Tar tillbaka

Spraydag 15.
Okej... Jag skrev att jag mått förvånansvärt bra under synarelatiden. Jag tar tillbaka det!! Varenda ord. Huvudvärken är olidlig!!!! De senaste tre dagarna har den varit/ varit som migrän med synbortfall, ljuskänslighet och olidliga skärande smärtor i huvudet. Jag har haft huvudvärk i en vecka nu, nästintill konstant, och den blir värre och värre. Jag som skyllde på förkylningen. Får nog ta tillbaka det nu och inse att det är en biverkning av synarela. Suck.... Blodprov imorgon. Hoppas jag är nedreglerad så att jag kan börja med sprutor på torsdag och att synareladosen sänks. Annars vet jag inte hur jag ska orka.....

Till på köpet börjar studierna igen nu. Jag har varken ork, lust eller minsta lilla motivation till att börja igen. Att vara mitt i en behandling och ha alla biverkningar (och känslor som kommer med på köpet) är ingen lätt sak att kombinera med studier eller jobb. Med den här huvudvärken blir det fullkomligt omöjligt.

Livet som ivf:are... Piece of cake right?!?!! Om folk bara visste...

Dop, soffläge och filmtips

Idag har jag och sambon varit på dop för mitt älskade kusinbarn som nu är 4 månader gammal. Det var väldigt fint, känslosamt och avslappnat, och utöver några tårar då och då så tycker jag faktiskt att det gick riktigt bra. För tre månader sedan hade jag aldrig klarat av det. Då, efter missfallet, hoppade vi över en namngivelseceremoni. Men nu.... Tänk så mycket starkare jag är nu. (Just nu alltså). Både sinneligt och kroppsligt.

Visst går det upp och ner, och vissa perioder är jag helt förkrossad - men i det stora hela märker jag vilken positiv effekt som bröllopslyckan haft på mig. Det är verkligen som folk säger- den lyckligaste dagen i livet<3 Jag hoppas att det goda humöret är bestående. Jag vet ju hur känslig hormonerna gör mig, så när jag börjar med puregon så kanske det kommer vara annat ljud i skällan, men jag väljer att vara positiv så länge jag kan.

Sprayningen har gått bra hittills. Jag är på spraydag 13 nu och ska ta blodprov på tisdag. Det har faktiskt gått bättre än jag trodde. Jag hade förväntat mig att vara ett vrak! (För er nya, eller ni som inte minns, kan jag påminna om att jag bara kört korta protokollet under våra första 4 ivfer). Jag har haft ständig dunderhuvudvärk hela den här veckan visserligen, men då har jag även varit förkyld så det kan ju bero lite på bihålorna också. Nu börjar förkylningen bli bättre (efter två långa veckor av soffläge.... Puh!!!) så då håller jag tummarna för att även huvudvärken ger med sig. Men ännu har jag ingen ork och blev fullkomligt slutkörd efter dopet. Då passade det med film i soffan med mannen.

På tal om film: För er som ännu inte sett "Torka aldrig tårar utan handskar", så ger jag er en stark rekommendation att genast köpa dvd:n med de tre avsnitten som sändes på svt förra hösten eller vintern. Eller, det är mer ett krav än en rekommendation. Serien är en fantastiskt välregiserad filmatisering utifrån Jonas Gardells manus som handlar om spridningen av HIV och AIDS bland homosexuella under 70- till 80-talet. Det är så otroligt fint, så känslosamt och välgjort, och kärleken mellan de två huvudkaraktärerna är så äkta att vilken homofob som helst borde omvändas när de ser hur vacker och normal kärleken är mellan samkönade par. Ja, jag är i extas när jag ser serien, nu för andra gången. Eller snarare, jag sitter och lever mig in så mycket att det känns som hjärtat slits itu ibland. Tårarna sprutar... Se den snälla ni!
En annan rekommendation är faktisk (otippat nog) svenska filmen "Hyponotisören" där Lena Ohlin och Mikael Persbrandt spelar fantastiskt bra mot varandra. Så genuint äkta de lyckas spela.. Det är ofta briljanta, äkta skådespelarinsatser som får mig att gilla en film. Jag hade inga förväntningar alls om denna film som vi köpte på semestern, men blev positivt överraskad. Filmen i sig har inte en särskilt minnesvärd story, men skådespelet är minnesvärt. Så därför rekommenderar jag den. Imorgon ska vi på bio med svärmor och se "Blue Jasmine". Hoppas att den är lika bra, eller bättre :)

Ett liv med ögonbindel?

Barnvagnar. Snoriga bebisar. Skrattande spädbarn i sina barnstolar. Gravida blivande mödrar med vackra runda magar. Leende ögon från nyfikna småttingar i barnvagn. Facebookuppdateringar med ultraljudsbilder och stolta kommentarer om föräldrars små änglars bedrifter.
Överallt exponeras vi av ständiga påminnelser av att vi själva inte kunnat få vårt efterlängtade barn. Överallt påminns vi.. Och ibland får det oss att vilja gå med ögonbindel, och kanske till och med hörselkåpor genom livet- precis som jag fick göra på möhippan som vännerna ordnade åt mig. (Snyggt va.)

Men inte nu... Just nu känns det mysigt. Jag längtar på det där härliga sättet som man gjorde i början av den här resan. Jag googlar som besatt på saker som jag vill sy till lilla knodden när den kommer och känner mig läskigt hoppfull. Så där så att jag nästan blir sur på mig själv eftersom jag är så lugn.

Jag bröt ihop i måndags, som ni vet, men sen kom jag igen. Jag känner mig starkare än någon annan behandling. Vet inte vad som hänt med mig- men jag hoppas med hela mitt väsen att det håller hela vägen...

När det bara brister

Övertrött, hormonell och full av tankar.. I bilen när jag släppt av mormor efter vår heldag hemma hos henne och på kyrkogården så brast det bara. Tårar, panik och förlamande trötthet. Saknaden efter ett barn kan ibland bli så enormt överväldigande, så nedslående. Tårarna rann hela bilfärden, hela cykelturen hem från parkeringen. I hallen fastnade jag mot en vägg med musik i hörlurarna- sitter fortfarande kvar efter mer än en timmes tankar, gråt och bearbetning. Jag skulle gått in i vecka 21 idag om blodet inte hade forsat den där hemska måndagen för 15 veckor sedan. Saknaden är enorm. Längtan ännu större. Tänk hur livet tar oss med på vägar vi aldrig trodde att vi skulle behöva vandra.

När det inte finns någon att ringa- när alla är upptagna med sina egna liv- då är jag extra glad att ni finns där ute... Ni som förstår..

Gravidfilmer och Bebisfilmer - Listan!

När man känner sig hoppfull istället för gråtmild, glad istället för ledsen- då kan det ibland vara skönt att se på filmer som handlar om par som vill ha barn eller är gravida. Men hur många gånger har jag inte googlat på gravidfilmer och bara hittat enstaka tips på filmer här och där. Någon lång, måttligt fullständig lista finns inte någonstans. Så varför inte göra en? Jag kommer även inkludera filmer som handlar om bebisens första tid.

Det är bara att klicka på titeln för att komma till IMDB´s recension. Plusen visar vad jag själv tycker om filmerna (Desto fler plus, desto bättre film).

Komedier:
1. Juno (2007) ++++
2. Knocked-up (2007) +++
3. The backup plan (2010) +++
4. 9 månader (1995) +++
5. Life as we know it (2010) ++++
6. What to expect when you are expecting (2012) +++
7. Baby doom (1998) ++
8. Expecting Mary (2010) -ej sett
9. The Babymakers  (2012) -++
10. Hans och hennes (2001) +++
11. Maybe baby (2000) ++
12. Baby on board (2009) ++
13. Nobody´s baby (2001) -ej sett
14. L!fe happens (2010) +++
15. Tre män och en baby (1987)
16. Brudens far 2 (1995)  ++
17. Away we go (2009) - ej sett
18. Baby boom (1987) -ej sett
19. Baby Mama (2008)- ej sett
20. Family Jewels (2010) - ej sett
21. Arizona Junior (1987) - ej sett
22. The brothers Solomon (2007) - ej sett
23. The Switch (2010) +++
24. The next best thing (2000) -ej sett
25. Bridget Jones`s baby  -OBS! Under produktion..
26. Where the heart is (2000) -ej sett
27. Baby på vift (1994) ++
28. She´s having a baby (1988) - ej sett

(Många filmer av denna typ är enligt min mening väldigt fåniga och överdrivna, inte speciellt realistiska och enligt min mening ibland provocerande för oss som har svårt att få barn. Men nog kan de vara underhållande...)

Draman:
1. The End of Love (2012) +++++
2. A good baby (2000) - ej sett
3. Baby (2000) -ej sett
4. Jewel (2001) -ej sett


Om att ha förlorat barn:
5 .Rabbit hole (2010) +++++
6. Harrys döttrar(2005) +++++

(Dessa är FANTASTISKA!)


Jag är SÄKER på att det finns fler, så kommentera gärna så lägger jag in dem i listan!! Om ni vill använda denna listan någonstans, så var snäll att länka till min blogg. :)

ord att hålla fast vid

När en av våra bästa vänner fick reda på vår bilolycka så sa han något väldigt fint till min man. Jag minns inte ordagrant, men ungefär såhär:
"Ja, om ni nu hade dött i bilolyckan, då hade bröllopet varit den största och finaste händelsen i era liv. Det största ni fick vara med om. Men eftersom ni inte dog betyder det att bröllopet inte var störst eftersom det kommer att komma ännu större händelser i våra liv i framtiden." (Syftning till barn alltså).
Mannen min fick ett inre lugn av sin väns ord och en slags säkerhet.
"Ja... Så blir det," säger han och ler.
Likaså jag håller fast vid orden som en slags trygghet.

Faktum är att jag redan under själva bilolyckan hann tänka att vi inte fick dö eftersom vi inte fått barn än... Jag måste få uppleva mina älskade barn innan jag dör, tänkte jag när jag snurrade runt där med bilden på den dyblöta 120-vägen.

Tänk att vi faktiskt fick den chansen.... Vår andra chans! Jag är så tacksam för att vi lever.

Blödning under nedreglering? (Synarela)

Usch vilken förkylning jag dragit på mig. Har legat däckad i soffan sedan i måndags. Men jag ska inte klaga. Jag har klarat mig hela den här sommaren, och det var absolut viktigaste eftersom vi hade bröllopet framför oss. Dessutom hinner jag med största sannolikhet friskna till innan vi börjar med sprutorna. Nu får jag ju dessutom chansen att, utan dåligt samvete, plöja film efter film på netflix eller viaplay. Det enda som egentligen grämer mig är att jag knappt får i mig synarelan eftersom jag är så förbaskat täppt i näsan. Haha, det är ju helt bisarrt egentligen att jag snart gjort slut på två hela toarullar genom mitt konstanta behov av att snyta mig eller nysa.

Imorgon tar jag sista tabletten primolut-nor. Har mensvärk från *******, men är osäker på huruvida jag bör eller inte borde få mens på söndag/måndag?!? Det är sprutdag 4 idag. Vad tror ni, som gjort långa metoden tidigare? Ska man få mens? Har det gått åt skogen om man får det, alternativt inte får det? Ni undrar säkert varför de blandat in primolut-nor i den härliga (?!?) cocktailen av mediciner.. Det är helt enkelt så att man aldrig vet när det är en vecka kvar till mens för mig pga pco:n, så då fick vi "simulera" dag 21 genom att jag först fick äta primolut-nor, och på dag 6 börja med nedregleringen.

Jag vill inte säga för mycket, för mitt psyke kan svänga mycket under behandlingar, men jag har kommit in i ett bra flow. Ett hoppfullt flow. Ett flow där det faktiskt känns okej att kolla på gravidfilmer och surfa på babysaker jag vill sy till vårt lilla knyte när det väl är dags. Jag vill säga peppar peppar eftersom jag är rädd att förstöra magin genom att uttala orden högt, men min man tycker det är onödigt.
-Om du känner dig hoppfull, så UT med det! Säg det högt. Tro på det. Dina ord kommer inte förändra något. Det funkar inte så, säger han kärleksfullt men auktoritärt. Nåväl, jag får väl lita på honom och surfa vidare på mitt hoppfulla flow så länge jag kan.

Stöd till ER!

Återigen måste jag tacka för alla fina kommentarer. Ibland är jag dålig på att svara, eftersom jag alltsomoftast sitter med mobilen och surfar, och då krånglar det alltid med kommentarfältet. Någon mer som har samma problem?

Idag läste jag på en blogg jag bara läser ibland, eftersom jag har svårt att följa gravidbloggarna lika slaviskt som ivf-bloggarna. Jag kikar in då och då hos mina gravida medbloggerskor för att se att allt står rätt till och för att uppdatera mig om hur de mår, men mer än så är för plågsamt när jag själv är kvar i karusellen. Bloggen jag läste idag visade en en gång vilket enorm grymhet livet kan visa en stackars människa. Jag satt chockad med gapande mun och tårar i ögonen.
Cecilia bakom bloggen bebiskarusellen har haft det allt utom lätt- ja faktum är att hon har haft det ena mardrömsscenariot efter det andra- och nu tvingas hon uppleva något så grymt att jag inte har ord som räcker till. Jag vill hoppas och tro att det inte är för sent, att allt i slutänden går bra - men att ens behöva få det besked hon fick idag bör ingen människa få. Särskilt inte en kvinna som kämpat så mycket som Cecilia, eller vi andra som har tungt bagage att bära på. Att livet kan vara så grymt är svårt att greppa. Det får mig att tänka på existentiella frågor som är allt för djupa för att en människa ska kunna ge ett vettigt svar.

Varför inträffar så bedrövande händelser för folk som redan har det svårt. Varför har medbloggerskan bakom "fertilitetsresa" behövt utstå flera dödsfall och sjukdomar i familjen när hon och hennes man har nog att hantera med sin sorg av misslyckade ivf:er och svårigheterna att acceptera ÄD? Och varför får vi kämpande själar inte alltid behålla våra lyckoskott när de väl kommer? Missfall är, och kommer alltid vara, en otroligt smärtsam upplevelse när man gått igenom så otroligt mycket för att ens bli gravid.. Varför hamnar vi så ofta där också, efter all kamp?

Ni som läser min blogg är nog väl medvetna om att jag ofta ifrågasätter varför livet kastar oss i den ena eller andra riktningen. Men faktum är att det inte finns några svar. Det finns bara frågor.. Ibland önskar jag att jag med ren tankekraft kunde göra tillvaron lättare för er (medbloggerskor) som jag känner så starkt för. Jag önskar er ju bara lycka och välgång, och det gör ont i mig när ni lider. Även fast jag inte känner er personligen. Den här kampen mot ett barn enar oss verkligen på ett alldeles speciellt sätt, olikt alla annat skulle jag vilja påstå. Jag är tacksam för det. Det gör mig starkare- men medför också många fällda tårar för er när allt går åt skogen.
Dagens inlägg tillägnas ER! Må ni alla få era drömbarn <3

Behandlingsstart, femte ivf:en

Idag är jag på sjätte dagen med primolut-nor, och imorse började jag spraya med synarela för att nedregleras inför vår femte ICSI. Det är den första gången jag kör med långt protokoll, men jag var villig att testa eftersom vi i övrigt tycks ha testat precis allt annat utan att hitta något som ger mina ägg bättre kvalitet. Jag ska spruta i 14 dagar och sedan ta blodprov för att se om jag är tillräckligt nedreglerad för att påbörja hormonbehandlingen med puregon. Precis som förra behandlingen så ska vi använda manlig donator, men eftersom mina ägg är så pass dåliga så använder man sig ändå av icsi. Ja, nu är vi igång igen!!

Det är helt sjukt att det redan hunnit bli så mycket som fyra misslyckade icsi:s under det gångna året. Som tur är har jag åtminstone kommit till återföring en av dessa gånger, men att det då slutade i missfall var mindre tursamt.. Jag är så skadad mentalt av allt bagage att jag liksom går in i ett dunkel så snart det närmar sig en behandling. Denna gång är inget undantag - och det gör mig så vansinnigt frustrerad. Efter mitt fantastiska bröllop och en i övrigt underbar sommar (bortsett från bilolyckan förra veckan såklart), har humöret varit på topp! Jag har känt mig hel, och genuint lycklig. Levt livet och njutit av tiden med min älskade man. Sen kommer ångesten, som ett ångande tåg som kör på mig i full fart, överraskar mig, och bedövar mig. Placerar mig lite närmre det där hålet som jag så desperat försöker springa ifrån så snart jag får en chans. Det gör mig så arg och så ledsen. Varför kan jag inte få behålla min aningen lättare sinnesstämning även under behandlingen och därmed må bättre?

Nåväl, nu är jag i alla fall igång! Hoppfull, fast samtidigt inte. Nervös fast samtidigt lugn eftersom det är 5e gången. Orolig för hur mycket mer kroppen och sinnet egentligen orkar, men samtidigt säker på att det på ett eller annat sätt blir barn för oss. Jag vet bara inte hur.
Helst av allt skulle jag vilja sätta kroppen på autopilot tills det här är över och jag har ett skrikande barn i mina armar.

Trafikolyckan- med livet i behåll

Jag måste bara skriva det här någonstans för jag är så skärrad, men mannen vill inte att jag skriver på Facebook. Idag var vi på väg hem från vår fantastiska bröllopsresa. (Vi har haft det jättebra i de 11 dagar vi varit borta). Det regnade jättemycket och vi befann oss ca 10 mil hemifrån på en motorväg med 120 km/h i hastighetsbegränsning. Jag körde inte så snabbt måste jag tillägga. Där hände det som inte får hända- jag fick vattenplaning och förlorade all kontroll över bilen när jag skulle byta fil för att undvika vattenansamlingen i vägspåren. Vi smachade in i räcket på högersida och snurrade sedan runt ett eller två varv, åkte in i mitträcket och sen tillbaka in i högerräcket med nosen av bilen. Vi mår jättebra, och fick inte en skråma, inte ett blåmärke eller ont i varken muskler eller nacke.
Bilen kommer behöva skrotas, och högerräcket på vägen fick två härliga "utbuktningar", eller vad man nu ska kalla det.
Jag är väldigt skakis- chockad och tagen. Orden "tänk om" ekar om och om i mitt huvud. Tänk om det varit bilar framför eller bakom oss.. (Det var TUNG trafik hela resan, men just då var vägen fri från bilar i tillräckligt lång tid för att vi skulle snurra runt där mitt på motorvägen). Tänk om vi inte hade wobblat med bilen innan den smachade in i vägräckena.. Tänk om vi hade... Ja.. Dött... Vem överlever en krasch på 120-väg liksom?! Vi hade så mycket änglavakt som vi någonsin kunnat ha. Bilen är en värdslig sak- den betyder ingenting, och var inte värd mycket pengar heller för den delen. Vi överlevde!!! Och det tackar jag Gud för! Jag tackar änglarna som vaktade oss. Vi överlevde. Vi var med om en trafikolycka och fick behålla våra liv.