Vi har en rätt jobbig granne under oss. Allt för ofta startar han hög musik efter 22-23 på kvällen och håller oss sömnlösa. Det är så pass högt att vi kan sjunga med i låtarna, och det är ytterst frustrerande och irriterande med hög upptempo-musik när man själv måste sova. Jag har försökt med öronproppar och dubbla täcken över öronen, men det hjälper inte för det låter högt ändå. Hopplöst! Så igår rann ilskan över och vi stampade ett par gånger i golvet (utan resultat), och satte upp en lapp i trappen där vi bad personen att tänka på att denne håller grannarna vakna. (Anledningen till lappen var att vi inte var 100% säkra på att det var under oss som musiken kommer ifrån eftersom ljudet har en förmåga att sprida sig genom väggarna.) Imorse fanns ett riktigt argt svar om hur låg nivå det var att sätta upp lapp och att stampa i golvet. Han tyckte vi skulle ringa på nästa gång och få komma in och höra hur lågt det faktiskt är. Jamen tjena, lågt... Är musiken låg så ska inte grannarna kunna sjunga med och ligga sömnlösa trots öronproppar. Längtar extra mycket efter hus just nu.. Så nu har vi väl startat ett krig antar jag. Fast det var ändå grannen som började genom att köra dunkadunka tidiga morgnar och sena kvällar. Var finns respekten i det liksom? Less på att bo i lägenhet!
Har sovit ungefär 4 h i natt. Först var det omöjligt att somna på grund av musiken, och sen har jag ständigt vaknat av förkylningen. Den är hemskt jobbig nu... En halvtimme får jag andas efter nässpray, sen är det kört igen, och halsen hostar jag sönder. Har varit uppe sen 4 och är bara allmänt less på livet. Eller ja, jag är inte less på livet, men tycker att det känns så sjukt surt att vara sjuk igen när jag inte har minsta lilla möjlighet att ta en sjukdag. Uppsatstiden rusar fram och någon paus går inte. Suck pust stön. Gnäll gnäll gnäll.
Följ vår resa mot ett barn genom ADOPTION!! En resa som började för 6 år sedan och mynnade ut i en lång och tuff tid av infertilitetens skakiga toppar och dalar. I mars 2015 sa vi stopp, punkt, finito. Vi hade då genomgått 9 ICSI-behandlingar (varav en äggdonation och en handfull spermadonationer), 5 missfall och en immunologisk behandling i Aten. Nu längtar vi ihjäl oss efter vårt blivande barn som finns i en annan del av världen! Följ vår jakt efter den totala lyckan.
Jag VET hur det är när man inte kan ta någon sjukdag och jag vet att det känns som att man inte har något annat val än att streta på.. Men. Efter ett års sjukskrivning funderar jag ofta på alla de där "omöjliga sjukdagarna" som jag inte tog då. Jag tänker också på att sjukdom faktiskt är kroppens sätt att tala om för dig att du behöver vila och hur dumt det är att tycka att det finns viktigare saker. Viktigare än ens egen kropp? Jag önskar att jag hade lyssnat på min kropps röst när den gapskrek förra hösten och vintern, för man kan faktiskt inte lura den och inte borde man heller. Det är ju den som tillåter oss att leva överhuvudtaget och när man ignorerat den länge nog... Ja då kan man plötsligt inte leva längre, tråkigt nog är det oftast först då man inser att de där få sjukdagarna eller en veckas semester hade varit välinvesterat i jämförelse med ett helt år (av lidande).
SvaraRaderaSå, var rädd om dig!
Kramar