Efter julen

God fortsättning!! Jag har haft två fantastiska julaftnar, en med sambons familj och juldagen med min familj och släkt! Det har faktiskt varit en underbar decembermånad och mycket roliga saker har hänt. Men än är det inte slut. Varje dag fram till den 3e januari är i princip planerad in i minsta detalj, vi bara flänger och far mellan olika vänner och familjer. Jag har haft stora sömnsvårigheter och är därför trött och har huvudvärk och ont i magen, men utöver det mår jag rätt bra. Tankarna på nästa ivf (icsi) skjuter jag ifrån mig just nu.. Jag behöver liksom leva lite! Strunta i att hålla mig strikt ifrån alkohol, strunta i att ta hand om kroppen på alla sätt jag kan, och sluta ha ångest och känna mig ledsen för att jag är barnlös. Det sistnämnda är ju verkligen lättare sagt än gjort, men till viss del har jag lyckats trycka bort tankarna som kommer.

Jag är inte så aktiv med att skriva just nu, men det blir bättre. Jag lovar!

God fortsättning och sköt om er! :)

Ivf och sexliv

Okej, sexlivet är en privat fråga som många av oss vill hålla för oss själva, men jag känner ändå att jag måste fråga er läsare om ni kan vara modiga nog att besvara min fråga. Kan ni ha sex när ni är i en ivf-behandling, eller emellan behandlingarna?

Mitt sexliv har mer eller mindre lyst med sin frånvaro sedan vi började med ivf den 30e augusti. Antalet gånger vi försökt få till det sedan hösten kan jag räkna på min ena hand. Under hela behandlingen mår jag illa, är svullen som en ballong, är trött och känner mig allt utom attraktiv och lustfylld. Efter behandlingarna har jag blivit överstimulerad och därför haft otroligt ont och mått som en disktrasa. Där finns inte en tanke på sex. Vi har försökt när det gått några veckor, men det har bara slutat i en natt av gråt eftersom äggstockarna varit så stora och ömma. Att ha sex medan man tar progesteronpluppar i sig är ju inte heller fräscht, och själv har jag faktiskt funderat på om det ens är speciellt bra om de hormonerna går in i killens kropp.

Just nu, mår jag rätt bra rent kroppsligt (alltså jag är inte överstimulerad längre), men nu är det slemhinnorna som trilskas.. För en vecka sedan försökte vi ha sex efter ett lååååångt uppehåll, men det sved så extremt mycket och slutade med att jag småblödde i tre dagar. Det har aldrig hänt förut!! Att slemhinnorna är känsliga, det vet jag, och det har jag lidit av mycket tidigare. Men efter alla hormoner är det nu extremt och helt ohållbart. Nog kan vi ha annat sex än rent och skärt samlag, men herregud ibland vill man ju inget annat än just deeet!

Så, hur har ni det? Har ni som jag, eller är era sexliv blomstrande? ;)

Helgen

Hela helgen har spenderats med sambons släkt och familj i Gbg och handling av julklappar. Ett besök på en mysig brittisk pub och bio i Haga hanns också med på lördagskvällen, och för en gångs skull drack jag vin och lät mig själv bli sådär mysigt salongsberusad. Tänk va lättpåverkad man blir av att inte dricka alkohol på lång tid. Det senaste året har jag mer eller mindre varit nykterist (med ett fåtal undantag) eftersom jag inte vill minska chanserna att bli gravid. Jag har varit på riktigt bra humör och njutit av tiden som passerat, även fast jag varit vrålförkyld. En bra helg var det!!

Idag har jag spenderat hela dagen åt bakning, och även fast hälften av bakverken hamnade i soporna så är jag nöjd över att jag lyckas njuta av tillvaron här och nu istället för den ständiga önskan att livet vore annorlunda. Det är tröttsamt att längta efter något man inte har, något man inte kan få.. Därför är de där stunderna av sinnesnärvaro så viktiga för mig. De ger mig liksom en "nytändning på livet".

På tal om nytändning- Jag är så vansinnigt förälskad i min fästman. Alltså jag kan bli helt pirrig av att tänka på honom, och längta så jag blir tokig när han är och jobbar. Jag fnissar lite när jag skriver detta, för jag inser att jag låter som en nyförälskad tonåring.
Min teori är att man först blir förälskad i en människa, kärleken den kommer senare när man börjar känna trygghet och styrka i relationen och partnern. Förälskelsen kan dock stanna kvar länge, eller så kan den försvinna för att sedan dyka upp igen efter en tid när man börjar se sin partner på nya sätt. Jag tror att den kan komma och gå i cykler och att den kan bero på vad man som par måste gå igenom tillsammans. Jag har märkt att vår barnlöshet fört mig och sambon så nära varandra att vi inte bara nått en ny nivå av kärlek och trygghet i relationen, utan vi har även blivit "nyförälskade" i varandra.. (Eller där kan jag ju bara tala för mig själv i och för sig). Om man ska se något gott i barnlösheten så skulle det vara den stärkta kärleken.. :)

Oj vilket babbel, jag hoppas ni inte tycker att jag tråkar ut er.

Det har äntligen löst sig med sjukskrivning nu!!! :) det var tydligen inga problem när läkaren väl kom tillbaka från sin semester, så nu är jag sjukskriven terminen ut. Skönt är bara förnamnet!

Avslutar med en bild på vår fina gran. Här är det julmysigt värre.

Journalerna

Idag fick jag min journal på posten från fertilitetsenheten. Känns lite konstigt att läsa faktiskt.. Särskilt eftersom jag fick den klara uppfattningen att jag var överstimulerad även denna gång, men i journalen står att läkaren inte såg tecken på ös. Han har inte ens skrivit att äggstockarna varit ca 7 och 8cm stora. Mycket konstigt att få ett bud muntligt, men ett annat skrivet i journal. Det gör mig alldeles förvirrad.. Var jag så känslosam, trött och medtagen av smärtan att jag hörde jag vad jag "ville höra"? Nej så kan det bara inte vara. Så ÄR det inte. (Å inte önskade jag att vara överstimulerad heller!! Vem vill vara det liksom?!) Jag minns att han tydligt sa att det BORDE ge sig efter ca en vecka och att han inte såg så mycket vätska, men att det såg ut att vara åt överstimuleringshållet.. Nej usch nu blir jag väldigt förvirrad och får en ångestfylld klump i magen.. Varför har jag då ont då och då fortfarande, och vad kommer att hända med sjukskrivning?!? Blir jag inte beviljad sjukskrivning så blir jag utan inkomst, återbetalningsskyldig till CSN och...ett vrak som inte kan slappna av nu när jag verkligen behöver en paus.. Läkaren är på semester denna veckan så det finns ingen jag kan ringa.

Jag behöver verkligen den här pausen. Framförallt för psykets skull.. Jag känner mig trasig och skör. Jag sover mycket (vilket alltid är ett säkert tecken på att jag inte mår bra), och mitt immunförsvar tycks vara ordenligt nedsatt för jag får feber ofta och just nu år jag tokförkyld och sitter nedbäddad under en filt. Har hittills inte orkat många minuters ansträngning sedan äggplocket för ca 3 veckor sedan (typ promenad eller träffa folk) utan att bli vråltrött, och jag får fortfarande ont i äggstockar av att gå för mycket.

Jag hade liksom inget val, jag var tvungen att hoppa av c-uppsatsen, men jag blir så ledsen av att behöva oroa mig för konsekvenserna när man för en gångs skull prioriterar hälsan först. Som jag sagt förut, det är inte lätt att vara student när man inte mår bra..

I journalen stod också att sambons spermieprov är väldigt dåliga. :( Endast ett fåtal levande efter tvättning på icsi 1, och 0.1miljoner på icsi 2. Suck.. Att jag endast fått två mogna ägg båda gångerna står det också en del om i journalen. Där spekuleras det i om det har med stimuleringen att göra.. Ja, kanske är det medicinen som inte funkar på mig?! Önskar med hela mitt hjärta att det kommer gå bättre nästa gång. Jag tycker att jag förtjänar att i alla fall få komma till ET nästa gång.

Helgen kom och gick

Idag är jag ensam hemma eftersom fästmannen återigen är bortrest med jobbet. Jag inser när han är borta hur beroende jag är av hans närhet. Jag som alltid varit så självständig och trygg med att vara ensam.. Tidigare har jag haft stora behov av ensamtid, men nu känner jag mig orolig, distraherad och rastlös när min älskling är borta. Egentligen tycker jag att det är lite jobbigt att känna så. Jag har alltid varit stolt över att vi kan sakna, och längta efter varandra vansinnigt mycket, även när vi bara spenderar en arbetsdag ifrån varandra. Stolt över att längtan efter varandra fortfarande växer sig starkare och starkare i takt med åren som går, och att vi trivs så vansinnigt bra i varandras sällskap. Men att känna sig otrygg och sorgsen av att vara hemma själv, det gillar jag inte. Det får mig att känna mig svag, och lite "tofflig" (som folk ibland kallar de där människorna som tycks "sitta ihop" med sina partners).

Jag tror att ivf:erna, barnlösheten, all sjukdom, medicinerna och de fysiska och psykiska påfrestningarna har förändrat mig på fler sätt än vad jag velat erkänna för mig själv. Mina behov av tröst, omsorg och närhet är större än tidigare. Jag behöver min fina fästman för att hålla mig över ytan... Jag behöver ha honom nära mer än vad jag behövt de första åren av vårt förhållande...

Jag har varit hos föräldrarna hela helgen, torsdag fram till söndag. Det har varit skönt med miljöombyte och vi fick en fantastisk överraskning av mina vansinnigt omtänksamma och generösa föräldrar. (Till bröllopet). Vi hann även med en julmarknad och en fantastisk vintrig promenad i det snötäckta landskapet, något som inte hör till vanligheterna nu när vi bor i stan. Jag saknar verkligen att bo på landet ibland...
På lördagen hade vi även grötmys med släkten. Kusinens fästmö har nu en ordentlig bula på magen. Hon är ungefär halvvägs i graviditeten nu. Jag kom på mig själv flera gånger med att fastna med stirrblick på hennes mage, och när hon tog fram ultraljudsbilderna så fick jag sakta smita iväg med tårfyllda ögon..

Den här veckan måste jag till min fd handledare till uppsatsen och diskutera allt praktiskt kring det faktum att jag hoppar av uppsatsen denna terminen. Sen har jag en del kul inplanerat också. Men jag får inte glömma bort att vila.. Det är viktigast!!

Livets snabba vändningar

Ibland blir inte allt som man tänkt sig.
Stryk allt det där som jag sa tidigare idag om att kämpa vidare med c-uppsatsen från och med imorgon trots överstimuleringen och den sköra hälsan. Vid 6-tiden ringde nämligen en av gruppmedlemmarna med ett ultimatum. Antingen måste jag ta igen den missade veckan (då jag varit sängliggandes) på helger och kvällar i resten av terminen, eller så måste jag hoppa av. Detta menar de att handledaren håller med om.

Ibland har man otur. Ibland träffar man på oförstående och osympatiska människor. Ibland är det inte heller värt att köra sig själv i total botten, speciellt inte för någon annans skull. Ibland måste hälsan komma först.

Jag måste hoppa av uppsatsen. Orken finns inte till att plugga dagar, kvällar och helger till slutet av januari. Fan också...

Konsekvenserna av detta blir stora, men jag har egentligen inget annat val i den här situationen, så det är bara att gilla läget. Men min älskade sambo är verkligen guld värd i situationen. Han stöttar till tusen och får mig att känna en enorm trygghet. Vad skulle jag göra utan denna fantastiska, underbara och älskvärda man? <3

Det är inte lätt att vara sjuk som student... Och det är inte lätt att vara vuxen..

9 dagar efter äggplock

Rent psykiskt så har jag mått lite bättre i några dagar.. I alla fall fram tills idag, men det kommer jag mer till senare.. När chocken över att det inte blev någon ET väl hade lagt sig så började jag åter igen fantisera om vårt sommarbröllop, och det har liksom dragit upp mina mungipor igen. Bröllopet är det som håller mig ovanför ytan, det är verkligen räddningen just nu.
Nog gråter jag och är ledsen ibland, men förhoppningsvis är de värsta dagarna över nu.

Jag har stannat i soffan hela denna veckan. Det behövdes verkligen för jag har haft väldigt ont. Har börjat gråta många gånger när jag ska kissa för att äggstockarna gör så ont, och i torsdags fick jag krypa till toaletten med tårar som forsade ner för kinderna. Det var med nöd och näppe som jag lyckades ta mig dit och när jag väl landat på toaletten så höll jag nästan på att tuppa av. Oj så rädd jag var. Men den värsta smärtan lade sig när jag hade lyckats kissa klart.

Mina äggstockar var ca 7-8cm stora på VUL i måndags, och båda ligger väldigt högt upp. Den vänstra ligger i princip "i mitten" (alltså den har flyttat sig lite från sin "vanliga" plats) och på ultraljudet tycktes den pressa emot urinblåsan. Det är säkert därför det gör så vansinnigt ont när jag blir kissnödig. Eftersom jag dricker 2-3 l vatten om dagen så händer det alltså ganska ofta.

Imorgon måste jag dock börja gå till skolan igen. Imorgon...det känns bara helt fel. Jag som på min höjd har orkat gå mellan toaletten köket och soffan. Men vi skriver c-uppsats nu. Jag och två stycken till. Jag känner inte att jag har något annat val än att kämpa. Att börja om med uppsatsen en termin längre fram känns inte som ett roligt alternativ. Klarar jag det inte, då får det bli så ändå, men jag kan inte ge upp än..

Men nu till dagens problematik:
Idag vet jag inte riktigt vad som hänt med mig. Igår kväll värkte kroppen alldeles enormt i leder och muskler,
Jag sov jättedåligt, drömde bara mardrömmar och vaknade helt dyngsur av svett trots att jag frös som besatt. (Men sambon sa att jag inte kändes febervarm.) Kände genast att jag hade gråten i halsen och att jag befann mig i någon slags dimma. En dimma som bara blivit värre och värre idag. Jag har liksom ett panikpirrande i hela kroppen, hjärtklappning, och känsla av att bara vilja krypa ur mitt eget skinn och gråta som besatt. Efter frukosten tror jag att det verkligen var en panikattack på gång. Jag försökte att tänka på att andas.. Att vara lugn och tänka att det sitter i huvudet, att jag KAN kontrollera mig om jag försöker. Ungefär som "mitt hjärta blöder" hade skrivit på sin blogg.

Är det ångest?! Allt det här jag känner? Alla panikkänslor i kroppen. Eller alla hormoner och mediciner som kroppen utsätts för? Är det mensen som är på g som sätter kroppen ännu mer ur balans? Eller "ALLT! En kombination av allt som jag får gå igenom", som min sambo sa när han så fint tröstade sin storgråtande, darrande flickvän.

Usch va jag är less på att livet ska vara så tufft. Jag vill må bra! Jag vill vara genuint glad, lycklig och lugn, även om det bara är för en tid.

Till råga på allt...

... så är jag också överstimulerad.. igen...

Det räckte visst inte med att både 1a och 2a ivf:en har resulterat i 0 befruktningar och omogna ägg.. Nä jag ska visst bli sjuk efteråt, som om den bittra eftersmaken inte vore tillräckligt tung ändå.

Det där samtalet med en av läkarna bokades tydligen in så sent som den 12e (!) december, men eftersom det är tre veckor dit så bad jag om att få komma in och kolla hur det ser ut med mina äggstockar eftersom det känns som överstimulering. Fick en tid kl 14 idag.
Och mycket riktigt var äggstockarna ca 7 cm stora (som sist). Det verkade inte vara jättemycket vätska dock. Läkaren föreslog att jag ska ta progesteron mic trots att det inte blev någon återföring eftersom det förhoppningsvis sänker hypofysens LH produktion så att äggstockarna slutar stimuleras. Dags för att stå ut med falska graviditetssymptom alltså?!

Efter ultraljudet tog han sig faktiskt tid att sätta sig ner med mig på kontoret och diskutera kommande behandling, trots att han var försenad. Läkarna vet inte vad som har gått fel. De har knappt ens några gissningar och kan inte sätta fingret på vad som gått fel. Äggblåsorna såg ju så stora och fina ut på äggplocket och mina östradiolvärden hade stegrat sig fint. (Det känns skitjobbigt faktiskt....det där med att inte veta vad som gått fel.) Vi diskuterade omkring möjligheterna att byta medicin alternativt byta till den långa metoden (med spray och sedan sprutor, istället för enbart sprutor som jag har kört hittills). Det landade på medicinbyte vilket innebär att jag testar med puregon, den korta metoden nästa gång. Läkaren verkade skeptiskt till långa metoden när man har pco eftersom det är stor risk för överstimulering. Samtidigt har jag läst många trådar om att pco:are ofta får köra den långa metoden för att äggblåsorna ska växa jämnt. Så, jag vet inte. Men, den korta är nog skonsammare mot min redan sargade kropp, så vi testar den igen.

Nyårsdagen börjar jag med primolut- nor och sen blir det prelimära äggplocket v.5..

Jag fick en varm kram av barnmorskan inne på labb idag när tårarna forsade ner för mina kinder. De är verkligen underbara de där barnmorskorna och sköterskorna på kliniken. Det är rätt personer på rätt plats, ingen tvekan om den saken.
Men jag vill också säga att NI är underbara människor, ni som läser om min jobbiga resa och stöttar mig genom fantastiska kommentarer. Jag vill verkligen tacka er för det stora stöd ni har gett mig, speciellt de senaste dagarna. Snart ska jag svara er alla individuellt, men tills dess så säger jag: VARMT TACK för att ni finns.

Den melankoliska helgen efter ivf2

Jag känner mig så tom. Jag är liksom uttömd på energi och hela min viljestyrka krävs för att orka fokusera på allt som är bra i mitt liv istället för det jobbiga som pågår.

Igår grät jag hysteriskt efter läkarens samtal. Jag kröp upp i fästmannens famn och sen satt vi tysta i typ en halvtimma.. eller var det kanske längre? Efter några timmars hejdlös gråt och förtvivlade diskussioner så klädde vi oss och gick upp på stan för att fika med våra bästa vänner. Det gjorde oss gott att skratta och låtsas som ingenting hade hänt. (En stund som den så beundrar jag verkligen styrkan som man lyckas gräva fram ur sitt inre- för hur klarar man egentligen att skämta, skratta, busa och låtsas som att ingenting har hänt? Hur klarar man att hålla en 2 veckor gammal bebis i famnen och busa med en ettårig? Var kommer styrkan ifrån? )

Kvällen bestod av ytterligare hejdlös gråt, ett glas vin, hög musik, och en halv film tills jag somnade i soffan kl 19 av utmattning.

Imorgon ska alla läkare samlas och diskutera vårt fall. Något har ju uppenbarligen gått VÄLDIGT fel både vid IVF1 och IVF2 eftersom jag nästan bara haft tomma äggblåsor och omogna ägg vid plocken. Två mogna ägg av 15-20 äggblåsor, det är inte normalt. Så läkaren ska ringa mig och boka in en tid åt oss så att vi får prata om hur vi ska gå vidare med kommande behandlingar.

Det är jobbigt att höra läkarens ord: "Det är extremt ovanligt att det här händer. Och att det drabbar samma par två gånger ser vi nästan aldrig."
Med min ålder borde inte detta hända. Enligt klinikens statistik så är det 11% av startade behandlingarna som inte leder till någon återföring. Det innefattar alla avbrutna behandlingar, samt alla åldrar på kvinnorna.

Jag vill veta VARFÖR det här har hänt.. För annars kan jag inte ta tag i problemet och försöka förändra det som måste göras annorlunda.. Men läkarna kan inte ge något svar. De kan bara spekulera och testa något nytt nästa gång. Snacka om att lägga sitt öde i slumpens händer....

Här blir inga barn gjorda. Här blir de bara efterlängtade..

När marken rasar under fötterna, igen.. (IVF 2)

Tänk så snabbt marken kan rasa under ens fötter..... att ett enda telefonsamtal från läkaren på kliniken kan rasera allt hopp..

Äggplocket gav 7 ägg. Bara 2 ägg (!) var mogna.. 0 befruktningar...

Luften har gått ur oss. Det som enligt läkarna i princip aldrig händer har hänt oss BÅDA gångerna. Var finns livets rättvisa?!

Äggplock ivf (icsi) nr 2

Då är jag hemma igen efter dagens äggplock.

Vi var nummer 4 idag vilket innebar ca 3 h väntan från det att vi kom till kliniken. Men eftersom jag bad om att få lugnande (stesolid???) på en gång, och eftersom jag och fästmannen dessutom hade tagit med datorn för att kunna kolla på film så gick tiden jättefort!!! Vi hann inte ens se hela filmen innan det var vår tur. Jag är såå glad för att jag bad om lugnande direkt, för det innebar att jag var så trött och lummig i huvudet att jag inte tänkte speciellt mycket på det stundande ingreppet. Filmen hjälpte ju också till att distrahera såklart.

-->Hett tips till alla er som ska göra äggplock för första gången: Ta med en distraherande sysselsättning som tar bort nervösa tankar medan ni ligger där och väntar. Typ en dator med film, en bra bok, en stickning/broderi eller ett svårt korsord. Jag lovar, upplevelsen är jobbigare om ni bara ligger och tänker och väntar på bli inkörda i det där rummet där plocket sker.

Äggplocket gick bra, men gjorde vansinnigt ont. Jisses amalia. Mycket värre än sist. Självaste bedövningen kände jag inte ens, så det var en klar förbättring sedan sist, men plocket av ägg på den vänstra äggstocken var däremot otroligt smärtsamt eftersom äggstocken låg så högt upp. Den hade liksom smitit iväg, och för att sticka hål på de sista blåsorna så fick barnmorskan trycka ner den genom att pressa handen mot magen. Aouch...

Men jag var stark. Jättestark! Sa att de skulle göra allt som krävdes eftersom det i slutändan är värt det. Jag slappnade av. Andades djupa andetag. Behövde inte gråta förrän på slutet när läkaren stack hål på de sista blåsorna i vänster äggstock.

Jag tappade räkningen efter 12 blåsor på höger äggstock, men 13 rör blev det sa den gulliga sköterskan, och då var det vätska från flera blåsor i många rör. Någonstans mellan 15-20 stycken sa sambon som också tappade räkningen efter ca 15 st.

Resultatet kom ca 1 h senare. Det var bättre än sist. 7 ägg hade de hittat. Sist hade vi bara 5 st. Resultatet innebär att jag fortfarande har väldigt många tomma blåsor tyvärr, men just nu ska jag försöka fokusera på att resultatet är bättre och att vi förhoppningsvis har chans till befruktning denna gång.

Kvalitet före kvantitet!

Imorgon bitti får vi veta om några blivit befruktade och hur många som var mogna. Håll nu era tummar för oss! Vet nämligen inte hur jag skulle hantera ytterligare ett resultat där det inte blir någon återföring..

Sömnlös

Nervositeten och magen spelar sitt elaka spatt med mig. Jag kan verkligen inte sova.

Igår eftermiddag/kväll (eller idag, beroende på hur man ser det) svullnade min mage upp riktigt ordentligt så nu ser jag höggravid ut. Alltså jag skojar inte, nedre delen av magen är jättestor, hård och öm. Men tyvärr så gör det även väääldigt ont. Det både hindrar mig från att sova och väcker minnen från smärtan av överstimuleringen jag fick sist. Det gör liksom både ont över äggstockar, livmoder och de övre delarna av magen (typ magkatarr-smärta som jag haft hela denna behandling) och det känns som äggstockarna ska spricka när jag kissar :/

Jag tänker alldeles för mycket på hur det ska gå på äggplocket. Inte just ingreppet, utan snarare resultatet. Jag är ju så rädd att det ska bli samma katastrof som sist...
Fast jag vill ju egentligen bara SOVA nu!! Inte tänka...

Dagen innan äggplock

Det börjar känns så himla tungt och svullet i nedre delen av magen. Äggstockarna ilar och bultar och jag har liksom en träningsvärks-/ sträckningskänsla i ljumsken. Ser nog lite gravid ut idag.

Tack och lov är jag på väg hem nu efter en pluggdag med uppsatsen. Kanske ska fortsätta lite senare, men det är bara så skönt att komma hem och få sträcka ut sig i soffan. Blir så trött av behandlingen och ryggen vill inte sluta värka heller.

För övrigt är jag på bra humör, trots att det känns som jag ska kräkas varannan minut. Humöret gör ju SÅ mycket! Jag hanterar ju en tuff dag bättre om jag är glad.

Oops, nu måste jag stiga av bussen. Vi hörs mer sen ;)


-skrivet på min iphone

Ägglossningssprutan ikväll! :)

Dagens besök på Ferten var minst sagt förvirrande. Pratade först med kuratorn (vilket var väldigt skönt) och sen var det dags för VUL nr 2.

Fick en läkare jag inte träffat tidigare. Hon var stressad och lite sen när hon kom. Hon gjorde ultraljudet och mätte, räknade lite halvdant och snabbt. Jag försökte fråga hur många och hur stora äggblåsorna var, men hon verkade så stressad och sa att det var så svårt att avgöra antal osv. Hm.... Men jag tror att det var ca 6 som var över 16mm i ena äggstocken, och något färre i den andra. Men totalt sa hon att det var mellan 6-10 ägg av större storlek i varje äggstock och jag fick intrycket av att det börjar se ut som överstimulering. Slemhinnan låg på ca 10mm. Det togs ett östradiolvärde på mig för att se till att jag inte löper FÖR hög att kicka igång en överstimulering med ägglossningssprutans graviditetshormon.

Äggplocket planerades in på fredag, men läkaren skulle ändå ringa för att meddela om allt blir som planerat eller om jag skulle coasta några dagar och sedan ha äggplocket på måndag. (Om östradiolvärdet skulle vara högt skulle det alltså bli äp på måndag).

Vid receptionen kom sedan läkaren jag haft i måndags och jag sa åt honom att det nog blir äp på fredag trots allt. "Åh så bra, för det var ju påväg att älga iväg åt skogen i måndags", sa han då. (Minns kanske inte exakta frasen, men något dit var det.) Då blev jag lite frustrerad, för OM det nu ser så dåligt ut när jag är på VUL, varför säger då inte läkarna det rätt ut?!? Samma sak gäller det här med överstimulering nu där jag snarare får besked av barnmorskorna än läkaren.

Hur som helst, en barnmorska glömde ge mig spermaröret till sambon så jag fick vända och gå tillbaka till kliniken. När jag sedan kom hem så väntade, väntade, väntade och väntade jag på att telefonen skulle ringa. Men ingen ringde. När klockan var 17.15 tog jag saken i egna händer och ringde växeln, och för att göra en lång historia kort så fick jag efter en timma och många samtal senare prata med en sköterska från hennes hemtelefon. Troligen hade alla glömt att ringa mig, men hon trodde att det var okej att ta sprutan idag som planerat. Hon sa att någon absolut hade ringt om värdet var för högt så jag skulle inte oroa mig.

Nåväl, då ska jag lita på det! Men, det är inte speciellt bra att de bara glömde bort mig. Jag var ju nära upplösningstillstånd där ett tag!

NU blir det alltså äggplock på fredag. Känns så konstigt! Läkarna har ju inte varit jättepositiva till hur det sett ut på VUL, och dagens läkaren slingrade sig när jag frågade om äggen verkligen var mogna för äggplock redan. "Omöjligt att säga" sa hon hela tiden, vad jag än frågade. Sen tror jag att smärtorna (som nu börjar eskalera) kanske är början till överstimulering trots allt..

Jag menar absolut inte att jag fått dåligt bemötande idag, men jag blir så förvirrad när läkarna inte kör med raka rör och öppna kort.

Haha nu ringde precis läkaren, nu när jag satt och skrev. Undrar om hon kom på det när hon kommit hem eller om hon jobbat över? Värdena har fördubblats på de här två dagarna så allt såg fint ut inför äggplock.

Kl.22 är det alltså dags för otrivelle :)

Sliten kropp

Kära medbloggerskor, hur mår ni av hormonbehandlingarna?? Skriv gärna lite i en kommentar, för jag vill så gärna veta vad som är normalt.

Jag är vansinnigt sliten och trött i kroppen. Har huvudvärk, mår vansinnigt illa (hela tiden), min korsrygg värker, och magen är allt utom snäll emot mig. Varje dag alltså. Jag har haft problem med oförklarliga smärtor i magen i mer än 6 år, men det har under hösten varit bättre en lång period. Nu när jag gör IVF blir smärtan dock nästintill olidlig. Jag tror att det är sprutornas fel, för det var exakt likadant sist. Ligger just nu i soffan och försöker att ta djupa, långsamma andetag, för helt ärligt gör varje andetag skitont. Jag är ju inte ett dugg förvånad över att kroppen påverkas, men det är ändå skönt att veta om fler av er känner som jag!?

Så jag frågar er: hur har ni mått?
Någon mer som får ont i magen av medicinen?

VUL, (sprutdag 8)

Idag var jag på VUL och helt ärligt är jag lite besviken på resultatet. Oron för hur det ska gå med den här behandlingen har bara spätts på :/

Det är färre äggblåsor än sist, trots den höjda dosen. Typ en stor (någonstans mellan 12-15 mm) på ena äggstocken och tre i den andra. Sen fanns ett gäng på ca 9-10mm men det är ju inte säkert att de växer till sig. Totalt ca 6+3 stycken i varierade storlekar.

Östradiolvärdet låg på 1145 så det var ju en klar förbättring jämfört med dag 7 i förra behandlingen då det låg på superdåliga 139. Förhoppningsvis innebär detta iaf att blåsorna faktiskt innehåller ägg och att de fortfarande växer..

Men jag är orolig och nervös. Våra två ägg klarade sig inte på första icsi:n, och jag är livrädd för att samma sak ska hända igen. Eller att äggblåsorna är tomma, igen.. Eller äggen är omogna, igen..

Nytt VUL på onsdag. Förhoppningsvis kan vi bestämma en äggplocksdag då.

Sprutdag 7

Helgen har varit bra! Jag hängde från 8.30- 15.30 med min bästa killkompis igår, vilket inkluderade frukostbuffé på ett mysigt café och besök på en inredningsbutik som hade 70% rabatt på allt. Jag fick stå tre timmar i kö till kassan, men med mina fina fynd så var det värt det i slutänden ;) Men jag var helt död när jag kom hem vid 17 och hade inte ätit sedan frukosten, så sambon och jag grälade lite sådär mitt i trötthets- och hungerattacken. Vi grälar nästan aldrig annars!! (Vi försöker diskutera istället för att gräla) Vi löste det i alla fall ganska snabbt och konstaterade att det blev en höna av en fjäder. Resten av kvällen blev det bara film och mys, trötta som vi var.

Dagen har ägnats åt småpyssel, plugg och lite trött-mys i soffan framför en rolig komedi och solsidan. Fästmannen har hög feber och är lagom pigg. Hoppas att hans simmare inte tar skada :/

Har även städat lite i medicinskåpet och lagt använda sprutor i en påse. Ska ta med den till sjukhuset imorgon och fråga vart jag ska göra av dem. Tänkte även ge dem mina oanvända kanyler från de gamla menopurförpackningarna från den förra behandlingen. Har ju massor kvar!! Man får många kanyler i en sån där låda.



Helgens sprutor var riktigt tuffa att ta. Jag mår ju så nedrans illa och börjar få riktigt ont i magen nu. Illamåendet kommer inom några sekunder och ganska snart efter måste jag kräkas :/ jäkligt ont i nedre delen av ryggen har jag också. Nåväl, det är bara att hålla ut!!

Imorgon kl 8.15 är det dags för första VUL! Jag är nervös..

Frustration

Okej jag skrev mitt förra inlägg för en timma sedan, men jag är ensam hemma och känner att jag måste få ut min frustration någonstans.
Tidigare har jag nämligen fått olgalutran tillsammans med menopur vilket är förfyllt i en spruta som är färdig att sticka in i huden på en gång. Piece of cake!

Nu är jag måttligt glad på apotekskvinnan som gav mig medicinen och lovade att cetrotine är precis likadan. Hell no säger jag bara. Den måste ju blandas från scratch, precis som menopur fast nästan krångligare!!! Jag satt i 30 min och pillade med kanylerna och burken och blev därmed lite sen med sprutan. Pulvret löstes inte upp och allt krånglade. Detta måste jag alltså göra varje kväll nu.... Suck! Jag saknar den gamla olgalutransprutan som var enkel och mindre skrymmande. (Cetrodinet har jag 7 stora förpackningar av vilket tar en enorm plats i medicinskåpet). Hur gör ni med gamla sprutor och behållare? Apoteket? kliniken? Mitt medicinskåp är nu så sprängfullt att jag måste hitta en vettig lösning för allt som ligger och stjäl plats.

Blir också så trött på den fasansfulla smaken i munnen och illamåendet av menopuren eftersom det inte försvinner oavsett vad jag äter eller dricker. Tips? Något speciellt man kan äta/göra? Kräks ju ta mej tusan varje kväll och det känns inte bra när jag gör behandling ju :/

Ska dock inte enbart vara negativ idag. Har haft en helt okej ensamkväll hemma med te, film, och hembakad fantastiskt god och fin marsipantårta med hallon- och dumlemousse. Den tårtan blev jag såååå nöjd med, och god som tusan var den. Fästmannen är i Gbg och jag saknar honom sådär barnsligt mycket ;)
Det har också varit skönt att vara sådär trött under kvällen så att man stundtals varit nära att somna. Så trots allt är jag nöjd med den här dagen! Nu har jag dessutom förhoppningsvis kommit halvvägs med behandlingen. Det känns ju också bra. Hoppas på att allt går bra med mina små äggblåsor.

Väx ägg, väx!! ;)

Sprutdag 5

Känner mig så jobbigt sorgsen nu ikväll efter att ha umgåtts med bästa vännerna och därmed även en av vännernas dotter på drygt 1 år. Såhär under behandling har jag otroligt svårt att vara med barn, att prata om barn och att se barn. Livet känns så orättvist.

Ångesten över att många vet att vi är inne i en behandling just nu har också kommit krypande. Egentligen vill jag ju inte att någon ska veta när vi gör dem, men nu vet plötsligt jättemånga. Man kommer liksom till en punkt då man inte orkar hitta på svävande svar på frågor om nästa behandling, och till slut orkar man inte heller låtsas som att allt är bra. Så då har jag varit ärlig. Men jag har ångrat mig i efterhand. Jag vill ju att det ska vara en sak mellan mig och fästmannen. Det lätt att vara efterklok.

Klandrar mig fortfarande dagligen för att jag är så negativt inställd till den här behandlingen. (Är ju så rädd för att allt ska gå fel igen.) Jag vill känna mig mer hoppfull!!

Nä, Nu måste jag springa till medicinskåpet och hämta menopur och cetrodine så jag hinner injicera medicinen kl 21!

Sprutdag 4

Att orka med skolan är verkligen inte lätt! Det är med nöd och näppe som jag tragglar mig igenom en dag i skolan, och när den äntligen tar slut är jag så trött och mår så kasst att jag inte orkar något annat än att ligga i soffan hela kvällen. Hittills har jag bara klarat 2 dagar i taget och sedan behövt en vilodag i mitten. Så har det varit ända sedan jag började plugga igen efter överstimuleringen. Kroppen är inte i fas..

Nu har uppsatsarbetet (c-uppsatsen) dragit igång och jag skriver den med en tjej och en kille som jag inte riktigt känner. Återigen kommer alltså de där skuldkänslorna när jag blir sjuk, och rädslan för att de inte ska tro på mig. (Djupa känslor som rotar sig i tidigare erfarenheter). De vet inte något om ivf:en, men de vet att jag varit sjukskriven osv. Försöker dock att bli bättre på att sätta min hälsa i första rummet. För vad spelar egentligen studierna och dessa två individers åsikter om mig för roll i det långa loppet?! Det är mitt välmående och min framtida bebis som är min verkliga prioritet! Måste bara bli bättre på att inte bry mig om vad andra kan tänkas tro eller tycka om mig..

Sprutdag 2

Då var vi igång igen! Spruta nummer två är tagen och första ultraljudet är inbokat på måndag (sprutdag 8). Egentligen hade de planerat VUL redan dag 6 för att hålla tätare koll på mig denna gång, men eftersom det är helg då så får det bli måndagen.

Mår precis som förra gången väldigt illa av sprutorna, och den hemska smaken i munnen som är omöjlig att få bort kommer inom en minut efter att jag tagit sprutorna. Kroppen känns fortfarande inte i form och jag är trött, febrig och får huvudvärk och ont i magen om vart annat. Har liksom inte återfått min fulla styrka sedan överstimuleringen, men jag kunde inte direkt vänta längre nu med att börja den här nya behandlingen. Nu hoppas jag bara att jag är pigg nog att orka med allt!!

Av någon anledning kan jag inte kommentera på någons blogg med min telefon just nu. Vet inte vad som är på tok. Telefonen hänger sig när jag ska publicera mina kommentarer. Så, ni ska veta att jag tänker på er och följer era resor. Vill skicka en extra stor hälsning och kram till "JaMa 08"! Önskar att det hade blivit ett fint + för dig..

Där kom den

Igår kom mensen med buller och bång, 4 dagar efter sista tabletten med primolut-nor. Shit så ont jag får.. Inte konstigt att jag länge misstänkt endometrios!! Dock så vet jag ju numera efter min laparoskopi att jag INTE lider av sjukdomen, men jag tycker fortfarande att det är konstigt att jag får så vansinnigt ont..

Imorgon är dag 3 i menscykeln och därmed drar IVF nr 2 igång.
Den här gången är jag så himla nervös. Brast ut i gråt inför sambon idag, men han tröstade mig sådär perfekt som han ofta har förmågan att lyckas med, och sen påminde han mig om den fina kommentaren jag fick av Sara på mitt förra inlägg. Hennes inlägg gjorde mig så hoppfull. Tack kära du för att du berättade för mig att din andra behandling gick bättre än den första. Jag hoppas att det går hela vägen för dig!!

Idag är jag ledsen för kära bloggaren bakom http://iteradafamilia.blogspot.se/?m=1 som har en tuff dag idag.. I största allmänhet har jag haft lite svårt att orka läsa alla bloggar de senaste veckorna. Jag har liksom behövt lite distans. Nu när jag påbörjar behandling börjar jag nog bli lite mer aktiv dock. Troligen med skrivandet också.

Tack för alla kommentarer ;) ni är FANTASTISKA!!!




-skrivet på min iphone

Känslor

I natt fick bästa vännen sitt andra barn. En flicka.

Samtidigt som jag är så otroligt glad för deras skull så är jag så jobbigt ledsen inombords. Det har jag varit ända sedan jag fick veta att hon var på förlossningen igår kväll. Har haft mardrömmar om barnlöshet, missfall och dödfött barn hela natten.. Jag längtar ju så mycket efter att själv få ligga där och föda ut VÅRT barn.. Jag känner mig verkligen uppriktigt ledsen och ångestfylld...

Jag som BARA vill glädjas med min vän idag..

Snart dags igen

Nu är det nog inte mer än ca 10 dagar kvar tills jag börjar med sprutor igen! Har tagit 5 tabletter (6st ikväll) av de 10 tabletterna primolut-nor som ska ge mig mens några dagar efter avslutad kur. Tredje mensdagen ska jag börja med menopur 150 IE och be till Gud att blåsorna växer, men att jag slipper bli överstimulerad igen..



Jag är lite rädd inför nästa behandling. Jag kan knappt ens definiera, och sätta ord på mina känslor om jag gräver djupt i mitt innersta. Jag vet alltså inte vad som gör mig så förbenat rädd för att börja igen. Kanske är det en blandning av rädslan att misslyckas, att det inte ska bli någon befruktning den här gången heller, att risken är så stor för ytterligare en överstimulering eftersom jag höjer dosen, och rädsla för att de kommer att konstatera att mina ägg inte är dugliga. Jag skäms nästan för att jag snarare är rädd för att börja nästa behandling istället för att längta efter den. Fast å andra sidan är jag bara mänsklig!!
Kan någon av er känna igen er?

Inte långt kvar

Ibland blir det bara för mycket. för mycket som händer på en gång och för mycket känslor att hantera på samma gång. Jag tror att alla människor behöver bryta ihop och gråta ibland, man mår inte bra av att stänga allt inne och förneka sina innersta känslor...
Sambon min, (eller ska jag kanske kalla honom fästmannen nu?) berättade igår att han äntligen brutit ihop och gråtit som ett barn när allt bara blev för mycket.. Jag är så glad att "det fick komma ut." Han stänger nämligen in allt inom sig, han skyddar mig ifrån sin sorg och pratar inte om hur jobbigt han tycker att det är att vi måste gå igenom IVF. Så underbar han är som alltid sätter mig främst- så till den milda grad att han inte vill göra mig mer ledsen genom att själv visa sig sårbar. Jag försöker dock få honom att förstå att jag verkligen VILL veta vad som tynger honom- även om även jag blir ledsen av det! Han är ju mitt allt, min andra hälft, och jag vill dela allt med honom.

Själv har jag hållit humöret uppe och försökt njuta i full grad av bröllopsplanerna. I tisdags var jag också hos läkaren för att kolla med VUL hur det ser ut med överstimuleringen. Läkaren A tyckte att det såg rätt bra ut, men lite rester fanns dock kvar i äggstockarna efter förra behandlingen. När de försvinner så kommer äggstockarna troligen minska ytterligare i storlek. Dock skulle det inte störa nästa behandling sa hon.

SÅ, om jag inte får någon naturlig mens denna helgen så får jag enligt läkaren börja med primolut-nor på måndag, om jag orkar. Då börjar alltså nästa behandling om drygt två veckor.. Allt hänger nu på huruvida min kropp är redo att orka med en ny behandling. Sedan överstimuleringen har jag verkligen inte mått bra. Först ont och trötthet i typ en och en halv månad, och sedan förkylningar med feber i 2-3 omgångar där jag aldrig hunnit piggna till emellan varven. Sååå, orkar jag? Hm? Jag vet inte... Hur ska jag veta det?

Förlovad

Jag svävar på moln.. Jag ska gifta mig. Är så distraherad av bröllopstankar, idésprutning och planering att jag knappt ens tänker på barnlösheten (peppar peppar....)! Det känns ju helt fantastiskt att vara lycklig! Är det så här som lyckopirret i magen känns?! Det hade jag glömt bort sedan länge. Jag kan inte minnas när jag kände den här känslan eftersom det var så länge sedan jag gick omkring med ett ständigt leende på läpparna och en ljus framtidsbild. Jag finner en slags trygghet i att ha någonting att se fram emot- det ger mig en främmande känsla av lugn inombords. Jag märker tydligt vilken bra effekt förlovningen fått på mitt välmående.

Nu är jag ju självklart realistisk och fullt medveten om att så fort nästa IVF drar igång så är risken stor (läs enorm) att jag faller tillbaka till den där gnagande ångesten och oron. MEN, jag vill suga på den här karamellen just nu. Så länge jag kan. Jag vill vara lycklig så länge det faller sig naturligt. Jag vill "MÅ psykiskt BRA" så länge som sinnet tillåter mig... för det är jag värd!

STORT TACK till alla fantastiska gratulationer jag fått av er<3 ni gör mig alldeles varm <3

Medgången jag verkligen behövde

Nu har jag varit frånvarande lite ifrån bloggen. Konstigt egentligen eftersom jag varit sjukskriven, hemma, i tre veckor. Tid har jag alltså haft. Men, jag tror att jag har behövt lite distans till det hela för att tänka på annat. Jag har pysslat, druckit te framför härliga filmer och firat min födelsedag med familj och vänner. Efter tisdagens läkarbesök blev jag snabbt tokförkyld och är fortfarande inte frisk. Men från och med idag pluggar jag eftersom jag inte "har råd" att komma efter mer med studierna.

MEN, jag har också en FANTASTISK nyhet! En nyhet som får mig att sväva på små rosa moln och distraherar mig med vackra dagdrömmar. Någon som kan gissa?!

Natten till min födelsedag efter tolvslaget så ledde sambon mig ut till vårt vardagsrum där levande ljus var utplacerade ÖVERALLT, och "vår låt" spelades i bakgrunden. Mitt bland alla ljus gick han ner på knä och bad mig att gifta mig med honom... (!!) Med tårar som forsade ner för kinderna gav jag honom en djup kyss och sa "JA". Jag kommer aldrig att glömma det fantastiska frieriet!!

Den här sommaren kommer vi att bli man och fru!!! :)

Jag kan knappt förstå att jag ska gifta mig. Jag ska planera bröllop. Jag ska stå som brud bredvid den mest fantastiska mannen jag vet, och för vänner och familj ska vi förklara vår oändliga kärlek!

Ren och skär lycka :)

bara motgångar

Jag undrar NÄR tusan det ska komma en medgång- inte bara motgångar.. ?!?

Idag var jag på läkarbesök på kliniken. Tusan, järnspikar, fan, skit, helvete- jag är fortfarande inte återställd av överstimuleringen... suck... Så nästa behandling blir UPPSKJUTEN :( Egentligen skulle jag ha börjat med primolut-nor imorgon och sedan börjat spruta om ca 2 veckor.

Fan fan fan.. Jag förstår ju att jag måste må bra och att mina äggstockar måste vara återställda innan vi kör på med nästa behandling, men det är fanimej inte lätt att acceptera att de där delmålen man sett fram emot så länge bara flyttas fram eller försvinner.

Det här är en bergochdalbana utan dess like. Hur orkar man?!?

Svårt att vara positiv

Jag har varit rätt deppig de sista dagarna.. Det börjar kännas väldigt tungt och jobbigt att fortfarande må dåligt av överstimuleringen, speciellt eftersom den här behandlingen inte gav någonting tillbaka.

Jag har så svårt att se positivt på nästa behandling! Just nu är jag bara uppgiven och känner mig oroad och rädd för att det ska bli ett lika dåligt resultat som första ICSI:n. Jag är sååå orolig för att det är fel på äggen!

Idag var jag hos kuratorn. Hon tyckte att jag skulle tänka efter ordentligt om jag känner mig redo i kroppen inför en ny behandling innan jag kastar mig in i en ny ivf. Om jag inte känner mig redo i kroppen och behandlingen inte lyckas så kommer jag att klandra mig själv i efterhand för att jag inte väntade. Som hon sa: "Du måste känna att du har ork och lust att göra saker. Att det inte känns jobbigt att ta en promenad eller bara duscha och göra dig i ordning." hm... Jag har knappt ork eller lust att ens duscha just nu, så hon har nog rätt när hon säger att jag måste pigga på mig innan jag sätter igång med nästa behandling. Promenera har jag fortfarande inte kunnat gjort utan att få ont, men jag längtar verkligen efter mysiga höstpromenader nu när jag bara ligger hemma i soffan. Att kunna stå och gå utan att få ont längtar jag också väldigt mycket efter. På tisdag får jag se hur mycket överstimuleringen gått ner. Då får jag iaf veta hur jag mår rent medicinskt. Hoppas bara att jag blivit piggare tills dess!!

Nääe det känns inte bra att vara barnlös

Vad jag än gör, vad jag än tänker på, och vem jag än träffar så påminns jag om att vi går igenom IVF. Barnlösheten och saknaden finns alltid med i tankarna. Oron finns alltid där. Alltid!

Nu under min sjukskrivning har jag plöjt igenom hela tv3:s serie "Drömmen om ett barn" som följer 7 barnlösa par och en singeltjej i kampen mot ett efterlängtat barn. I ett år följer Renée Nyberg dessa par genom inseminationer, IVF:er och adoptionsprocesser, vilket resulterar i 8 och "ett halvt" avsnitt. När jag såg detta program år 2011 när det sändes på tv så var jag i en helt annan sitts än vad jag är nu. Jag grät och sympatiserade med parens djupa längtan, men kunde inte fullt ut sätta mig in i deras situation. Nu när jag sett serien har allt varit helt annorlunda eftersom jag själv befinner mig i samma process som några av paren på tv - nu kan jag känna igen mig i deras sorg, glädje och berättelser. Att se Anna och Anders gå igenom flera misslyckade ivf:er, graviditet och missfall under serien är otroligt känsloladdat och jobbigt. Gud så mycket jag har gråtit av att se vad de måste gå igenom. På något sätt identifierar jag mig mest med just detta underbara par, och det känna tungt i hjärtat att veta att de fortfarande inte fått sitt efterlängtade barn.

Att se serien igen rör upp mycket känslor. Den är stark, känslosam och äkta. Samtidigt som man känner sig mindre ensam av att se den så funderar jag även mycket på om jag och sambon också kommer "behöva" kämpa på så otroligt länge. Man funderar på hur man överhuvudtaget skulle klara att gå igenom år med misslyckade försök, missfall eller krävande adoptionsutredningar och årslånga väntetider på barnbesked. Hur klarar man av att leva igenom den tiden? På ett sätt skulle jag vilja se en glimt av framtiden för att se när och hur vårt efterlängtade barn kommer och välsignar vårt liv. Men, samtidigt- då kanske jag skulle bli så avskräckt över vägen dit att jag ger upp på förhand? Eller nä, jag skulle gå igenom eld för ett barn. Ett liv utan barn skulle jag inte vilja leva, det finns liksom inte på världskartan!

Usch så röriga mina tankar låter. Men, å andra sidan så ÄR de röriga. Röriga, förvirrande och frustrerande..

Tala ut

Igår träffade jag en vän.. En vän som är den största energitjuven i mitt liv som jag oftare gråter över än uppskattar. Jag har länge funderat över om vår vänskap verkligen är värd att behålla, och alla omkring mig som känner till denne vän säger att jag borde klippa kontakten för att må bättre. Men hur klipper man kontakten med en vän man haft sedan dagis?

Igår hade jag chansen, men jag fegade ur och sa att jag vill fortsätta vara hennes vän.. Att det ska vara så svårt (!) Vi talade ut och var ärliga mot varandra om vad vi tycker, och det var nog nyttigt, men jag tvivlar ändå på att allt kommer att vara förändrat framöver. Vi får väl se om kraven upphör och misstolkningarna försvinner. Gör de inte det så kommer jag inte längre ha något val, då kan vi inte längre vara vänner...

Som jag skrivit tidigare så jag jag inte mycket energi att ge bort till mina vänner längre. De som inte förstår och accepterar det kommer jag nog inte klara av att behålla i mitt liv längre, det måste jag vara medveten om- även om det är svårt. Det är så svårt att gå ifrån en roll där jag alltid funnits för mina vänner, ställt upp i vått och torrt, och kunnat träffa dem väldigt ofta- till att vara så psykiskt utmattad att jag inte orkar finnas där hela tiden. Men jag måste acceptera mig själv. Jag gör ju trots allt mitt bästa, och det borde vara bra nog...

Igår ringde jag även kliniken och fick ett läkarbesök inbokat den 9e oktober för att se hur det går med överstimuleringen. Dagen efter ska jag nämligen börja äta primolut-nor för att framkalla mensen, och eftersom jag inte vill göra det i onödan så ska vi först kolla att äggstockarna återgått till normalt stadium och är redo inför nästa behandling. Är jag fortfarande inte helt bra då så kanske vi får skjuta på ivf- behandlingen. (Hoppas inte det).

Bara en dröm

Jag hade en dröm den här natten som gjorde mig lite tom inombords. Jag drömde att jag var gravid. Magen var stor och jag kunde både se och känns bebisens konturer genom magen. Så långt så var drömmen mysig. Men sen var det dags för ultraljud, och av någon konstig anledning var jag väldigt tidigt gången och därmed var mitt foster onaturligt stort. Huvudet var enormt i förhållande till kroppen och det var så missbildat att jag skulle bli tvungen att abortera barnet, sa läkaren.... Suck.... Det var den drömmen det!

I mina drömmar bearbetar jag ofta händelser som kan relateras till saker jag upplevt på ett eller annat sätt under dagen. I natt måste det ha handlat om det jobbiga beskedet som medbloggerskan "dumtellersant" fått på sitt ultraljud igår där det olyckligt nog inte var ett tillräckligt stort foster på VUL i vecka 7, eller 8. Lider med henne!!

Torsdagstankar

Idag känner jag verkligen med alla er som kommit med tråkiga besked på era bloggar... Lider med er alldeles enormt! Eller alltså, jag känner ALLTID med er, men idag var det så många ledsna inlägg på ivf-bloggarna att jag bara var tvungen att skriva även här att jag tänker på er..

Tänker mycket på framtiden, på nästa icsi-försök. Mensen kom ju i tisdags (25/9) efter besöket på akuten, så det var skönt att åtminstone någonting fungerade efter ivf:en.. Om några dagar skulle jag egentligen haft min testdag, men eftersom det aldrig blev något embryo så är jag glad att mensen kom utan några problem istället.

Om allt går enligt planerna så ska jag alltså påbörja en kur med primolut-nor om ganska exakt två veckor. Om ca en månad beräknas jag alltså börja spruta igen och preliminär vecka för äggplock är v. 45, alltså andra veckan i november. Men, kommer min överstimulering hinna gå tillbaka helt och hållet tills dess? Kommer äggstockarna vara tömda och fit for fight igen? Jag ska ringa kliniken imorgon och höra vad de tror. Vore ju skönt att ha ett återbesök inplanerat om ett par veckor för att se hur det går för mina äggstockar. Läkaren A sa något om att man ibland måste sticka hål på äggblåsorna om de inte krymper automatiskt.. Hm.. Jag måste nog tala med en barnmorska så att hon får föra fram mina funderingar till A.

Jag känner mig utsliten i hela kroppen. Det känns som att jag fortfarande har lite feber, ryggen värker och underlivet gör ont pga överstimuleringen så fort jag stått upp i några minuter. Kroppen säger verkligen ifrån när jag gör för mycket!! Dagens sysselsättning har varit bakning inför födelsedagen som infaller om ett par helger. Det är kul att baka, och vanligtvis hinner jag sällan göra det inför kalas. Men nu när jag ändå inte får gå omkring så kan jag ju lika gärna förbereda inför släktkalaset :) Men, som sagt säger kroppen ifrån. Att baka, att stå och gå omkring i lägenheten var tydligen lite för mycket för mig idag, trots att jag vilat i soffan jättemycket :/ typiskt!! Tror att sambon får laga mat idag så att jag får ta igen mig!

Funderar också en del på hur mycket jag ska ge av mig själv till mina nära omkring sig när de har det tufft. Ett samtal med en go vän igår fick mig att ytterligare en gång fundera på hur viktigt det är att jag sätter min egen hälsa i första rummet- något jag har svårt för att göra i praktiken. Just nu har jag några stycken i min närhet som har det tufft på ett eller annat sätt, och precis som vanligt släpper jag allt annat och försöker ge hela mig själv för att hjälpa och stötta dem i deras situation. Det är sån jag är av naturen. Jag trycker bort mitt egna och lägger andras problem på mina axlar. Men, nu börjar jag känna att jag hålls tillbaka av en spärr. Jag är redan så full negativ energi och problem så jag har inte råd att ge bort all energi till andra. Om man ändå bara kunde acceptera sina tillkortakommanden istället för att grämas över att man inte räcker till... Undrar om jag någonsin lär mig?!
Känner ni igen er?

Sjukskrivning efter akut läkarbesök

Nu måste jag lägga prestationskraven på hyllan och acceptera att jag kommer att komma efter i skolan och därmed kanske inte bli godkänd i kursen denna termin.

Jag pluggar ekonomi (just nu på c-nivå) och tempot är otroligt snabbt och kraven är höga. Det är därför jag kämpat på trots att jag mått otroligt dåligt både fysiskt och psykiskt av överstimuleringen och den misslyckade ivf:en. Men nu ska jag lyssna på läkarna och VILA!!!

Jag tyckte mig må bättre i helgen. I alla fall något mildare smärta. Men igår blev det ytterligare en sån där smärtattack där jag bara grät och kved och kämpade för att kunna andas. Under natten fick jag feber och vaknade superhängig med mycket mer smärta, så sambon fick mig att ringa fertilitetsenheten. Han upprepade gång på gång: "De sa ju att du skulle ringa om du fick feber, och om du inte blev bättre". Barnmorskan tyckte att jag skulle komma in och undersökas eftersom jag inte blivit bättre, och eftersom jag hade feber så resonerade hon som så att det bästa var komma på en gång för säkerhets skull.

Jaha, så då spenderades ytterligare en dag på gynakuten. Men som barnmorskan sa: "hellre att du kollar en extra gång än att låta bli! Vi bryr oss ju om dig och vill att du mår bra." Ja, hellre går jag dit i onödan än att gå i ovisshet. Jag förstod att det inte skulle vara så illa att någon vätska behöver sugas ut, jag var mer fundersam över febern.. men däremot trodde jag att det kanske skulle ha skett en förbättring- alltså mindre vätska och minskade äggstockar. Tyvärr var äggstockarna fortfarande lika stora (alltså 7*6cm), blodvärdet var lite sämre och jag har gått upp ytterligare i vikt i form av vätska i buken. Typiskt! Inte ett dugg bättre alltså!

Hur som helst så var läkaren väldigt mån om att jag skulle må bättre, så hon sa gång på gång att jag verkligen måste VILA! Vila på riktigt! Inte bara lite.. Vila och dricka massor av vatten! Så, nu har jag bestämt mig! Sjukskrivning med maximal chans att vila, minst fram till tisdag, kanske längre om det behövs.

När jag kom hem mailade jag min lärare och fick det bästa tänkbara svaret.. Bättre än vad jag någonsin kunnat tänka mig. Kort sammanfattat sa han att skolan är av absolut underordnad betydelse nu och jag ska absolut inte känna mig stressad över att ta igen det jag missar för det löser vi sen på ett sätt som passar både mig och dem. Svaret var långt, förstående och engagerat. Han berömde mig också i hög grad för min insats både på seminarium och i skriftlig form, vilket känns helt fantastiskt!! Jag hade aldrig anat att han var så omtänksam eller att han faktiskt ville försöka lösa situationen för mig, trots frånvaro. Förut har de ju sagt att frånvaro innebär underkänt på kursen, eller att man får gå om den nästa termin.

Nu känns allt mycket tryggare och lugnare. Nu måste jag verkligen släppa stressen! Om det bara var lite lättare..

Skönt att TA beslutet! För nu FÅR jag ju vila på riktigt, inte bara vila fysiskt medan jag kör slut på mig själv psykiskt genom att plugga arslet av mig. :) äntligen ett beslut som prioriterar min hälsa först och främst!! Ett steg i rätt riktning.

Bättringsvägen

STORT TACK för alla stöttande kommentarer jag fick på mitt förra inlägg. Jag menade inte att göra er oroliga genom att inte uppdatera.

TORSDAGS: Jag ringde fertilitetsenheten och fick prata med barnmorskan U som varit med oss på äggplocket veckan innan. Hon tyckte att jag skulle komma in och undersökas, men det fanns inga lediga läkartider hos dem, så jag fick vända mig till kvinnoklinikens akutmottagning. Kvinnan i telefonen sa "kom på en gång", så jag blev ju lite orolig så klart.

Väl där fick jag ta blodprover på infektion, blodvärde (osv), urinprov, blodtryck och så fick jag väga mig för att se hur mycket vätska det rör sig om på ett ungefär. Blodtrycket var lite högt pga smärtan. När jag väl fick träffa gynekologen så mätte hon äggstockarna och vätskan precis som min läkare A hade gjort på tisdagen. På slemhinnan hittade hon något som såg ut som en polyp, och sa att det är inget farligt men man måste kanske ta bort den innan nästa IVF. Sen ångrade hon sig och sa att slemhinnan nog bara var tjock pga hormonerna jag tagit... Hm.... Vad ska jag lita på?! Nåväl, Min högra äggstock hade växt någon eller några centimeter och jag hade lite mer vätska utspritt runt äggstockarna och livmodern. Dock var det fortfarande inte så mycket att de skulle göra något åt det utan jag blev hemskickad med ytterligare ett recept på citodon för att stå ut med smärtan...

Den dagen var jag nära bristningsgränsen. Att ha sådär ont, och dessutom sitta och vara orolig för att smärtan tyder på att tillståndet förvärrats, det gjorde mig väldigt ledsen.. När jag kom ut ur sjukhusets portar ringde jag till min älskade sambo och grät av förtvivlan över hur fel allt kändes. Klockan var fyra på eftermiddagen och jag hade bara skrivit en halv sida (av 7 sidor!!!) på arbetet om ledarskap som skulle lämnas in följande dag klockan 14.00. Allt kändes bara orättvist och frustrerande, och jag visste att det nästan skulle vara omöjligt för mig hitta styrka och motivation att få ihop en text innan deadline. Älskade sambon tyckte att jag skulle ge det ett försök, men om jag inte lyckades komma igång så var det lika bra att ge upp och acceptera att veckans ansträngningar för att plugga trots smärta skulle vara förgäves. --> Till saken hör att en sjukskrivning i denna kurs innebär att man får läsa om kursen nästa termin.... Att missa något är jag alltså inte alls sugen på!

Klockan 22.00 den kvällen stängde jag ner datorn eftersom ögonen var helt fyrkantiga. Jag hade då lyckats få ner halva arbetet på papper. Klockan 8 följande morgon var jag redan igång med skrivandet, men fick springa till toan och kräkas hela tiden eftersom magen inte ens ville behålla en klunk vatten. (Bieffekt av överstimuleringen tror jag). Kl. 13.30 var arbetet korrekturläst och kunde publiceras på inlämningssidan.
Jag vet inte var jag hittade den inre styrkan! Hur jag lyckades med denna veckas tuffa uppdrag trots en otroligt smärtsam överstimulering, trots två halva dagar på sjukhuset, och trots beskedet om vårt misslyckade IVF. Jag kan inte annat än känna stolthet och en slags medvetenhet om att jag faktiskt måste besitta en inre styrka som jag så ofta glömmer bort.... 
Jag hoppas ni inte tycker att det är tråkigt att läsa om mitt pluggande- jag kände bara att jag ville skriva av mig.

HELGEN: Sedan fredagskvällen har smärtan börjat minska. Jag har vilat ordentligt, men så fort jag gått lite för mycket så återkommer smärtan. Dock inte lika kraftigt som tidigare. Jag börjar lugna mina nerver lite grann eftersom det verkar som att överstimuleringen verkar vara på väg bort. Förhoppningsvis blir jag helt bra under nästa vecka i alla fall. Just nu är jag bara så glad att slippa de värsta smärttopparna- som den jag hade i torsdags.

Hur ont "ska" man ha?

Hade precis en extrem smärtattack. Det kändes som att både äggstockar, underlivet och livmodern skulle sprängas och allt jag kunde göra var att sitta blickstilla och gråta. Fick verkligen panik.

Hur ont ska/kan man ha vid en (måttlig) överstimulering? Ont har jag ju haft hela tiden, men det där var ju obeskrivligt. Citodon kan jag inte ta, för då blir jag så lummig i huvudet att jag inte kan skriva arbetet som ska lämnas in imorgon, men jag har tagit alvedon och hoppas på lite lindring. Tycker inte att det går åt rätt håll det här, men jag vill å andra sidan inte vara fånig och ringa kliniken igen när det sagt att jag ska höra av mig nästa vecka om jag inte blivit bättre. Jag var ju trots allt där i tisdags..

Hur hade ni gjort? Och ni som varit överstimulerade, hade ni också jätteont även när det var på väg att gå över?

Tankar inför IVF nr 2

Eftersom jag blev överstimulerad men ändå inte fick ut så mycket ägg så väcks många tankar kring nästa IVF-försök.

Den här gången fick jag Menopur 112,5 IE i 6 dagar och efter det höjdes dosen till 150 IE vilket jag tog i ytterligare 7 dagar. Jag tog alltså menopur i 13 dagar, och dagen efter det togs ägglossningssprutan. Mina östradiolvärden på dag 7 respektive dag 12 var låga och hade inga tecken på överstimulering. Snarare fanns tecken på dålig äggtillväxt, men det visste jag inte då. Jag fick 13-14 äggblåsor men bara 5 ägg, varav enbart två mogna. Sen blir jag ändå överstimulerad, vilket låter så konstigt i mina öron... Väldigt konstigt. Hur kan jag bli överstimulerad men ändå få ut så lite ägg?! Och varför kommer egentligen överstimuleringen i efterhand?

Hur som helst så diskuterade jag med min läkare, A, igår om hur vi ska göra när det är dags för nästa behandling i slutet av oktober/ början på november. Hon blev ju genast skeptisk till att vi skulle höja dosen från start, men efter lite diskussion kom vi fram till att vi gör som planerat att höja till 150 IE, men jag får börja dag 3 efter mensstart istället för dag 2 eftersom kroppen inte reagerar lika starkt då, och de ska hålla tätare koll på mig nästa gång. A har förhoppningar om att jag inte behöver spruta i lika många dagar. Hon menade att det också är av betydelse med antal dagar, inte bara hur stor dosen är. Jag kanske fick hålla på för länge helt enkelt?!

Hur som helst har jag ytterligare ett orosmoment att tänka på inför nästa gång. Nu är jag både orolig för att få för lite ägg, orolig att mina ägg har dålig kvalitet, orolig för dålig befruktningsgrad samt orolig för överstimulering. Sen tillkommer allt annat som kan gå fel. För överstimulering är ju inte bara plågsamt och smärtfyllt, det kan ju innebära att man får avbryta behandlingen dessutom. Nåväl, oroliga är nog alla inför sina IVF:er, för det finns ju så mycket som kan gå fel på vägen.. Bara otur att få en sån himla kass start på vår IVF-resa.

Dagens hälsa:
Hade hoppats på att må bättre idag, men jag tror faktiskt att det gått åt andra hållet istället. Utöver den extrema smärtan så känner mig ännu mer ansträngd med andningen o mår mer illa. Håller tummarna för en bättre morgondag. Studieböckerna ligger på bordet och skriker efter min uppmärksamhet. Jag har inte tid att vara sjuk! Med deadline på fredag förmiddag och ett STORT arbete som knappt påbörjats så känns det enbart ångestladdat att ge mig själv vilostunder. Jag avskyr att pressen är så hög att man inte ens har råd att missa en-två dagar utan att det leder till "katastrof".

Överstimulering

Nä, inte skulle jag väl vänta mig att det skulle vara slut på tråkigheter efter beskedet om att det inte blev någon befruktning av de två små äggen. Det tar visst aldrig slut.

Jag tog mig i kragen och ringde fertilitetsenheten idag och fick snabbt träffa läkaren A (hon som även gjorde äggplocket i torsdags) för en kontroll. Hon gjorde ultraljud både invändigt och utvändigt och lyssnade på mina lungor. Det är visst inte konstigt att jag har ont både i magen och de nedre regionerna eftersom ultraljudet klart och tydligt visade att jag är överstimulerad och har vätska i buken. Äggstockarna var ca dubbelt så stora som de normalt är i min ålder (6 cm på längden/höjden och det är ca 3cm är normalt.). Helt sjukt att se. Men vätskan som läckt ut i buken var inte så riklig att den skulle behöva sugas ut trodde A. Hon sa att det var måttlig överstimulering och att jag borde bli bättre under veckan, men blir jag inte bättre så ska jag höra av mig till dem i början av nästa vecka. Hon ordinerade mig vila, (fast med lite rörelse då och då för att blodcirkulationen ska fungera-vi vill ju undvika blodpropp), mycket vatten och citodon mot smärtan.

Jag tänker direkt på dig Sara som kommenterade igår. Jag tror att det kan vara bra om du också får komma in på ultraljud, det kan ju trots allt vara så att du också är överstimulerad. Det låter onekligen så, och jag tror det är viktigt för dig få komma in och kolla. Uppdatera mig gärna om hur det går för dig!

Vill återigen tacka er alla som kommenterar! Det gör mig alldeles varm. De senaste har jag inte svarat på än, men jag lovar att svara er snart :)

Ont

Har stundtals så ont i magen att jag knappt kan andas. Det känns nästan som om det är hål i magen, och som om hela innanmätet vrids ur som en disktrasa. Det är läskigt, även om jag är van efter nästan 7 år med återkommande magsmärtor. Men de här intensiva, värsta perioderna- de vänjer jag mig aldrig vid.

Har dock varit lite orolig eftersom jag även haft så sjukt ont i underlivet, äggstockar och livmoder sedan äggplocket. Idag är faktiskt första dagen sedan i torsdags då jag inte haltat när jag går... Har även fått rätt rikligt med vita flytningar. Ska ringa fertilitetsenheten imorgon för att se om det är normalt. Innan jag gick hem i torsdags så frågade jag nämligen barnmorskan om jag skulle ha ont i flera dagar, men då sa de att det bara bör kännas smärtsamt på själva äggplocksdagen. Sambon min spekulerade i om jag fått en infektion.
Troligen är inget fel, men visst bör man väl ta det säkra före det osäkra och ringa experterna?!?

Har ni haft ont länge efter äp?

Trots smärtorna var jag tvungen att befinna mig i skolan idag från 8-16 vilket inkluderade ett 6 timmar långt (obligatoriskt) seminarium där jag bl.a. var tvungen att hålla en presentation inför klassen. Svetten rann på pannan i takt med huggen i magen och jag fick verkligen anstränga mig för att inte sitta och rycka till när det gjorde som ondast. Usch och fy för att man inte får vara hemma vid såna tillfällen. Jag börjar fråga mig om jag verkligen kommer att klara den här kursen...

Att laga hjärtat och ladda inför nästa försök

Hur laddar man batterierna på nytt nu då? Hur lagar man allt som är trasigt inombords, som gått sönder när man ställts inför ytterligare ett misslyckande? Kan man ens laga det, eller kliver man helt enkelt över sin trasiga kropp när man rusar vidare mot NÄSTA försök?! Ja, den trasiga kroppen kommer nog att vara trasig för evigt. Men förhoppningsvis händer det i slutänden något så bra, så efterlängtat, att smärtan man känt bleknar bort och hamnar i periferin.

Det här var mitt första ivf (icsi) försök, och det misslyckades helt och hållet. Vi kom aldrig ens så långt som till återföringsdagen. Det börjar att sjunka in mer och mer nu, men sorgen som jag nu går och bär på kommer jag nog behöva dras med rätt länge. Jag vet många kära medbloggerskor och andra starka kvinnor som gått igenom fler misslyckade ivf:er, och att deras resa varit längre än vår. Jag hyser stor respekt för er styrka, för nu förstår jag verkligen hur det känns, hur ont det gör, och hur panikslagen man blir.... Känslan av att marken bara öppnar sig och man handlöst faller ner i ett mörkt, djupt hål. Känslan av otillräcklighet, av ändlös oro inför framtiden, och känslan av ilska mot kroppen. Även om jag har känt detta tidigare, efter många negativa besked om vår fertilitet så är denna gång på ett annat sätt.

Nu måste batterierna laddas inför nästa försök som blir i november. Jag är positiv inför nästa gång-annars skulle jag aldrig göra det igen, men jag är också 1000 gånger oroligare inför resultatet. Jag kommer alltid att ha den misslyckade första ivf:en att relatera till, att jämföra med. Jag kommer att ha svårt att lita på att medicindosen är tillräcklig och att ultraljudsbilderna på VUL stämmer. Jag kommer ha svårt att lita på läkaren om denne säger att mitt östradiolvärde är bra eftersom jag fick höra i efterhand att det inte alls var så bra som de sa den första gången. Redan vid blodprovet fanns tecken på att äggblåsorna kanske var tomma men det fick jag inte veta. Jag kommer att vara skräckslagen inför äggplockets resultat eftersom jag vet att om resultatet blir lika dåligt så misstänker de att det är fel på mina ägg.... Och är det fel på mina ägg+ sambons spermier, då vet jag inte vad jag tar mig till.

Läkaren sa att vi får se detta som en provomgång, att en höjning av dosen från start förhoppningsvis ökar äggtillväxten. Men hennes ord om eventuella dåliga ägg har ändå fastnat. Jag som är så ung, jag som har pco och därmed massor av äggblåsor borde ju ha fått jättemånga ägg. Nej, den naiva bilden krossades direkt. Läkaren och sköterskan sa att de aldrig hade anat ett sånt här resultat hos oss pga åldern (osv), men tydligen händer det. Även om det är väldigt ovanligt, som läkaren sa. Det vanliga är att man har ägg i ca 75% av äggblåsorna berättade läkaren. Jag hade ägg i ca 35% av blåsorna man tömde.

Med läkaren diskuterades anledningarna till det dåliga resultatet. Labbet hade tydligen spekulationer på om stimuleringen varit för låg, eller om jag hade behövt ytterligare en dag med sprutor. De andra alternativen var dagsformen (helt enkelt inte så bra ägg just denna gång) eller att jag (som sagt) har dåliga ägg. Jag kommer aldrig få ett faktiskt svar på vad som gick fel, men nästa behandling kommer kunna vara avgörande för att veta om det är äggen iaf.

Det är långt kvar till nästa gång, så jag har gott om tid att ladda batterierna. Jag tänker dock låta mig själv vara ledsen ett tag till. För det här är ingen lätt resa som vi är med om. Det är en slingrande, guppig bergochdalbana där man aldrig kan förutse varken topparna eller dalarna. Man vet aldrig vad man har att vänta sig bakom nästa hörn..

Livet är så jävla orättvist

Har precis pratat med barnmorkan U från igår. Bara två av de fem äggen var mogna, men inget av dem klarade sig över natten. Det blir ingen återföring... Tårarna vill inte sluta rinna.

Livet är så djävulskt orättvist!!!!

Äggplock- så gick det till

Tidigare har jag läst en blogg där en tjej som gjort ivf förklarade sin dag genom att ange vilken tid och ordning som allt skedde. Jag fann den beskrivningen lätt att följa och tänkte därför härmapa henne lite när jag berättar om min egen äggplocksdag.

06.15- Väckarklockan ringer, men jag har redan legat vaken i en halvtimma -nervös och spänd. Jag gör mig i ordning, fixar mackor till matsäck, försöker kåta upp sambon inför spermaprovet (hihi), och slänger i mig en kopp te och lite fil. Ingen fast föda får ätas innan äp.

07.45- Vi är först på plats på kliniken och möts av glada ansikten. Efter ca femton minuter i väntrummet så kallas vi in i ett patientrum där en barnmorska (U) tillsammans med en barnmorskestudent (S) börjar informera om hur dagen kommer att gå till. Vi får veta att ett till par kommer att befinna sig i samma rum och att vi är nummer två som ska plockas under dagen. (Skönt!!) Vår ungefärliga plockningstid blir 9.45. Vi skriver på ett papper som ger dem rätt att forska på ett av våra ägg om de får ut minst 8 st. (Jag vill göra allt jag kan för att föra fertilitetsutvecklingen framåt, så valet att skriva på pappret var lätt).

08.20- Jag tar på mig sjukhusnattlinnet och de vrålsnygga nätstrumporna och känner mig som världens vackraste där jag ligger i sjukhussängen.. (ironisk)



8.30- S kommer in och sätter en infart i min vänsterarm där man ska spruta in morfin under äggplocket. Vi pratar en hel del om hur jobbigt det är med väntan och ovissheten när man inte lyckas bli med barn.

8.45- En timma kvar. Jag tar Alvedon och stesolid (lugnande). Känner mig snabbt lite smått groggy, men lyckas ändå läsa det sista av Martina Haags underhållande bok "glada hälsningar från missångerträsk". Bra distraktion..

9.45- U kommer in till vårt rum och säger att det är dags att rulla iväg. Hon kör ut min säng till toan där jag får kissa och ta av mig trosorna. Sedan kör hon vidare till behandlingsrummet. Där får jag hoppa ur sängen och gå in i behandlingsrummet för att först väga mig och sedan lägga mig i gynstolen. Inne i rummet är både U, en annan barnmorska som ansvarade för äggvätskan samt den gulliga, rödhåriga läkaren (A) som vi träffade på vårt IVF-informationssamtal.
-Läkaren A börjar med att tvätta underlivet med någon svidande svamp/tuss medan U kopplar in morfinslangen i infarten och en pulsmätare på min hand. Sambon står bakom mitt huvud och håller mig i handen.
-Efter tvättningen sätter A in ett instrument i underlivet som vidgar upp och gör det möjligt för henne att lägga lokalbedövning med sprutor omkring livmodertappen. Okej jag måste erkänna, det var inte smärtfritt som en del säger. Men det kunde ha varit värre, och barnmorskorna pratade hela tiden lugnande med mig.
-Därefter förs en ultraljudsstav in, utan glidmedel eftersom det inte funkar för äggens skull. Sambon knorrar och tyckte det är jobbigt att stå vid sidan av eftersom han är medveten om att det kommer göra ont för mig. På en stor skärm ser vi hur A först mäter min livmoder för att veta hur långt man behöver föra in embryot vid återföringen. Sen kollar hon vilken äggstock som verkar vara lämpligast att börja med. Här börjar den tuffa biten.
-Att punktera äggblåsorna och suga ut äggen gör stundtals väldigt ont. U pumpar på med morfin pö om pö när hon ser att jag har ont, och både hon och sambon påminner mig ofta om att jag måste andas med djupa andetag. Det är minst sagt nödvändigt eftersom jag är så spänd att jag ligger och håller andan när de inte påminner mig att andningen är viktig. (Djupa andetag hjälpte faktiskt när man skulle hantera smärtan också.) Någonstans där börjar tårarna forsa. Det är så mycket känslor, nervositet och spänning som ligger och trycker, och U berättar att morfinet även kan lätta på trycket så mycket att man blir väldigt ledsen. Det är helt normalt säger hon och torkar mina tårar med en servett.
-På skärmen försöker jag att följa hur A för in katetern i varje äggblåsa och hur vätskan sugs ut och transporteras ner genom ett rör till barnmorskan bredvid labb-luckan. Jag försöker att hålla räkningen. Får det till 7-8 i ena äggblåsan, men sen gör det så ont att jag tappar fokus. Vid sista ultraljudet räknade läkaren till 13-14 blåsor, och jag tror att det var ungefär så många blåsor som töms idag.
- När allt är färdigt så tvättas mitt underliv igen och instrumentet sätts åter igen in för att A ska kunna kolla efter blödningar. Allt ser okej ut, men viss blödning är normalt eftersom slemhinnan punkterats upplyser A mig om. Jag frågar om det var många blåsor, men hon svarar bara "det var ett gäng". Berättar att vi får besked senare ifrån labb gällande hur många ägg de hittat.

10.10- Jag får trä på mig såna där utsnygga nättrosor med en binda i och får sätta mig upp långsamt. Är väldig groggy, yr, svag och illamående. Med U under ena armen och sambon under den andra blir jag ledd ut till sängen som står i korridoren. På väg till rummet är jag så yr att jag nästan kräks när sängen rullar fram i korridoren. Jag får en kräkpåse, en värmepåse att lägga på magen och bäddar ner mig under filten. Det gör nästan ondare nu än under själva ingreppet. Vill inget annat än sova, men mår så illa att jag nästan kräks så fort jag slappnar av.

11.00- Fyrtiofem minuter har gått och jag börjar inse att jag inte kommer att kunna somna. Sambon tar fram matsäcksmackorna och hämtar en kopp te till mig. Mums

11.30- Barnmorskan U kommer in med en lapp från labbet. Resultatet från äggplocket står högst upp. Jag börjar gråta...5 ägg. Det var allt. Jag hade ärligt talat förväntat mig det dubbla. Jag och sambon sitter praktiskt taget tysta ända till barnmorskorna U och S kommer tillbaka för att ge mer information.

11.45- Det andra paret i rummet har gått hem. U och S kommer in och sätter sig ner framför oss. Vi får information om lördagens inplanerade återföring och diskuterar dagens resultat. U förstår besvikelsen och säger att resultatet är i underkant eftersom man helst ser att det blir 8-9 ägg. Men hon säger också att vi absolut inte ska tappa hoppet eftersom vårt guldägg mycket väl kan vara ett av de fem äggen som man fått ut idag. Hon berättar att kliniken ringer på lördag morgon om det inte finns något ägg att återföra. Men hon säger även att jag kan ringa in imorgon fm och kolla om de först och främst blivit befruktade.

12.00- Jag klär mig, får utfarten uttagen och vi vandrar långsamt hemåt.

Eftermiddagen- Jag har haft väldigt väldigt ont efter ingreppet. Trodde att jag skulle svimma när jag skulle kissa- det gjorde så ont. Har tagit dubbla citodon och legat uppkrupen i soffan med täcke och kudde hela eftermiddagen medan sambon har tagit hand om mig. Så underbart att han varit hemma hela dagen. Stundtals har jag känt mig väldigt orolig för hur det ska gå, och andra stunder har jag känt mig hoppfull. Google är ens värsta fiende just nu... (!) Snart är det dags att sova. Är minst sagt orolig för hur jag ska orka med skolan imorgon.. Både på ett fysiskt och psykiskt plan.

Så, det var min dag. Nu har jag alltså genomfört mitt första äggplock! Om jag har tur så slipper jag göra ett nytt inom en snar framtid.

Äggplock färdigt

Jag kommer att informera mer om hur äggplocket gick till senare, men just nu har jag inte ork nog att förklara mer än resultatet.

Vi fick bara ut 5 ägg ifrån de 13-14 blåsorna... Ärligt talat är jag både besviken och orolig eftersom man helst ska få ut minst 8-9 stycken...

Jag har vansinnigt ont efter äggplocket. Sambon servar mig med mat när jag ligger här nedbäddad i soffan. Det är jag minsann värd efter den här påfrestande dagen.

Mer uppdatering kommer ikväll eller imorgon.

10 timmar kvar till äggplock

Har precis slagit ihop kurslitteraturen för dagen såhär strax efter kl 21 på kvällen. (härligt att vara student?! Not all the time.... Well not so often really..) Är så klart helt slut, men jag har varit så upptagen med dagens grupparbete att jag knappt hunnit tänka på morgondagen. På ett sätt var det nog bra.

Laddar upp inför morgondagen med lite (för mycket) daimtårta och grädde. Det tyckte jag och sambon att vi var värda :)


Okej, jag kan inte lura mig själv- jag är supernervös inför imorgon. Mer för resultatet än för smärtan.

Klockan 07.45 ska vi befinna oss på sjukhuset. Det är tio timmar kvar tills dess. Kommer jag ens kunna sova en blund i natt med alla dessa tankar i huvudet?! Tveksamt.

Tack för alla lyckönskningar, ni är ju så fina och underbara!!

Ägglossningssprutan

Dagen har varit stressig och jag har så vansinnigt ont i magen att jag helst skulle velat ligga hemma i soffan hela dagen. Studierna kräver mer än någonsin och jag känner mig helt slutkörd trots att det bara gått en dryg vecka. Kraven på oss studenter är skyhöga och trots att lärarna är medvetna om det så kör de på med samma höga tempo år efter år. Min ork är begränsad sedan en sjukdom under gymnasietiden, energin räcker helt enkelt inte till såsom den gjort tidigare. Mina återkommande smärtor i magen stjäl också sin beskärda del av min ork.. Jag är så envis så vanligtvis presterar jag ändå bra, men bristen på energi ligger mig verkligen i fatet när jag studerar. Det spills mycket blod svett och tårar för att jag ska klara av det. Jag är glad att det snart är över.

Nåväl, att jag är extra stressad nu är inte alls konstigt. Mitt emellan obligatoriska seminarier, grupparbeten och föreläsningar ska äggplock pressas in, sprutornas biverkningar ska hanteras, och oron för framtiden ska ignoreras för att överhuvudtaget hitta någon form av koncentration och disciplin. Jag önskar att jag kunde ta ledigt. Ta hand om mig själv mer. Ta en paus från studierna och spendera de nästkommande två veckorna hemma i lugn och ro. In my dreams, right?! Gör jag det så får jag gå om kursen nästa termin och får inte skriva c-uppsats den här hösten. It sucks..

Nu är ägglossningssprutan äntligen tagen! Jag fick den enkla varianten, färdigblandad och väldigt lik olgalutranet. Busenkelt! Fast tre droppar rann ut när jag öppnade korken. Hoppas det inte gör något.


Magen är svullen som en ballong. Stenhård. Gör svinont. Normalt? För övrigt syns ärret från titthålsoperationen (i maj) under naveln. Har läkt rätt fint. Det är fantastiskt att en operation visar så lite spår på kroppen.

Nej, nu ska jag snart ta mig i kragen och gå och lägga mig. Mina tankar kretsar kring ivf non-stop, natt som dag, så jag sover dåligt.. Vi får se om jag kan sova i natt. Det skulle behövas efter en dag som denna.

Tänker på er alla bloggare och ivf:are. Ni är starka som går igenom det här!!! VI är starka!
Kram på er

Sprutdag 12, VUL och nyheter

Trots att jag vaknade gång på gång hela natten av ont i mage och äggstockar så har detta varit en väldigt bra dag.

Jag var på VUL idag kl 13.45. Allt såg bra ut och äggblåsorna hade växt till sig över helgen. Läkaren räknade till ca 9 st i ena äggstocken och ca 4-5 i den andra. Det var kanske 4 som var riktigt bra storlek och resten var över 10mm men inte färdigvuxna. Men han sa 13-14 stycken som var över 10mm, och även om alla dessa inte skulle ge ägg så såg det fint ut. Kanske inte är så konstigt att min mage är stor som en ballong nu då?!

SÅ, på torsdag är jag inbokad för äggplock.. Torsdag, jisses det känns helt overkligt!! Snart är vi där. Idag är alltså sista sprutdagen med menopur och olgalutran, så imorgon kl 21.00 är det dags för den slutgiltiga ägglossningssprutan. Onsdag blir medicinfri, och på torsdag ska vi infinna oss på sjukhuset kl 07.45...



Hur gör man nu då för att inte oroa sig för de resterande stegen? Ja menar, det är ju fortfarande så mycket som kan gå fel. Får de ut ägg? Blir äggen befruktade? Kommer de överleva fram till ET? Hur kommer vi hantera tiden innan och efter testdagen? Nä, det där måste jag lära mig att försöka lägga åt sidan. Några tips på hur jag kan göra? Hur har ni gjort?

Firar dagens härliga besked med te och drömmar. Ja alltså inte de där drömmarna man har i tankarna, utan kakorna ;) Mums!

Sprutdag 11

Buhu, nu måste jag bara få klaga lite, tycka lite synd om mig själv för en kort stund och få ur mig negativiteten.

Illamåendet tar över handen, huvudet bultar, magen värker och jag är både yr och svag i kroppen.. Lagom kul söndag! Trots besök av vänner och bio med älsklingen. Ja, som sagt var biverkningarna svagare efter dag 4, men efter ca dag 8 så vände det och har varit rätt tungt igen. Lagom till helgen såklart. Jag är rätt trött på att vara en sjukling. En sån där person som kan må ruggigt bra (fysiskt) en halv dag för att sedan vara helt under isen på två röda sekunder. Men det är väl min lott i livet antar jag.

Magen svullnade upp redan efter att jag sprutat ett par dag. Ser gravid ut och känner mig allmänt oattraktiv. Ja, till och med sambon har erkänt att det syns på magen. Dessa hormoner alltså. Imorgon ska jag på ett nytt VUL och förhoppningsvis kan vi sätta ett datum för äp.

Sprutdag 10

Apotekets system låg nere idag så vi fick jaga runt i flera timmar på stans alla apotek för att få tag på mer menopur till kvällens spruta som doktorn skrev ut igår. På alla apotek av en annan kedja så fanns det ingen menopur eftersom det är en beställningsvara, så jag var nära upplösningstillstånd när alternativen började ta slut. Jag fick en läkemedelslista utskriven på papper av en gullig kvinna på apotek hjärtan och vandrade tillbaka mot sjukhuset i hopp om att kunna förhandla mig fram till en ask trots att systemet låg nere om de kunde se vilken medicin jag hade på recept. Tack och lov så hade systemet precis börjat fungera igen när vi kom tillbaka till sjukhusapoteket, så slutligen fick jag med mig ett paket med menopur 600IE i väskan. Puh...

De första dagarna med sprutor kände jag mig riktigt sjuk. Men sedan i tisdags har det känns lite lättare med biverkningar, lite mildare av allt. Kanske beror det på att äggen växt så dåligt? Känns dock konstigt att se på ultraljudet att de fortfarande är så små eftersom det rycker, spänner, hugger och värker i äggstockarna så ofta. (främst på nätterna.) Sprutorna dag 10 är nu tagna. Jag har känt av mycket illamående och huvudvärk idag och igår, och har kräkts några gånger- men det är jag så van vid eftersom jag har så mycket problem med magen sedan tidigare. Nu är det förhoppningsvis inte så många dagar kvar...

Det känns fortfarande overkligt att gå igenom ivf!

VUL sprutdag 9

Idag var jag på ett nytt ultraljud. Läkaren tyckte att det såg bra ut, men blåsorna hade dock inte direkt växt trots den ökade dosen. Inte vad jag kunde se iaf.. Det gick så snabbt så jag såg bara att det fanns två blåsor på 12 eller 13 mm. Han sa att det är risk att enbart ett ägg växer mycket snabbare än alla andra när man får för låg hormondos i början (vilket jag har fått), så han var nöjd över att inga ägg hade stuckit iväg storleksmässigt. Då blir det inte alls bra. Han tyckte att jag skulle fortsätta med samma dos under helgen och sen på måndag så ska jag på ett nytt ultraljud. Förhoppningsvis kan vi bestämma äggplocksdag då! :) jag frågade om vilken dag han ansåg var troligast, men han tyckte att det var väldigt svårt att säga. Men slutet av nästa vecka troligen. Alltså onsdag, torsdag eller fredag. Hoppas hoppas!

Jag är helt slut efter att ha pluggat i 12 timmars pass nästan hela veckan, så helgen är välbehövlig! Hade jag inte gjort ivf nu så skulle jag tagit ett glas vin för att slappna av, men det får jag hoppa över.. Har nolltolerans mot mig själv när jag är inne i det här. Är ingen stordrickare annars heller, så det är inget jag lider av, men just idag saknar jag den mysiga känslan av ett glas vin, lite tända ljus och slapp i soffan.

Höja dosen

Jahapp, nähepp... Ni kan glömma det jag sa om att allt går som det ska. Läkaren ringde nyss! Blodprovet på östradiolet visade på 139, men han hade förväntat sig att jag skulle ha minst 700. Tydligen var värden över 1000 ultimat efter såhär många dagar med sprutor. Då är ju 139 väldigt lågt... :( någon som haft lika lågt värde sprutdag 7?????!?

Den trevlige manliga läkaren förklarade i telefon att äggtillväxten avstannat eftersom dosen varit så låg, så jag ska höja menopuren till 150 istället för 112,5. Olgalutran ska jag fortsätta med, men såhär i efterhand så tycker han att jag hade börjat med dem för tidigt. Nåja, det är bara att fortsätta ta dem för att förhindra tidig ägglossning. Det är lätt att vara efterklok. Han sa även att med såhär dåliga värden så trodde han inte att vi kunde sätta ett datum för äggplock på fredag utan jag kommer troligen behöva ytterligare en kontroll på måndag för att avgöra datum. Suck.. Nu kom rädslan över avbruten behandling krypande... Tänk om höjningen av menopur inte räcker. Nej hemska tanke, dit kan jag inte låta tankarna gå just nu.

VUL på sprutdag 7

Nyss hemkommen från VUL. Det såg normalt ut. I höger äggstock fanns ca 9 äggblåsor varav en var 12mm stor och de andra ca 10mm. I vänster äggstock var alla väldigt små så de mättes inte ens. Jag ska fortsätta med samma dos och på fredag morgon är har jag ett nytt VUL inbokat. Då ska vi förhoppningsvis få tid till äp. Hoppas på måndag... Men det återstår att se.

Läkaren sa att det är vanligt att pco:are är lite segväxande, men han tyckte att det var dumt att stressa på genom att höja dosen.
Jag tog även blodprov på... Hm... Någonting. Läkaren ska ringa under dagen om värdet är för lågt, för i så fall måste dosen höjas.

Ändå slutade besöket med tårar i källaren när sambon skulle iväg till jobbet. Vi grälade inte, men det är jobbigt att gå igenom ivf, för oss båda, och det märks extra tydligt ibland.. Vi båda måste missa tid på jobb eller skola och vi måste hitta på vita lögner och bortförklaringar till varför vi är borta.. Det tär och känns allt utom roligt.. Det är ibland lätt att få för sig att den andre inte vill vara aktiv i processen, trots man vet så säkert att det inte alls är sant. Så lätt att misstolka små ord när man är som en hormonellt instabil bergochdalbana.

Sprutdag 5 och 6

Jaha, nu är jag alltså uppe i dag 6 med sprutor.. De senaste två dagarna har menopurdosen på 112,5 kompletterats med en olgalutranspruta.


Nålarna är lite trubbiga så det är lite knepigt att få dem att tränga igenom huden, och luftbubblorna är omöjliga att undvika.. Men utöver det så tycker jag inte att själva sprutandet är jobbigt på något sätt. Jag vande mig snabbt! Att det svider när man sprutar in medicinen och att magen fylls av små blåmärken störs jag inte så mycket av. Det kan man leva med.


Från och med spruta nr 4 har jag känt mig riktigt sjuk.. Huvudvärken, illamåendet och värken i kroppen har inte varit att leka med, och jag har känt mig disträ och "borta i huvudet". Har på en höjd orkat att ta mig från soffan till toaletten eller köket. Har faktiskt varit rätt orolig ett tag.

MEN, idag har jag mått bättre. Har dovare huvudvärk. Hade första dagen på nya kursen i skolan så det var tur att jag orkade med att gå. Som vanligt får jag panik över det pressade schemat och sitter och funderar på hur kurskamraterna och lärarna skulle reagera om de visste att man försöker balansera ivf och hormoninjektioner med denna otroligt krävande kurs. Hm.. Jag SKA klara det. Right?! Vad är väl 8 böcker a' 300-400 sidor, 7 pm och en hel drös med obligatoriska seminarium på TIO veckor, om jag får ett graviditetsbesked under tiden?!? (ironisk... Det känns asjobbigt och jag är inte heller ett dugg säker på att jag kommer bli gravid.. Snarare tvärtom..)
Hur ska det gå när jag mår så jävulskt dåligt av hormonerna?! Jag har ingen plan B!

Imorgon ska jag på VUL och titta till mina ägg! Det känns nervöst, oroligt, hoppfullt och spännande. Nu ska vi äntligen se hur medicinen fungerat! :) Snälla låt det vara lagom mycket ägg som är stora nog att vi snart kan ha äggplocket.

Sprutdag 4 och tankar kring resultat

Har precis tagit spruta nummer fyra. Jag har samma biverkningar som igår, men som en fin bonus har jag även fått en riktigt skärande huvudvärk och yrsel som gör mig desorienterad även när jag sitter stilla. På morgonen sov jag länge för att ta hand om kroppen, och det var nog tur eftersom febern jag kände av i förmiddags tycks ha försvunnit nu. Hoppas febern håller sig borta nu.

Dagen har dock varit bra och vi har haft fina vänner på besök.

Har tänkt mycket på resultaten av behandlingen. Jag har faktiskt vågat hoppas lite på att vi ska lyckas bli med barn.. Även om realisten inom mig tror på statistik- alltså att det troligen kommer att krävas tre behandlingar innan något händer- så kan jag inte låta bli att sitta och le för mig själv när jag tänker på hur glada vi kommer att bli av det där plusset. Jag kan inte låta bli att hoppas och tro. Sakta men säkert har jag låtit tankarna vandra iväg. Självbevarelsedriften som tidigare trängt bort tankarna på att lyckas, som sagt STOP inom mig varje gång jag kollat på barnvagnar och planerat mammaledighet har sakta men säkert flyttat gränsen längre fram och låtit hoppfyllda tankar flöda. (Jag kanske låter jätteflummig nu, men det är så svårt att förklara i ord.)

Så... Ja, jag är hoppfull. Just nu! Men samtidigt är jag också orolig. Kommer äggstockarna att producera tillräckligt mycket ägg? Händer det något där inne nu?Kommer äggen bli befruktade? Kommer vi ens komma fram till äp? Fram till återföring? Kommer vi ha turen att kunna frysa embryon? Första provrörsbefruktningen är så fylld av frågor, man vet inget sedan tidigare om vilka förutsättningar man har att jobba med, och allt är så nytt.. Alla förstagångs-ivf:are/icsi:are har säkert samma frågor, och det finns inga svar skrivna i förtid. Det är bara att vänta och se. Ha tålamod och försöka hålla rädslan i schack.
Jag gillar att ha kontroll och kunskap över "allt" som händer i livet. Jag vill kunna planera, förbereda mig, ställa in psyket på vad som kommer att hända. Med IVF är det verkligen omöjligt, och det är en riktig prövning....

Hjälp barnlängtan!

Jag vet att jag har ganska många läsare, så nu ber jag er alla om hjälp. Jag ber er alla att hjälpa föreningen barnlängtan som verkar för att barnlösa ska hjälpas i större utsträckning av kommunerna.

Genom att skriva ner hur ni lider av barnlösheten på att fysiskt och psykiskt plan i det vardagliga livet så kan ni hjälpa organisationen att driva på frågan till motsträviga socialstyrelsen.

Snälla ta dig tid till detta. Hjälp oss barnlösa i kampen om fler betalda försök till barn. Ni kommer själva att tjäna på det i längden..

http://foreningenbarnlangtan.blogspot.se/2012/09/vi-behover-er-hjalp.html?m=1

Sprutdag 3

Blä för illamåendet.. Ungefär en timme höll jag ut efter att jag tagit sprutan, sen fick jag kasta mig över toalettstolen . Usch och fy, jag hann ju knappt ens dit. Så nu är jag inte på topp.

Har hela dagen känt mig lättirriterad, virrig och disträ.. Vet inte om det är medicinen i sig eller hela situationen. Att vara inne i IVF-svängen hör ju inte till vanligheterna och då är det inte så konstigt om det påverkar mig på flera sätt. Det mest troliga är väl att det är en kombination. Hoppas att jag lyckas sansa mig lite mer snart när jag fått in rutinen. (om det någonsin blir rutin med ivf?!?!? Tveksamt!!) Inne på Ica gick jag runt som en zombie och hade helt glömt bort vad jag skulle handla. Gick förbi hylla efter hylla och undrade nästan vad jag gjorde där.. Jag känner mig liksom lite halvt borta i huvudet- bättre kan jag nog inte beskriva det.

Mensvärken är också väldigt jobbig. Om jag hade slutat blöda skulle jag vara glad för känningarna eftersom det troligen skulle innebära att sprutorna har inverkan på äggstockarna, men som det är nu så känns det mer som en irriterande mensvärk som inte går över. Nåväl, jag ska inte klaga över det. Det kunde varit värre.

Hur som helst är i alla fall den förbaskade uppgiften till sommarkursen äntligen färdig och inskickad, puh... Bättre sent än aldrig. Nu gäller det att ladda batterierna till tisdag då c-kursen drar igång. Får jag erkänna att jag enbart har ångest över att höstterminen drar igång? Drömmen vore att jag kunde ta en paus och göra absolut INGENTING nu när vi går igenom IVF, men det är varken realistiskt eller speciellt bra för ekonomin. Sen är det kanske inte det bästa att spendera dagarna ensam hemma med enbart tankarna som sällskap. Nä, sysselsättning är nog ganska bra för att tiden ska gå. Måste bara försöka hålla stressnivån nere..

Sprutdag 2

Klantigt värre. Idag har jag gått och väntat hela dagen på att klockan ska bli 21.00 så att jag kunde ta sprutan. Jag ville vara förberedd så jag fyllde upp den en kvart innan det var dags. Men virrigt nog råkade jag använda samma kanyl som igår. Trodde att förpackningen på den nya sprutan bara hade gått sönder, men det var ju för tusan samma :( var blev arg på mig själv eftersom sånt kan ge infektioner, men när jag ringde sjukvårdsupplysningen så trodde hon att det inte var någon fara alls. Så nu har jag lugnat ner mig igen...

Det bultar, svider och hugger på magen vid stickstället, och vid äggstockarna. Precis som igår. Ett tag trodde jag att jag dessutom inbillade mig den dåliga smaken i munnen, men precis som igår kom den som ett brev på posten ett par minuter efter sprutan.

Snart kommer sambon hem efter firmafesten. Hoppas på en film i soffan men han är nog alldeles för trött för det tyvärr.

Ordinationsblad

Idag damp ordinationsbladet ner i brevlådan. Så här ser doseringen ut fram till onsdag. Sen på onsdag kl 8.30 är det dags för det första VUL:et för att se hur det går med äggtillväxten.


Spännande värre. Jag är osäker på när de beräknar äggplock/insättning, om det blir redan nästa vecka eller veckan därefter?! Hur lång tid brukar det ta innan det är dags för äggplock?? Era erfarenheter?

hoppas bara att det inte krockar med de obligatoriska seminarierna i skolan. Det är jag väldigt nervös för eftersom det kan innebära att jag inte blir godkänd i kursen jag ska läsa. Där är närvaro a och o. Skolans första föreläsningar/ obligatoriska moment börjar på tisdag och onsdag. Jag har dock fortfarande inte lämnar in min uppgift till sommarkursen än, jag kommer liksom inte till skott att skriva färdigt den. Är så ofokuserad. Men idag, eller i helgen så måste jag ju göra klart den. Suck, jag måste bara hitta motivationen.

Hörni, jag vill skänka ett särskilt stort tack till alla er som följer min resa mot ett barn, och framförallt en stort tack till er som ger stöttande kommentarer! Det värmer i mitt hjärta<3 tack för det! Fortsätt så ;)