Igång igen

Det känns minst sagt konstigt och väldigt suspekt att nu ha tagit första tabletten primolut-nor för att sedan ha mitt planerade FET om ca en månad. Tio dagar av primolut-nor, en önskad mens 3 dagar senare, följt av femanest- minst fram till och med testdagen. Gällande prednisolon, trombyl och fragmin så väntar jag spänt på svaret från läkarna från kliniken om de går med på det eller ej. Det känns nervöst.

Att redan vara igång igen efter inte mycket mer än två veckor efter missfallet är kanske både smart och dumdristigt. Men för oss är det det ända rätta. Det är vårt sätt att gå vidare och det kan aldrig vara fel. Ju mer vi är med om, desto svårare blir det att stanna upp och känna efter, att ta pauser för att läka. Men det som egentligen kan vara det dumdristiga är nog att jag inte låter huvudvärken och förkylningen "läka ut" innan jag fyller kroppen med fler piller. Men nu är det så. Ingen återvändo. Man måste göra sina val ibland, och för oss känns det viktigt att hinna ett till försök innan jul.

Igår klarade jag hela dagen utan en enda smärtstillande/migräntablett!! Wihooo! Idag trillade jag dock dit när ett anfall var på gång efter att jag suttit och pluggat 5 timmar i sträck (med undantag för lunch). Men jag hann med 5 timmar i alla fall (!). Det gör mig så sjukt stolt faktiskt. Det är tamejtusan inte lätt att sitta och läsa vetenskapliga artiklar på engelska när huvudet bara bultar nonstop och snoret rinner i takt med förkylningstårarna. Wihoo för mig! Vilken styrka jag har inom mig.

Resten av dagarna i veckan måste jag till skolan. Det känns minst sagt...tungt. Ljud, människor, intryck, datorer, prestationskrav... Nåväl- min förkylning både hörs och syns, så då kanske mina gruppkamrater förstår att jag inte har oändligt med energi.

Igår kväll när jag inte kunde somna så låg jag och tänkte på våra olyckliga upplevelser i den här barnresan. Jag var så arg. Arg som ett bi. Den där eländiga orättvisan och de omöjliga frågorna om varför det händer oss. Jag pratade av mig med mannen och hamnade i en konversation jag inte hade väntat mig. Vi kom ett steg längre i vår kommunikation. Erkännande om hur svårt min man har att uttrycka sina känslor om barnlängtan och sin sorg, och diskussion om våra olika sätt att tänka. Vi kom helt enkelt ett steg längre än tidigare genom att diskutera varför jag har behov av prata om sorgen, längtan och tankarna, medan maken mår sämre över att göra det. Vi är olika. Väldigt olika, men funkar ändå så bra. Att acceptera varandras tillkortakommanden och tillvägagångssätt, och att ha en öppen kommunikation om det är a och o för att fungera tillsammans i ett förhållande. Jag är glad över att vi utvecklas tillsammans, åt samma håll, av barnlösheten. Man har ju hört många fall där det motsatta händer. Tänk att det är så lätt att älska min man även när livet i övrigt känns mer eller mindre olidligt.