Sprutdag 2

Klantigt värre. Idag har jag gått och väntat hela dagen på att klockan ska bli 21.00 så att jag kunde ta sprutan. Jag ville vara förberedd så jag fyllde upp den en kvart innan det var dags. Men virrigt nog råkade jag använda samma kanyl som igår. Trodde att förpackningen på den nya sprutan bara hade gått sönder, men det var ju för tusan samma :( var blev arg på mig själv eftersom sånt kan ge infektioner, men när jag ringde sjukvårdsupplysningen så trodde hon att det inte var någon fara alls. Så nu har jag lugnat ner mig igen...

Det bultar, svider och hugger på magen vid stickstället, och vid äggstockarna. Precis som igår. Ett tag trodde jag att jag dessutom inbillade mig den dåliga smaken i munnen, men precis som igår kom den som ett brev på posten ett par minuter efter sprutan.

Snart kommer sambon hem efter firmafesten. Hoppas på en film i soffan men han är nog alldeles för trött för det tyvärr.

Ordinationsblad

Idag damp ordinationsbladet ner i brevlådan. Så här ser doseringen ut fram till onsdag. Sen på onsdag kl 8.30 är det dags för det första VUL:et för att se hur det går med äggtillväxten.


Spännande värre. Jag är osäker på när de beräknar äggplock/insättning, om det blir redan nästa vecka eller veckan därefter?! Hur lång tid brukar det ta innan det är dags för äggplock?? Era erfarenheter?

hoppas bara att det inte krockar med de obligatoriska seminarierna i skolan. Det är jag väldigt nervös för eftersom det kan innebära att jag inte blir godkänd i kursen jag ska läsa. Där är närvaro a och o. Skolans första föreläsningar/ obligatoriska moment börjar på tisdag och onsdag. Jag har dock fortfarande inte lämnar in min uppgift till sommarkursen än, jag kommer liksom inte till skott att skriva färdigt den. Är så ofokuserad. Men idag, eller i helgen så måste jag ju göra klart den. Suck, jag måste bara hitta motivationen.

Hörni, jag vill skänka ett särskilt stort tack till alla er som följer min resa mot ett barn, och framförallt en stort tack till er som ger stöttande kommentarer! Det värmer i mitt hjärta<3 tack för det! Fortsätt så ;)

Första sprutan, obehaglig upplevelse

Klockan är 1 på natten och jag sitter i en bil på väg hem från världens bästa konsert med Coldplay. Dagen har varit otroligt händelserik eftersom jag även hade min första sprutdag idag.

Med darriga fingrar och världens press på mig fick jag fibbla med kanylen och menopurdosen inne på en bajamaja med världens kö utanför dörren. (tackar gudarna för handsprit)
Luftbubblorna ville helt enkelt inte försvinna ur kanylen, så tillslut gav jag upp och lät en miniluftbubbla slinka med in i magen, för sjuksköterskan sa ju trots allt att det var okej. Att sticka mig var relativt problemfritt, men att få rätt dos var svårare. Kändes så läskigt för min dos är 112,5 och det finns inte utmärkt på kanylen. Jag gick på minnet (sedan jag testat att fylla kanylen hos barnmorskan) och drog ner vätskan till strecket mellan 75 och 150. Det måste ju varit rätt. Men osäker blir man ju.

Var hela dagen rädd för att "väktarna" skulle hitta medicinen och kanylen och inte släppa in mig i tron om att jag bär på knark. Det hände tack och lov inte. Jag var dock ännu oroligare för att den lilla glasflaskan med menopur skulle läcka, skakas, gå sönder eller på annat sätt bli obrukbar. Tror det gick bra, men jag ska kolla imorgon så att den inte ser grumlig ut, för då ska man inte använda den. Stackars sambon fick försöka stå relativt stilla på konserten eftersom han hade neccesären med menopur i sin väska.

Nåväl, första sprutdagen är över. Jag mådde dock dåligt på en gång när jag tagit sprutan. Illamående, pumpande huvudvärk och riktigt ont periodvis i området där jag tagit sprutan och lite kring äggstockarna. Framförallt när jag rörde på mig. Det liksom bubblar och hugger. Svårt att förklara. Dålig medicinsk smak i munnen kom dessutom på bara en minut efter att jag tagit sprutan. Under konsertens väntan (när det var förband) var jag redo att gå därifrån för jag mådde inte alls bra. Men det var värt att hålla ut eftersom konserten var helt oslagbar!!

Så nu är dagen nästan över. Jag är spänd på hur resterande sprutdagar kommer att fungera ;) förhoppningsvis mindre press och lugnare miljö när jag tar sprutorna i alla fall. Förhoppningsvis kan biverkningarna hålla sig i schack. Kommer att hålla er uppdaterade!

Nu är jag en ivf:are :)

Nu sätter vi igång!!!

Jag är helt skakis! Sköterskan ringde mig just och berättade att kromosomprovet var helt normalt!! Yes yes yes, vilken tur vi har, vilket flyt! Det känns helt otroligt att vi är igång redan imorgon:)

Eftersom vi ska på konsert imorgon kväll i Sthlm så kommer jag att ta menopur lite tidigare än kl 21 (vilket är ordinarie tid) men läkaren sa att det var okej om det bara händer en gång. Känns dock lite läskigt att blanda medicinen och ta sprutan när jag är bland en massa folk. Men men, vad gör man inte.

Nu ska jag rusa till Apoteket och hämta menopur, för det fanns inte med i högen mediciner från igår.

Det här kom ju som en chock! Känns helt overkligt!
Wow..

Spänning!!!!

Jisses Amalia!

Imorse fick jag lite blodfärg på pappret, mensen kommer alltså idag. Så jag tänkte att jag kunde chansa och ringa ferten för att kolla om kromosomprovet analyserats färdigt än. Hör och häpna, det hade det!!! Trots att det bara gått tre veckor. Jag fick inget veta, men läkaren eller en sköterska ska ringa upp mig i eftermiddag. OM provet är negativt så kan jag börja spruta imorgon(!!!!!!!!) wow säger jag bara.

Det pirrar i magen! Hoppas hoppas hoppas..

Men va? Glömde jag bort att vara ledsen? Oh yes!!

Förra veckan har rusat förbi! Jag har njutit av att sova tills jag vaknar naturligt, att göra vad som faller mig in, och av att fokusera mig helhjärtat på inredning av vårt hem :) Jag har målat hylla, köksmöbler och sänggavel, jag har klätt in en möbel i dekorplast och klippt ut väggord som pryder hall och badrum. Gungstol, ett par tavlor och små coola bokhyllor, samt en till dvdhylla till sambon har inhandlats och nu har det skett förändringar i lägenhetens alla rum. Jag är så vansinnigt nöjd och trivs bättre än någonsin hemma. Älskar vår fantastiska lägenhet, och hur personligt och ombonat vi inrett den. Hade jag obegränsat med pengar så skulle jag aldrig sluta. Nu måste dock plånboken fyllas på innan jag köper något mer.

Så slog det mig. Jag har inte varit ledsen för vår barnlöshet den där veckan? Inte mer än i lördags när jag var berusad och festen hos min kompis spårade ur. Jag har pratat om det, tänkt på det, drömt om det, men inte på ett sorgset och bittert sätt. Men va?! Har jag lyckats vara genuint glad? Ja... Det har jag. Jag har varit glad och avslappnad. Känt mig otvungen och fri. Bara lite deppig korta stunder. Tänk vilket framsteg! Fler såna veckor tack :)

1750 Kr! Så mycket pengar har jag blivit av med inom en timmas tid den här eftermiddagen. Böcker inför C-kursen har köpts och medicin till ivf har inhämtats på apoteket! Och medicinen som kostade 736 kr var inte fullständig, utan på torsdag eller fredag kommer ytterligare ett antal hundralappar ryka när jag hämtar medicinen som var beställningsvara. Återkommer med en exakt summa när allt är köpt för dem som är intresserade.

Idag är jag på dag 98 (!) i min menscykel... Mensen är på g, det har jag känt tydligt de senaste dagarna, men den vill liksom inte komma igång. 98 dagar... En så lång cykel har jag inte haft på mycket länge. Men förvånad är jag inte. Inte efter operationen, och alla olika hormoner och behandlingar som kroppen utsatts för. Egentligen är det väl ett rent under att den kommer överhuvudtaget... Men ändå, snart når jag 100 dagar :(

Bebisdröm

Nu på morgonkvisten drömde jag en sjukt verklig dröm. Jag hade ett spädbarn att ta hand om, att amma, rapa, söva och mysa med. Spädbarnet var så litet att det inte kunde hålla upp nacken själv. Det bästa av allt var att barnet var MITT <3 vilken lycka! 
Men... Så vaknade jag... Allt var bara en dröm. 

Den där tiden mellan äl och bim

Jag fullkomligt avskyr tiden fram till mensens första dagar. Jag mår så dåligt då. En vecka innan kroppen ställt in sig på ägglossning (eller simulerad ägglossning) så börjar jag känna mig hängig, illamående, få ont i magen och huvudvärk. Magen brukar bli svullen och hormonbalansen i kroppen gör mig lättirriterad. Om det blir en ägglossning, det vet jag ju inte. (pcos) Oftast har jag ju haft dessa känningar utan att någon mens kommit. Det är nästan som att kroppens egna klocka vet om att det borde vara dags för äl/mens, och därför stegrar hormonbalansen, men eftersom äggtillväxten inte fungerar så blir det varken någon äl eller mens. Bara en massa symptom. Utan nytta.

Hur som helst, denna gång borde äl ha inträffat. På VUL torsdagen den 9/8 såg läkaren ett ägg på ca 13.9x17mm. Jag var då på dag 79 i menscykeln. Hon sa: troligen äl efter den helgen. Torsdagen en vecka efter VUL började mina bröstvårtor bli konstant styva och så ömma att all beröring gör ont. Så har jag haft konstant i mer än en vecka nu. De känns liksom såriga och ilande. I förrgår började det rycka i nedre delen av magen och ila i underlivet. Mensen är nog på g... Kanske nu i helgen, kanske senare.

Under hela den här perioden på drygt tre veckor har jag känt mig febrig och hängig till och från. Sjuk, inte bara trött liksom. Illamåendet och magontet har också varit värre och jag har känt mig svullen i kroppen och stor som en valross. Fattar inte att man kan känna sig så tjock för att hormonerna får spel. Okej, magen svullnar- det är logiskt, men varför känns det som jag även är svullen i såväl armar som ansiktet?? Binder kroppen vätska eller? Jag förstår inte. I andras ögon syns nog ingen skillnad, men själv känner man sig klumpig och oattraktiv. Ja, klumpig- det blir jag också. Jag välter saker, spiller, tappar saker.. Något jag inte gör annars.

Så typiskt att jag ska vara så otroligt lättpåverkad av kroppens hormonbalans. Den är väl så låg i vanliga fall att kroppen får en chock när den höjs?!?! (->en läkares teori som jag hört över telefon med en sjuksköterska på Fertilitetsenheten)

Men vad jag egentligen ville skriva idag är att jag blir galen på den där lilla lågan med hopp inom mig som får mig att analysera symptom och sammankoppla dem med symptom för graviditet. Herregud, varför tänker jag ens i de banorna. Jag vet ju att vi inte kan bli med barn naturligt, så jag borde inte ens hoppas, tänka, analysera. Jag är inte med barn. Jag vet ju det. Men ändå så tänker man steget för långt. Jag VILL inte tillbaka till den "nivån" igen. Jag vill befinna mig på den "nya nivån" där jag vet och accepterar att sex inte kommer göra oss gravida. Jag vill inte gå och hoppas på att en naturlig graviditet skulle inträffa. För det kommer inte hända. Jag vill vara realistisk. Det är ICSI som gäller för oss. Inget annat. Men tankarna, de lever sitt egna liv.

Men snart är vi nog där. Snart är vi kanske igång :)

Distraherar mig med inredning

Det finns två saker som kan ta bort tankarna från barnlängtan på ett effektivt sätt. Det ena är konserter. Det andra är kreativ inredning där jag får måla, bygga, pyssla, sy och hitta budgetlösningar som jag kan känna mig stolt över. De där dagarna när jag är så upptagen med att pyssla så att jag glömmer bort att tänka på barn. Sedan i måndags har jag haft fullt upp. Jag införskaffade hyllplan och konsoler som jag sedan har målat vita och skruvat fast spotlights i. Jag har även köpt en billig sänggavel i new england stil som också målats vit med matt lackfärg, och dessutom har jag klätt in en möbel i dekorplast så att den numera är vit träimitation. Hela kalaset för långt under 1000 kr. Jag njuter av att ha gjort så mycket av min tid :) och för så lite pengar.

Tack för alla finna kommentarer! Ni är guld värda. Lovar att snart besvara dem :)

Fortfarande arg

Det måste låta som om jag är negativt inställd till många av livets nycker, men å andra sidan använder jag min blogg till att få ur mig det innersta, det som gnager. Så, ja, då blir det en hel del negativt, en hel del klagan och en hel del frustration som kanske får mig att verka negativt inställd.

Jag har känt mig smått sjuk till och från i drygt två veckor. Febrig, trött och öm i kroppen, illamående, värkande leder och tryck över pannan och ögonen. Jag tror att det är hormonstegringen i kroppen som är grunden till en del av det. (alltså tiden innan och efter ägglossning). Väderkänsligheten gör inte saken bättre direkt. Höstdagarna när trycket är högt och åskan hänger i luften så blir värken i kroppen nästan outhärdlig, jag blir bara känsligare och känsligare för väderomställningarna för varje år som går. Har ärvt den egenskapen från min mors sida av släkten. Oftast är det hanterbart, men ibland fruktansvärt jobbigt när värken hindrar mig från att kunna sova.

Det har varit en lång och ångestfylld natt. Bästa vännen ringde igår vid midnatt och var besviken på mig för en sak jag sagt. Jag blev ledsen och fick väldigt dåligt samvete, men samtidigt blev jag arg på mig själv eftersom jag kände att jag fick ta hela skulden trots att jag bara var en del i en lång kedja där alla gjort fel. Även hon. Och jag sa inte ifrån utan tog som vanligt ansvar för hela händelsen. Saken är den att jag alltid gör det, jag tar alltid på mig hela skulden och det dåliga samvetet biter sig fast inombords och läggs på hög i min tunga ryggsäck som jag släpar omkring på.
Vad jag blir ännu argare på mig själv för är att jag inte själv vågar ta upp situationer där jag tycker att mina vänner gör fel. Jag vågar nästan aldrig konfrontera dem med saker de gör som får mig att må dåligt. Eller situationer som i natt, när jag såras av hennes ord men inte vågar säga ifrån när jag tycker att hon går över gränsen. Jag är trött på att alltid vara diplomatisk och rädd för att trampa andra på tårna.

Hur som helst låg jag sömnlös i flera timmar och gick slutligen upp och satte mig framför tv:n istället. Där kom ångesten, paniken, sorgen.. Jag ville gråta men tårarna lyste med sin frånvaro. Jag är så arg. Så bitter och ledsen för att vi inte kan få barn naturligt. Jag är så arg för att vår framtida familjekonstellation kommer att vara beroende av hur mycket pengar vi kommer att tjäna och hur vårdens resurser är fördelade. Jag är bitter för att jag fortfarande inte kommit över det här. Jag har accepterat att vi måste gå igenom en tuff resa med syntetiska mediciner, undersökningar och tekniska ingripanden för att kunna få barn. Jag har accepterat tanken på icsi och är hoppfull till behandlingen. Men det är ändå svårt att acceptera det helhjärtat. Svårt att enbart se det positiva i framtiden. För helt ärligt, jag är fortfarande arg...

Drömmar om framtiden

Ja, jag får väl erkänna att jag tänker väldigt mycket framåt. Jag längtar efter hus som jag kan inreda efter egen smak. Jag längtar efter en stor tomt med möjligheten att plantera fruktträd, buskar och grönsaker, och blommor som doftar sommar och semester. Jag längtar efter den friska luften, friheten att strosa omkring utomhus utan att behöva gå ner för alla trappor, och vandra över torget för att komma till en park. Jag längtar efter att få dricka mitt morgon-te i solen med ett barn i mitt knä. Nog har vi en FANTASTISK lägenhet som jag trivs väldigt bra i, men längtar..det gör jag!!

De största nackdelarna med vår sekelskifteslägenhet när vi väl får barn är att vi bor 3 långa trappor upp. Utan hiss! Att släpa barnvagnen upp och ner för dessa trappor känns orealistiskt, men tyvärr har inte hyresvärdarna någon förvaringsplats för barnvagnar. Att ställa dem i trapphuset är ju sedan en tid tillbaka förbjudet på grund av brandsäkerhet. Det borde vara deras skyldighet att ha förvaringsutrymmen till sådant, men jag vet inte om de kommer att kunna lösa det på något sätt när det väl är dags. Tror de säger att man ska flytta istället. Det återstår att se. Grannarna ska snart ha barn så de ska höra sig för lite. Problem nummer två är att vi inte har någon tvättmaskin och det går tyvärr inte att hitta någon lösning på. Tvättstugan ligger visserligen bara två trappor ner, men det är väldigt svårt att få tider där. Med småbarn behöver kläder tvättas ofta och det kan bli svårt. Nästa problem är egentligen inte relaterat till barn, men jag ser det ändå som en nackdel. Vi har nämligen varken uteplats eller balkong, och helst skulle jag vilja att barnet kunde få sova i friska luften när vädret tillåter. Jag har alltid fått gjort det som liten, och vad jag vet så sover barnen ofta väldigt bra i friska luften. Nåväl, det är väl minst sagt ett lyxproblem!!

Lägenheten är nästan på 70kvm med högt i tak och en välgenomtänkt planlösning som delar upp ytan i två rum och kök med en hall som vi även använder till datarum. Sovrummet är stort och lämnar gott om plats till en bebis. När barnet blir äldre och ett eget rum är nödvändigt så måste vi nog flytta dock av den anledningen. Men vem vet vad framtiden kommer att överraska oss med? Kanske flyttar vi tidigare än så? Eller senare? Vem vet!? Innan något barn kommit känns det dock onödigt. Vi trivs ju så bra här.

"Uppdrag pappa"

Jag älskar att gå på loppis och second hand butiker. När jag besökte röda korset nu i veckan med en kompis så blev vi ståendes länge vid bokhyllorna. Först fick jag syn på en bok med titeln adoption. Jag höll i den länge och övervägde om jag skulle köpa den, men lade efter mycket eftertanke tillbaka den eftersom vi inte är där än. Vid adoption alltså.  Det kommer att vara en lång väg och åtminstone två år kvar innan adoption skulle vara aktuellt för oss. Jag kikade runt lite mer och hittade av en slump en bok kallad "uppdrag pappa". Jag drog med fingrarna efter bokens rygg medan jag fantiserade om den dag då jag kan köpa en sådan bok utan att känna mig skyldig. Som en hycklare. Den dag då jag har en bebis i magen och inte bara går och trånar efter att bli gravid. Jag har redan boken "uppdrag mamma på mitt nattygsbord som jag köpte en dag för säkert ett år sedan, och varje gång jag ser boken får jag en ilande klump i magen. Jag vill också vara mamma. Jag kommer att bli mamma, men helst av allt hade jag velat vara det redan för flera år sedan..

Dagen har varit bra. Jag träffade en nära väninna som jag inte träffar så ofta men som är en av mina bästa vänner ändå. Vi är så lika varandra i värderingar, tankesätt och vårat sätt att vara, och när vi sitter tillsammans och pratar om allt mellan himmel och jord så känner man sig så otroligt förstådd. Sådär djup förståelse, och möjlighet att relatera till varandras erfarenheter. Det förvånar mig fortfarande att vi är så lika. Det är underbart! Jag berättade allt för henne och hon tyckte att livet sätts i nytt perspektiv av att höra vad vissa måste gå igenom. Hon har så rätt! Livet tar en ny form, problem prioriteras annorlunda, och allt som varit så viktigt förr är inte längre lika viktigt. Hon har själv tankar att bära på som oroar, saker som sätter ytterligare nya perspektiv på livet. Vi är båda väldigt medvetna om att vi genomgår en förändring, men förändringen är till det bättre.

Jag är glad över att ha så fina vänner i mitt liv!

Söndagsfrukost på en lördag!

Min favoritmåltid på hela veckan är den mysiga frukosten jag brukar försöka duka upp på lördagar eller söndagar. Då när man tänder ljus och sitter längre och äter. Myset är liksom halva nöjet.



Jag äter väldigt sällan bröd eftersom jag får ont i magen av det och går upp mycket i vikt av att äta kolhydratrika produkter (pcos:ens fel troligen). Men på helgfrukosten lyxar vi gärna med nybakt bröd som fortfarande är varmt när vi stoppar det i påsen i affären. Det är lyx det :)

Men man tänker också på vilken lyx det faktiskt är att ha mat på bordet varje dag. Morgon middag och kväll. Det finns så många här i landet och i världen som inte har förutsättningarna och de ekonomiska möjligheterna för en sådan lyx. Det gör så ont i hjärtat att veta att människor går hungriga, att en del inte ens kan äta någon mat varje dag utan bara ett par gånger på en vecka när de får tag på något att stoppa i magen. Ännu mer sticker det i hjärtat när jag tänker på alla barn som lider, som svälter, som går hungriga och hjälplösa. Idag går mina tankar till alla dessa barn! Önskar att man kunde göra något..

Och för att det inte bara ska vara tomma ord så tänker jag att skänka pengar till SOS barnbyar idag!! Önskar att man kunde göra mer än så, men det är i alla fall en början. När jag börjar jobba ska jag skänka pengar månadsvis till ett fadderbarn, men jag vågar inte göra det nu när jag studerar, för OM det skulle köra ihop sig ekonomiskt så skulle jag aldrig ha hjärta till att avsluta "fadderrelationen" och låta barnet gå tillbaka till att vara biståndslös. Då väntar jag hellre.

Jag uppmanar er läsare att tänka efter hur små problem vi har i jämförelse med många andra. Och att ett litet bidrag till en hjälporganisation kan göra skillnad. Kanske ska ni göra som jag? skänka en summa till någon hjälporganisation? Den här lördagen kanske vi ska använda till att försöka göra gott för andra?!

"Göra-barn-sex"

Igår på eftermiddagen började jag bli sjuk. Jag fick feber, vansinnigt ont i hela kroppen, och var sådär fasligt illamående. Krampen/ ilningarna i låren var som vanligt värst. Jag förstår inte vad de beror på!!!

Hur som helst så lade vi oss ganska sent efter att vi hade sett en film. När jag tog av mig bh:n kände jag hur ömma och känsliga bröstvårtorna var, och blev plötsligt medveten om hur känslig min mage var för beröring. Fan också, är det idag som ägglossningen sker? Inte helgen som passerat?? Sjuk, trött och öm i hela kroppen var det bara att ha sex. Ingen av oss hade varken ork eller lust egentligen. Typiskt "göra-barn-sex"!!

(Som jag sagt tidigare så har vi inga förhoppningar på att kunna bli gravida naturligt, för vi har fått höra att det skulle vara ett mirakel, men att låta ägglossningen passera utan att ge det en chans kommer inte på fråga.)

"Göra-barn-sex" kan vara en stor påfrestning för såväl sexlivet som förhållandet. När vi fortfarande hade "göra-barn-sex" månad efter månad så var det inte alltid lätt att hitta lusten. Särskilt inte med långa menscykler som gjorde att dessa perioder blev väldigt långa.. För långa. Jag hade nog svårast. Mina slemhinnor blev irriterade och torra och jag hade ofta ont vid sex. Troligen en ond cirkel som bara blev värre när man inte kunde göra uppehåll. Att jag har mått så dåligt av alla hormonpreparat (pergotime och provera) har ju inte gjort saken lättare heller.

För att inte låta "göra-barn-sexet" slita på förhållandet så tror jag att kommunikation mellan parterna är det absolut viktigaste. Är snabbisar det enda du pallar under den där tiden? Säg då det till din partner! Behöver du ett långt förspel innan, eller är det viktigaste att ni hittar på nya saker och är innovativa i sängen för att du ska stå ut? Säg det till din partner! Det kanske känns konstigt att prata om, men det är viktigt att förstå varandra, att ge och ta, och att lyssna på varandras behov.

Har ni några tips på hur ni gjort "göra-barn-sexet" mer kravlöst? Kommentera gärna, för det kanske kan hjälpa någon som är mitt inne i det...

Ägglossning?

Kan jag ha haft ägglossning nu? WHO KNOWS!!

På ultraljudet den 9/8 (alltså i torsdags) så kunde läkaren se en äggblåsa på ca 13.6x18 mm. Detta var dag 79 i min menscykel, så förstå min förvåning när ultraljudsstaven sprang på en stor blåsa bland alla små omogna äggblåsor. Hon sa att det såg ut som att förutsättningarna fanns för att ägglossning skulle ske, troligen efter helgen. Jahapp, var det därför jag hade gått med supersvullen mage i en vecka? Illamåendet, magontet och febern var också tecken på att något var på gång, och det dåliga humöret som tagit sving under veckoslutet var ytterligare tecken.

I lördags-söndags blev bröstvårtorna känsliga. Tror att jag hade ont i äggstockarna under natten, men det är svårt att avgöra när man sover och vaknar av att det gör ont i de nedre regionerna. Man är ju så trött, och jag vet dessutom inte om det är magen eller äggstockarna, eller om jag helt enkelt har drömt alltihop eftersom jag legat och analyserat känningarna innan jag somnat. Hur som helst så började svullnaden i magen att gå ner igen igår kväll, och jag känner mig inte längre stor som ett kylskåp. Humöret är fortfarande inte på topp dock, så jag hoppas att sambon har överseende med mig i några dagar till. Kanske är det alltså så att jag hade ägglossning under helgen? Eller i alla fall en hormontopp. Det behöver ju inte nödvändigtvis vara ett ägg i blåsan, utan det kan ju bli en "simulerad" ägglossning också.

Sexade på varannan dag sedan ultraljudet i torsdags. Nu är det ju inte direkt så att vi har några nämnvärda odds för att bli gravida naturligt. Nej, egentligen nästan inga alls. Men att veta att en ägglossning passerar utan att man ens försöker träffa den är inte ett valbart alternativ efter så lång tid av "försöka-göra-barn-sex". Speciellt inte när vi väntat sedan januari på att jag ska få ägglossning. Januari.... herregud. Jag blir nästan gråtfärdig när jag tänker på det. Januari, det är ett halvår sedan.

Men jag ser det positivt. Jag har IVF:en framför mig. Jag kommer att få barn. Även om det inte blir naturligt. Jag ska bli mamma. Och kanske blir jag mamma snarare än vad jag tror :) Man vet ju aldrig vad livet kommer att ge mig...

svärmor, och otillräcklighet

Jag har fått en otroligt fin kontakt med min svärmor. Hon är som en extra mamma för mig. Jag kan vända mig till henne när jag känner att min egen mamma inte räcker till, eller när jag känner att jag behöver en ny input som jag vet att mamma inte skulle ge på samma sätt. Så jag har alltså två fantastiska mammor att vända mig till i ur och skur, det är jag vansinnigt tacksam för!!

Men svärmor mår inte så bra nu. Hon har insett att hon är millimeter ifrån att gå in i väggen och mår inte bra varken fysiskt eller psykiskt. Varningarna har folk omkring henne utfärdat i års tid, men precis som många andra så har hon kämpat på och låtit bli att dra i handbromsen. (Precis som jag skulle ha gjort. Eller snarare, precis som jag gjorde innan jag small in i väggen när jag gick i gymnasiet.) Hur som helst så ska vi åka hem till henne ikväll och rå om henne! Sambons syskon som är på tillfälligt besök får vi troligen också träffa, som en liten bonus.

Jag har tidigare talat om att man måste identifiera sina egna problem innan man kan förändra dem. Här har ni ett av mina problem som suger ut energi och ger mig mycket tungt att bära i min ryggsäck:
Jo, ibland vet jag inte hur jag ska hantera situationer när någon i min närhet mår dåligt. Jag gör nämligen allt jag kan för att hjälpa, stötta, ge råd och finnas där, MEN jag känner mig alltid otillräcklig. Jag känner att jag alltid kan göra mer och klandrar mig själv för att min energi inte räcker till till alla omkring mig. En av mina finaste sidor är nog min omtänksamhet och vördnad. Men det är också en av mina största laster, en av anledningarna till att jag själv mår dåligt och går med en ständig oro. Jag kan nämligen inte bara släppa problemen som gör att någon i omgivningen mår dåligt. Jag tänker på det, vrider och vänder på tankarna, jag får ångest och är orolig. Jag släpar alltså in problemet i mitt eget sinne och placerar det i min tunga och överfyllda ryggsäck som bara blir tyngre och tyngre.. Min ryggsäck är fylld av händelser, tankar, problem, och orosmoment som jag samlat på mig under livet. Den fylls av dåligt samvete när dagarna inte räcker till till att träffa alla vänner som vill träffa mig, och den fylls av rädsla för att någon inte ska tycka om mig. Jag har aldrig lyckats rensa ryggsäcken på det som är gammalt, onödigt och ångestframkallande, utan jag bara öser på, öser på, öser på. Jag skulle inte vilja säga att jag är långsint, men däremot så har jag svårt att bearbeta färdigt saker och sedan släppa dem. Nej, allt stannar kvar och gör min ryggsäck enormt tung att bära.
Jag skulle så gärna vilja lätta på trycket. Rensa ryggsäcken och gå vidare som en lättare människa. Men hur gör man det? Grunden är ju att acceptera min otillräcklighet och att se mina begränsningar. Att acceptera att jag inte måste vända mig ut och in för att finnas där för alla andra. Att jag faktiskt måste prioritera min hälsa framför allt och klippa alla relationer som bara suger ur min energi. (Har nämligen i alla fall en vän som tar mer energi än denne ger.) De relationer som är värda att behålla, de kommer att finnas kvar även om jag inte ger lika mycket av mig själv.

Hur gör jag det då? Var börjar man? Finns det fler som känner som jag? Hur gjorde ni för att förändra er?

Ömsesidig avund/längtan

Igår påmindes jag om hur skört förhållandet kan bli om man tar beslutet att skaffa barn för hastigt. Min vän behövde lätta sitt hjärta, och jag lyssnade, tröstade och gav råd. Jag känner verkligen med henne!! Hennes frustration gör ont i hela mig och jag önskar att man kunde skaka om hennes sambo och be honom att växa upp. Ingen är någonsin felfri i ett förhållande, man är två som träter, men jag står ändå på hennes sida i det här fallet eftersom hon är den mest mogna och ansvarsfulla av dem två. Av att se dem två tillsammans så står det också klart att hon är den som får ta mest hårda ord, och det är hon som drar det tyngsta lasset med allt praktiskt arbete hemma, inklusive med barnet. Förhållandet har väl egentligen varit lite ostabilt sedan ganska tidig fas, men kärleken har gjort att de har hållt ihop i drygt tre år. Det är svårt att stå utanför och se på. Svårt att se deras beteende mot varandra och samtidigt veta att varken de eller barnen mår bra av att det är så mycket konflikter mellan dem.

Det blir så tydligt att barn sätter förhållanden på prov. Man måste helt enkelt växa upp, oavsett om man vill eller inte. Man måste vara redo att sätta en annan individ före sig själv, före sina egna behov. Jag tror att det är otroligt viktigt att man lärt känna sin partner till den grad att man vet om denne är redo för prövningen, innan barnet blir till. En stabil grund att bygga på är väl a och o för att kärleken emellan två människor ska klara av (och växa av) prövningen med graviditet och barn.

Så där är vi nu, i en situation där vi troligen båda har något som den andra vill ha. De har ett fantastiskt litet barn och ett till på väg. De har det som vi önskar så mycket att det gör ont i våra hjärtan. MEN, vi har istället något annat som jag tror att min vän vill ha, även om hon inte säger det rätt ut. Men jag ser det på hennes blick. Vi är stabila, omhändertagande och otroligt starka och sammansvetsade som par. Den här resan tillsammans har stärkt oss ytterligare och både vår trygghet och kärlek har fördjupats. På något sätt har resan förflyttat förhållandet till en ny dimension- vilket våra närmaste vänner och familj till och med har märkt.

Ömsesidig avundsjuka skulle man kanske kunna kalla det. Eller ömsesidig längtan.

Hur som helst ska man aldrig tro att folk har perfekta problemlösa liv, bara för att de har något som man själv vill ha. Själv så mår jag fasansfullt dåligt av att tampas med infertiliteten. Men den som lever i ett förhållande där det ständigt finns konflikter och knakar i fogarna mår fruktansvärt dåligt av det istället. Även om denne har ett barn som förgyller dagarna. Något som tål att tänkas på?!?

Informationsmötet om IVF/ICSI

Jo, igår var vi faktiskt på vårt första möte inför höstens IVF. Jag hade egentligen fått tiden bokad den 28/8, men när jag ringde in i hopp om tidigare tid så hade de precis fått in ett återbud för torsdagsmorgonen. Helt fantastiskt! -Den tar jag, sa jag med entusiasm och lycklig röst. Jag tackade sköterskan, la på luren och hoppade runt och fnittrade i lägenheten. Ja, detta var alltså i tisdags, och i onsdags så fick vi brevet som istället gjorde att tårarna forsade. Plötsligt kändes allt så osäkert igen eftersom läkarens formulering var: "Om kromosomprovet visar sig vara negativt så planerar vi in IVF". Jamen, jaha? Bara då?  Inte annars?? Hur länge ska vi vänta för det?? Jag var så arg på den socialt inkompetenta läkaren, på att jag inte ens fick vara genuint lycklig och hoppfull ens i två dagar, och arg av rädsla inför framtiden.

MÖTET:
Så kom torsdagen, igår alltså, och det var dags för vårt möte. Vi var ute i god tid eftersom sambon skulle ta blodprov till kromosomanalysen innan vårt besök. Läkaren var lite sen, och jag blev allt mer nervös. Nästa som om jag skulle gå på audition- fast nu handlade det om mitt liv, min framtid och min möjlighet att bli mamma.  En kvart efter utsatt tid kom en dam med kort rött hår och glasögon, iklädd blå sjukhuskläder, för att hämta oss. Vi satte oss i ett litet kontorsrum på varsin stol och den kvinnliga läkaren satte sig framför oss där hon kunde titta på datorn. Hon vann vårt förtroende redan när hon med ett busigt leende på läpparna sa: -Ja, ni är här för att göra IVF alltså?!

I jämförelse med ST-läkaren vi hade haft på vårt första möte på kliniken så var kvinnorna som natt och dag. Vår första läkare hade varit kall, oengagerad, orutinerad och hade inte ens brytt sig om att läsa vår journal innan mötet. Hon gav ett fruktansvärt dåligt bemötande, och det var skönt att i efterhand få veta att vi inte skulle ha henne i fortsättningen eftersom hon bara varit där i fyra veckor i utbildningssyfte. DOCK borde en sådan läkare inte ens få ta första besöken för de par som kommer in till kliniken, för det krävs en stark empati för att hantera barnlösa par som kämpat länge..
Hur som helst så var vår nya läkare helt tvärtom. Hon har jobbat där i många många år och har både kunskapen, empatin och den sociala förmågan som krävs för att vara läkare på fertilitetsenheten. Hon satt och log hela tiden och var sådär sprallig när hon pratade. Jag kunde inte låta bli att le när hon plirade på mig. Som sagt hade hon vunnit vårt förtroende redan vid första meningen.

På mötet gick hon igenom statistik, information och risker. Hon pratade både allmänt om IVF och om hur vi skulle göra i vårt specifika fall. Hon lät oss ställa de frågor vi hade kladdat ner på ett papper, men de flesta frågorna hade besvarats redan under samtalet. Vi frågade vad som kunde gå fel, och om de kunde hitta fler fel på oss under resans gång, och på så sätt har vi åtminstone fått med oss den informationen på vägen och slipper bli helt chockade om något av det händer för oss. Listan är såklart lång på vad som kan gå fel, men i nuläget vill vi fokusera på allt som är bra, och hoppet att vi ska lyckas genom ICSI. Läkaren gjorde även ultraljud på mig och avgjorde dosen på medicinen utefter alla omogna äggblåsor. (Alltså PCO:n). Hon hittade dock en blåsa som var ca 18x13mm stor (!). WHAT?! På dag 79 i menscykeln.. Hypotetiskt sett skulle det alltså kunna leda till att jag har ägglossning efter helgen ungefär. Helt naturligt. Det kändes roligt att se.

Efter mötet fick vi träffa en barnmorska som förklarade hela IVF processen i ord och genom bilder. Hon lärde mig att blanda menopur-sprutorna och hur jag skulle sticka mig själv i magen med sprutorna. Det gick bra och kändes knappt. Nålen är så tunn. Barnmorskan var också trevlig och både jag och sambon gick ut därifrån med ett leende på läpparna. Vi fattade varandras händer på väg till hissen och sa till varandra: -Det känns jättebra. Förvånande bra. Vilken skillnad. Såhär bra trodde vi inte att det skulle kännas.

SÅHÄR  KOMMER DET ATT SE UT FÖR OSS:

1. Kromosomprovet ska ta ca en månad att analysera. När provsvaret kommer så börjar vi vår IVF!!! Om provsvaret är negativt vet vi exakt vad vi ska göra. Är det däremot positivt så måst vi tänka om och i så fall kommer vi få ta ställning till om vi vill ha donerade spermier eller remitteras till Uppsala där man kan genomföra genetisk diagnostik på embryona innan de återförs. PGD kallas det. Ett sådant besked skulle  förlänga vår väntan ytterligare och skulle försvåra vår process. MEN, läkaren sa att det är ytterst ovanligt att de hittar ett kromosomfel, så hon tyckte inte att vi skulle oroa oss. 
2. Kromosomprovet kommer tillbaka. (Mitten av september??) Om det är negativt så ska jag framkalla min mens med primlut-nor. (Tack för att jag fick byta bort provera)
3. Mensen kommer. Blödningsdag två ska jag börja spruta med menopur (dos 112.5) kl 21 i ett antal dagar framåt. Jag fick en relativt svag dos och ska kollas noga med ultraljud för att undvika överstimulering.            (TACK för att jag fick korta metoden. Det är jag så glad för!! Hon sa att jag har så många ägg att det är lätt att bli överstimulerad annars.)
4. Dag 5 ska jag ha två sprutor, för då ska orgalutran se till att jag inte har min vanliga menscykel. 
5. Dag 5-7 (där det finns en tid) ska jag på första ultraljudet för att kolla äggutvecklingen. Eventuellt höja eller sänka dosen och spruta vidare eller sluta. I värsta fall avbryta behandlingen.
6. När jag sprutat tillräckligt många dagar för att äggen ska ha växt till sig så ska jag ta ägglossningssprutan Otrivelle kl 21. Jag ska helst ha 8-9 ägg, men man fortsätter behandling om det finns fler än 3 stycken.
7. Ett och ett halvt dygn senare är det förhoppningsvis dags för äggplock. Den dagen lämnar även sambon spermaprov och på labb försöker de befrukta äggen via ICSI. Mer info om det i senare skede. Tar halva-hela dagen beroende på väntetid.
8. Har vi sedan tur så blir det återföring 2 dagar senare. Ett ägg om det är god kvalitet, och eventuellt två ägg om båda är av dålig kvalitet. Om embryon av god kvalitet blir över så fryser man dem. Alla försök att sätta in frysta embryon ingår sedan i samma landstingsförsök. (Det är positivt)
9. Om försöket misslyckas så måste en naturlig mens komma innan man kan sätta igång med försök nummer två, alternativt ett FET (frysta embryon).  Fast i mitt fall framkallar man ju mensen med primolut-nor.

ALLTSÅ:
IVF (eller ICSI)  kommer förhoppningsvis att starka i Oktober!! Egentligen kommer det ju kännas som man startar i september eftersom jag redan då börjar äta tabletter för att framkalla mensen, men själva sprutstarten blir under oktober. Läkaren sa att vi kunde uppskatta tiden till äggplock till ca två månader framåt i tiden. Två månader känns faktiskt väldigt snart när man ser det så. Hade jag fått köra långa metoden hade det blivit ca en månad längre fram.

Jag är så glad att jag fick den där återbudstiden. Så glad att vi börjar se slutet på passiviteten, slutet på väntan på behandlingsstart. Så glad för att vi fick en bra läkare. Nu känns allt mycket tryggare. Nu finns det ju i alla fall lite hopp om att det skulle kunna bli en graviditet innan året är slut.

Egentligen skulle man kunna se den här månaden av väntan som sommaren. Alltså, vi kan inte göra något för att påverka situationen, så därför bör vi släppa det ett tag och fokusera på att leva här och nu. Det är lättare när man kan åka bort och fly vardagen ett tag, men om vi planerar in mycket roliga saker så kanske det känns lite lättare i alla fall. Tiden går säkert snabbare än vad man tror. Jag är nöjd och glad efter vårt möte. Det känns skönt att återfå förtroendet för klinikens läkare :)

Fråga gärna om ni undrar något!!!!!

Kromosomprov för sambon

Nej, just nu känner jag att jag inte orkar mer- inte fler besked som förlänger vår väntan, som äventyrar vår chans till barn, som stör vår tillvaro och vänder uppochner på vårt hopp. Mitt psyke är så uttröttat, så skört, så osäkert nu...

Min sambo fick ett brev från sjukhuset där det stod att hans hormonprover såg bra ut, så nu måste en kromosomanalys göras- först när den analysen är färdig kan ivf planeras :( suck pust och stön....
Kromosomprov tar (utefter allt jag läst mig till) mellan 6-12 veckor att få svar på... Nä nu känns det inte bra i magen. :( hur snabbt fick ni veta? Ni som gjort provet?? Har han avvikelsen så blir våra beslut om framtiden tuffare. Det här är för mycket vändningar, för mycket nya inputs som förstör den där positiva känslan av att det närmar sig behandlingsstart.

Idag är jag instabil och gråtmild- sjuk och uschlig till råga på allt. Lyssnar på härlig 60-tals musik och försöker hitta tillbaka till den där bra magkänslan jag hade innan jag fick brevet uppläst för mig idag vid lunchtid.

Allt går! Eller?! Jo, vi ska ta oss igenom denna prövning! Vi ska minsann få ett barn till sist. Vi kan klara det här!

Om att förändra sitt liv

Igår pratade jag med kuratorn på fertilitetsenheten. Ett av samtalsämnena var min hälsa och sättet jag lever mitt liv. Jag uttryckte min frustration över de odiagnostiserade mag-problemen, och hon tyckte inte alls det är konstigt att jag i perioder har både migrän, ont i magen, illamående, yrsel, inflammationer i kroppen och trötthet eftersom jag går med ständig oro inom mig och för att jag har höga krav på mig själv. Dessa tankebanor och beteenden måste förändras för att jag ska må bättre. Jag vägrar att acceptera att alla mina problem med hälsan beror på mitt sätt att leva, men jag är medveten om att det måste vara en bidragande orsak...

Saken är den att man måste rannsaka sig själv och identifiera sina problematiska tankebanor innan man kan förändra dem.
Jag vet att skolan stressar mig mycket, men där har jag redan sänkt kraven på mig själv till att göra minimum och tycker att huvudsaken är att bli godkänd. Dock kanske jag ljuger lite för mig själv där, för när jag kämpat extra hårt i något ämne och bara blir godkänd så blir jag rätt besviken. Men i övrigt vet jag inte hur jag ska ändra på något för att slippa skolstressen faktiskt, vilket är fruktansvärt frustrerande. Jag känner mig ju aldrig ledig när jag pluggar eftersom det alltid finns något annat jag borde göra istället för att vara ledig, så det kommer att vara ett helt nytt liv när jag börjar jobba igen! Kanske blir det lättare då?!

Vad jag mer ställer krav på mig själv om måste jag fundera på. Identifiera, rannsaka och försöka förändra. En lång och svår process eftersom jag levt på ett visst sätt i hela mitt liv. Men någon typ av förändring skulle jag nog må bra av.

Idag vaknade jag med vansinnigt ont i magen, jag mår illa och känner mig febrig och har bultande huvudvärk. Den onda magen började igår kväll och har alltså hållit i sig hela natten med. Min deadline för uppsatserna till sommarkursen är på söndag och jag har inte ens kommit halvvägs, har kört fast och tiden rinner ifrån mig.. Känner mig så pressad. Tror inte jag kommer hinna :( suck... Idag klarar jag inte att plugga i alla fall :(

Vardag

Plugg nästa hela dagen.. Belöningen blev dock att sen på eftermiddagen åka hem till ett par vänner där jag blev serverad vin och fantastisk räksoppa :) livet på en pinne!

Funderingar

Nu är jag sådär trött att det värker i hela min kropp.. i varje liten millimeter av mina muskler och lemmar. Jag har gjort något busigt och självförtroende-boostande idag. Jag kan inte säga vad det är för då förstår nog folk vem jag är, men det har i alla fall varit en lång men rolig dag med mycket trevligt folk och härlig, nervpirrande stämning. Därför är jag helt slut nu.

Trots att jag varit fullt upptagen hela dagen så har jag tänkt mycket på höstens ivf (ICSI). Jag funderar och funderar. Vänder ut och in på alla funderingar och låter dem mala i huvudet tills de känns alldeles uttjatade.

• Jag tänker på hur jag kommer att må. Kommer jag spy precis lika mycket som när jag äter pergo och provera? Kommer jag ha sådär hiskeligt ont i magen eller en ytterligare 3-veckorsperiod med konstant migrän?
• Hur ska jag kunna dölja att jag måste ta sprutor flera gånger om dagen när jag är i skolan? Hur ska jag kunna förvara dem när jag är där? Kylväska? (Kanske någon som har förslag?)
• Kommer jag att få den långa eller korta metoden? Jag vill ha den korta helst, men samtidigt läser jag att många rekommenderar den långa metoden för PCO:are. (Ni som har PCO, vilken metod fick ni?)
• Hur ska jag klara av skolan samtidigt som ICSI:n? C-uppsats och C-kurs... puh
• När kommer det att dra igång? Direkt efter mötet hoppas jag såklart. Men hur ska jag göra med mensen som inte dyker upp tro.. 

Ja... det där är bara ett litet urplock av frågor som surrar i mitt huvud. Kanske finns det några av er vänliga läsare som kan hjälpa mig med era erfarenheter? :) Det skulle uppskattas. Jag blir tokig på att inte veta, att vänta på mötet. Det är ju så nära, men det känns så långt bort. Ni känner säkert igen känslan..

--->CD (cykeldag) 74. Suck.. Har haft ont i äggstockar ibland på kvällar, nätter och morgnar, men annars ingenting som händer.
---->24 dagar kvar till uppstartsmötet.

om att köpa barngrejer innan man blivit gravid

Idag har jag lyckats plugga en lite stund på förmiddagen. En sida har skrivits, men det är långt ifrån vad som egentligen behövs för att få klart mina arbeten. Deadline närmare sig. Nåväl, trots huvudvärken var det bra jobbat i alla fall. En kompis har jag träffat också, det var mysigt. Han är en av mina absolut bästa vänner och vi står varandra nära. Nu har vi inte sets på drygt en månad så det var väldigt skönt att få prata lite över en lunch.

Igår tog jag mod till mig och satte mig vid symaskinen. Ett par barnbyxor blev det. Det där med att sy grejer till barn är stundtals för jobbigt för mig, men ibland funkar det lite som terapi också. Jag vet många barnlösa som antingen inhandlar eller tillverkar grejer eller kläder till sina framtida barn och detta har varit hett debatterat på forumet "familjeliv" där många vuxna hänger. På familjeliv är det många som säger att det är konstigt. Men jag kan faktiskt inte hålla med om det! Jag tycker att det tyder på en väldigt stark längtan när man till och med skaffar grejer redan innan man är gravid. Jag tycker att det tyder på att man är väldigt säker på sitt val att skaffa barn. Man är redan så säker på att man utan tvekan ska ha barn, så även om man får gå igenom missfall och år av händelselöst försökande så kommer man inte ge upp förrän man har ett barn i famnen. Dessutom tycker jag att alla borde få hantera längtan på det sätt som de själva mår bäst av, och om det finns några som ser den terapeutiska effekten med att gå bland barnkläder i affären och drömma om sin egna framtid så är det helt okej! Ingen tvekan om det.

Jag tycker att mina egna känslor kring barngrejer och bebisar går upp och ner. Ibland är det rena skräcken att gå in i en affär som har barnkläder där mammorna står med sina barnvagnar och väljer ut bodys, strumpor, små jackor och vantar som jag själv bara kan få in tre fingrar i. Puh, tårarna bränner bakom ögonlocken, hjärtat bultar och panikkänslorna börjar komma. Ja... så har det känts i de senaste två åren i alla fall. Men sen finns tillfällen då allt känns mysigt, fullt av förväntan och längtan, då jag och sambon haft fina diskussioner som tänt lite hopp i hjärtat. Sådana dagar kan jag gå in i en affär och le för mig själv när jag strosar omkring på barnavdelningen, och jag kan klämma och känna på kläderna utan att brista i gråt. De dagarna är värdefulla.

Bitterhet

Idag är jag lite bitter på livet eftersom jag mår dåligt så himla ofta. Har haft migrän två dagar i streck och idag trodde jag att allt var bättre när jag vaknade, men attans där hade jag fel. När jag tagit tåget till min bror slog huvudvärken, illamåendet, yrseln och den envisa smärtan i magen till.. Trodde jag skulle spy på tåget hem och hade svårt att ens kunna andas (som så många gånger tidigare). Jag är så trött på att må så dåligt utan att veta varför, så idag tar jag på mig offerkoftan och tycker att livet är rätt orättvist. Offentliga platser är aldrig bra när jag mår sådär så jag är glad att jag klarade mig upp till lägenheten utan att trilla ihop eller spy på gatan.

När jag kom hem så låg kallelsen till ivf-mötet i brevinkastet. Jag vet inte vad som framkallade tårar när jag såg kallelsen, men plötsligt blev jag fullständigt medveten om att det här är vår nya verklighet. Det kommer faktiskt att hända på riktigt. Ivf hör till vår närmaste framtid! Ibland känns det nämligen som om man ska vakna upp i en annan verklighet, som om allt bara är en dröm. Jag ser fram emot IVF-en (icsi) med skräckblandad förtjusning. Har välgrundade rädslor för hur kroppen ska tåla hormonerna eftersom jag mått obeskrivligt dåligt av pergotime. Men det är bara att stå ut och tänka att man gör det av en anledning. Jag är också rädd för att vi ska få fler chockbesked när vi väl håller på. En annan rädsla handlar om hur jag ska kunna hantera IVF-processen samtidigt som jag läser c-kursen och skriver c-uppsats i skolan. Jag som är så stresskänslig... Detta blir en riktig prövning. En prövning som troligen blir en av de största i hela mitt liv.

CD (Cykeldag) 71, men ingen mens i sikte... :( suck

27 dagar kvar till IVF-mötet.. Vill bara spola fram tiden!

Nu ska jag sitta uppkrupen i soffan med en kopp te och se på film. Pluggandet får banne mig vänta-