Tomhet

Inte för att det spelar någon direkt roll- men jag insåg att jag räknat fel när jag beräknad förlossningsdatum. Jag räknade att FET gjordes på dag 5, men det var ju på dag 6. Det innebär alltså att gårdagens missfall skedde på dag 5+0, vilket är EXAKT samma dag som förra gången. Det var till och med ungefär samma tid som det började. Helt sjukt.

Sedan nov 2011 har jag genomgått så mycket fertilitetsbehandlingar, hormoner och sorger att jag knappt förstår att jag står på benen fortfarande. Flera pergotime och proverakurer, fem IVF:er, ett FET och två missfall...

Jag är så tom. Tom och totalt chockad över att Theodor inte längre är kvar. Jag har fortfarande inte förstått innebörden, och det har inte min man heller. Vi går i lite av ett vakuum här hemma. Vi har gråtit hejdlöst, högljutt och snorigt, men ändå förstår man inte än att det är slut på graviditeten. Vi trodde verkligen att det skulle gå den här gången. Vi har kramats, hållit varandra nära, strukit på varandras kinder och kärleksfullt tittat på våra bröllopsfoton för att minnas hur lyckliga vi var då- tre månader efter det första missfallet.

Vad man inte heller förstår i krissituationer är hur den mänskliga hjärnan fungerar. När sorgen blir för stor så trycker man bort det för att ta itu med det när man orkar. Som för oss när vi kollat på säsong tre av the Office (US) och inte kunnat låta bli att skratta högt när det är riktigt riktigt roligt. För några sekunder glömmer man... Men sedan kommer det tillbaka.

Har drömt hemska mardrömmar i natt och så fort jag vaknat tidigt imorse så började jag gråta igen. Mina ögon är så svullna att jag inte ser ut som mig själv längre. Och just nu önskar jag att jag var någon annan. Någon som både kan få barn utan hjälp- och någon som sedan får behålla dem...