ofta har sorgsna ögon numera, eller den söta och korta som kämpar med en elak kropp och sargad själ? Det är inte lätt att se någon annan lida. Hjälplöshet. Oro. Vilja att hjälpa men inte kunna. Livet i en liten ask.
Imorgon är en ny dag.
tisdag 17 juni 2014
En trolig stressreaktion
I söndags satt jag i ett tåg på väg hem från en 30års fest hos en vän som bor ett par timmar bort. I tåg får jag alltid tid att tänka och faktiskt slappna av, men jag åker tåg alldeles för sällan för att få en regelbunden paus från den vanliga vardagshetsen och tid till eftertanke. Men just i söndags hade jag tid.
Med hörlurar som stängde av omvärlden och lagom dyster hipstermusik på hög volym så kunde jag inte annat än att reflektera över hur livet är just nu, och hur turbulent min vardag alltid tycks vara. När får jag någonsin riktig frid och vila?
Tårarna började bränna bakom ögonen när jag satt där på tåget, men mest av ren och skär utmattning. Sedan dess har mina ögon bara fortsatt att vatnas, och minsta lilla petitess får mig att störtböla. Kranen sattes på, och stängdes liksom inte av, och jag undrar i mitt stilla sinne om det är först är nu som känslorna gör sig synliga. Det är så mycket som har hänt, och jag har mått dåligt rent fysiskt i månader- men att känna efter hur mitt psyke mår har jag inte tillåtit mig. Jag har varit den där starka och beundransvärda unga kvinnan som klarar att gå över eld och djupa vatten utan att brytas ner. Jag är så klart fortfarande samma starka kvinna, men just nu har bägaren runnit över och får mitt inre att koka.
Ja, mycket har hänt. Det fjärde missfallet kom för ca 6 veckor sedan och min kropp har mått riktigt dåligt ända sedan dess.
För det första är jag så otroligt trött. Sådär trött så att all sömn i världen inte ger mig energi, och soffan är min bästa vän mellan morgon och kväll. Men värst är min extrema huvudvärk som inte ger mig en endaste sekunds paus, en endaste dag.. Det började redan innan missfallet och håller fortfarande i sig. De mest intensiva skoldagarna innan min examen så hade jag daglig migrän i två veckor, i samband med ägglossning och sedan mensen. (Ja hör och häpna- jag fick mens efter 31 dagar!!!! Kortaste cykeln i hela mitt liv!!!!). Hur som helst, i samband med det så hade vi (och har fortfarande) byggarbete utanför lägenheten- vilket innebar hemskt höga ljud och mycket extra arbete för oss när våra fönster skulle bytas. Det var fruktansvärt tufft. Helt vedervärdigt faktiskt om jag ska vara ärlig. Men jag tog mig igenom det. Jag gjorde en marknadsundersökning och skrev 5 stora uppgifter/pm och har alltså nu slutfört min universitetsutbildning. Jag vet inte hur jag lyckades, men på något sätt blev jag klar i tid. Och på något konstigt sätt lyckades jag få VG på allt jag gjorde det sista året. Alla kurser, uppgifter, tentan och c-uppsatsen. Trots allt som hände under tiden... Med migränlummigt huvud stod jag där på scenen på examensceremonin den 5e juni och var ändå så vansinnigt lycklig. Jag hade klarat det!!! Jag har nu en kandidatexamen som jag slitit väldigt hårt för.
Hela sommaren, från och med examen så har vi varenda helg inplanerad från början till slut. Det är roliga saker, men jag kan inte uppskatta det när jag mår såhär. Istället känner jag mig ängslig och får krav på mig att jag måste må bra. Eftersom nästan alla helger inkluderar resor på 5-60mil så är det inte helt lätt när man mår dåligt. Nästa vecka ska jag dessutom spendera 6 dagar på universitetet för en sommarkurs i sång. Toppen men denna huvudvärk (!). Sen kommer vår tågluff, om en månad, och det blir inte mycket vila innan dess. Det spelar egentligen ingen roll att jag lockas av roliga partyn, midsommar i Norrland, vårt alldeles egna musikarrangemang med liveband, och massor av födelsedagsfiranden. Kroppen strejkar på så många sätt, så det spelar ingen roll att det är roliga saker som planerats in- för orken räcker ändå inte till.
För att gnälla vidare så gör inte magkatarren, yrseln och illamåendet saken bättre direkt. Har varit nära att svimma flera gånger, men det är inte särskilt ovanligt för mig. Jag har uppenbarligen en släng av urinvägsinfektion också, och igår började jag en kur på 5 dagar. Det borde dock inte vara urinvägsinfektionen gör att jag känner mig sjuk och trött. Det borde framförallt inte vara den som ger mig nattsvettningar à la klimakteriet och klimakteriesvallningar nästan varje natt. Har försökt stå ut utan att klaga, men missfallet var ju för tusan 2a maj och det har hållt på sedan dess. Nej kroppen är i obalans och jag undrar om jag inte borde lyssna mer på vad den säger.
Min läkare på Ferten kollade att allt är ok med de nedre regionerna och allt var ok utöver ömheten över urinblåsan och vita blodkroppar i urinen. (Därav behandling mot urinvägsinfektion). Det här med svettningarna och värmesvallningarna förklarade han som en trolig stressreaktion, och om det är någon annan hormonell störning (vilket jag tror) så bör det ge med sig snart.
"En trolig stressreaktion". Mm, den här gången kanske jag köper hans resonemang, till en viss del i alla fall. Även om jag även tror att mitt immunförsvar är överaktivt och ger mig en rad symptom. Mycket talar dock för att kroppen visar med all sin kraft att det behövs en paus nu. En förändring. Ett stop. Lugn. Vila. Kontinuitet. Stabilitet i vardagen.
Men hur skapar jag stabilitet i vardagen när jag måste söka och finna ett nytt jobb, samtidigt som vi kommer behöva göra den mest aggressiva behandlingen någonsin i höst- inklusive resor utomlands och mediciner som är allt utom snälla??! Ett nytt jobb samtidigt som jag ska bryta ner kroppen i atomer.
Jag är så rädd för höstens stundande att det kanske är därför jag får så stark stressreaktion nu. Inga ord lyckas lugna min oro. För vad kan man egentligen säga för att lugna mig? Behandling kostar multum och jag måste ha ett jobb. Det går inte att säga emot. Det går inte att lösa. Och utan en aggressiv immunförsvarsbehandling kommer jag troligtvis aldrig kunna behålla ett barn. Och vem måste rycka i alla trådar, kontakta och se till att det finns läkare och sjuksköterskor som bistår med mediciner och dropp i Sverige? Jo jag. Bara jag. Allt hänger på mig.
Jag vet att jag skriver kryptiskt, och inte säger rätt ut vad vi kommer behöva göra i höst. Men det får bli rakare rör i ett annat inlägg. Just nu måste jag bara få gnälla av mig lite eftersom jag inte gjort det tillräckligt på senaste tiden. Gnäll gnäll och massa känslor.
Tänk om jag kunde gråta bort min oro, och mina dumma kroppsproblem. Då skulle alla problem lösa sig. För gråta- det kan jag minsann idag.
Med hörlurar som stängde av omvärlden och lagom dyster hipstermusik på hög volym så kunde jag inte annat än att reflektera över hur livet är just nu, och hur turbulent min vardag alltid tycks vara. När får jag någonsin riktig frid och vila?
Tårarna började bränna bakom ögonen när jag satt där på tåget, men mest av ren och skär utmattning. Sedan dess har mina ögon bara fortsatt att vatnas, och minsta lilla petitess får mig att störtböla. Kranen sattes på, och stängdes liksom inte av, och jag undrar i mitt stilla sinne om det är först är nu som känslorna gör sig synliga. Det är så mycket som har hänt, och jag har mått dåligt rent fysiskt i månader- men att känna efter hur mitt psyke mår har jag inte tillåtit mig. Jag har varit den där starka och beundransvärda unga kvinnan som klarar att gå över eld och djupa vatten utan att brytas ner. Jag är så klart fortfarande samma starka kvinna, men just nu har bägaren runnit över och får mitt inre att koka.
Ja, mycket har hänt. Det fjärde missfallet kom för ca 6 veckor sedan och min kropp har mått riktigt dåligt ända sedan dess.
För det första är jag så otroligt trött. Sådär trött så att all sömn i världen inte ger mig energi, och soffan är min bästa vän mellan morgon och kväll. Men värst är min extrema huvudvärk som inte ger mig en endaste sekunds paus, en endaste dag.. Det började redan innan missfallet och håller fortfarande i sig. De mest intensiva skoldagarna innan min examen så hade jag daglig migrän i två veckor, i samband med ägglossning och sedan mensen. (Ja hör och häpna- jag fick mens efter 31 dagar!!!! Kortaste cykeln i hela mitt liv!!!!). Hur som helst, i samband med det så hade vi (och har fortfarande) byggarbete utanför lägenheten- vilket innebar hemskt höga ljud och mycket extra arbete för oss när våra fönster skulle bytas. Det var fruktansvärt tufft. Helt vedervärdigt faktiskt om jag ska vara ärlig. Men jag tog mig igenom det. Jag gjorde en marknadsundersökning och skrev 5 stora uppgifter/pm och har alltså nu slutfört min universitetsutbildning. Jag vet inte hur jag lyckades, men på något sätt blev jag klar i tid. Och på något konstigt sätt lyckades jag få VG på allt jag gjorde det sista året. Alla kurser, uppgifter, tentan och c-uppsatsen. Trots allt som hände under tiden... Med migränlummigt huvud stod jag där på scenen på examensceremonin den 5e juni och var ändå så vansinnigt lycklig. Jag hade klarat det!!! Jag har nu en kandidatexamen som jag slitit väldigt hårt för.
Hela sommaren, från och med examen så har vi varenda helg inplanerad från början till slut. Det är roliga saker, men jag kan inte uppskatta det när jag mår såhär. Istället känner jag mig ängslig och får krav på mig att jag måste må bra. Eftersom nästan alla helger inkluderar resor på 5-60mil så är det inte helt lätt när man mår dåligt. Nästa vecka ska jag dessutom spendera 6 dagar på universitetet för en sommarkurs i sång. Toppen men denna huvudvärk (!). Sen kommer vår tågluff, om en månad, och det blir inte mycket vila innan dess. Det spelar egentligen ingen roll att jag lockas av roliga partyn, midsommar i Norrland, vårt alldeles egna musikarrangemang med liveband, och massor av födelsedagsfiranden. Kroppen strejkar på så många sätt, så det spelar ingen roll att det är roliga saker som planerats in- för orken räcker ändå inte till.
För att gnälla vidare så gör inte magkatarren, yrseln och illamåendet saken bättre direkt. Har varit nära att svimma flera gånger, men det är inte särskilt ovanligt för mig. Jag har uppenbarligen en släng av urinvägsinfektion också, och igår började jag en kur på 5 dagar. Det borde dock inte vara urinvägsinfektionen gör att jag känner mig sjuk och trött. Det borde framförallt inte vara den som ger mig nattsvettningar à la klimakteriet och klimakteriesvallningar nästan varje natt. Har försökt stå ut utan att klaga, men missfallet var ju för tusan 2a maj och det har hållt på sedan dess. Nej kroppen är i obalans och jag undrar om jag inte borde lyssna mer på vad den säger.
Min läkare på Ferten kollade att allt är ok med de nedre regionerna och allt var ok utöver ömheten över urinblåsan och vita blodkroppar i urinen. (Därav behandling mot urinvägsinfektion). Det här med svettningarna och värmesvallningarna förklarade han som en trolig stressreaktion, och om det är någon annan hormonell störning (vilket jag tror) så bör det ge med sig snart.
"En trolig stressreaktion". Mm, den här gången kanske jag köper hans resonemang, till en viss del i alla fall. Även om jag även tror att mitt immunförsvar är överaktivt och ger mig en rad symptom. Mycket talar dock för att kroppen visar med all sin kraft att det behövs en paus nu. En förändring. Ett stop. Lugn. Vila. Kontinuitet. Stabilitet i vardagen.
Men hur skapar jag stabilitet i vardagen när jag måste söka och finna ett nytt jobb, samtidigt som vi kommer behöva göra den mest aggressiva behandlingen någonsin i höst- inklusive resor utomlands och mediciner som är allt utom snälla??! Ett nytt jobb samtidigt som jag ska bryta ner kroppen i atomer.
Jag är så rädd för höstens stundande att det kanske är därför jag får så stark stressreaktion nu. Inga ord lyckas lugna min oro. För vad kan man egentligen säga för att lugna mig? Behandling kostar multum och jag måste ha ett jobb. Det går inte att säga emot. Det går inte att lösa. Och utan en aggressiv immunförsvarsbehandling kommer jag troligtvis aldrig kunna behålla ett barn. Och vem måste rycka i alla trådar, kontakta och se till att det finns läkare och sjuksköterskor som bistår med mediciner och dropp i Sverige? Jo jag. Bara jag. Allt hänger på mig.
Jag vet att jag skriver kryptiskt, och inte säger rätt ut vad vi kommer behöva göra i höst. Men det får bli rakare rör i ett annat inlägg. Just nu måste jag bara få gnälla av mig lite eftersom jag inte gjort det tillräckligt på senaste tiden. Gnäll gnäll och massa känslor.
Tänk om jag kunde gråta bort min oro, och mina dumma kroppsproblem. Då skulle alla problem lösa sig. För gråta- det kan jag minsann idag.
söndag 25 maj 2014
Mors dag - för oss som lider
För många är det här en lycklig dag. En hyllning till mödrar och livet. Men för en del av oss är våra mödraskap inte synliga, och bor bara i våra hjärtan. Vi får själva inte bli mödrar och har därför under dagen en tagg i hjärtat av längtan- en tagg som river och sliter upp sår som ännu är långt ifrån läkta. Idag går mina tankar till alla som inte får bli föräldrar. .
För andra så har mödrar ryckts ifrån dem, och saknaden efter en mamma kan vara en av de djupaste sorger en människa behöver utstå. Mors dag kan vara en av årets tuffaste dagar även för dessa människor. Idag går därför mina tankar till alla som förlorat sin kära mor, eller någon annan förälder.
Idag går också mina tankar till alla mödrar som fått utstå stora prövningar och uppoffringar på grund av sina mödraskap. De som fick kämpa i flera år innan barnet kom, de som blev sjuka eller fick kroniska smärtor efter graviditeten, eller de som fick ett barn med stora hälsoproblem- och därför levt med oro för barnets liv i hela barnets levnad. Er tänker jag också på idag.
Idag tänker jag också på alla änglamammor. <3 Här stakar sig orden i mitt huvud och tårarna börjar rinna. Det finns inga ord för vad ni behövt utstå.. Idag sitter era små änglar och klappar er kärleksfullt på huvudet för att ni ska orka er genom dagen. Mina tankar är med er..
<3
Idag ska jag tända ljus i kyrkan. Jag tänder det för mina fyra små småttingar som inte kunde stanna hos oss, och för att vi någon gång ska kunna fira denna dag med genuin glädje i hjärtat. Jag tänder det för alla er som längtar, och som på ett eller annat sätt lider av denna dag. Jag tänder ljuset för alla saknar, hoppas, sörjer och gläds. Om min tankekraft hade räckt till så hade ni alla haft en dag av lycka idag...
För andra så har mödrar ryckts ifrån dem, och saknaden efter en mamma kan vara en av de djupaste sorger en människa behöver utstå. Mors dag kan vara en av årets tuffaste dagar även för dessa människor. Idag går därför mina tankar till alla som förlorat sin kära mor, eller någon annan förälder.
Idag går också mina tankar till alla mödrar som fått utstå stora prövningar och uppoffringar på grund av sina mödraskap. De som fick kämpa i flera år innan barnet kom, de som blev sjuka eller fick kroniska smärtor efter graviditeten, eller de som fick ett barn med stora hälsoproblem- och därför levt med oro för barnets liv i hela barnets levnad. Er tänker jag också på idag.
Idag tänker jag också på alla änglamammor. <3 Här stakar sig orden i mitt huvud och tårarna börjar rinna. Det finns inga ord för vad ni behövt utstå.. Idag sitter era små änglar och klappar er kärleksfullt på huvudet för att ni ska orka er genom dagen. Mina tankar är med er..
<3
Idag ska jag tända ljus i kyrkan. Jag tänder det för mina fyra små småttingar som inte kunde stanna hos oss, och för att vi någon gång ska kunna fira denna dag med genuin glädje i hjärtat. Jag tänder det för alla er som längtar, och som på ett eller annat sätt lider av denna dag. Jag tänder ljuset för alla saknar, hoppas, sörjer och gläds. Om min tankekraft hade räckt till så hade ni alla haft en dag av lycka idag...
söndag 18 maj 2014
Del 4- sandpapper och kramp
Det är återigen drygt en vecka sedan jag skrev sist. Sedan dess har jag hunnit med ett nytt återbesök på kliniken för att se om cytotecen hade stött ut de sista graviditetsresterna. Naturligtvis hade de inte det, så jag har fortfarande rester kvar i livmodern, och jag har fortfarande positiva graviditetstest. Tack snälla kropp för det.... :( Det innebär alltså att jag fortfarande har kramper då och då. Dessutom är jag så öm i livmodern att jag fortfarande har svårt att kissa, (eller ännu svårare om jag måste göra mer än så), och varje gång jag ska torka eller vidröra underlivet känns det helt söndertrasat. Det känns som att jag torkar mig med sandpapper... Jag får ut bruna spottings varje dag, men det färska blodet lyser med sin frånvaro. Problemet med graviditetsresterna verkar jag alltså vara tvungen att stå ut med och hoppas att det kommer ut i nästa blödning, men Gud vet när den kommer... Det kan ju dröja månader. Skrapning tycker de inte behövs, och det är jag glad för att slippa den här gången. Men rent psykiskt är det allt utom behagligt att veta att det inte är över än, och rent fysiologiskt så åsamkar det ju trots allt en hel del smärta fortfarande.
Det är 16 dagar sedan missfallet. Jag har fortfarande gravidbomber (bröst) som är ömma som tusan, och min foglossning är riktigt svår. Jag har svårt att gå, och särskilt i trappor, (vilket är finnemang när man bor tre spiraltrappor upp utan hiss.) Den här gången har jag främst på framsidorna, men det strålar dock ut i ryggen mycket mer än tidigare gånger och hela bäckenet värker- nästan konstant. Tillsammans med mina eskalerade magsmärtor (magkatarr och ibs) och den ständiga huvudvärken så har jag fått svårt att sova om nätterna och äter mer smärtstillande än vad jag borde. Eller ja, jag överdoserar inte naturligtvis, men önskar bara att jag kunde klara mig en dag utan smärtlindring. Några dagar har migrän pockat på, men ett av anfallen lyckades jag hindra, och det var en sann befrielse ska jag meddela er.
Ja, summan av kardemumman är väl att min kropp är känslig för allt som den utsätts för, och alla hormonella förändringar eller perioder med mediciner märks tydligt genom diverse fysiska åkommor. Allt blir i regel långdraget och skarpt i min kropp, och det där gyllene lagom tycks inte finnas min hjärnas vokabulär. Men jag klagar inte över det. Jag har lärt mig att leva med de förutsättningarna jag har, och det är okej. Det kan göra mig arg, ledsen och frustrerad ibland, men eftersom det inte är något som jag kan förändra så är det bara att försöka acceptera det bäst jag kan. På samma sätt har jag lärt mig att leva med min bristande nivå av daglig energi, och faktiskt också med infertiliteten. Känslan av hopplöshet inför den totala maktlösheten (att inte kunna styra det som sker) kommer kanske aldrig att försvinna, och det är bara mänskligt att inte ta emot allt jobbigt med ett leende på läpparna. Men ibland måste det också finnas dagar då jag kan rycka på axlarna åt det och njuta av att jag trots allt är den person jag är- trots allt som jag får tampas med.
De senaste veckorna har många talat om för mig hur stark jag är. (Som person alltså, inte rent muskelmässigt). Jag har också börjat reflektera lite mer över det själv, och när jag tänker på allt som jag gjort, allt jobbigt som hänt, och mitt sociala liv under de senaste åren så ser jag alltid en superkvinna framför mig. Det som blir tydligast är ju att se prestationerna i skolan framför sig. Men viktigare än så är nog att analysera om den här processen har gjort mig till en sorgsen och tillbakadragen person. Och där kan jag med stolthet intyga att jag fortfarande är en glad energispridare som utåt sett fortfarande är samma person som för 4 år sedan- innan barnlösheten. Jag är lycklig för att den delen av mig fortfarande är större är den sörjande delen av mig, även om det naturligtvis går i olika faser. Att reflektera över den inre styrkan ger mig faktiskt ännu mer inre styrka och en välförtjänt portion stolthet. Det är ju trots allt ingen annan som har gjort jobbet åt mig. Jag har själv kastats ner i prövningar, smärtor och tragedier, men det är ingen annan än jag som borstat av mig och rest mig upp igen. Och för det så kanske jag rent av är lite av en superkvinna. Eller åtminstone en envis kämpe som inte ger upp i första tagen.
Som en slutlig sammanfattning av min vardag efter det fjärde missfallet så överväger glädjen faktiskt sorgen. Jag hade några tuffa sorgedagar förra veckan, och när jag var på kliniken i onsdags så kom känslorna tillbaka ett tag. Det är dock väldigt få dagar av gråt egentligen med tanke på omständigheterna, men det är inte säkert att jag överhuvudtaget kommer bryta ihop på samma sätt som tidigare gånger. Inte ens senare menar jag. Efter missfallet gick jag genast in i framtidsplanering och lösningar på våra olösliga (?) problem, och därför tror jag att det var mitt sätt att sörja den här gången. (Genom att försöka finna lösningar och genom att oroa mig över framtiden istället för det som varit). Så trots att jag fått mitt fjärde missfall på ETT års tid, så är det faktiskt den fysiska ohälsan som överväger den psykiska. Konstigt nog.. Och därmed önskar jag så klart att de kommande veckorna låter min kropp må så pass bra att jag åtminstone kan slutföra mina uppgifter i skolan innan examen. Jag begär inte guld och gröna skogar och en oklanderlig hälsa, men jag önskar verkligen att jag kunde få lämna skolan bakom mig utan att ha rester kvar innan jag kan få mitt examensbevis..
...och hörni. Jag är så glad för att ni finns. Jag tänker på er ofta och känner ert stöd även när jag inte är så aktiv här. Tack för det <3
/superkvinnan
Det är 16 dagar sedan missfallet. Jag har fortfarande gravidbomber (bröst) som är ömma som tusan, och min foglossning är riktigt svår. Jag har svårt att gå, och särskilt i trappor, (vilket är finnemang när man bor tre spiraltrappor upp utan hiss.) Den här gången har jag främst på framsidorna, men det strålar dock ut i ryggen mycket mer än tidigare gånger och hela bäckenet värker- nästan konstant. Tillsammans med mina eskalerade magsmärtor (magkatarr och ibs) och den ständiga huvudvärken så har jag fått svårt att sova om nätterna och äter mer smärtstillande än vad jag borde. Eller ja, jag överdoserar inte naturligtvis, men önskar bara att jag kunde klara mig en dag utan smärtlindring. Några dagar har migrän pockat på, men ett av anfallen lyckades jag hindra, och det var en sann befrielse ska jag meddela er.
Ja, summan av kardemumman är väl att min kropp är känslig för allt som den utsätts för, och alla hormonella förändringar eller perioder med mediciner märks tydligt genom diverse fysiska åkommor. Allt blir i regel långdraget och skarpt i min kropp, och det där gyllene lagom tycks inte finnas min hjärnas vokabulär. Men jag klagar inte över det. Jag har lärt mig att leva med de förutsättningarna jag har, och det är okej. Det kan göra mig arg, ledsen och frustrerad ibland, men eftersom det inte är något som jag kan förändra så är det bara att försöka acceptera det bäst jag kan. På samma sätt har jag lärt mig att leva med min bristande nivå av daglig energi, och faktiskt också med infertiliteten. Känslan av hopplöshet inför den totala maktlösheten (att inte kunna styra det som sker) kommer kanske aldrig att försvinna, och det är bara mänskligt att inte ta emot allt jobbigt med ett leende på läpparna. Men ibland måste det också finnas dagar då jag kan rycka på axlarna åt det och njuta av att jag trots allt är den person jag är- trots allt som jag får tampas med.
De senaste veckorna har många talat om för mig hur stark jag är. (Som person alltså, inte rent muskelmässigt). Jag har också börjat reflektera lite mer över det själv, och när jag tänker på allt som jag gjort, allt jobbigt som hänt, och mitt sociala liv under de senaste åren så ser jag alltid en superkvinna framför mig. Det som blir tydligast är ju att se prestationerna i skolan framför sig. Men viktigare än så är nog att analysera om den här processen har gjort mig till en sorgsen och tillbakadragen person. Och där kan jag med stolthet intyga att jag fortfarande är en glad energispridare som utåt sett fortfarande är samma person som för 4 år sedan- innan barnlösheten. Jag är lycklig för att den delen av mig fortfarande är större är den sörjande delen av mig, även om det naturligtvis går i olika faser. Att reflektera över den inre styrkan ger mig faktiskt ännu mer inre styrka och en välförtjänt portion stolthet. Det är ju trots allt ingen annan som har gjort jobbet åt mig. Jag har själv kastats ner i prövningar, smärtor och tragedier, men det är ingen annan än jag som borstat av mig och rest mig upp igen. Och för det så kanske jag rent av är lite av en superkvinna. Eller åtminstone en envis kämpe som inte ger upp i första tagen.
Som en slutlig sammanfattning av min vardag efter det fjärde missfallet så överväger glädjen faktiskt sorgen. Jag hade några tuffa sorgedagar förra veckan, och när jag var på kliniken i onsdags så kom känslorna tillbaka ett tag. Det är dock väldigt få dagar av gråt egentligen med tanke på omständigheterna, men det är inte säkert att jag överhuvudtaget kommer bryta ihop på samma sätt som tidigare gånger. Inte ens senare menar jag. Efter missfallet gick jag genast in i framtidsplanering och lösningar på våra olösliga (?) problem, och därför tror jag att det var mitt sätt att sörja den här gången. (Genom att försöka finna lösningar och genom att oroa mig över framtiden istället för det som varit). Så trots att jag fått mitt fjärde missfall på ETT års tid, så är det faktiskt den fysiska ohälsan som överväger den psykiska. Konstigt nog.. Och därmed önskar jag så klart att de kommande veckorna låter min kropp må så pass bra att jag åtminstone kan slutföra mina uppgifter i skolan innan examen. Jag begär inte guld och gröna skogar och en oklanderlig hälsa, men jag önskar verkligen att jag kunde få lämna skolan bakom mig utan att ha rester kvar innan jag kan få mitt examensbevis..
...och hörni. Jag är så glad för att ni finns. Jag tänker på er ofta och känner ert stöd även när jag inte är så aktiv här. Tack för det <3
/superkvinnan
torsdag 8 maj 2014
Del 3- svårt att andas
Det är nästan en vecka sedan jag stod där på Willys och kände hur det rann varma strömmar ner i trosorna. Det var en dag när jag hade vaknat upp på morgonen och känt att någonting var fel, men ändå hade tagit den lånade bilen och åkt till ikea och Willys med maken. (För att överleva oron så är man ofta tvungen att ignorera varningstecknen, för om man tänker efter så kan ALLT vara såväl varningstecken som en del av graviditeten.)
Hur som helst hade jag redan haft flera dagar av elaka skrämselblödningar då brunt eller rosa lutinus kommit ut. Det hela började på BIM, gjorde uppehåll i några dagar, och kom sedan tillbaka ett par dagar innan missfallet. Vi det förra missfallet hade jag bestämt mig för att ge upp vid första tecken på blod- men hjärnan fungerar inte så logiskt. Nej tankarna gick naturligtvis till att det är normalt med färgade flytningar, och att det KAN gå bra denna gång. Det gjorde det ju naturligtvis inte, som ni vet.
På Willys var vi sansade och logiska. Maken gick och frågade efter toalett och jag slank in där medan mannen betalade. Där satt jag och såg hur det knallröda blodet droppade ner i toalettstolen medan ett barn knackade på dörren och frågade varför det tog sån tid. "Bryt inte ihop, bryt inte ihop" tänkte jag om och om igen. Smärtan tilltog i snabb takt och jag hann redan märka att klumpar kom ut. Jag sansade mig, tog på mig ett gäng bindor och gick ut. Utan ett ord började jag packa ihop maten, men maken sa tack och lov åt mig att gå ut i bilen istället medan han tog hand om resten.
I bilen satt vi sedan och kramades ett tag. Jag grät lite sporadiskt, och var arg på situationen, men först och främst försökte jag lösa problemet som låg framför oss. Jag är nämligen den enda av oss två som har körkort, och vi var 20 min ifrån stan. Ingen av vännerna hade möjlighet att hämta oss och bilen, så det var bara att andas lugnt, hålla tårarna borta och köra. Köra samtidigt som magkramperna tilltog mer och mer.
Framme vid parkeringen kom nästa problem. Parkeringen är 15minuters promenad hemifrån, och så fort jag reste mig ur bilen forsade det verkligen. Jag fick panik och bad maken att ringa våra vänner som bodde 10 meter bort, men ingen svarade... Jag hade inget annat val än att gå 10 min för att komma till närmsta toalett- på Ica. På vägen dit krystade livmodern ut stora klumpar, och det går inte att beskriva hur obehagligt det var att mitt i ett steg känna hur livmodertappen töjdes ut och trosorna fylldes av stora klumpar. Jag kastade mig in på toaletten medan mannen gick in i butiken och handlade stora bindor. Utan att behöva dra alla detaljer kan jag säga som så att det var blod på både golv, handfat och toalett när jag var klar.
Ett tag senare kom vi alltså äntligen hem och då kunde jag åtminstone ta citodon och få en varm vetekudde på magen. Det gick så snabbt. Några minuter efter att vi hade kommit hem blödde jag så mycket och snabbt att jag praktiskt taget fick springa till toaletten var 5e minut. Om ni är känsliga så rekommenderar jag er att inte läsa kommande stycke, inte direkt för att det är äckligt, men det kanske blir lite fööör mycket för en del av er..
Ja, för er modiga kan jag alltså berätta att jag gick igenom ytterligare en prövning. Min läkare hade nämligen sagt att vi kunde analysera embryot om jag fick ytterligare ett missfall, men för att göra det så behövde jag alltså bevara det på något sätt. Jag ringde sjukhuset för att fråga hur jag skulle göra, men naturligtvis hade fertilitetsenheten gått hem, så jag fick råd av en annan jourläkare. De sa åt mig att fånga upp embryot i en steril glasburk och ställa i kylen fram till måndagen. För första gången av alla missfall fick jag faktiskt ut embryot i bindan, så det kändes faktiskt som att det fanns en mening med hela situationen och att jag äntligen skulle få någon form av svar. Embryot skulle kunna analyseras och en anledning skulle kanske hittas. Men samtidigt, tänk er in i situationen.... Att be maken att koka en glasburk och att sitta där på toaletten och med en påse på händerna stjälpa över embryot och den stora klumpen i en burk och sedan behöva förvara det lilla livet i kylen. I vår kyl. Hela helgen...Bara för att på måndagen få veta att det var för tidigt för att kunna analysera och att allt var förgäves. Att det lilla embryot inte kunde analyseras utan bara skulle slängas.... Tänk er känslan.
Ja, då brast det för mig. I måndags alltså, när jag fick veta att det inte fanns någon mening med det här missfallet heller. (Om det nu någonsin finns någon mening). Fram tills dess hade jag varit så sansad. Jag hade fokuserat på att överleva smärtan och försökt förtränga sorgen. De senaste dagarna har dock inte varit lika stabila för tankarna på framtiden ser delvis så hopplösa ut.
Till en början tog jag det här missfallet väldigt bra. Jag grät när jag satt i bilen, men inte efter det. Både jag och maken var förvånansvärt lugna. Bedövade och trötta javisst, men inte hysteriskt gråtande som tidigare gånger. Men de senaste dagarna har jag ibland blivit så ledsen att jag inte vet varken ut eller in. I takt med att smärtan och blödningarna har avtagit har jag börjat tänka allt mer på framtiden. Framförallt på immunologiutredning i Aten, och hur i hela världen vi ska lyckas få till en sådan utredning. (Både tidsmässigt och ekonomiskt). Jag vill ha paus från ALLT nu, men känner att jag inte kan av många skäl.
Ibland känns det som om jag inte kan andas.
Ibland känns allt hopplöst och att det inte är någon mening med att försöka igen.
Ibland undrar jag hur jag ska orka med denna barnlösa tillvaro och hur jag ska bearbeta allt vi gått igenom de senaste åren.
Ibland undrar jag om jag någonsin kommer att förstå när det är läge att sätta punkt, och om det då redan kommer att vara för sent..
Ibland kan jag bara inte andas...
...men jag är glad för att ni finns <3
Hur som helst hade jag redan haft flera dagar av elaka skrämselblödningar då brunt eller rosa lutinus kommit ut. Det hela började på BIM, gjorde uppehåll i några dagar, och kom sedan tillbaka ett par dagar innan missfallet. Vi det förra missfallet hade jag bestämt mig för att ge upp vid första tecken på blod- men hjärnan fungerar inte så logiskt. Nej tankarna gick naturligtvis till att det är normalt med färgade flytningar, och att det KAN gå bra denna gång. Det gjorde det ju naturligtvis inte, som ni vet.
På Willys var vi sansade och logiska. Maken gick och frågade efter toalett och jag slank in där medan mannen betalade. Där satt jag och såg hur det knallröda blodet droppade ner i toalettstolen medan ett barn knackade på dörren och frågade varför det tog sån tid. "Bryt inte ihop, bryt inte ihop" tänkte jag om och om igen. Smärtan tilltog i snabb takt och jag hann redan märka att klumpar kom ut. Jag sansade mig, tog på mig ett gäng bindor och gick ut. Utan ett ord började jag packa ihop maten, men maken sa tack och lov åt mig att gå ut i bilen istället medan han tog hand om resten.
I bilen satt vi sedan och kramades ett tag. Jag grät lite sporadiskt, och var arg på situationen, men först och främst försökte jag lösa problemet som låg framför oss. Jag är nämligen den enda av oss två som har körkort, och vi var 20 min ifrån stan. Ingen av vännerna hade möjlighet att hämta oss och bilen, så det var bara att andas lugnt, hålla tårarna borta och köra. Köra samtidigt som magkramperna tilltog mer och mer.
Framme vid parkeringen kom nästa problem. Parkeringen är 15minuters promenad hemifrån, och så fort jag reste mig ur bilen forsade det verkligen. Jag fick panik och bad maken att ringa våra vänner som bodde 10 meter bort, men ingen svarade... Jag hade inget annat val än att gå 10 min för att komma till närmsta toalett- på Ica. På vägen dit krystade livmodern ut stora klumpar, och det går inte att beskriva hur obehagligt det var att mitt i ett steg känna hur livmodertappen töjdes ut och trosorna fylldes av stora klumpar. Jag kastade mig in på toaletten medan mannen gick in i butiken och handlade stora bindor. Utan att behöva dra alla detaljer kan jag säga som så att det var blod på både golv, handfat och toalett när jag var klar.
Ett tag senare kom vi alltså äntligen hem och då kunde jag åtminstone ta citodon och få en varm vetekudde på magen. Det gick så snabbt. Några minuter efter att vi hade kommit hem blödde jag så mycket och snabbt att jag praktiskt taget fick springa till toaletten var 5e minut. Om ni är känsliga så rekommenderar jag er att inte läsa kommande stycke, inte direkt för att det är äckligt, men det kanske blir lite fööör mycket för en del av er..
Ja, för er modiga kan jag alltså berätta att jag gick igenom ytterligare en prövning. Min läkare hade nämligen sagt att vi kunde analysera embryot om jag fick ytterligare ett missfall, men för att göra det så behövde jag alltså bevara det på något sätt. Jag ringde sjukhuset för att fråga hur jag skulle göra, men naturligtvis hade fertilitetsenheten gått hem, så jag fick råd av en annan jourläkare. De sa åt mig att fånga upp embryot i en steril glasburk och ställa i kylen fram till måndagen. För första gången av alla missfall fick jag faktiskt ut embryot i bindan, så det kändes faktiskt som att det fanns en mening med hela situationen och att jag äntligen skulle få någon form av svar. Embryot skulle kunna analyseras och en anledning skulle kanske hittas. Men samtidigt, tänk er in i situationen.... Att be maken att koka en glasburk och att sitta där på toaletten och med en påse på händerna stjälpa över embryot och den stora klumpen i en burk och sedan behöva förvara det lilla livet i kylen. I vår kyl. Hela helgen...Bara för att på måndagen få veta att det var för tidigt för att kunna analysera och att allt var förgäves. Att det lilla embryot inte kunde analyseras utan bara skulle slängas.... Tänk er känslan.
Ja, då brast det för mig. I måndags alltså, när jag fick veta att det inte fanns någon mening med det här missfallet heller. (Om det nu någonsin finns någon mening). Fram tills dess hade jag varit så sansad. Jag hade fokuserat på att överleva smärtan och försökt förtränga sorgen. De senaste dagarna har dock inte varit lika stabila för tankarna på framtiden ser delvis så hopplösa ut.
Till en början tog jag det här missfallet väldigt bra. Jag grät när jag satt i bilen, men inte efter det. Både jag och maken var förvånansvärt lugna. Bedövade och trötta javisst, men inte hysteriskt gråtande som tidigare gånger. Men de senaste dagarna har jag ibland blivit så ledsen att jag inte vet varken ut eller in. I takt med att smärtan och blödningarna har avtagit har jag börjat tänka allt mer på framtiden. Framförallt på immunologiutredning i Aten, och hur i hela världen vi ska lyckas få till en sådan utredning. (Både tidsmässigt och ekonomiskt). Jag vill ha paus från ALLT nu, men känner att jag inte kan av många skäl.
Ibland känns det som om jag inte kan andas.
Ibland känns allt hopplöst och att det inte är någon mening med att försöka igen.
Ibland undrar jag hur jag ska orka med denna barnlösa tillvaro och hur jag ska bearbeta allt vi gått igenom de senaste åren.
Ibland undrar jag om jag någonsin kommer att förstå när det är läge att sätta punkt, och om det då redan kommer att vara för sent..
Ibland kan jag bara inte andas...
...men jag är glad för att ni finns <3
tisdag 6 maj 2014
Del 2- Cytotec för att snabba på missfallet
Det blir en ganska kort uppdatering i denna del, för jag är så utmattad och sliten att jag har svårt att hålla i telefonen. Men jag vill uppdatera er om hur jag mår, för jag vet att det är många som undrar.
I helgen har jag haft extremt ont, och trots värmekudde och dubbla citodon+Ipren var sjätte timma hela dygnen så har jag ändå varit på vippen att åka in akut. Det har varit hemskt!! Och samtidigt så har jag knappt blött sedan själva missfallet på fredagen, så det har definitivt varit klumpar som suttit fast.
Av den anledningen fick jag cytotec idag. Den medicinen används vid avbrutna graviditeter/ missed abortions, och förhoppningsvis ska det hjälpa mig att få ut det sista som ger mig så fasansfulla kramper. Jag tog 4st för ungefär 4 timmar sedan, men det hjälpte inte att få igång blödningen så jag fick ta två till ganska nyss. Det krampar, men ännu blöder jag bara när jag går på toaletten. Av ren utmattning somnade jag i soffan här på eftermiddagen, och mer sömn behövs i det här tillståndet. Jag märker hur trött och trög min hjärna är, och jag har lika svårt att komma ihåg ord och namn som att få ihop hela meningar eller minnas vad jag sa för fem minuter sedan. Det är ordentlig utmattning i kombination med alldeles för starka smärtstillande, och säkert en massa undertryckt sorg som ännu inte kommit fram. Men tillräckligt för att stundtals skämmas över mitt otydliga språk, och att skrämmas över gröten i hjärnan. Men å andra sidan är jag ju inte ute bland folk nu, så det är väl mest jag och mannen som märker det.
Jag har mycket att berätta, men är alldeles för trött just nu. Jag önskar att det ska vara över snart, men med min vanliga tur så lär det säkert dröja..
Kram och varma tack för ert stöd <3
I helgen har jag haft extremt ont, och trots värmekudde och dubbla citodon+Ipren var sjätte timma hela dygnen så har jag ändå varit på vippen att åka in akut. Det har varit hemskt!! Och samtidigt så har jag knappt blött sedan själva missfallet på fredagen, så det har definitivt varit klumpar som suttit fast.
Av den anledningen fick jag cytotec idag. Den medicinen används vid avbrutna graviditeter/ missed abortions, och förhoppningsvis ska det hjälpa mig att få ut det sista som ger mig så fasansfulla kramper. Jag tog 4st för ungefär 4 timmar sedan, men det hjälpte inte att få igång blödningen så jag fick ta två till ganska nyss. Det krampar, men ännu blöder jag bara när jag går på toaletten. Av ren utmattning somnade jag i soffan här på eftermiddagen, och mer sömn behövs i det här tillståndet. Jag märker hur trött och trög min hjärna är, och jag har lika svårt att komma ihåg ord och namn som att få ihop hela meningar eller minnas vad jag sa för fem minuter sedan. Det är ordentlig utmattning i kombination med alldeles för starka smärtstillande, och säkert en massa undertryckt sorg som ännu inte kommit fram. Men tillräckligt för att stundtals skämmas över mitt otydliga språk, och att skrämmas över gröten i hjärnan. Men å andra sidan är jag ju inte ute bland folk nu, så det är väl mest jag och mannen som märker det.
Jag har mycket att berätta, men är alldeles för trött just nu. Jag önskar att det ska vara över snart, men med min vanliga tur så lär det säkert dröja..
Kram och varma tack för ert stöd <3
lördag 3 maj 2014
Del 1- Mitt fjärde missfall, v.6 (5+2)
Jag har fått mitt fjärde missfall idag! Livet känns minst sagt orättvist och väldigt smärtsamt...
Jag förstår om ni blir förvirrade nu, för jag har inte ens berättat att jag varit gravid, men det har jag varit, och det har varit så svårt att inte skrika ut nyheten här på bloggen. (Varför jag inte berättat får bli en annan del, i ett inlägg då jag har mer kraft att beskriva mina senaste månader.)
Ja, i morse vaknade jag upp som gravid i v.5+2, och nu går jag och lägger mig med smärta i kropp och själ efter förlusten av vårt fjärde lilla liv som aldrig fick stanna särskilt länge i mammas livmoder. Graviditeten var ett resultat av ett FET med ett 5dagars-embryo som återfördes den 14e april. Mitt svåra beslut (paus vs. nya försök) här på våren blev alltså att göra ett nytt frysförsök, och tyvärr gav det oss ytterligare djupa sår att bära på i resten av våra liv.
Jag orkar faktiskt inte skriva mer just idag för det har varit en hård, krävande och smärtsam dag, men självklart ska jag berätta mer de närmaste dagarna.
Men jag kan ändå avsluta med att säga att ensam inte är lika stark som en gemenskap. Jag behöver er... Jag behöver stöd.
Jag förstår om ni blir förvirrade nu, för jag har inte ens berättat att jag varit gravid, men det har jag varit, och det har varit så svårt att inte skrika ut nyheten här på bloggen. (Varför jag inte berättat får bli en annan del, i ett inlägg då jag har mer kraft att beskriva mina senaste månader.)
Ja, i morse vaknade jag upp som gravid i v.5+2, och nu går jag och lägger mig med smärta i kropp och själ efter förlusten av vårt fjärde lilla liv som aldrig fick stanna särskilt länge i mammas livmoder. Graviditeten var ett resultat av ett FET med ett 5dagars-embryo som återfördes den 14e april. Mitt svåra beslut (paus vs. nya försök) här på våren blev alltså att göra ett nytt frysförsök, och tyvärr gav det oss ytterligare djupa sår att bära på i resten av våra liv.
Jag orkar faktiskt inte skriva mer just idag för det har varit en hård, krävande och smärtsam dag, men självklart ska jag berätta mer de närmaste dagarna.
Men jag kan ändå avsluta med att säga att ensam inte är lika stark som en gemenskap. Jag behöver er... Jag behöver stöd.
torsdag 1 maj 2014
Motivationsföreläsning- tips till er alla
Igår var det valborgsmässoafton. Vi var bjudna på fest hos goda vänner och jag var i valet och kvalet om jag verkligen skulle gå. Dagen hade prövat mig på otroligt många sätt (en historia för en annan dag), och jag mådde inte alls bra. Men för att skingra tankarna så tog vi oss ut i spöregnet och haglet för att ändå bege oss till den redan välfyllda lägenheten. En hel del strul med bussarna gjorde att vi fick gå nästan hela vägen i det kalla spöregnet, men slutligen kom vi fram, kalla och blöta. Dock hann vi mer eller mindre inte mer än komma in och hälsa på alla innan jag mådde så illa, och kräktes oavbrutet på toaletten, så att vi var tvungna att gå hem igen. Skit också, vi har sådan otur med högtider numera. Förra Valborg, jul, nyår, denna Valborg.. Alltid är det något som sabbar för oss. Väl hemma låg jag och huttrade i soffan, totalt nedkyld, och försökte stå emot kräkandet.
Även idag mår jag lika dåligt, och det har varit en dag i soffan med min fina lilla turkosa hink som sällskap (- just in case i don't make it til the restroom). Maken i sin tur städar och fejar omkring mig och gör fint i vårt hem. Skönt.
Men men, nu till dagens ämne!! För någon vecka sedan så såg jag och min man en motivationsvideo av Kjell Enhage som jag gärna vill berätta om. Han är riktigt bra på att ge nya bilder av hur man kan övervinna negativa tankar och förvandla dem till en positiv inställning.
Bland annat talar Kjell om hjärnans förmåga att uppleva alla saker FLERA gånger. Först målar hjärnan upp en bild av hur något kommer att utspela sig genom att leta i vårt minne efter tidigare erfarenheter. Om dessa erfarenheter är negativa så målar hjärnan upp en bild av att det negativa utfallet kommer att utspela sig igen. Och vad händer då? Jo, då händer det igen. (Med största sannolikhet). Alla dessa negativa händelser ältas därefter gång på gång på gång, och plötsligt har hjärnan registrerat att den negativa händelsen skett flera hundra gånger. (Kom ihåg att varje gång hjärnan tänker igenom händelsen så räknas det som att det hänt en gång). Att älta negativa tankar ger oss alltså en hel uppsjö av negativa erfarenheter som hjärnan använder sig av som referens när en liknande situation dyker upp.
Tänk dig ex att du ska skjuta din första straffspark i fotboll. Hjärnan letar då efter erfarenheter och upptäcker att du inte gjort det tidigare, så du står där hoppfull och siktar med foten mitt på bollen innan du skjuter. Men du missar. Bollen hamnar precis utanför målstolpen, och publiken buar. Du blir besviken och går hela dagen och tänker på vad du gjorde fel. Efter en dag har du hunnit tänka igenom händelsen 600 gånger, och på natten drömmer du om hur publiken buade. Nästa dag måste du skjuta en ny straffspark, och hjärnan börjar genast leta erfarenheter. -Har jag gjort det här förut? Jahahadå, 600 gånger har jag missat det där nedrans målet, säger den pessimistiska hjärnan, och vad tror ni då kommer att hända? En till miss så klart.
Vad ska man göra istället då? Att fokusera på de positiva tankarna låter ju klyschigt, men faktum är att det går att bryta ner i mindre bitar och få det att bli mindre klyschigt och mer användarvänligt. Det hela kan gå till på olika sätt, men det är en huvudsaklig berättelse som fastnade i huvudet, där lyckan till framgång helt enkelt beror på en positiv inställning istället för att fokusera på saker som går fel.
Två tennisspelare (eller vad det nu var) tränar tillsammans varje dag från ung ålder. Den ene är otroligt begåvad och har såväl teknik, som kämparglöd och begåvning för sporten, och han har också vinnarskalle som gör att han kämpar hårt. Han har all potential att slå igenom som proffs i framtiden. Varje träning så ska både han och hans träningspartner göra tio servar var. Varje träning så sätter den begåvade unga mannen nio servar, men missar alltid en. Varje gång. Och varje gång efter träningen går han därifrån och klankar ner på sig själv, ifrågasätter vad han gjorde fel när han missade serven och ältar slaget om och om igen. Kille nummer två, som var mer medelmåttig träffade däremot en serv, men missade nio. Vad denne kille dock gjorde var att han efter varje träningspass tänkte igenom den serv som han hade träffat och analyserade vad han gjorde rätt. Vem av dem tror ni är en känd tennisspelare idag?! Jo, den medelmåttiga som blev bättre och bättre genom att fokusera på allt som han gjorde bra istället för att fokusera på vad som gick fel.
På bilden där uppe så visar Kjell min favorit på hela föreläsningen. Bilden visar en cirkel, och till bilden finns en historia som beskriver hur hans barn vänder ett negativt utrop från föräldern till något positivt. Barnet vill ha glass, men Kjell som sitter bakom ratten säger automatiskt nej. Barnet är smart och öppnar upp möjligheten till positiv respons genom att säga. "Okej, jag förstår att vi inte ska få glass. Men om vi SKULLE få det, vilken sort skulle vi få då?"
För att förklara resonemanget ytterligare så handlar det helt enkelt om att försöka tänka sig in i en annan situation. Det kan handla om att man låtsas att man är Zlatan när man spelar fotboll, eller att man spelar golf som Tiger Woods. Nu blir det mycket sportreferenser eftersom Kjell ofta drar referenser till olika stjärnor som han hjälpt, och själv är jag totalt ointresserad av sport, men detta tankeredskap använder jag mig av dagligen numera.
Exempelvis handlar en stark pessimistisk del av mitt liv om min missfallsrädsla vid graviditet. För att utmana min pessimism så tänker jag:
"Okej, jag vet att du är orolig vid graviditet, med tanke på allt jobbigt som hänt tidigare. Men OM det aldrig hade hänt, hur hade du då känt?"
Tanken får mig att le, och automatiskt tänker jag på hur pirrigt det skulle kännas att vara sådär sprudlande lycklig när graviditetstestet visar två streck, och hur jag direkt skulle börjat planera föräldraledighet och köp av barnvagn. Även om det bara är för några sekunder så försvinnner negativiteten. Hjärnan luras genom att automatiska bilder av ett positivt utfall dyker upp. Ungefär som när jag ber dig att INTE tänka på en rosa elefant, och du just nu ser en rosa elefant framför dig.
Kanske skulle man kunna tänka något liknande fast om barnlösheten och ivf i stort. Typ:
"Ja, jag vet att det inte finns några garantier att lyckas med ivf. Men om det FANNS det, hur hade det då känts att gå in i en behandling?"
Jag är väldigt väl medveten om att man inte kan tänka sig gravid eller till missfall, men en positiv syn kan hjälpa en att orka med den resa måste gå igenom på vägen dit. Jag har själv gott om hjärnspöken som jag försöker att arbeta med, och på många sätt är jag en sann pessimist. Jag finner dock faktiskt en del av Kjells redskap som väldigt hjälpsamma. Särskilt det jag beskrev nyss. Så till er alla så tipsar jag om denna motivationsföreläsaren som ni kan hitta på youtube eller genom att googla på hand namn. Jag minns inte exakt vad denna video hette, men jag har tidigare sett "Jag AB".
Vad har ni andra för motiverande tänkesätt/redskap, och vilka pessimistiska tankar vill ni jobba med? Tänk efter och skriv! Som kommentar eller eget inlägg. Det är intressant om ni ville dela med er!
Även idag mår jag lika dåligt, och det har varit en dag i soffan med min fina lilla turkosa hink som sällskap (- just in case i don't make it til the restroom). Maken i sin tur städar och fejar omkring mig och gör fint i vårt hem. Skönt.
Men men, nu till dagens ämne!! För någon vecka sedan så såg jag och min man en motivationsvideo av Kjell Enhage som jag gärna vill berätta om. Han är riktigt bra på att ge nya bilder av hur man kan övervinna negativa tankar och förvandla dem till en positiv inställning.
Bland annat talar Kjell om hjärnans förmåga att uppleva alla saker FLERA gånger. Först målar hjärnan upp en bild av hur något kommer att utspela sig genom att leta i vårt minne efter tidigare erfarenheter. Om dessa erfarenheter är negativa så målar hjärnan upp en bild av att det negativa utfallet kommer att utspela sig igen. Och vad händer då? Jo, då händer det igen. (Med största sannolikhet). Alla dessa negativa händelser ältas därefter gång på gång på gång, och plötsligt har hjärnan registrerat att den negativa händelsen skett flera hundra gånger. (Kom ihåg att varje gång hjärnan tänker igenom händelsen så räknas det som att det hänt en gång). Att älta negativa tankar ger oss alltså en hel uppsjö av negativa erfarenheter som hjärnan använder sig av som referens när en liknande situation dyker upp.
Tänk dig ex att du ska skjuta din första straffspark i fotboll. Hjärnan letar då efter erfarenheter och upptäcker att du inte gjort det tidigare, så du står där hoppfull och siktar med foten mitt på bollen innan du skjuter. Men du missar. Bollen hamnar precis utanför målstolpen, och publiken buar. Du blir besviken och går hela dagen och tänker på vad du gjorde fel. Efter en dag har du hunnit tänka igenom händelsen 600 gånger, och på natten drömmer du om hur publiken buade. Nästa dag måste du skjuta en ny straffspark, och hjärnan börjar genast leta erfarenheter. -Har jag gjort det här förut? Jahahadå, 600 gånger har jag missat det där nedrans målet, säger den pessimistiska hjärnan, och vad tror ni då kommer att hända? En till miss så klart.
Vad ska man göra istället då? Att fokusera på de positiva tankarna låter ju klyschigt, men faktum är att det går att bryta ner i mindre bitar och få det att bli mindre klyschigt och mer användarvänligt. Det hela kan gå till på olika sätt, men det är en huvudsaklig berättelse som fastnade i huvudet, där lyckan till framgång helt enkelt beror på en positiv inställning istället för att fokusera på saker som går fel.
Två tennisspelare (eller vad det nu var) tränar tillsammans varje dag från ung ålder. Den ene är otroligt begåvad och har såväl teknik, som kämparglöd och begåvning för sporten, och han har också vinnarskalle som gör att han kämpar hårt. Han har all potential att slå igenom som proffs i framtiden. Varje träning så ska både han och hans träningspartner göra tio servar var. Varje träning så sätter den begåvade unga mannen nio servar, men missar alltid en. Varje gång. Och varje gång efter träningen går han därifrån och klankar ner på sig själv, ifrågasätter vad han gjorde fel när han missade serven och ältar slaget om och om igen. Kille nummer två, som var mer medelmåttig träffade däremot en serv, men missade nio. Vad denne kille dock gjorde var att han efter varje träningspass tänkte igenom den serv som han hade träffat och analyserade vad han gjorde rätt. Vem av dem tror ni är en känd tennisspelare idag?! Jo, den medelmåttiga som blev bättre och bättre genom att fokusera på allt som han gjorde bra istället för att fokusera på vad som gick fel.
På bilden där uppe så visar Kjell min favorit på hela föreläsningen. Bilden visar en cirkel, och till bilden finns en historia som beskriver hur hans barn vänder ett negativt utrop från föräldern till något positivt. Barnet vill ha glass, men Kjell som sitter bakom ratten säger automatiskt nej. Barnet är smart och öppnar upp möjligheten till positiv respons genom att säga. "Okej, jag förstår att vi inte ska få glass. Men om vi SKULLE få det, vilken sort skulle vi få då?"
För att förklara resonemanget ytterligare så handlar det helt enkelt om att försöka tänka sig in i en annan situation. Det kan handla om att man låtsas att man är Zlatan när man spelar fotboll, eller att man spelar golf som Tiger Woods. Nu blir det mycket sportreferenser eftersom Kjell ofta drar referenser till olika stjärnor som han hjälpt, och själv är jag totalt ointresserad av sport, men detta tankeredskap använder jag mig av dagligen numera.
Exempelvis handlar en stark pessimistisk del av mitt liv om min missfallsrädsla vid graviditet. För att utmana min pessimism så tänker jag:
"Okej, jag vet att du är orolig vid graviditet, med tanke på allt jobbigt som hänt tidigare. Men OM det aldrig hade hänt, hur hade du då känt?"
Tanken får mig att le, och automatiskt tänker jag på hur pirrigt det skulle kännas att vara sådär sprudlande lycklig när graviditetstestet visar två streck, och hur jag direkt skulle börjat planera föräldraledighet och köp av barnvagn. Även om det bara är för några sekunder så försvinnner negativiteten. Hjärnan luras genom att automatiska bilder av ett positivt utfall dyker upp. Ungefär som när jag ber dig att INTE tänka på en rosa elefant, och du just nu ser en rosa elefant framför dig.
Kanske skulle man kunna tänka något liknande fast om barnlösheten och ivf i stort. Typ:
"Ja, jag vet att det inte finns några garantier att lyckas med ivf. Men om det FANNS det, hur hade det då känts att gå in i en behandling?"
Jag är väldigt väl medveten om att man inte kan tänka sig gravid eller till missfall, men en positiv syn kan hjälpa en att orka med den resa måste gå igenom på vägen dit. Jag har själv gott om hjärnspöken som jag försöker att arbeta med, och på många sätt är jag en sann pessimist. Jag finner dock faktiskt en del av Kjells redskap som väldigt hjälpsamma. Särskilt det jag beskrev nyss. Så till er alla så tipsar jag om denna motivationsföreläsaren som ni kan hitta på youtube eller genom att googla på hand namn. Jag minns inte exakt vad denna video hette, men jag har tidigare sett "Jag AB".
Vad har ni andra för motiverande tänkesätt/redskap, och vilka pessimistiska tankar vill ni jobba med? Tänk efter och skriv! Som kommentar eller eget inlägg. Det är intressant om ni ville dela med er!
söndag 27 april 2014
Våruppdatering
Jag tog äntligen ett beslut om behandling vs. paus. Det var svårt, jobbigt och ångestladdat, och efter att det väl var taget så ledde det till en viss nivå av "fnurr på tråden" mellan mig och min älskade man. När den ena parten måste böja sig för den andres vilja så är det relativt självklart att relationen inte blir en dans på rosor, men med en trygg bas så är det större chans att man lättare rider ut stormen och kommer tillbaka till tryggare vatten igen.
Ett dovt täcke av sorg och stilla tystnad låg en tid emellan oss. Att prata om problemet kändes för smärtsamt för oss båda, och inga ord i världen kunde förändra det faktum att vi hade olika viljor i den här frågan. Nu känns det bra igen, med relationen och med beslutet, och det var absolut aldrig någon fara på taket för oss som par. Men den där korta, men ack så intensiva perioden av spänningar, tystnad, tårar och sorg i både röst och ögon var riktigt tuff att hantera. Senast vi hade ett problem av detta slag var för drygt 4 år sedan, hehe, så jag är väl ringrostig antar jag ;) Allt gott nu i alla fall, och vi har haft så mysiga dagar att jag nästan känner mig nykär. Kan knappt hålla mig ifrån honom...
Våren har verkligen kommit här i staden, och självklart också både pollen och min solallergi. Igår satt jag i parken i solen en eftermiddag, och idag är jag därför fullkomligt täckt av röda prickar över varenda liten fläck som utsattes av sol igår. (Trots solkräm). Typiskt att det ska bli så år efter år. På kvällen hade jag i alla fall mysigt med några väninnor, och det var ett bra avslut på en vecka som i övrigt spenderats i soffläge.
Mm, soffläget har brukats titt som tätt. Varje gång jag blivit friskare och piggare så har jag handlat, fikat eller träffat någon- och givetvis har jag genast åkt på något nytt igen på stört.. Grej efter grej efter grej. Efter kortisonperioden (ca. tre månader sedan) är det som att det inte finns någon hejd, inget stopp. Jag blir sjuk heeela tiden! Blir så trött på eländet.
Trots måendet har jag gjort ett par tentor sedan jag skrev sist, och har inte mycket uppgifter kvar innan jag kommer kunna ta ut min examen. Tänk vilken befrielse och lycka, och även stolthet att ha tagit sig igenom den här utbildningen och samtidigt haft så många behandlingar och sorger vid sidan av. Ja, nu är det nära. Nästan så nära så att det där sista är svårt att ta tag i.
Åh va jag är glad över vår resa till sommaren. Det är så kul när vi planerar vår tågluff, och vi har en fin karta på väggen med pins vid platserna vi planerar att besöka. Vi har ju rest otroligt lite (utomlands) så därför ser jag extra mycket fram emot det. Det är helt rätt beslut att unna oss den här resan när vi väl har chansen.
Jag skriver sällan här numera (vilket kan vända när som helst), men jag tittar fortfarande in hos ER ibland. Jag kommenterar inte så ofta som tidigare, men jag hoppas att ni har förståelse. Ni finns alltid med i mina tankar oavsett<3 Tänker på er..
Ett dovt täcke av sorg och stilla tystnad låg en tid emellan oss. Att prata om problemet kändes för smärtsamt för oss båda, och inga ord i världen kunde förändra det faktum att vi hade olika viljor i den här frågan. Nu känns det bra igen, med relationen och med beslutet, och det var absolut aldrig någon fara på taket för oss som par. Men den där korta, men ack så intensiva perioden av spänningar, tystnad, tårar och sorg i både röst och ögon var riktigt tuff att hantera. Senast vi hade ett problem av detta slag var för drygt 4 år sedan, hehe, så jag är väl ringrostig antar jag ;) Allt gott nu i alla fall, och vi har haft så mysiga dagar att jag nästan känner mig nykär. Kan knappt hålla mig ifrån honom...
Våren har verkligen kommit här i staden, och självklart också både pollen och min solallergi. Igår satt jag i parken i solen en eftermiddag, och idag är jag därför fullkomligt täckt av röda prickar över varenda liten fläck som utsattes av sol igår. (Trots solkräm). Typiskt att det ska bli så år efter år. På kvällen hade jag i alla fall mysigt med några väninnor, och det var ett bra avslut på en vecka som i övrigt spenderats i soffläge.
Mm, soffläget har brukats titt som tätt. Varje gång jag blivit friskare och piggare så har jag handlat, fikat eller träffat någon- och givetvis har jag genast åkt på något nytt igen på stört.. Grej efter grej efter grej. Efter kortisonperioden (ca. tre månader sedan) är det som att det inte finns någon hejd, inget stopp. Jag blir sjuk heeela tiden! Blir så trött på eländet.
Trots måendet har jag gjort ett par tentor sedan jag skrev sist, och har inte mycket uppgifter kvar innan jag kommer kunna ta ut min examen. Tänk vilken befrielse och lycka, och även stolthet att ha tagit sig igenom den här utbildningen och samtidigt haft så många behandlingar och sorger vid sidan av. Ja, nu är det nära. Nästan så nära så att det där sista är svårt att ta tag i.
Åh va jag är glad över vår resa till sommaren. Det är så kul när vi planerar vår tågluff, och vi har en fin karta på väggen med pins vid platserna vi planerar att besöka. Vi har ju rest otroligt lite (utomlands) så därför ser jag extra mycket fram emot det. Det är helt rätt beslut att unna oss den här resan när vi väl har chansen.
Jag skriver sällan här numera (vilket kan vända när som helst), men jag tittar fortfarande in hos ER ibland. Jag kommenterar inte så ofta som tidigare, men jag hoppas att ni har förståelse. Ni finns alltid med i mina tankar oavsett<3 Tänker på er..
tisdag 25 mars 2014
Splittrad
Jag är så splittrad, och vet inte vad jag vill....
Idag är jag så splittrad. Eller nej, fel! Jag är splittrad hela tiden. Precis som min nätvän libra som funderar över paus contra fler ivfer...
Maken fyller halvjämnt idag och det har varit en jättefin dag. Frukost på säng, tårta, utelunch osv. Vi avslutade den dock med en massa rödvin på en restaurang, och som vanligt kom de jobbiga känslorna fram. Vad ska jag välja? Om jag gör ytterligare en behandling i vår (kanske redan i april) så får jag inte den där långa pausen jag behöver. Troligtvis blir det heller ingen europaluff i sommar heller om vi skulle råka bli gravida, för det skulle vi inte våga riskera. Inget blir då som planerat.
Men om jag inte försöker så blir inga barn gjorda, och då ger jag upp tanken på mina egna ägg- och det är ALLT utom lätt... Just nu bränner de rödvinsframkallade tårarna bakom ögonlocken, och allt känns pest. Jag vill få nästa behandling gjord, samtidigt som jag inte vill göra den överhuvudtaget. Skit!!!!!
Va skönt det skulle vara om alla tankar gick att stänga av.. Just nu känns det så sjukt tungt att behöva ta beslutet...
Idag är jag så splittrad. Eller nej, fel! Jag är splittrad hela tiden. Precis som min nätvän libra som funderar över paus contra fler ivfer...
Maken fyller halvjämnt idag och det har varit en jättefin dag. Frukost på säng, tårta, utelunch osv. Vi avslutade den dock med en massa rödvin på en restaurang, och som vanligt kom de jobbiga känslorna fram. Vad ska jag välja? Om jag gör ytterligare en behandling i vår (kanske redan i april) så får jag inte den där långa pausen jag behöver. Troligtvis blir det heller ingen europaluff i sommar heller om vi skulle råka bli gravida, för det skulle vi inte våga riskera. Inget blir då som planerat.
Men om jag inte försöker så blir inga barn gjorda, och då ger jag upp tanken på mina egna ägg- och det är ALLT utom lätt... Just nu bränner de rödvinsframkallade tårarna bakom ögonlocken, och allt känns pest. Jag vill få nästa behandling gjord, samtidigt som jag inte vill göra den överhuvudtaget. Skit!!!!!
Va skönt det skulle vara om alla tankar gick att stänga av.. Just nu känns det så sjukt tungt att behöva ta beslutet...
måndag 3 mars 2014
Livet går inte ihop..
Det är en och en halv vecka sedan jag skrev här, och som vanligt gjorde jag kanske ett misstag som "skröt om" hur mycket bättre jag mådde psykiskt. Även om jag vet att det bara är inbillning att man "jinxar" sin tur när man uttalar de positiva orden högt-och därmed får otur istället, så är det vanligt att just detta sker för mig. Ja, som sagt är det bara inbillning att det skulle finnas ett samband, men även denna gång har allt förändrats sedan jag skrev sist.
Kroppen verkar på många sätt ha fått sig en ordentlig törn. Jag har haft många många riktigt tuffa dagar då jag kräks, känner mig febrig och nästan svimmar vid minsta lilla rörelse. Benen bär mig inte och både huvudvärk och illamående (som inte lindras) har jag från att jag vaknar tills jag somnar. Jag vet inte vad som är fel, men det vet jag å andra sidan sällan. Influensa har jag ju nyss haft, och jag vet inte om jag ska tro att jag är vanligt sjuk eller om det är hormoner och allmänt känslouppror i kroppen.
Oavsett anledning till att jag är sjuk så är jag relativt säker på att jag dessutom fortfarande har brist på kortisol i kroppen efter allt kortison (prednisolon) som jag tog vid förra behandlingen. Kortisol är (förenklat) ett stresshormon/prestationshormon som kroppen producerar för att hålla oss vakna, alerta och redo att prestera. Vid kortisolbrist blir man väldigt utmattad, och det kan hända att det tar ett tag för kroppen att förstå att det är dags att börja producera större mängd eget kortisol igen när man ersatt den normala produktionen med konstgjorda mediciner under en tid. Varför tror jag det då? Jo, Jag vaknar fortfarande inte till ordentligt om dagarna. Oavsett mängd sömn om natten så fallet mina ögonlock ihop av sig själva efter max ett par timmar, och tröttheten är både onaturlig och överväldigande. Jag trodde det skulle ge med sig lite snabbare. Av en professor i fysiologi fick jag rådet att inte oroa mig och vila mycket medan jag känner på detta sätt. Jag skulle inte kämpa emot tröttheten sa hon, utan helt enkelt låta det pågå tills den normala produktionen kommer igång igen. Det är dock svårt när skolarbetet blir lidande och inget förändras.
Nåväl, vad som dock känns tuffast just nu är att jag, mitt i all fysisk misär, inte lyckas släppa de förtvivlade tankarna på framtida och förflutna behandlingar. Sorgen och oron kom som en knapptryckning efter att jag hade varit på kliniken och gjort en undersökning. Känslorna började bubbla upp inom mig efter besöket, och nu kan jag inte sluta tänka på det. Det spelar ingen roll att jag försöker kämpa emot tankarna, för det kommer ändå.
Den korta sammanfattningen är att jag bär på väldigt mycket rädsla över framtiden, men också en väldigt stor kluvenhet om hur mina beslut om framtida behandlingar bör bli. Att välja sig själv och den egna hälsan innebär att jag måste välja bort barn, och vice versa. Valen må så väl bara gälla att skjuta upp kampen att försöka få ett barn istället för att ge upp kampen helt och hållet, men för alla er som längtar intensivt efter barn så behöver jag inte förklara hur svårt ett sådant beslut ändå kan vara. Tankarna ger mycket panik och jag önskar att jag hade en självklar bild av hur jag vill göra. Jag vet vad kroppen skriker efter, men jag vet också att viljan skriker efter det motsatta och det gör mig förvirrad. Alla val har såväl fördelar som nackdelar, och hur mycket jag än vrider och vänder på det här problemet så kommer jag bara fram till samma punkt av osäkerhet.
Tankarna på adoption har tröstat mig i många lägen, men gjort mig våldsamt förtvivlad i andra. Hur ska jag klara en så lång väntan? Hur ska jag komma till freds med tanken på att aldrig få bära ett barn? Det sistnämnda vet jag att jag lär mig leva med, men väntan som troligtvis inte kan understiga 4 1/2 eller 5 år (mm, säg inte emot här, för jag vet vilka länder vi passar in hos) känns oöverstiglig. Lika jobbigt känns det att veta hur många barn lider på barnhemmen innan de adopteras, och det värker i hjärtat på ett sätt som jag knappt kan förklara. Fattigdomen i världen känns mer tryckande på mitt samvete och hjärta nu än någonsin. Jag önskar att vår värld inte tvingade så många människor till lidande, och framförallt inte alla oskyldiga och försvarslösa barn.
Tankarna på framtida behandlingar känns för det mesta tunga och svåra. Det finns inga garantier någonsin, men tre missfall och 7 behandlingar sätter djupa spår och tvivel. I frysen har vi 4 embryon med mina ägg och donerade spermier. Men vi står också i kö till äggdonation eftersom tilltron till mina äggs kvalitet är tvivelaktig. Om jag bara var säker på att de var "kassa" så skulle beslutet vara enklare, men att höra läkarna säga att det fortfarande är omöjligt att säga inger onekligen en viss tvivel.
Vi står inför svåra val och varje alternativ innebär en stor påfrestning på min kropp, vilket jag allt utom ser fram emot. Jag är räddare än någonsin för att utsätta kroppen för en ny behandling, en 8:e behandling, men jag är lika rädd för att låta bli. Hur, när och var återstår att se. Men just nu är hjärnan fyll av kaos och virrvarr, och en tryckande rädsla för att bryta samman på ett sätt som är väldigt svårt att reparera...
Kroppen verkar på många sätt ha fått sig en ordentlig törn. Jag har haft många många riktigt tuffa dagar då jag kräks, känner mig febrig och nästan svimmar vid minsta lilla rörelse. Benen bär mig inte och både huvudvärk och illamående (som inte lindras) har jag från att jag vaknar tills jag somnar. Jag vet inte vad som är fel, men det vet jag å andra sidan sällan. Influensa har jag ju nyss haft, och jag vet inte om jag ska tro att jag är vanligt sjuk eller om det är hormoner och allmänt känslouppror i kroppen.
Oavsett anledning till att jag är sjuk så är jag relativt säker på att jag dessutom fortfarande har brist på kortisol i kroppen efter allt kortison (prednisolon) som jag tog vid förra behandlingen. Kortisol är (förenklat) ett stresshormon/prestationshormon som kroppen producerar för att hålla oss vakna, alerta och redo att prestera. Vid kortisolbrist blir man väldigt utmattad, och det kan hända att det tar ett tag för kroppen att förstå att det är dags att börja producera större mängd eget kortisol igen när man ersatt den normala produktionen med konstgjorda mediciner under en tid. Varför tror jag det då? Jo, Jag vaknar fortfarande inte till ordentligt om dagarna. Oavsett mängd sömn om natten så fallet mina ögonlock ihop av sig själva efter max ett par timmar, och tröttheten är både onaturlig och överväldigande. Jag trodde det skulle ge med sig lite snabbare. Av en professor i fysiologi fick jag rådet att inte oroa mig och vila mycket medan jag känner på detta sätt. Jag skulle inte kämpa emot tröttheten sa hon, utan helt enkelt låta det pågå tills den normala produktionen kommer igång igen. Det är dock svårt när skolarbetet blir lidande och inget förändras.
Nåväl, vad som dock känns tuffast just nu är att jag, mitt i all fysisk misär, inte lyckas släppa de förtvivlade tankarna på framtida och förflutna behandlingar. Sorgen och oron kom som en knapptryckning efter att jag hade varit på kliniken och gjort en undersökning. Känslorna började bubbla upp inom mig efter besöket, och nu kan jag inte sluta tänka på det. Det spelar ingen roll att jag försöker kämpa emot tankarna, för det kommer ändå.
Den korta sammanfattningen är att jag bär på väldigt mycket rädsla över framtiden, men också en väldigt stor kluvenhet om hur mina beslut om framtida behandlingar bör bli. Att välja sig själv och den egna hälsan innebär att jag måste välja bort barn, och vice versa. Valen må så väl bara gälla att skjuta upp kampen att försöka få ett barn istället för att ge upp kampen helt och hållet, men för alla er som längtar intensivt efter barn så behöver jag inte förklara hur svårt ett sådant beslut ändå kan vara. Tankarna ger mycket panik och jag önskar att jag hade en självklar bild av hur jag vill göra. Jag vet vad kroppen skriker efter, men jag vet också att viljan skriker efter det motsatta och det gör mig förvirrad. Alla val har såväl fördelar som nackdelar, och hur mycket jag än vrider och vänder på det här problemet så kommer jag bara fram till samma punkt av osäkerhet.
Tankarna på adoption har tröstat mig i många lägen, men gjort mig våldsamt förtvivlad i andra. Hur ska jag klara en så lång väntan? Hur ska jag komma till freds med tanken på att aldrig få bära ett barn? Det sistnämnda vet jag att jag lär mig leva med, men väntan som troligtvis inte kan understiga 4 1/2 eller 5 år (mm, säg inte emot här, för jag vet vilka länder vi passar in hos) känns oöverstiglig. Lika jobbigt känns det att veta hur många barn lider på barnhemmen innan de adopteras, och det värker i hjärtat på ett sätt som jag knappt kan förklara. Fattigdomen i världen känns mer tryckande på mitt samvete och hjärta nu än någonsin. Jag önskar att vår värld inte tvingade så många människor till lidande, och framförallt inte alla oskyldiga och försvarslösa barn.
Tankarna på framtida behandlingar känns för det mesta tunga och svåra. Det finns inga garantier någonsin, men tre missfall och 7 behandlingar sätter djupa spår och tvivel. I frysen har vi 4 embryon med mina ägg och donerade spermier. Men vi står också i kö till äggdonation eftersom tilltron till mina äggs kvalitet är tvivelaktig. Om jag bara var säker på att de var "kassa" så skulle beslutet vara enklare, men att höra läkarna säga att det fortfarande är omöjligt att säga inger onekligen en viss tvivel.
Vi står inför svåra val och varje alternativ innebär en stor påfrestning på min kropp, vilket jag allt utom ser fram emot. Jag är räddare än någonsin för att utsätta kroppen för en ny behandling, en 8:e behandling, men jag är lika rädd för att låta bli. Hur, när och var återstår att se. Men just nu är hjärnan fyll av kaos och virrvarr, och en tryckande rädsla för att bryta samman på ett sätt som är väldigt svårt att reparera...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)