En trolig stressreaktion

I söndags satt jag i ett tåg på väg hem från en 30års fest hos en vän som bor ett par timmar bort. I tåg får jag alltid tid att tänka och faktiskt slappna av, men jag åker tåg alldeles för sällan för att få en regelbunden paus från den vanliga vardagshetsen och tid till eftertanke. Men just i söndags hade jag tid.

Med hörlurar som stängde av omvärlden och lagom dyster hipstermusik på hög volym så kunde jag inte annat än att reflektera över hur livet är just nu, och hur turbulent min vardag alltid tycks vara. När får jag någonsin riktig frid och vila?

Tårarna började bränna bakom ögonen när jag satt där på tåget, men mest av ren och skär utmattning. Sedan dess har mina ögon bara fortsatt att vatnas, och minsta lilla petitess får mig att störtböla. Kranen sattes på, och stängdes liksom inte av, och jag undrar i mitt stilla sinne om det är först är nu som känslorna gör sig synliga. Det är så mycket som har hänt, och jag har mått dåligt rent fysiskt i månader- men att känna efter hur mitt psyke mår har jag inte tillåtit mig. Jag har varit den där starka och beundransvärda unga kvinnan som klarar att gå över eld och djupa vatten utan att brytas ner. Jag är så klart fortfarande samma starka kvinna, men just nu har bägaren runnit över och får mitt inre att koka.

Ja, mycket har hänt. Det fjärde missfallet kom för ca 6 veckor sedan och min kropp har mått riktigt dåligt ända sedan dess.
För det första är jag så otroligt trött. Sådär trött så att all sömn i världen inte ger mig energi, och soffan är min bästa vän mellan morgon och kväll. Men värst är min extrema huvudvärk som inte ger mig en endaste sekunds paus, en endaste dag.. Det började redan innan missfallet och håller fortfarande i sig. De mest intensiva skoldagarna innan min examen så hade jag daglig migrän i två veckor, i samband med ägglossning och sedan mensen. (Ja hör och häpna- jag fick mens efter 31 dagar!!!! Kortaste cykeln i hela mitt liv!!!!). Hur som helst, i samband med det så hade vi (och har fortfarande) byggarbete utanför lägenheten- vilket innebar hemskt höga ljud och mycket extra arbete för oss när våra fönster skulle bytas. Det var fruktansvärt tufft. Helt vedervärdigt faktiskt om jag ska vara ärlig. Men jag tog mig igenom det. Jag gjorde en marknadsundersökning och skrev 5 stora uppgifter/pm och har alltså nu slutfört min universitetsutbildning. Jag vet inte hur jag lyckades, men på något sätt blev jag klar i tid. Och på något konstigt sätt lyckades jag få VG på allt jag gjorde det sista året. Alla kurser, uppgifter, tentan och c-uppsatsen. Trots allt som hände under tiden... Med migränlummigt huvud stod jag där på scenen på examensceremonin den 5e juni och var ändå så vansinnigt lycklig. Jag hade klarat det!!! Jag har nu en kandidatexamen som jag slitit väldigt hårt för.

Hela sommaren, från och med examen så har vi varenda helg inplanerad från början till slut. Det är roliga saker, men jag kan inte uppskatta det när jag mår såhär. Istället känner jag mig ängslig och får krav på mig att jag måste må bra. Eftersom nästan alla helger inkluderar resor på 5-60mil så är det inte helt lätt när man mår dåligt. Nästa vecka ska jag dessutom spendera 6 dagar på universitetet för en sommarkurs i sång. Toppen men denna huvudvärk (!). Sen kommer vår tågluff, om en månad, och det blir inte mycket vila innan dess. Det spelar egentligen ingen roll att jag lockas av roliga partyn, midsommar i Norrland, vårt alldeles egna musikarrangemang med liveband, och massor av födelsedagsfiranden. Kroppen strejkar på så många sätt, så det spelar ingen roll att det är roliga saker som planerats in- för orken räcker ändå inte till.

För att gnälla vidare så gör inte magkatarren, yrseln och illamåendet saken bättre direkt. Har varit nära att svimma flera gånger, men det är inte särskilt ovanligt för mig. Jag har uppenbarligen en släng av urinvägsinfektion också, och igår började jag en kur på 5 dagar. Det borde dock inte vara urinvägsinfektionen gör att jag känner mig sjuk och trött. Det borde framförallt inte vara den som ger mig nattsvettningar à la klimakteriet och klimakteriesvallningar nästan varje natt. Har försökt stå ut utan att klaga, men missfallet var ju för tusan 2a maj och det har hållt på sedan dess. Nej kroppen är i obalans och jag undrar om jag inte borde lyssna mer på vad den säger.

Min läkare på Ferten kollade att allt är ok med de nedre regionerna och allt var ok utöver ömheten över urinblåsan och vita blodkroppar i urinen. (Därav behandling mot urinvägsinfektion). Det här med svettningarna och värmesvallningarna förklarade han som en trolig stressreaktion, och om det är någon annan hormonell störning (vilket jag tror) så bör det ge med sig snart.

"En trolig stressreaktion". Mm, den här gången kanske jag köper hans resonemang, till en viss del i alla fall. Även om jag även tror att mitt immunförsvar är överaktivt och ger mig en rad symptom. Mycket talar dock för att kroppen visar med all sin kraft att det behövs en paus nu. En förändring. Ett stop. Lugn. Vila. Kontinuitet. Stabilitet i vardagen.

Men hur skapar jag stabilitet i vardagen när jag måste söka och finna ett nytt jobb, samtidigt som vi kommer behöva göra den mest aggressiva behandlingen någonsin i höst- inklusive resor utomlands och mediciner som är allt utom snälla??! Ett nytt jobb samtidigt som jag ska bryta ner kroppen i atomer.
Jag är så rädd för höstens stundande att det kanske är därför jag får så stark stressreaktion nu. Inga ord lyckas lugna min oro. För vad kan man egentligen säga för att lugna mig? Behandling kostar multum och jag måste ha ett jobb. Det går inte att säga emot. Det går inte att lösa. Och utan en aggressiv immunförsvarsbehandling kommer jag troligtvis aldrig kunna behålla ett barn. Och vem måste rycka i alla trådar, kontakta och se till att det finns läkare och sjuksköterskor som bistår med mediciner och dropp i Sverige? Jo jag. Bara jag. Allt hänger på mig.

Jag vet att jag skriver kryptiskt, och inte säger rätt ut vad vi kommer behöva göra i höst. Men det får bli rakare rör i ett annat inlägg. Just nu måste jag bara få gnälla av mig lite eftersom jag inte gjort det tillräckligt på senaste tiden. Gnäll gnäll och massa känslor.

Tänk om jag kunde gråta bort min oro, och mina dumma kroppsproblem. Då skulle alla problem lösa sig. För gråta- det kan jag minsann idag.

Mors dag - för oss som lider

För många är det här en lycklig dag. En hyllning till mödrar och livet. Men för en del av oss är våra mödraskap inte synliga, och bor bara i våra hjärtan. Vi får själva inte bli mödrar och har därför under dagen en tagg i hjärtat av längtan- en tagg som river och sliter upp sår som ännu är långt ifrån läkta. Idag går mina tankar till alla som inte får bli föräldrar. .

För andra så har mödrar ryckts ifrån dem, och saknaden efter en mamma kan vara en av de djupaste sorger en människa behöver utstå. Mors dag kan vara en av årets tuffaste dagar även för dessa människor. Idag går därför mina tankar till alla som förlorat sin kära mor, eller någon annan förälder.

Idag går också mina tankar till alla mödrar som fått utstå stora prövningar och uppoffringar på grund av sina mödraskap. De som fick kämpa i flera år innan barnet kom, de som blev sjuka eller fick kroniska smärtor efter graviditeten, eller de som fick ett barn med stora hälsoproblem- och därför levt med oro för barnets liv i hela barnets levnad. Er tänker jag också på idag.

Idag tänker jag också på alla änglamammor. <3 Här stakar sig orden i mitt huvud och tårarna börjar rinna. Det finns inga ord för vad ni behövt utstå.. Idag sitter era små änglar och klappar er kärleksfullt på huvudet för att ni ska orka er genom dagen. Mina tankar är med er..

<3

Idag ska jag tända ljus i kyrkan. Jag tänder det för mina fyra små småttingar som inte kunde stanna hos oss, och för att vi någon gång ska kunna fira denna dag med genuin glädje i hjärtat. Jag tänder det för alla er som längtar, och som på ett eller annat sätt lider av denna dag. Jag tänder ljuset för alla saknar, hoppas, sörjer och gläds. Om min tankekraft hade räckt till så hade ni alla haft en dag av lycka idag...

Del 4- sandpapper och kramp

Det är återigen drygt en vecka sedan jag skrev sist. Sedan dess har jag hunnit med ett nytt återbesök på kliniken för att se om cytotecen hade stött ut de sista graviditetsresterna. Naturligtvis hade de inte det, så jag har fortfarande rester kvar i livmodern, och jag har fortfarande positiva graviditetstest. Tack snälla kropp för det.... :( Det innebär alltså att jag fortfarande har kramper då och då. Dessutom är jag så öm i livmodern att jag fortfarande har svårt att kissa, (eller ännu svårare om jag måste göra mer än så), och varje gång jag ska torka eller vidröra underlivet känns det helt söndertrasat. Det känns som att jag torkar mig med sandpapper... Jag får ut bruna spottings varje dag, men det färska blodet lyser med sin frånvaro. Problemet med graviditetsresterna verkar jag alltså vara tvungen att stå ut med och hoppas att det kommer ut i nästa blödning, men Gud vet när den kommer... Det kan ju dröja månader. Skrapning tycker de inte behövs, och det är jag glad för att slippa den här gången. Men rent psykiskt är det allt utom behagligt att veta att det inte är över än, och rent fysiologiskt så åsamkar det ju trots allt en hel del smärta fortfarande.

Det är 16 dagar sedan missfallet. Jag har fortfarande gravidbomber (bröst) som är ömma som tusan, och min foglossning är riktigt svår. Jag har svårt att gå, och särskilt i trappor, (vilket är finnemang när man bor tre spiraltrappor upp utan hiss.) Den här gången har jag främst på framsidorna, men det strålar dock ut i ryggen mycket mer än tidigare gånger och hela bäckenet värker- nästan konstant. Tillsammans med mina eskalerade magsmärtor (magkatarr och ibs) och den ständiga huvudvärken så har jag fått svårt att sova om nätterna och äter mer smärtstillande än vad jag borde. Eller ja, jag överdoserar inte naturligtvis, men önskar bara att jag kunde klara mig en dag utan smärtlindring. Några dagar har migrän pockat på, men ett av anfallen lyckades jag hindra, och det var en sann befrielse ska jag meddela er.

Ja, summan av kardemumman är väl att min kropp är känslig för allt som den utsätts för, och alla hormonella förändringar eller perioder med mediciner märks tydligt genom diverse fysiska åkommor. Allt blir i regel långdraget och skarpt i min kropp, och det där gyllene lagom tycks inte finnas min hjärnas vokabulär. Men jag klagar inte över det. Jag har lärt mig att leva med de förutsättningarna jag har, och det är okej. Det kan göra mig arg, ledsen och frustrerad ibland, men eftersom det inte är något som jag kan förändra så är det bara att försöka acceptera det bäst jag kan. På samma sätt har jag lärt mig att leva med min bristande nivå av daglig energi, och faktiskt också med infertiliteten. Känslan av hopplöshet inför den totala maktlösheten (att inte kunna styra det som sker) kommer kanske aldrig att försvinna, och det är bara mänskligt att inte ta emot allt jobbigt med ett leende på läpparna. Men ibland måste det också finnas dagar då jag kan rycka på axlarna åt det och njuta av att jag trots allt är den person jag är- trots allt som jag får tampas med.

De senaste veckorna har många talat om för mig hur stark jag är. (Som person alltså, inte rent muskelmässigt). Jag har också börjat reflektera lite mer över det själv, och när jag tänker på allt som jag gjort, allt jobbigt som hänt, och mitt sociala liv under de senaste åren så ser jag alltid en superkvinna framför mig. Det som blir tydligast är ju att se prestationerna i skolan framför sig. Men viktigare än så är nog att analysera om den här processen har gjort mig till en sorgsen och tillbakadragen person. Och där kan jag med stolthet intyga att jag fortfarande är en glad energispridare som utåt sett fortfarande är samma person som för 4 år sedan- innan barnlösheten. Jag är lycklig för att den delen av mig fortfarande är större är den sörjande delen av mig, även om det naturligtvis går i olika faser. Att reflektera över den inre styrkan ger mig faktiskt ännu mer inre styrka och en välförtjänt portion stolthet. Det är ju trots allt ingen annan som har gjort jobbet åt mig. Jag har själv kastats ner i prövningar, smärtor och tragedier, men det är ingen annan än jag som borstat av mig och rest mig upp igen. Och för det så kanske jag rent av är lite av en superkvinna. Eller åtminstone en envis kämpe som inte ger upp i första tagen.

Som en slutlig sammanfattning av min vardag efter det fjärde missfallet så överväger glädjen faktiskt sorgen. Jag hade några tuffa sorgedagar förra veckan, och när jag var på kliniken i onsdags så kom känslorna tillbaka ett tag. Det är dock väldigt få dagar av gråt egentligen med tanke på omständigheterna, men det är inte säkert att jag överhuvudtaget kommer bryta ihop på samma sätt som tidigare gånger. Inte ens senare menar jag. Efter missfallet gick jag genast in i framtidsplanering och lösningar på våra olösliga (?) problem, och därför tror jag att det var mitt sätt att sörja den här gången. (Genom att försöka finna lösningar och genom att oroa mig över framtiden istället för det som varit). Så trots att jag fått mitt fjärde missfall på ETT års tid, så är det faktiskt den fysiska ohälsan som överväger den psykiska. Konstigt nog.. Och därmed önskar jag så klart att de kommande veckorna låter min kropp må så pass bra att jag åtminstone kan slutföra mina uppgifter i skolan innan examen. Jag begär inte guld och gröna skogar och en oklanderlig hälsa, men jag önskar verkligen att jag kunde få lämna skolan bakom mig utan att ha rester kvar innan jag kan få mitt examensbevis..

...och hörni. Jag är så glad för att ni finns. Jag tänker på er ofta och känner ert stöd även när jag inte är så aktiv här. Tack för det <3

/superkvinnan

Del 3- svårt att andas

Det är nästan en vecka sedan jag stod där på Willys och kände hur det rann varma strömmar ner i trosorna. Det var en dag när jag hade vaknat upp på morgonen och känt att någonting var fel, men ändå hade tagit den lånade bilen och åkt till ikea och Willys med maken. (För att överleva oron så är man ofta tvungen att ignorera varningstecknen, för om man tänker efter så kan ALLT vara såväl varningstecken som en del av graviditeten.)

Hur som helst hade jag redan haft flera dagar av elaka skrämselblödningar då brunt eller rosa lutinus kommit ut. Det hela började på BIM, gjorde uppehåll i några dagar, och kom sedan tillbaka ett par dagar innan missfallet. Vi det förra missfallet hade jag bestämt mig för att ge upp vid första tecken på blod- men hjärnan fungerar inte så logiskt. Nej tankarna gick naturligtvis till att det är normalt med färgade flytningar, och att det KAN gå bra denna gång. Det gjorde det ju naturligtvis inte, som ni vet.

På Willys var vi sansade och logiska. Maken gick och frågade efter toalett och jag slank in där medan mannen betalade. Där satt jag och såg hur det knallröda blodet droppade ner i toalettstolen medan ett barn knackade på dörren och frågade varför det tog sån tid. "Bryt inte ihop, bryt inte ihop" tänkte jag om och om igen. Smärtan tilltog i snabb takt och jag hann redan märka att klumpar kom ut. Jag sansade mig, tog på mig ett gäng bindor och gick ut. Utan ett ord började jag packa ihop maten, men maken sa tack och lov åt mig att gå ut i bilen istället medan han tog hand om resten.

I bilen satt vi sedan och kramades ett tag. Jag grät lite sporadiskt, och var arg på situationen, men först och främst försökte jag lösa problemet som låg framför oss. Jag är nämligen den enda av oss två som har körkort, och vi var 20 min ifrån stan. Ingen av vännerna hade möjlighet att hämta oss och bilen, så det var bara att andas lugnt, hålla tårarna borta och köra. Köra samtidigt som magkramperna tilltog mer och mer.

Framme vid parkeringen kom nästa problem. Parkeringen är 15minuters promenad hemifrån, och så fort jag reste mig ur bilen forsade det verkligen. Jag fick panik och bad maken att ringa våra vänner som bodde 10 meter bort, men ingen svarade... Jag hade inget annat val än att gå 10 min för att komma till närmsta toalett- på Ica. På vägen dit krystade livmodern ut stora klumpar, och det går inte att beskriva hur obehagligt det var att mitt i ett steg känna hur livmodertappen töjdes ut och trosorna fylldes av stora klumpar. Jag kastade mig in på toaletten medan mannen gick in i butiken och handlade stora bindor. Utan att behöva dra alla detaljer kan jag säga som så att det var blod på både golv, handfat och toalett när jag var klar.

Ett tag senare kom vi alltså äntligen hem och då kunde jag åtminstone ta citodon och få en varm vetekudde på magen. Det gick så snabbt. Några minuter efter att vi hade kommit hem blödde jag så mycket och snabbt att jag praktiskt taget fick springa till toaletten var 5e minut. Om ni är känsliga så rekommenderar jag er att inte läsa kommande stycke, inte direkt för att det är äckligt, men det kanske blir lite fööör mycket för en del av er..

Ja, för er modiga kan jag alltså berätta att jag gick igenom ytterligare en prövning. Min läkare hade nämligen sagt att vi kunde analysera embryot om jag fick ytterligare ett missfall, men för att göra det så behövde jag alltså bevara det på något sätt. Jag ringde sjukhuset för att fråga hur jag skulle göra, men naturligtvis hade fertilitetsenheten gått hem, så jag fick råd av en annan jourläkare. De sa åt mig att fånga upp embryot i en steril glasburk och ställa i kylen fram till måndagen. För första gången av alla missfall fick jag faktiskt ut embryot i bindan, så det kändes faktiskt som att det fanns en mening med hela situationen och att jag äntligen skulle få någon form av svar. Embryot skulle kunna analyseras och en anledning skulle kanske hittas. Men samtidigt, tänk er in i situationen.... Att be maken att koka en glasburk och att sitta där på toaletten och med en påse på händerna stjälpa över embryot och den stora klumpen i en burk och sedan behöva förvara det lilla livet i kylen. I vår kyl. Hela helgen...Bara för att på måndagen få veta att det var för tidigt för att kunna analysera och att allt var förgäves. Att det lilla embryot inte kunde analyseras utan bara skulle slängas.... Tänk er känslan.

Ja, då brast det för mig. I måndags alltså, när jag fick veta att det inte fanns någon mening med det här missfallet heller. (Om det nu någonsin finns någon mening). Fram tills dess hade jag varit så sansad. Jag hade fokuserat på att överleva smärtan och försökt förtränga sorgen. De senaste dagarna har dock inte varit lika stabila för tankarna på framtiden ser delvis så hopplösa ut.

Till en början tog jag det här missfallet väldigt bra. Jag grät när jag satt i bilen, men inte efter det. Både jag och maken var förvånansvärt lugna. Bedövade och trötta javisst, men inte hysteriskt gråtande som tidigare gånger. Men de senaste dagarna har jag ibland blivit så ledsen att jag inte vet varken ut eller in. I takt med att smärtan och blödningarna har avtagit har jag börjat tänka allt mer på framtiden. Framförallt på immunologiutredning i Aten, och hur i hela världen vi ska lyckas få till en sådan utredning. (Både tidsmässigt och ekonomiskt). Jag vill ha paus från ALLT nu, men känner att jag inte kan av många skäl.

Ibland känns det som om jag inte kan andas.
Ibland känns allt hopplöst och att det inte är någon mening med att försöka igen.
Ibland undrar jag hur jag ska orka med denna barnlösa tillvaro och hur jag ska bearbeta allt vi gått igenom de senaste åren.
Ibland undrar jag om jag någonsin kommer att förstå när det är läge att sätta punkt, och om det då redan kommer att vara för sent..
Ibland kan jag bara inte andas...

...men jag är glad för att ni finns <3

Del 2- Cytotec för att snabba på missfallet

Det blir en ganska kort uppdatering i denna del, för jag är så utmattad och sliten att jag har svårt att hålla i telefonen. Men jag vill uppdatera er om hur jag mår, för jag vet att det är många som undrar.

I helgen har jag haft extremt ont, och trots värmekudde och dubbla citodon+Ipren var sjätte timma hela dygnen så har jag ändå varit på vippen att åka in akut. Det har varit hemskt!! Och samtidigt så har jag knappt blött sedan själva missfallet på fredagen, så det har definitivt varit klumpar som suttit fast.

Av den anledningen fick jag cytotec idag. Den medicinen används vid avbrutna graviditeter/ missed abortions, och förhoppningsvis ska det hjälpa mig att få ut det sista som ger mig så fasansfulla kramper. Jag tog 4st för ungefär 4 timmar sedan, men det hjälpte inte att få igång blödningen så jag fick ta två till ganska nyss. Det krampar, men ännu blöder jag bara när jag går på toaletten. Av ren utmattning somnade jag i soffan här på eftermiddagen, och mer sömn behövs i det här tillståndet. Jag märker hur trött och trög min hjärna är, och jag har lika svårt att komma ihåg ord och namn som att få ihop hela meningar eller minnas vad jag sa för fem minuter sedan. Det är ordentlig utmattning i kombination med alldeles för starka smärtstillande, och säkert en massa undertryckt sorg som ännu inte kommit fram. Men tillräckligt för att stundtals skämmas över mitt otydliga språk, och att skrämmas över gröten i hjärnan. Men å andra sidan är jag ju inte ute bland folk nu, så det är väl mest jag och mannen som märker det.

Jag har mycket att berätta, men är alldeles för trött just nu. Jag önskar att det ska vara över snart, men med min vanliga tur så lär det säkert dröja..

Kram och varma tack för ert stöd <3

Del 1- Mitt fjärde missfall, v.6 (5+2)

Jag har fått mitt fjärde missfall idag! Livet känns minst sagt orättvist och väldigt smärtsamt...

Jag förstår om ni blir förvirrade nu, för jag har inte ens berättat att jag varit gravid, men det har jag varit, och det har varit så svårt att inte skrika ut nyheten här på bloggen. (Varför jag inte berättat får bli en annan del, i ett inlägg då jag har mer kraft att beskriva mina senaste månader.)

Ja, i morse vaknade jag upp som gravid i v.5+2, och nu går jag och lägger mig med smärta i kropp och själ efter förlusten av vårt fjärde lilla liv som aldrig fick stanna särskilt länge i mammas livmoder. Graviditeten var ett resultat av ett FET med ett 5dagars-embryo som återfördes den 14e april. Mitt svåra beslut (paus vs. nya försök) här på våren blev alltså att göra ett nytt frysförsök, och tyvärr gav det oss ytterligare djupa sår att bära på i resten av våra liv.

Jag orkar faktiskt inte skriva mer just idag för det har varit en hård, krävande och smärtsam dag, men självklart ska jag berätta mer de närmaste dagarna.

Men jag kan ändå avsluta med att säga att ensam inte är lika stark som en gemenskap. Jag behöver er... Jag behöver stöd.

Motivationsföreläsning- tips till er alla

Igår var det valborgsmässoafton. Vi var bjudna på fest hos goda vänner och jag var i valet och kvalet om jag verkligen skulle gå. Dagen hade prövat mig på otroligt många sätt (en historia för en annan dag), och jag mådde inte alls bra. Men för att skingra tankarna så tog vi oss ut i spöregnet och haglet för att ändå bege oss till den redan välfyllda lägenheten. En hel del strul med bussarna gjorde att vi fick gå nästan hela vägen i det kalla spöregnet, men slutligen kom vi fram, kalla och blöta. Dock hann vi mer eller mindre inte mer än komma in och hälsa på alla innan jag mådde så illa, och kräktes oavbrutet på toaletten, så att vi var tvungna att gå hem igen. Skit också, vi har sådan otur med högtider numera. Förra Valborg, jul, nyår, denna Valborg.. Alltid är det något som sabbar för oss. Väl hemma låg jag och huttrade i soffan, totalt nedkyld, och försökte stå emot kräkandet.

Även idag mår jag lika dåligt, och det har varit en dag i soffan med min fina lilla turkosa hink som sällskap (- just in case i don't make it til the restroom). Maken i sin tur städar och fejar omkring mig och gör fint i vårt hem. Skönt.

Men men, nu till dagens ämne!! För någon vecka sedan så såg jag och min man en motivationsvideo av Kjell Enhage som jag gärna vill berätta om. Han är riktigt bra på att ge nya bilder av hur man kan övervinna negativa tankar och förvandla dem till en positiv inställning.



Bland annat talar Kjell om hjärnans förmåga att uppleva alla saker FLERA gånger. Först målar hjärnan upp en bild av hur något kommer att utspela sig genom att leta i vårt minne efter tidigare erfarenheter. Om dessa erfarenheter är negativa så målar hjärnan upp en bild av att det negativa utfallet kommer att utspela sig igen. Och vad händer då? Jo, då händer det igen. (Med största sannolikhet). Alla dessa negativa händelser ältas därefter gång på gång på gång, och plötsligt har hjärnan registrerat att den negativa händelsen skett flera hundra gånger. (Kom ihåg att varje gång hjärnan tänker igenom händelsen så räknas det som att det hänt en gång). Att älta negativa tankar ger oss alltså en hel uppsjö av negativa erfarenheter som hjärnan använder sig av som referens när en liknande situation dyker upp.

Tänk dig ex att du ska skjuta din första straffspark i fotboll. Hjärnan letar då efter erfarenheter och upptäcker att du inte gjort det tidigare, så du står där hoppfull och siktar med foten mitt på bollen innan du skjuter. Men du missar. Bollen hamnar precis utanför målstolpen, och publiken buar. Du blir besviken och går hela dagen och tänker på vad du gjorde fel. Efter en dag har du hunnit tänka igenom händelsen 600 gånger, och på natten drömmer du om hur publiken buade. Nästa dag måste du skjuta en ny straffspark, och hjärnan börjar genast leta erfarenheter. -Har jag gjort det här förut? Jahahadå, 600 gånger har jag missat det där nedrans målet, säger den pessimistiska hjärnan, och vad tror ni då kommer att hända? En till miss så klart.

Vad ska man göra istället då? Att fokusera på de positiva tankarna låter ju klyschigt, men faktum är att det går att bryta ner i mindre bitar och få det att bli mindre klyschigt och mer användarvänligt. Det hela kan gå till på olika sätt, men det är en huvudsaklig berättelse som fastnade i huvudet, där lyckan till framgång helt enkelt beror på en positiv inställning istället för att fokusera på saker som går fel.

Två tennisspelare (eller vad det nu var) tränar tillsammans varje dag från ung ålder. Den ene är otroligt begåvad och har såväl teknik, som kämparglöd och begåvning för sporten, och han har också vinnarskalle som gör att han kämpar hårt. Han har all potential att slå igenom som proffs i framtiden. Varje träning så ska både han och hans träningspartner göra tio servar var. Varje träning så sätter den begåvade unga mannen nio servar, men missar alltid en. Varje gång. Och varje gång efter träningen går han därifrån och klankar ner på sig själv, ifrågasätter vad han gjorde fel när han missade serven och ältar slaget om och om igen. Kille nummer två, som var mer medelmåttig träffade däremot en serv, men missade nio. Vad denne kille dock gjorde var att han efter varje träningspass tänkte igenom den serv som han hade träffat och analyserade vad han gjorde rätt. Vem av dem tror ni är en känd tennisspelare idag?! Jo, den medelmåttiga som blev bättre och bättre genom att fokusera på allt som han gjorde bra istället för att fokusera på vad som gick fel.

På bilden där uppe så visar Kjell min favorit på hela föreläsningen. Bilden visar en cirkel, och till bilden finns en historia som beskriver hur hans barn vänder ett negativt utrop från föräldern till något positivt. Barnet vill ha glass, men Kjell som sitter bakom ratten säger automatiskt nej. Barnet är smart och öppnar upp möjligheten till positiv respons genom att säga. "Okej, jag förstår att vi inte ska få glass. Men om vi SKULLE få det, vilken sort skulle vi få då?"

För att förklara resonemanget ytterligare så handlar det helt enkelt om att försöka tänka sig in i en annan situation. Det kan handla om att man låtsas att man är Zlatan när man spelar fotboll, eller att man spelar golf som Tiger Woods. Nu blir det mycket sportreferenser eftersom Kjell ofta drar referenser till olika stjärnor som han hjälpt, och själv är jag totalt ointresserad av sport, men detta tankeredskap använder jag mig av dagligen numera.

Exempelvis handlar en stark pessimistisk del av mitt liv om min missfallsrädsla vid graviditet. För att utmana min pessimism så tänker jag:
"Okej, jag vet att du är orolig vid graviditet, med tanke på allt jobbigt som hänt tidigare. Men OM det aldrig hade hänt, hur hade du då känt?"
Tanken får mig att le, och automatiskt tänker jag på hur pirrigt det skulle kännas att vara sådär sprudlande lycklig när graviditetstestet visar två streck, och hur jag direkt skulle börjat planera föräldraledighet och köp av barnvagn. Även om det bara är för några sekunder så försvinnner negativiteten. Hjärnan luras genom att automatiska bilder av ett positivt utfall dyker upp. Ungefär som när jag ber dig att INTE tänka på en rosa elefant, och du just nu ser en rosa elefant framför dig.

Kanske skulle man kunna tänka något liknande fast om barnlösheten och ivf i stort. Typ:
"Ja, jag vet att det inte finns några garantier att lyckas med ivf. Men om det FANNS det, hur hade det då känts att gå in i en behandling?"

Jag är väldigt väl medveten om att man inte kan tänka sig gravid eller till missfall, men en positiv syn kan hjälpa en att orka med den resa måste gå igenom på vägen dit. Jag har själv gott om hjärnspöken som jag försöker att arbeta med, och på många sätt är jag en sann pessimist. Jag finner dock faktiskt en del av Kjells redskap som väldigt hjälpsamma. Särskilt det jag beskrev nyss. Så till er alla så tipsar jag om denna motivationsföreläsaren som ni kan hitta på youtube eller genom att googla på hand namn. Jag minns inte exakt vad denna video hette, men jag har tidigare sett "Jag AB".

Vad har ni andra för motiverande tänkesätt/redskap, och vilka pessimistiska tankar vill ni jobba med? Tänk efter och skriv! Som kommentar eller eget inlägg. Det är intressant om ni ville dela med er!

Våruppdatering

Jag tog äntligen ett beslut om behandling vs. paus. Det var svårt, jobbigt och ångestladdat, och efter att det väl var taget så ledde det till en viss nivå av "fnurr på tråden" mellan mig och min älskade man. När den ena parten måste böja sig för den andres vilja så är det relativt självklart att relationen inte blir en dans på rosor, men med en trygg bas så är det större chans att man lättare rider ut stormen och kommer tillbaka till tryggare vatten igen.

Ett dovt täcke av sorg och stilla tystnad låg en tid emellan oss. Att prata om problemet kändes för smärtsamt för oss båda, och inga ord i världen kunde förändra det faktum att vi hade olika viljor i den här frågan. Nu känns det bra igen, med relationen och med beslutet, och det var absolut aldrig någon fara på taket för oss som par. Men den där korta, men ack så intensiva perioden av spänningar, tystnad, tårar och sorg i både röst och ögon var riktigt tuff att hantera. Senast vi hade ett problem av detta slag var för drygt 4 år sedan, hehe, så jag är väl ringrostig antar jag ;) Allt gott nu i alla fall, och vi har haft så mysiga dagar att jag nästan känner mig nykär. Kan knappt hålla mig ifrån honom...

Våren har verkligen kommit här i staden, och självklart också både pollen och min solallergi. Igår satt jag i parken i solen en eftermiddag, och idag är jag därför fullkomligt täckt av röda prickar över varenda liten fläck som utsattes av sol igår. (Trots solkräm). Typiskt att det ska bli så år efter år. På kvällen hade jag i alla fall mysigt med några väninnor, och det var ett bra avslut på en vecka som i övrigt spenderats i soffläge.

Mm, soffläget har brukats titt som tätt. Varje gång jag blivit friskare och piggare så har jag handlat, fikat eller träffat någon- och givetvis har jag genast åkt på något nytt igen på stört.. Grej efter grej efter grej. Efter kortisonperioden (ca. tre månader sedan) är det som att det inte finns någon hejd, inget stopp. Jag blir sjuk heeela tiden! Blir så trött på eländet.

Trots måendet har jag gjort ett par tentor sedan jag skrev sist, och har inte mycket uppgifter kvar innan jag kommer kunna ta ut min examen. Tänk vilken befrielse och lycka, och även stolthet att ha tagit sig igenom den här utbildningen och samtidigt haft så många behandlingar och sorger vid sidan av. Ja, nu är det nära. Nästan så nära så att det där sista är svårt att ta tag i.

Åh va jag är glad över vår resa till sommaren. Det är så kul när vi planerar vår tågluff, och vi har en fin karta på väggen med pins vid platserna vi planerar att besöka. Vi har ju rest otroligt lite (utomlands) så därför ser jag extra mycket fram emot det. Det är helt rätt beslut att unna oss den här resan när vi väl har chansen.

Jag skriver sällan här numera (vilket kan vända när som helst), men jag tittar fortfarande in hos ER ibland. Jag kommenterar inte så ofta som tidigare, men jag hoppas att ni har förståelse. Ni finns alltid med i mina tankar oavsett<3 Tänker på er..

Splittrad

Jag är så splittrad, och vet inte vad jag vill....

Idag är jag så splittrad. Eller nej, fel! Jag är splittrad hela tiden. Precis som min nätvän libra som funderar över paus contra fler ivfer...
Maken fyller halvjämnt idag och det har varit en jättefin dag. Frukost på säng, tårta, utelunch osv. Vi avslutade den dock med en massa rödvin på en restaurang, och som vanligt kom de jobbiga känslorna fram. Vad ska jag välja? Om jag gör ytterligare en behandling i vår (kanske redan i april) så får jag inte den där långa pausen jag behöver. Troligtvis blir det heller ingen europaluff i sommar heller om vi skulle råka bli gravida, för det skulle vi inte våga riskera. Inget blir då som planerat.
Men om jag inte försöker så blir inga barn gjorda, och då ger jag upp tanken på mina egna ägg- och det är ALLT utom lätt... Just nu bränner de rödvinsframkallade tårarna bakom ögonlocken, och allt känns pest. Jag vill få nästa behandling gjord, samtidigt som jag inte vill göra den överhuvudtaget. Skit!!!!!

Va skönt det skulle vara om alla tankar gick att stänga av.. Just nu känns det så sjukt tungt att behöva ta beslutet...

Livet går inte ihop..

Det är en och en halv vecka sedan jag skrev här, och som vanligt gjorde jag kanske ett misstag som "skröt om" hur mycket bättre jag mådde psykiskt. Även om jag vet att det bara är inbillning att man "jinxar" sin tur när man uttalar de positiva orden högt-och därmed får otur istället, så är det vanligt att just detta sker för mig. Ja, som sagt är det bara inbillning att det skulle finnas ett samband, men även denna gång har allt förändrats sedan jag skrev sist.

Kroppen verkar på många sätt ha fått sig en ordentlig törn. Jag har haft många många riktigt tuffa dagar då jag kräks, känner mig febrig och nästan svimmar vid minsta lilla rörelse. Benen bär mig inte och både huvudvärk och illamående (som inte lindras) har jag från att jag vaknar tills jag somnar. Jag vet inte vad som är fel, men det vet jag å andra sidan sällan. Influensa har jag ju nyss haft, och jag vet inte om jag ska tro att jag är vanligt sjuk eller om det är hormoner och allmänt känslouppror i kroppen.

Oavsett anledning till att jag är sjuk så är jag relativt säker på att jag dessutom fortfarande har brist på kortisol i kroppen efter allt kortison (prednisolon) som jag tog vid förra behandlingen. Kortisol är (förenklat) ett stresshormon/prestationshormon som kroppen producerar för att hålla oss vakna, alerta och redo att prestera. Vid kortisolbrist blir man väldigt utmattad, och det kan hända att det tar ett tag för kroppen att förstå att det är dags att börja producera större mängd eget kortisol igen när man ersatt den normala produktionen med konstgjorda mediciner under en tid. Varför tror jag det då? Jo, Jag vaknar fortfarande inte till ordentligt om dagarna. Oavsett mängd sömn om natten så fallet mina ögonlock ihop av sig själva efter max ett par timmar, och tröttheten är både onaturlig och överväldigande. Jag trodde det skulle ge med sig lite snabbare. Av en professor i fysiologi fick jag rådet att inte oroa mig och vila mycket medan jag känner på detta sätt. Jag skulle inte kämpa emot tröttheten sa hon, utan helt enkelt låta det pågå tills den normala produktionen kommer igång igen. Det är dock svårt när skolarbetet blir lidande och inget förändras.

Nåväl, vad som dock känns tuffast just nu är att jag, mitt i all fysisk misär, inte lyckas släppa de förtvivlade tankarna på framtida och förflutna behandlingar. Sorgen och oron kom som en knapptryckning efter att jag hade varit på kliniken och gjort en undersökning. Känslorna började bubbla upp inom mig efter besöket, och nu kan jag inte sluta tänka på det. Det spelar ingen roll att jag försöker kämpa emot tankarna, för det kommer ändå.

Den korta sammanfattningen är att jag bär på väldigt mycket rädsla över framtiden, men också en väldigt stor kluvenhet om hur mina beslut om framtida behandlingar bör bli. Att välja sig själv och den egna hälsan innebär att jag måste välja bort barn, och vice versa. Valen må så väl bara gälla att skjuta upp kampen att försöka få ett barn istället för att ge upp kampen helt och hållet, men för alla er som längtar intensivt efter barn så behöver jag inte förklara hur svårt ett sådant beslut ändå kan vara. Tankarna ger mycket panik och jag önskar att jag hade en självklar bild av hur jag vill göra. Jag vet vad kroppen skriker efter, men jag vet också att viljan skriker efter det motsatta och det gör mig förvirrad. Alla val har såväl fördelar som nackdelar, och hur mycket jag än vrider och vänder på det här problemet så kommer jag bara fram till samma punkt av osäkerhet.

Tankarna på adoption har tröstat mig i många lägen, men gjort mig våldsamt förtvivlad i andra. Hur ska jag klara en så lång väntan? Hur ska jag komma till freds med tanken på att aldrig få bära ett barn? Det sistnämnda vet jag att jag lär mig leva med, men väntan som troligtvis inte kan understiga 4 1/2 eller 5 år (mm, säg inte emot här, för jag vet vilka länder vi passar in hos) känns oöverstiglig. Lika jobbigt känns det att veta hur många barn lider på barnhemmen innan de adopteras, och det värker i hjärtat på ett sätt som jag knappt kan förklara. Fattigdomen i världen känns mer tryckande på mitt samvete och hjärta nu än någonsin. Jag önskar att vår värld inte tvingade så många människor till lidande, och framförallt inte alla oskyldiga och försvarslösa barn.

Tankarna på framtida behandlingar känns för det mesta tunga och svåra. Det finns inga garantier någonsin, men tre missfall och 7 behandlingar sätter djupa spår och tvivel. I frysen har vi 4 embryon med mina ägg och donerade spermier. Men vi står också i kö till äggdonation eftersom tilltron till mina äggs kvalitet är tvivelaktig. Om jag bara var säker på att de var "kassa" så skulle beslutet vara enklare, men att höra läkarna säga att det fortfarande är omöjligt att säga inger onekligen en viss tvivel.

Vi står inför svåra val och varje alternativ innebär en stor påfrestning på min kropp, vilket jag allt utom ser fram emot. Jag är räddare än någonsin för att utsätta kroppen för en ny behandling, en 8:e behandling, men jag är lika rädd för att låta bli. Hur, när och var återstår att se. Men just nu är hjärnan fyll av kaos och virrvarr, och en tryckande rädsla för att bryta samman på ett sätt som är väldigt svårt att reparera...