Jag har bestämt mig. Jag måste göra allt jag kan för att slippa ett till missfall. Konstigt nog är det DET jag fokuserar på. Det är nästan som att man tar för givet att det inte blir minus på nästa gravtest, vilket egentligen är helt vansinnigt. Men jag måste tänka så, för annars kommer jag aldrig palla att peta i mig kortison och äta blodförtunnande. Nej, annars kommer jag inte ens orka göra den här planerade behandlingen.
Varför är jag tveksam? Jo, jag är som en levande bipacksedel när det gäller mediciner. Alltså jag får ofta de mest konstiga och jobbiga biverkningarna som står längst ner i listan. Som domningar och stickningar i armarna av synarela, eller svårt tryck över bröstkorgen och hjärtat av en hostmedicin. Behandlingen med kortison kommer att pågå under ganska lång tid, om jag blir gravid, och då ökar risken för biverkningar har jag läst. Jag är faktiskt rädd om min långvariga hälsa efter alla mediciner jag petar i mig under åren.
Vad har jag tänkt då? Jag kommer absolut inte våga ta 40mg prednisolon, som gyn skrev ut. Istället tänker jag mig att max gå upp till 20-25mg, vilket många som varit i Aten/London tycks använda. Men här vill jag ändå fråga er som kan. Hur trappar jag bäst upp prednisolondosen, och hur trappar jag ner? Hur har ni gjort? Gyn gav mig ingen info om det.
Sen kommer nästa dilemma! Jag är ju fortfarande förkyld och har haft feber till och från i ett par veckor. Men mensen borde komma imorgon, så tanken är ju egentligen att jag redan ska ha börjat med kortisonet. Men att sätta ner immunförsvaret när jag har en infektion?!? Det ringer inte väl.
Jag får mycket motstånd utifrån just nu när jag pratar om framtida behandlingar och planer på mediciner. Jag får höra att jag måste vila, för kroppen är inte i fas. Jag får höra att de inte tycker jag ska äta kortison och måste tänka på mig själv. Får frågor om jag verkligen orkar mer. När sätter vi punkt? Jag blir så trött... Känner mig ifrågasatt och skulle vilka skrika ut att det inte finns någon annan än jag själv och min man (och läkarna) som ska kunna säga vad som är rätt eller fel. Jag känner mig liksom skuldbelagd när jag får höra sånt där. Som om det är mitt fel om det sedan går på tok på det ena eller andra sättet- och det är hemskt. Jag vill inte känna att någon skuldbelägger mig, och även om det inte är deras mening så är det precis vad de gör.
My life, my choise....
Följ vår resa mot ett barn genom ADOPTION!! En resa som började för 6 år sedan och mynnade ut i en lång och tuff tid av infertilitetens skakiga toppar och dalar. I mars 2015 sa vi stopp, punkt, finito. Vi hade då genomgått 9 ICSI-behandlingar (varav en äggdonation och en handfull spermadonationer), 5 missfall och en immunologisk behandling i Aten. Nu längtar vi ihjäl oss efter vårt blivande barn som finns i en annan del av världen! Följ vår jakt efter den totala lyckan.
Jag kan tänkta mig att det är många utifrån som har kommentarer om vad du ska och inte ska göra. Av någon anledning är det ju helt ok att kommentera på hur folk med ofrivillig barnlöshet ska göra för att få barn. Nu kanske det inte är riktigt sånna otänksamma kommentarer du får men sanningen är att, precis som du säger, ingen utom du, din man och era läkare har rätt att ha åsikter om det här. Det ni väljer att göra är rätt för er och sen finns det ingenting mer att diskutera. Jag kan höra ungefär vilka kommentarer du får eftersom jag fått vissa själv och då har vi ändå bara genomgått en IVF en så länge. Folk vill antingen väl med kommentarer som "orkar du" och "tänk på din hälsa" men det är inte så de tas emot i min hjärna och mitt hjärta. De känns istället som kritik för att man väljer att fortsätta och försöka skaffa barn. Och de flesta som kommer med kommentarerna har ingen personlig erfarenhet av ofrivillig barnlöshet vilket gör att de har svårt att sätta sig in i en liknande situation och det är antingen därför de inte inser att de sårar.
SvaraRaderaDet ni väljer att göra är rätt för er! Punkt!
Tack för ditt svar!!! Ja visst tar man kommentarerna som kritik. Det är ju delvis ens eget problem eftersom man förvanskar saker som är sagda i all välmening till anklagelser mot sina beslut, men samtidigt är det ju just så att det är råd ifrån folk som inte själv vet något om hur det är. Alla har minsann någon kusins halvsysters väninna som blev gravid när hon slutade försöka. Och alla tycks veta att man måste vara helt frisk och välfungerande psykiskt för att bli gravid. Pytsan heller. Man kan inte vara det när man gör ivf- och det är så frustrerande att folk inte förstår det, oavsett hur många gånger man talar om det för dem.
RaderaKram till dig
Beklagar dina missfall! Får man fråga vilken gynmottagning du gick till för att få prednisolon? Jag har själv haft 6 missfall och vill gärna prova, men har ännu inte hittat ngn läkare som är villig att skriva ut...
SvaraRaderaÅh, kära du.. Jag beklagar verkligen!! Hur har du orkat? Eller ja, dum fråga. Man orkar för att man måste..
RaderaVet du, skicka ett mail till jakteneftertotallycka@hotmail.com så ska jag berätta. Jag tänker som så att jag inte vill avslöja för mycket här offentligt. Men självklart ska jag berätta vem läkaren är!