Tumör?

Idag var jag hos kuratorn som är kopplad till fertilitetskliniken. Vi pratade i 1h och 45 min (!) och hon verkar helt underbar!! Äntligen får man träffa någon som vet vad det handlar om, någon som har träffat par efter par som går igenom samma process som vi gör. Vi började med att tala om min smärta, att jag måste lära mig att leva med den eftersom den med största sannolikhet kommer att förbli kronisk.. Det är svårt att höra någon annan säga att jag måste leva med detta resten av livet eftersom jag så desperat vill hitta en lösning, men jag måste nog inse att efter så många år och så många undersökningar så kommer den inte försvinna. Sen pratade vi om min och sambons situation, om känslor omkring och livet i allmänhet. Samtalet flöt på och jag kände mig trygg och fri att bara låta samtalet sväva iväg åt alla möjliga håll. Jag kände mig lugn när jag gick därifrån. Framförallt eftersom hon gav mig ett journummer som jag skulle ringa i sommar om jag kände att allt brakade ihop, eller att något nytt hände. Sen erbjöd hon sig att undersöka hur det går för oss med tid till uppstartsmöte inför ICSI, och nästa vecka ska hon antingen ringa mig och berätta hur läget ser ut, eller så ska vi få en kallelse i brevlådan. Jag blev så lycklig att hon erbjöd sig att hjälpa oss... Tack för att jag får lite medgång...

Men vad är väl medgång när det finns motgångar?! Sambon kom hem på lunchen med ett oroligt uttryck och säger att jag inte ska oroa mig men att han troligen har en tumör bakom örat. En godartad knuta, men ändå en tumör. Han har länge gått med yrsel, lite huvudvärk, domningar och svaghet i ben och armar, men på vårdcentralen har de sagt att det troligen beror på stress och att han de avvaktar med neurologisk undersökning. Nu har det dock börjat ringa i hans ena öra, vilket tydligen är specifikt för denna tumör. Han ska ha ett samtal med läkare i slutet av juni (hans sista dag innan semestern) och troligen kommer en remiss skrivas till magnetröntgen trodde den andra läkaren han pratade med idag. Ja... vad säger man nu då. Inte det också... inte nog med att stackarn nyss fått veta att han nästan är steril, nu ska han också behöva oroa sig över att han har en tumör i huvudet. Nu behöver det ju givetvis inte vara det (vilket jag hoppas med hela mitt hjärta) men givetvis börjar man tänka och oroa sig. Nej, det här klarar inte min hjärna just nu. Den är överfull med saker att bearbeta. Finns det en avknapp som man kan trycka på så att det är slut med jobbiga överraskningar?