Lugn i det ostrukturerade kaoset

Tröttheten av förkylningen och progesteronet är ett faktum. På eftermiddagen slumrade jag i soffan, efter att ha pluggat från 7 fram till lunch. Skönt!

Jag har varit ensam med mina tankar hela dagen och har pendlat mellan hopp inför behandlingen, och ett ostrukturerat kaos av tankar gällande hur vi hanterar om våra frysta embryon inte vill fastna. Mina googlingar har hoppat friskt mellan adoptionsförmedlingarna, trådar på familjeliv och embryodonation i Riga-Lettland eller Brno-Tjeckien. Jag försöker att hitta en struktur i kaoset. Vilka länder skulle passa oss bäst? Hur länge skulle vi få vänta? Osv.. Kan embryoadoption passa oss bättre när det ändå finns en äggproblematik? Jag gör reservplaner för att inte känna mig fullt så utelämnad till ödet som jag ändå är. Mitt i röran hittar jag ett lugn. Det är ännu inte för sent. Det må gå minst 4 år tills vi kan hämta hem ett barn, men ett barn kommer vi få. Så är det bara. Den tryggheten har inte alla möjligheten att känna, och det gör mig väldigt ödmjuk inför livet.

När jag läste om fertilitetsresas blödning idag kom jag genast tillbaka till missfallen och de hemska minnen man bär med sig. Tårarna bara forsade och för en liten stund kändes livet förtvivlat tufft. Varför ska det vara så jäkla svårt att producera ett barn?! Jag vill aldrig behöva gå igenom det igen, och jag hoppas innerligt att fertilitetsresa slipper- att hennes blödning försvinner! Alla mina tummar är hos henne idag och i helgen <3

Maken min är på företagsfest idag och det är kaos på vägarna. Jag gillar inte att han ska sitta på en buss mitt i natten på dessa hemska vägar. Ringde honom för att säga godnatt, och då lät han helt lamslagen. Han hade precis fått veta att en vän/bekant till honom dött idag efter en frontalkrock med bilen. Han var bara 24 år gammal.. Hjärtat slog hela tiden, men han hade blivit hjärndöd, så läkarna ansåg att det inte fanns något att göra. Ja, vad säger man? Det finns inga ord... Livet är så orättvist, och det kan ta slut på en sekund. Jag kände inte personen själv, men ändå rann det tårar ner för kinden när mannen berättade. Tänk hur livet nu har förändrats för hans sambo, hans vänner och familj. Jag blir illamående bara av tanken.
Ni förstår säkert att det inte lugnade min oro över att mannen ska sitta och skava hem i den där timmeslånga bussresan efter midnatt?

FET närmar sig med stormsteg. Det är bara tre dagar kvar! Det ska gå vägen. Det måste det. Positiva tankar!