"Är det inte lite gött ändå?"

Nu är jag hemma igen! Det har varit en väldigt mysig semester och vi har hunnit med allt ifrån besök hos fantastiska vänner till mys i tält på campingar och räksallad på smögenbryggan. Det var väldigt skönt att komma bort!! Nu är jag hemma igen och är väldigt stressad över alla uppgifter som måste skrivas till sommarkurserna jag läser i sommar. Typiskt att man inte kan få ha en riktig semester, med 4 veckors ledig tid där man inte behöver tänka på något annat är att ta hand om sig själv och ta dagen som de kommer.

Jag är på dag 57 i menscykeln... suck... 57 and still counting. Kanske kommer jag inte ens få någon mens den här sommaren?! Snart två hela månader alltså. De långa cyklerna är jobbiga på flera sätt, men framförallt för att jag har noll koll på vad kroppen signalerar om när jag får ont, och för att jag inte vet när jag kan tänkas börja blöda. Igår exempelvis hade jag typ trådiga äggviteliknande flytningar och vansinnigt ont i låren, lederna och huvudvärk från helvetet. Det skulle alltså kunna vara hormonstregring på grund av ägglossning nu. MEN, å andra sidan tycker jag att detta är typ fjärde gången jag får dessa symptom under de här 57 dagarna, så troligen händer inte ett piss i min kropp.. Jag är lite bitter på att ingenting fungerar som det ska. PCO är ingen supertung börda (för de flesta), men det är tamejtusan inte roligt att ha sjukdomen.

På semestern har jag funderat mycket över livet. Jag har försökt leva efter min goda väns motto "Är det inte lite gött ändå". --> Ett motto som praktiskt taget går ut på att alla situationer där någonting händer som du tycker är jobbigt så ska du tänka att det faktiskt är rätt bra att det hände. Om du exempelvis kör fel när du åker ifrån Göteborg och får åka en lång omväg på en gropig grusväg (det hände oss på semestern) så kan du istället tänka "Ja men är det inte lite gött ändå? Nu får vi ju se en ny del av Sverige som vi aldrig skulle sett om vi inte åkt fel när vi svängde in på fel väg". Ni fattar vad jag menar va?! Konstigt nog har denna metod fungerat väldigt bra för mig under semestern. Jag har lyckats se det positiva i det mesta och har därför varit förvånansvärt glad och lycklig denna resa. Att metoden inte går att applicera på beskedet om höstens ICSI eller det faktum att sambon nästan är steril, det är ju ganska självklart, men det går i alla fall att tänka på det där mottot för att göra vardagsproblemen lite lättare. ;)

Några gånger har jag dock varit sorgsen och ledsen under resan. Jag tror att det är naturligt att känna av maktlösheten och frustrationen även om man gör roliga saker. Att sysselsätta sig är bra, men det är inte en medicin som trollar bort problemen man bär på. De tittar fram när man som minst anar det, när man påminns om klumpen i magen som inte kan försvinna förrän vi har ett barn i famnen. Halva sommaren har gått nu. Kanske vet jag om ett par veckor när vi ska på uppstartsmöte för ICSI. Kanske är bollen i rullning om en månad, eller åtminstone två månader. Tiden går fort, men samtidigt går den så långsamt. Sååå långsamt.