Midsommar har nu kommit och gått... Vi hade en underbar helg i stugan i Loos med vännerna! Mycket god mat, vin, fiske, mys och härlig stämning. Alla behövde den här helgen, troligen framförallt jag och sambon. Sambon var på gott humör och njöt hela resan av att komma ifrån, jag själv njöt i fulla drag men var ändå ledsen väldigt mycket. Det är jobbigt när allt fokuseras så mycket på vännens 1åring och bebisen i hennes mage. Jag älskar ju min vän och hennes dotter, men det är onekligen jobbigt för mig att hålla masken och verka glad hela tiden. I hennes glädje finns liksom så mycket rädsla och sorg för mig.
Jag känner dagligen att jag bara vill fly undan verkligheten. Fly från smärtan och sorgen, fly från alla jobbiga gnagande tankar.. Men det går inte. Man kan inte rymma när det blir svårt. Man kan inte fly undan känslorna, för de kommer att stanna kvar inombords oavsett vad man gör och var man är. Varje dag kämpar jag med att inte låta tårarna ta över, men varje dag misslyckas jag att hålla humöret uppe. Jag tror att jag verkligen står och tippar med tårna i en depression och undrar om jag ska låta vattnet skölja över mig eller om jag ska lyckas dra mig upp på land där jag sitter i säkerhet. Jag har stått här tidigare, och blickat ut över mörkret, och jag har inte lyckats ta mig i land alla gånger. Den här gången vet jag inte hur jag ska ta mig tillbaka. MEN, den här gången vet jag precis varför jag blivit så sorgsen vilket gör att jag vet vad jag måste jobba med. Men jag vet ändå inte vad jag tänker på eller vad jag känner när tårarna överfaller mina ögon. Jag liksom gråter utan att veta vad som utlöst det och vad jag tänkt på innan de börjar forsa. När jag väl börjat gråta kan jag sedan inte sluta. Och trött är jag hela tiden.
Jag kämpar så hårt för att vara glad och positiv. Jag lyckas oftast med det halva dagarna. Ibland en hel dag, men det är sällsynt. Det är svårt och en ständig kamp, men jag kämpar vidare... Mitt mål är den bästa drivkraften som finns. Jag SKA bli mamma. En dag är det JAG som går där med magen i vädret, en dag är det JAG som har en bebis att älska. Jag gör allt jag kan för att inget ska komma i vägen för min dröm. Så... kampen fortsätter.
Igår var det TRE veckor sedan vi fick beskedet om ICSI och sambons dåliga spermier. Jag är fortfarande i chockstadiet. Jag måste sluta klandra mig själv för min mänskliga reaktion på ett tungt besked. Snälla, ni som gått igenom detta: Hur kände ni den första tiden? Hur lång tid tog det för er att acceptera att en av er/ eller båda är infertila?
