Positiv energi, följt av break-down

Tack till er som peppat och hållt tummarna inför gyn-besöket!

Ja, igår spenderades alltså hela dagen i Stockholm! Mötet med företaget gick hur bra som helst, och de verkar vara lika entusiastiska som vi att sammarbeta för att få ihop den här uppsatsen. Bättre än väntat faktiskt.

Efter det mötet var det dags för gyn-besöket på Östermalm. Även det gick bättre än väntat. Jag skrev in proriasis, ibs och pcos i hälsodeklarationen som jag lämnade till henne, och efter att ögnat igenom den sa läkaren direkt att graviditeter är kritiska för mig eftersom jag har en så pass hög missfallsrisk. Prednisolon och trombyl var enligt henne en självklarhet, och jag behövde inte ens nämna dem innan hon själv sa att jag behövde dem. Hon föreslog även dopplerultraljud av livmodern, men det kostar tyvärr 2900kr eftersom "högsta-hönsen-gyn" inte godkänner remisser för ett sådant ultraljud, så man måste tyvärr göra det privat.

Läkaren sa att jag måste ha en jättehög dos prednisolon och skrev ut 40mg(!) om dagen, med start från och med nu och fram till v.8 (om man blir gravid). Hon sa att en del rekommenderar att medicinera till v.12, men om man slutar i v.8 så kommer kroppen stöta ut fostret om det är missbildat, vilket är bättre än att låta det gå längre. (Enligt henne). Trombyl kunde jag börja med några dagar innan FET. Jag fick även remiss på några prover gällande koagulation, TSH, och testosteron.

Igår kändes det givetvis som att jag svävade på moln. Allt hade gått bättre än väntat och jag kände mig med ens lättare i hela kroppen. När jag sedan kom hem sent på kvällen och började tänka igenom allt ordentligt så kom oron som en brev på posten. Efter lite snabbt googlande kom jag fram till att 40mg kortison (prednisolon) är en extremt hög dos. Extremt! Det vanligaste tycks vara mellan 5-15mg, och de som varit i London eller Aten benämner sina doseringar på 20-25mg som höga. (Rätta mig om jag har fel!!) Jag har bara hittat ett par stycken i USA som tar så hög dos som 40mg prednisolon vid sina ivf:er. Behöver jag ens nämna att detta får mig att freaka ur totalt? Jag glömmer ofta bort mig själv i den här karusellen, men jag måste ändå fundera på om det är något jag klarar av.

Jag har såklart läst om biverkningarna och förstår att med en så hög dos kommer jag se ut som ett uppsvällt klot (moonface) och säkert få många av de andra otrevliga biverkningarna- som känslan av att gå på amfetamin som någon läkare hade beskrivit det. Jag drar mig till minnes till de tider då farfar och morfar ätit kortison och sett ut som ballonger. Jag tror inte att jag vågar!!! 40mg om dagen?!? Jag tycker det känns tryggare med hälften av det, max.

Sen kommer problem nummer två: Att jag gått och fått mediciner av en annan läkare trots att min klinik inte tyckte att medicinerna var tillräckligt trovärdiga nog att använda. Vad ska kliniken säga?!? Kommer jag förstöra vår relation?

Redan igår kväll började jag närma mig bristningsgränsen. Alla känslor av sorg över barnlösheten, över kampen, rädslan och nervositeten bara sköljde över mig, och jag var så trött efter en heldag i Stockholm trots feber och förkylning. Det är ett under att jag lyckades somna trots alla tankar. Men idag så brast det bara. Jag grät hela vägen hem från sjukhuset där jag lämnat blodproverna och hämtat ut medicinerna, och när jag väl kom hem så lade jag mig direkt i kökssoffan och fortsatte gråta hejdlöst. När mannen kom hem på lunchen så satte han sig bredvid mig och strök lugnande på min panna. Ut forsade en mängd av förtvivlade tankar. Jag försökte förklara att det helt enkelt är alldeles för mycket för mig nu. Att barnlösheten just nu känns alldeles olidlig, att jag är så sliten, och att jag avskyr alla saker som jag måste utsätta min kropp för. Att jag nu har ett val att göra och att jag inte gillar varken det ena eller andra alternativet, men att jag aldrig skulle kunna hantera att jag får ett till missfall och inte har gjort allt jag kan för att undvika det. Känslorna tar tag i mig med hårda grepp, och sorgen över våra långa år av ständig kamp kommer ikapp mig. De två små liven som försvann på vägen, och längtan som jag inte kan stänga av. Det är mer än vad jag klarar av. "Det känns som att jag håller på att bryta ihop totalt", sa jag till mannen. Och så känns det verkligen på riktigt.... Det känns som att jag inte håller ihop.

Efter gråtanfallet lättade tyngden på axlarna några hekto. När jag sedan fick svar från min klinik som sa att de inte kommer att lägga sig i medicineringen jag fått av den andra gynekologen, och att de istället uppskattade att jag var ärlig som berättade, så lättade tyngden ännu lite till.
Men trots det är det en tung dag idag. Kroppen som sinnet säger stopp! Mannen förbjöd mig till och med att plugga idag. Älskade make <3 Jag vill inte drabbas av ett sammanbrott nu, för jag har alldeles för mycket som står på spel. Jag vill må bra!!

Resten av dagen ska jag ligga i soffan och se en bra film, och kanske baka något gott när maken kommer hem- som han själv föreslog. Längtar extra mycket efter honom nu när allt känns extra tungt.