Tala ut

Igår träffade jag en vän.. En vän som är den största energitjuven i mitt liv som jag oftare gråter över än uppskattar. Jag har länge funderat över om vår vänskap verkligen är värd att behålla, och alla omkring mig som känner till denne vän säger att jag borde klippa kontakten för att må bättre. Men hur klipper man kontakten med en vän man haft sedan dagis?

Igår hade jag chansen, men jag fegade ur och sa att jag vill fortsätta vara hennes vän.. Att det ska vara så svårt (!) Vi talade ut och var ärliga mot varandra om vad vi tycker, och det var nog nyttigt, men jag tvivlar ändå på att allt kommer att vara förändrat framöver. Vi får väl se om kraven upphör och misstolkningarna försvinner. Gör de inte det så kommer jag inte längre ha något val, då kan vi inte längre vara vänner...

Som jag skrivit tidigare så jag jag inte mycket energi att ge bort till mina vänner längre. De som inte förstår och accepterar det kommer jag nog inte klara av att behålla i mitt liv längre, det måste jag vara medveten om- även om det är svårt. Det är så svårt att gå ifrån en roll där jag alltid funnits för mina vänner, ställt upp i vått och torrt, och kunnat träffa dem väldigt ofta- till att vara så psykiskt utmattad att jag inte orkar finnas där hela tiden. Men jag måste acceptera mig själv. Jag gör ju trots allt mitt bästa, och det borde vara bra nog...

Igår ringde jag även kliniken och fick ett läkarbesök inbokat den 9e oktober för att se hur det går med överstimuleringen. Dagen efter ska jag nämligen börja äta primolut-nor för att framkalla mensen, och eftersom jag inte vill göra det i onödan så ska vi först kolla att äggstockarna återgått till normalt stadium och är redo inför nästa behandling. Är jag fortfarande inte helt bra då så kanske vi får skjuta på ivf- behandlingen. (Hoppas inte det).

Bara en dröm

Jag hade en dröm den här natten som gjorde mig lite tom inombords. Jag drömde att jag var gravid. Magen var stor och jag kunde både se och känns bebisens konturer genom magen. Så långt så var drömmen mysig. Men sen var det dags för ultraljud, och av någon konstig anledning var jag väldigt tidigt gången och därmed var mitt foster onaturligt stort. Huvudet var enormt i förhållande till kroppen och det var så missbildat att jag skulle bli tvungen att abortera barnet, sa läkaren.... Suck.... Det var den drömmen det!

I mina drömmar bearbetar jag ofta händelser som kan relateras till saker jag upplevt på ett eller annat sätt under dagen. I natt måste det ha handlat om det jobbiga beskedet som medbloggerskan "dumtellersant" fått på sitt ultraljud igår där det olyckligt nog inte var ett tillräckligt stort foster på VUL i vecka 7, eller 8. Lider med henne!!

Torsdagstankar

Idag känner jag verkligen med alla er som kommit med tråkiga besked på era bloggar... Lider med er alldeles enormt! Eller alltså, jag känner ALLTID med er, men idag var det så många ledsna inlägg på ivf-bloggarna att jag bara var tvungen att skriva även här att jag tänker på er..

Tänker mycket på framtiden, på nästa icsi-försök. Mensen kom ju i tisdags (25/9) efter besöket på akuten, så det var skönt att åtminstone någonting fungerade efter ivf:en.. Om några dagar skulle jag egentligen haft min testdag, men eftersom det aldrig blev något embryo så är jag glad att mensen kom utan några problem istället.

Om allt går enligt planerna så ska jag alltså påbörja en kur med primolut-nor om ganska exakt två veckor. Om ca en månad beräknas jag alltså börja spruta igen och preliminär vecka för äggplock är v. 45, alltså andra veckan i november. Men, kommer min överstimulering hinna gå tillbaka helt och hållet tills dess? Kommer äggstockarna vara tömda och fit for fight igen? Jag ska ringa kliniken imorgon och höra vad de tror. Vore ju skönt att ha ett återbesök inplanerat om ett par veckor för att se hur det går för mina äggstockar. Läkaren A sa något om att man ibland måste sticka hål på äggblåsorna om de inte krymper automatiskt.. Hm.. Jag måste nog tala med en barnmorska så att hon får föra fram mina funderingar till A.

Jag känner mig utsliten i hela kroppen. Det känns som att jag fortfarande har lite feber, ryggen värker och underlivet gör ont pga överstimuleringen så fort jag stått upp i några minuter. Kroppen säger verkligen ifrån när jag gör för mycket!! Dagens sysselsättning har varit bakning inför födelsedagen som infaller om ett par helger. Det är kul att baka, och vanligtvis hinner jag sällan göra det inför kalas. Men nu när jag ändå inte får gå omkring så kan jag ju lika gärna förbereda inför släktkalaset :) Men, som sagt säger kroppen ifrån. Att baka, att stå och gå omkring i lägenheten var tydligen lite för mycket för mig idag, trots att jag vilat i soffan jättemycket :/ typiskt!! Tror att sambon får laga mat idag så att jag får ta igen mig!

Funderar också en del på hur mycket jag ska ge av mig själv till mina nära omkring sig när de har det tufft. Ett samtal med en go vän igår fick mig att ytterligare en gång fundera på hur viktigt det är att jag sätter min egen hälsa i första rummet- något jag har svårt för att göra i praktiken. Just nu har jag några stycken i min närhet som har det tufft på ett eller annat sätt, och precis som vanligt släpper jag allt annat och försöker ge hela mig själv för att hjälpa och stötta dem i deras situation. Det är sån jag är av naturen. Jag trycker bort mitt egna och lägger andras problem på mina axlar. Men, nu börjar jag känna att jag hålls tillbaka av en spärr. Jag är redan så full negativ energi och problem så jag har inte råd att ge bort all energi till andra. Om man ändå bara kunde acceptera sina tillkortakommanden istället för att grämas över att man inte räcker till... Undrar om jag någonsin lär mig?!
Känner ni igen er?

Sjukskrivning efter akut läkarbesök

Nu måste jag lägga prestationskraven på hyllan och acceptera att jag kommer att komma efter i skolan och därmed kanske inte bli godkänd i kursen denna termin.

Jag pluggar ekonomi (just nu på c-nivå) och tempot är otroligt snabbt och kraven är höga. Det är därför jag kämpat på trots att jag mått otroligt dåligt både fysiskt och psykiskt av överstimuleringen och den misslyckade ivf:en. Men nu ska jag lyssna på läkarna och VILA!!!

Jag tyckte mig må bättre i helgen. I alla fall något mildare smärta. Men igår blev det ytterligare en sån där smärtattack där jag bara grät och kved och kämpade för att kunna andas. Under natten fick jag feber och vaknade superhängig med mycket mer smärta, så sambon fick mig att ringa fertilitetsenheten. Han upprepade gång på gång: "De sa ju att du skulle ringa om du fick feber, och om du inte blev bättre". Barnmorskan tyckte att jag skulle komma in och undersökas eftersom jag inte blivit bättre, och eftersom jag hade feber så resonerade hon som så att det bästa var komma på en gång för säkerhets skull.

Jaha, så då spenderades ytterligare en dag på gynakuten. Men som barnmorskan sa: "hellre att du kollar en extra gång än att låta bli! Vi bryr oss ju om dig och vill att du mår bra." Ja, hellre går jag dit i onödan än att gå i ovisshet. Jag förstod att det inte skulle vara så illa att någon vätska behöver sugas ut, jag var mer fundersam över febern.. men däremot trodde jag att det kanske skulle ha skett en förbättring- alltså mindre vätska och minskade äggstockar. Tyvärr var äggstockarna fortfarande lika stora (alltså 7*6cm), blodvärdet var lite sämre och jag har gått upp ytterligare i vikt i form av vätska i buken. Typiskt! Inte ett dugg bättre alltså!

Hur som helst så var läkaren väldigt mån om att jag skulle må bättre, så hon sa gång på gång att jag verkligen måste VILA! Vila på riktigt! Inte bara lite.. Vila och dricka massor av vatten! Så, nu har jag bestämt mig! Sjukskrivning med maximal chans att vila, minst fram till tisdag, kanske längre om det behövs.

När jag kom hem mailade jag min lärare och fick det bästa tänkbara svaret.. Bättre än vad jag någonsin kunnat tänka mig. Kort sammanfattat sa han att skolan är av absolut underordnad betydelse nu och jag ska absolut inte känna mig stressad över att ta igen det jag missar för det löser vi sen på ett sätt som passar både mig och dem. Svaret var långt, förstående och engagerat. Han berömde mig också i hög grad för min insats både på seminarium och i skriftlig form, vilket känns helt fantastiskt!! Jag hade aldrig anat att han var så omtänksam eller att han faktiskt ville försöka lösa situationen för mig, trots frånvaro. Förut har de ju sagt att frånvaro innebär underkänt på kursen, eller att man får gå om den nästa termin.

Nu känns allt mycket tryggare och lugnare. Nu måste jag verkligen släppa stressen! Om det bara var lite lättare..

Skönt att TA beslutet! För nu FÅR jag ju vila på riktigt, inte bara vila fysiskt medan jag kör slut på mig själv psykiskt genom att plugga arslet av mig. :) äntligen ett beslut som prioriterar min hälsa först och främst!! Ett steg i rätt riktning.

Bättringsvägen

STORT TACK för alla stöttande kommentarer jag fick på mitt förra inlägg. Jag menade inte att göra er oroliga genom att inte uppdatera.

TORSDAGS: Jag ringde fertilitetsenheten och fick prata med barnmorskan U som varit med oss på äggplocket veckan innan. Hon tyckte att jag skulle komma in och undersökas, men det fanns inga lediga läkartider hos dem, så jag fick vända mig till kvinnoklinikens akutmottagning. Kvinnan i telefonen sa "kom på en gång", så jag blev ju lite orolig så klart.

Väl där fick jag ta blodprover på infektion, blodvärde (osv), urinprov, blodtryck och så fick jag väga mig för att se hur mycket vätska det rör sig om på ett ungefär. Blodtrycket var lite högt pga smärtan. När jag väl fick träffa gynekologen så mätte hon äggstockarna och vätskan precis som min läkare A hade gjort på tisdagen. På slemhinnan hittade hon något som såg ut som en polyp, och sa att det är inget farligt men man måste kanske ta bort den innan nästa IVF. Sen ångrade hon sig och sa att slemhinnan nog bara var tjock pga hormonerna jag tagit... Hm.... Vad ska jag lita på?! Nåväl, Min högra äggstock hade växt någon eller några centimeter och jag hade lite mer vätska utspritt runt äggstockarna och livmodern. Dock var det fortfarande inte så mycket att de skulle göra något åt det utan jag blev hemskickad med ytterligare ett recept på citodon för att stå ut med smärtan...

Den dagen var jag nära bristningsgränsen. Att ha sådär ont, och dessutom sitta och vara orolig för att smärtan tyder på att tillståndet förvärrats, det gjorde mig väldigt ledsen.. När jag kom ut ur sjukhusets portar ringde jag till min älskade sambo och grät av förtvivlan över hur fel allt kändes. Klockan var fyra på eftermiddagen och jag hade bara skrivit en halv sida (av 7 sidor!!!) på arbetet om ledarskap som skulle lämnas in följande dag klockan 14.00. Allt kändes bara orättvist och frustrerande, och jag visste att det nästan skulle vara omöjligt för mig hitta styrka och motivation att få ihop en text innan deadline. Älskade sambon tyckte att jag skulle ge det ett försök, men om jag inte lyckades komma igång så var det lika bra att ge upp och acceptera att veckans ansträngningar för att plugga trots smärta skulle vara förgäves. --> Till saken hör att en sjukskrivning i denna kurs innebär att man får läsa om kursen nästa termin.... Att missa något är jag alltså inte alls sugen på!

Klockan 22.00 den kvällen stängde jag ner datorn eftersom ögonen var helt fyrkantiga. Jag hade då lyckats få ner halva arbetet på papper. Klockan 8 följande morgon var jag redan igång med skrivandet, men fick springa till toan och kräkas hela tiden eftersom magen inte ens ville behålla en klunk vatten. (Bieffekt av överstimuleringen tror jag). Kl. 13.30 var arbetet korrekturläst och kunde publiceras på inlämningssidan.
Jag vet inte var jag hittade den inre styrkan! Hur jag lyckades med denna veckas tuffa uppdrag trots en otroligt smärtsam överstimulering, trots två halva dagar på sjukhuset, och trots beskedet om vårt misslyckade IVF. Jag kan inte annat än känna stolthet och en slags medvetenhet om att jag faktiskt måste besitta en inre styrka som jag så ofta glömmer bort.... 
Jag hoppas ni inte tycker att det är tråkigt att läsa om mitt pluggande- jag kände bara att jag ville skriva av mig.

HELGEN: Sedan fredagskvällen har smärtan börjat minska. Jag har vilat ordentligt, men så fort jag gått lite för mycket så återkommer smärtan. Dock inte lika kraftigt som tidigare. Jag börjar lugna mina nerver lite grann eftersom det verkar som att överstimuleringen verkar vara på väg bort. Förhoppningsvis blir jag helt bra under nästa vecka i alla fall. Just nu är jag bara så glad att slippa de värsta smärttopparna- som den jag hade i torsdags.

Hur ont "ska" man ha?

Hade precis en extrem smärtattack. Det kändes som att både äggstockar, underlivet och livmodern skulle sprängas och allt jag kunde göra var att sitta blickstilla och gråta. Fick verkligen panik.

Hur ont ska/kan man ha vid en (måttlig) överstimulering? Ont har jag ju haft hela tiden, men det där var ju obeskrivligt. Citodon kan jag inte ta, för då blir jag så lummig i huvudet att jag inte kan skriva arbetet som ska lämnas in imorgon, men jag har tagit alvedon och hoppas på lite lindring. Tycker inte att det går åt rätt håll det här, men jag vill å andra sidan inte vara fånig och ringa kliniken igen när det sagt att jag ska höra av mig nästa vecka om jag inte blivit bättre. Jag var ju trots allt där i tisdags..

Hur hade ni gjort? Och ni som varit överstimulerade, hade ni också jätteont även när det var på väg att gå över?

Tankar inför IVF nr 2

Eftersom jag blev överstimulerad men ändå inte fick ut så mycket ägg så väcks många tankar kring nästa IVF-försök.

Den här gången fick jag Menopur 112,5 IE i 6 dagar och efter det höjdes dosen till 150 IE vilket jag tog i ytterligare 7 dagar. Jag tog alltså menopur i 13 dagar, och dagen efter det togs ägglossningssprutan. Mina östradiolvärden på dag 7 respektive dag 12 var låga och hade inga tecken på överstimulering. Snarare fanns tecken på dålig äggtillväxt, men det visste jag inte då. Jag fick 13-14 äggblåsor men bara 5 ägg, varav enbart två mogna. Sen blir jag ändå överstimulerad, vilket låter så konstigt i mina öron... Väldigt konstigt. Hur kan jag bli överstimulerad men ändå få ut så lite ägg?! Och varför kommer egentligen överstimuleringen i efterhand?

Hur som helst så diskuterade jag med min läkare, A, igår om hur vi ska göra när det är dags för nästa behandling i slutet av oktober/ början på november. Hon blev ju genast skeptisk till att vi skulle höja dosen från start, men efter lite diskussion kom vi fram till att vi gör som planerat att höja till 150 IE, men jag får börja dag 3 efter mensstart istället för dag 2 eftersom kroppen inte reagerar lika starkt då, och de ska hålla tätare koll på mig nästa gång. A har förhoppningar om att jag inte behöver spruta i lika många dagar. Hon menade att det också är av betydelse med antal dagar, inte bara hur stor dosen är. Jag kanske fick hålla på för länge helt enkelt?!

Hur som helst har jag ytterligare ett orosmoment att tänka på inför nästa gång. Nu är jag både orolig för att få för lite ägg, orolig att mina ägg har dålig kvalitet, orolig för dålig befruktningsgrad samt orolig för överstimulering. Sen tillkommer allt annat som kan gå fel. För överstimulering är ju inte bara plågsamt och smärtfyllt, det kan ju innebära att man får avbryta behandlingen dessutom. Nåväl, oroliga är nog alla inför sina IVF:er, för det finns ju så mycket som kan gå fel på vägen.. Bara otur att få en sån himla kass start på vår IVF-resa.

Dagens hälsa:
Hade hoppats på att må bättre idag, men jag tror faktiskt att det gått åt andra hållet istället. Utöver den extrema smärtan så känner mig ännu mer ansträngd med andningen o mår mer illa. Håller tummarna för en bättre morgondag. Studieböckerna ligger på bordet och skriker efter min uppmärksamhet. Jag har inte tid att vara sjuk! Med deadline på fredag förmiddag och ett STORT arbete som knappt påbörjats så känns det enbart ångestladdat att ge mig själv vilostunder. Jag avskyr att pressen är så hög att man inte ens har råd att missa en-två dagar utan att det leder till "katastrof".

Överstimulering

Nä, inte skulle jag väl vänta mig att det skulle vara slut på tråkigheter efter beskedet om att det inte blev någon befruktning av de två små äggen. Det tar visst aldrig slut.

Jag tog mig i kragen och ringde fertilitetsenheten idag och fick snabbt träffa läkaren A (hon som även gjorde äggplocket i torsdags) för en kontroll. Hon gjorde ultraljud både invändigt och utvändigt och lyssnade på mina lungor. Det är visst inte konstigt att jag har ont både i magen och de nedre regionerna eftersom ultraljudet klart och tydligt visade att jag är överstimulerad och har vätska i buken. Äggstockarna var ca dubbelt så stora som de normalt är i min ålder (6 cm på längden/höjden och det är ca 3cm är normalt.). Helt sjukt att se. Men vätskan som läckt ut i buken var inte så riklig att den skulle behöva sugas ut trodde A. Hon sa att det var måttlig överstimulering och att jag borde bli bättre under veckan, men blir jag inte bättre så ska jag höra av mig till dem i början av nästa vecka. Hon ordinerade mig vila, (fast med lite rörelse då och då för att blodcirkulationen ska fungera-vi vill ju undvika blodpropp), mycket vatten och citodon mot smärtan.

Jag tänker direkt på dig Sara som kommenterade igår. Jag tror att det kan vara bra om du också får komma in på ultraljud, det kan ju trots allt vara så att du också är överstimulerad. Det låter onekligen så, och jag tror det är viktigt för dig få komma in och kolla. Uppdatera mig gärna om hur det går för dig!

Vill återigen tacka er alla som kommenterar! Det gör mig alldeles varm. De senaste har jag inte svarat på än, men jag lovar att svara er snart :)

Ont

Har stundtals så ont i magen att jag knappt kan andas. Det känns nästan som om det är hål i magen, och som om hela innanmätet vrids ur som en disktrasa. Det är läskigt, även om jag är van efter nästan 7 år med återkommande magsmärtor. Men de här intensiva, värsta perioderna- de vänjer jag mig aldrig vid.

Har dock varit lite orolig eftersom jag även haft så sjukt ont i underlivet, äggstockar och livmoder sedan äggplocket. Idag är faktiskt första dagen sedan i torsdags då jag inte haltat när jag går... Har även fått rätt rikligt med vita flytningar. Ska ringa fertilitetsenheten imorgon för att se om det är normalt. Innan jag gick hem i torsdags så frågade jag nämligen barnmorskan om jag skulle ha ont i flera dagar, men då sa de att det bara bör kännas smärtsamt på själva äggplocksdagen. Sambon min spekulerade i om jag fått en infektion.
Troligen är inget fel, men visst bör man väl ta det säkra före det osäkra och ringa experterna?!?

Har ni haft ont länge efter äp?

Trots smärtorna var jag tvungen att befinna mig i skolan idag från 8-16 vilket inkluderade ett 6 timmar långt (obligatoriskt) seminarium där jag bl.a. var tvungen att hålla en presentation inför klassen. Svetten rann på pannan i takt med huggen i magen och jag fick verkligen anstränga mig för att inte sitta och rycka till när det gjorde som ondast. Usch och fy för att man inte får vara hemma vid såna tillfällen. Jag börjar fråga mig om jag verkligen kommer att klara den här kursen...

Att laga hjärtat och ladda inför nästa försök

Hur laddar man batterierna på nytt nu då? Hur lagar man allt som är trasigt inombords, som gått sönder när man ställts inför ytterligare ett misslyckande? Kan man ens laga det, eller kliver man helt enkelt över sin trasiga kropp när man rusar vidare mot NÄSTA försök?! Ja, den trasiga kroppen kommer nog att vara trasig för evigt. Men förhoppningsvis händer det i slutänden något så bra, så efterlängtat, att smärtan man känt bleknar bort och hamnar i periferin.

Det här var mitt första ivf (icsi) försök, och det misslyckades helt och hållet. Vi kom aldrig ens så långt som till återföringsdagen. Det börjar att sjunka in mer och mer nu, men sorgen som jag nu går och bär på kommer jag nog behöva dras med rätt länge. Jag vet många kära medbloggerskor och andra starka kvinnor som gått igenom fler misslyckade ivf:er, och att deras resa varit längre än vår. Jag hyser stor respekt för er styrka, för nu förstår jag verkligen hur det känns, hur ont det gör, och hur panikslagen man blir.... Känslan av att marken bara öppnar sig och man handlöst faller ner i ett mörkt, djupt hål. Känslan av otillräcklighet, av ändlös oro inför framtiden, och känslan av ilska mot kroppen. Även om jag har känt detta tidigare, efter många negativa besked om vår fertilitet så är denna gång på ett annat sätt.

Nu måste batterierna laddas inför nästa försök som blir i november. Jag är positiv inför nästa gång-annars skulle jag aldrig göra det igen, men jag är också 1000 gånger oroligare inför resultatet. Jag kommer alltid att ha den misslyckade första ivf:en att relatera till, att jämföra med. Jag kommer att ha svårt att lita på att medicindosen är tillräcklig och att ultraljudsbilderna på VUL stämmer. Jag kommer ha svårt att lita på läkaren om denne säger att mitt östradiolvärde är bra eftersom jag fick höra i efterhand att det inte alls var så bra som de sa den första gången. Redan vid blodprovet fanns tecken på att äggblåsorna kanske var tomma men det fick jag inte veta. Jag kommer att vara skräckslagen inför äggplockets resultat eftersom jag vet att om resultatet blir lika dåligt så misstänker de att det är fel på mina ägg.... Och är det fel på mina ägg+ sambons spermier, då vet jag inte vad jag tar mig till.

Läkaren sa att vi får se detta som en provomgång, att en höjning av dosen från start förhoppningsvis ökar äggtillväxten. Men hennes ord om eventuella dåliga ägg har ändå fastnat. Jag som är så ung, jag som har pco och därmed massor av äggblåsor borde ju ha fått jättemånga ägg. Nej, den naiva bilden krossades direkt. Läkaren och sköterskan sa att de aldrig hade anat ett sånt här resultat hos oss pga åldern (osv), men tydligen händer det. Även om det är väldigt ovanligt, som läkaren sa. Det vanliga är att man har ägg i ca 75% av äggblåsorna berättade läkaren. Jag hade ägg i ca 35% av blåsorna man tömde.

Med läkaren diskuterades anledningarna till det dåliga resultatet. Labbet hade tydligen spekulationer på om stimuleringen varit för låg, eller om jag hade behövt ytterligare en dag med sprutor. De andra alternativen var dagsformen (helt enkelt inte så bra ägg just denna gång) eller att jag (som sagt) har dåliga ägg. Jag kommer aldrig få ett faktiskt svar på vad som gick fel, men nästa behandling kommer kunna vara avgörande för att veta om det är äggen iaf.

Det är långt kvar till nästa gång, så jag har gott om tid att ladda batterierna. Jag tänker dock låta mig själv vara ledsen ett tag till. För det här är ingen lätt resa som vi är med om. Det är en slingrande, guppig bergochdalbana där man aldrig kan förutse varken topparna eller dalarna. Man vet aldrig vad man har att vänta sig bakom nästa hörn..