Såren efter operation

Tänk va tekniken inom kirurgi är fantastisk. Två små snitt från operationen på magen varav ett av dem ser läkt ut nu.



En uppblåst gasfylld mage och början de de enorma blåmärkena dagen efter operation.


Ett litet ärr kommer det nog bli, men jag är så imponerad över att det inte behövs ett större hål. Synd att det blir lite eksem av alla plåster.

Såret under naveln ser fortfarande lite äckligt ut så där sitter plåster och kirurgtejp kvar.

Då var det konstaterat..

.. Sambons andra spermaprov har analyserats och det gav oss ingen förbättring i vår situation, det är fortfarande ICSI som gäller. Men sämre var det ju i alla fall inte och det var väl tur det. Läkaren berättade för min sambo att vi inte kan göra mer nu, mer än att han ska gå och ta hormonprover på sjukhuset nu innan sommaren. Men eftersom kliniken är sommarstängd så kommer vi inte kallas på uppstartsmöte för ivf förrän i höst. Som väntat.. Hon sa att det inte ska bli senhösten utan antingen augusti eller september. Hoppas på augusti!!! Va skönt det vore om det innebar att vi fick köra igång då, men så är det tyvärr inte. Väntan är inte över ens då. Nu gäller det att överleva sommaren..


Jag känner hur mörkret tätnar omkring mig igen. Jag känner igen tecknen allt för väl och jag vill verkligen inte trilla ner i min grop igen. Det är så svårt att ta sig upp. Kanske är det redan försent att hindra det nu.. Det bor en sorg i mitt hjärta som inte låter mig vara glad. Det bor en sorg inom mig som hindrar mig från att leva normalt. Det bor en så stor sorg inom mig att varje dag känns som en prövning.

Dåliga föraningar...

Efter nattens mardrömmar så har jag dåliga föraningar om beskedet vi kommer att få. Ivf (icsi) kommer nog att skjutas långt fram i tiden.. Säkert superlång kö.. Känns inte alls okej :( jag är så jävla nervös. Går på nålar! Avskyr att vänta. Känns som att hela ens liv övergått i en enda lång väntan nu :(




Såhär såg det ut utomhus när jag ringde fertilitetskliniken för att få tid. Det var i februari. Vi fick komma på vårt första möte i juni, fyra månader senare... På mötet får vi veta att inget händer förrän i höst eftersom de har sommarstängt, så ytterligare några månader läggs på.. Hur många dessa månader kommer att bli återstår att se!

Missat samtal

I måndags lämnade sambon sitt andra spermaprov och vi väntar spänt på att få höra vad läkaren har att säga. Sambon hade ett missat samtal från dolt nummer idag så med stor sannolikhet var det vår läkare. Det är så mycket som jag undrar. När ska vidare utredning av sambon göras? När blir vi kallade till ivf? Skriver hon upp oss nu? Hur vet vi när vi kommer att kallas? Kommer det att ta lång tid...suck, jag tror inte sambon kommer minnas allt detta.. Hoppas verkligen att hon ringer imorgon!! Så jävulskt jobbigt att gå och vänta på besked.

Annars har dagen varit suverän. Har spenderat hela dagen ute med kära vänner och haft väldigt mysigt. Hat dock bränt mig väldigt av solen, men det var det värt :)

Berättar nyheten

När vännen står där och gråter så hon skakar i min famn när jag berättat vad vi fått för besked, då vet man att den vänskapen kommer att förbli livslång. Nog för att jag vetat det länge, men vänskapen blir allt djupare..

Nu vet mina föräldrar, halva sambons familj och fyra vänner. Det är svårt att hålla det inom sig, men det är också svårt att berätta nyheten för man vet aldrig hur folk kommer att reagera. En allt för liten reaktion gör ont i hjärtat trots att jag vet att ingen egentligen kan förstå hur stor sorg vi känner, men en stor reaktion kan också vara svår att hantera. Men jag föredrar nog ändå den stora reaktionen. 

Vi behöver allt stöd vi kan få nu. Jag tror vi börjar inse det..

Drömmar

Igår drömde jag att jag hade ett stort hus och massor av små barn. Men drömmen utvecklades till en mardröm och plötsligt har någon dragit upp en dragkedja för babyns ansikte så att den kvävs. Jag öppnar snabbt och tar barnet i famnen medan jag hör hur en man kommer in i huset och skriker och skjuter. Jag rusar in i garderoben och kämpar med att dölja oss samtidigt som jag försöker få bebisen att andas. Dörren slits upp och jag får en kall pistol mot huvudet. Sen vaknade jag med svettig kropp..

Dagens första uppvaknande var däremot efter en en dröm där jag inte själv hade barn utan istället var den snälla "tanten" som kunde läsa för barnet. Lite närmare verkligheten än mina vanliga drömmarna där jag alltid är mamma och ofta förlorar, eller håller på att förlora, barnet.

Men det var den nästkommande drömmen som fortfarande gör mig illa till mods. I drömmen höll min morfar på att dö i hjärtattack i mina armar på en gata vid ån nära sjukhuset. Trots att vi ringt efter ambulans så kom ingen hjälp och trots att det avståndsmässigt hade tagit två minuter innan ambulansen kunde kommit så dröjde det mer än 10 min och inget hände. Morfar blev medvetslös och jag bad sambon att springa till sjukhuset och hämta hjälp. Jag var vansinnig på sjukvården!! Jag vet inte vad som hände sen.. Vaknade jag? Eller upphörde bara drömmen? Hur som helst så gjorde den att jag vaknade upp med ett ännu tyngre hjärta och gråten i halsen.

Min morfar dog för ca 2 år sedan av cancer, ålder och diverse andra sjukdomar. Det var en kamp de sista åren. Han har alltid betytt vansinnigt mycket för mig, och själv har jag alltid varit "morfars flicka". Jag saknar honom vansinnigt mycket och har fortfarande svårt att komma över att han dog innan jag hann ge honom några barnbarnsbarn. Han skulle vara den första som fick veta när jag blivit gravid (efter mig och sambon), det hade jag bestämt sen länge... Jag saknar honom oerhört mycket och drömmer om honom väldigt ofta. Förr kunde jag känna hans närvaro runt mig ibland, men nu har jag inte gjort det på länge.

Att ha barn, Att förlora ett barn, eller Att kämpa för ett barns liv är ständigt återkommande i mina drömmar. Att kämpa för mitt eget liv medan jag är jagad och hotad till livet är också ständigt förekommande om nätterna.. När jag har ont i magen när jag ska somna så får jag alltid stå ut med en natt fylld av mardrömmar.. Alltid.. Jag antar att min hjärna kokar över under dagarna och rensar alla tankar genom drömmar om nätterna. Men samtidigt skulle jag vilja veta mer specifikt varför jag drömmer om dessa teman nästan varje dag...

Vardagsproblem som bleknar i jämförelse..

Idag har det varit jobbigt att umgås med bästa vännernas småbarn och tvingas diskutera dagisplatser, graviditet och planer inför framtiden.. Vad gör man när allt känns som tyngst? Hur gör ni? Jag tror att jag tystnar, tittar ner på mina händer, går kanske iväg om jag har möjlighet. Skyller på att jag måste ta luft eller att jag har ont i magen. Men i själva verket håller hjärtat på att brista och tårarna bränner bakom i ögonen.

Jag förvånas över hur obetydliga alla vardagsproblem plötsligt känns. Saker som vänner eller bekanta klagar på, obetydliga småsaker och onödiga bråk.. Saker som bara frodar negativ energi. Vad är egentligen meningen? Alla obetydliga problem jag själv har klagat över känns inte längre värda att reflektera över. Ingenting går att jämföra med den situation vi nu befinner oss i.
(Fast bara för att förtydliga så menar jag inte att vi har det sämst på jorden och att ingen känner som vi, för det är verkligen inte det jag menar. Det var inte ett sätt att måla upp vår situation som värre än någon annan. Jag menar enbart att för oss så är de vanliga vardagsproblemen inte lika viktiga längre. Så ingen missuppfattar..) 

Mitt i all sorg..

... finner jag lyckan i min sambo.

Vi växer bara samman mer och mer genom alla prövningar vi ställs inför. Jag känner mig nyförälskad :) Han är mitt livs kärlek <3

Finns inga ord

Har inte sovit många timmar i natt. Vaknade kl 3 av att jag drömde om ivf och att jag låg och pressade båda händerna hårt mot magen. (Nästan varje natt händer det, att jag ligger och trycker på magen.. Måste vara kopplad till mitt undermedvetna och viljan att det ska ligga något i magen). Men just i natt gjorde det ju ont eftersom operationssåren bara är en vecka gamla. Bara de inte sprack!?!? Hur som helst så kunde jag inte sova så jag la mig i soffan ute i vardagsrummet där jag äntligen lyckades somna runt halv 7. Så 3+2,5 timmes sömn, känns inte helt okej när jag är så nedrans förkyld. Får räkna med tokond mage, värre förkylning och huvudvärk idag då, så blir det alltid när jag inte sovit ordentligt.

Idag fyller min mamma. Hon ska inte firas idag utan det blir kanske nästa helg istället. Känns tråkigt att inte träffa henne idag, men vi ska iaf ut till sambons mamma istället. Är nog bra att få prata med någon idag..

Det är också min och sambons årsdag idag.. 4 år tillsammans. Känns så mycket längre eftersom vi var nära vänner innan. Hade läget varit annorlunda hade vi firat, men efter beskedet igår så får vi nog fokusera på att överleva.

Värre än jag trodde

Marken försvann under fötterna... Om inget ser annorlunda ut på sambons nästa spermaprov så är icsi vårt enda alternativ. Inte ens vanlig ivf kommer funka eftersom sperman är gravt avvikande. Gravt... Orden ekar fortfarande i mitt huvud.. För få och missbildade spermier. Mina ögon är fortfarande svullna av alla tårar, synen är dimmig eftersom att jag trots förkylningen och den ganska nygjorda operationen valde att dämpa panikkänslorna med en hel flaska vin..

Vårt första möte på Ferten slutade i en katastrof som jag bara målat upp som absolut värsta scenario. Aldrig kommer en naturlig graviditet vara möjlig, inte ens med medicinsk hjälp. Vårt enda valbara alternativ är provrörsbefruktning, och inget kommer hända förrän i höst.. Jag kan inte förstå, jag är allt för chockad.. Hur kunde detta hända? Varför händer det just oss? Vad har vi gjort för att förtjäna detta?