Svårt att förstå att jag är gravid- ruvardag 12

Tack för alla fina kommentarer!!!! Ni är helt underbara :)

Det var en omtumlande dag igår! Även om jag kände redan kvällen innan testet att kroppen var konstig och annorlunda så hade jag mycket tvivel i kroppen. På kvällen ruvardag 10 fick jag nämligen en så smärtsam värk i livmodern att jag trodde jag skulle svimma av. Jag höll andan i en minut innan det starka ilandet släppte. Tänkte givetvis att det antingen är kört nu, eller så är detta ett väldigt bra tecken. Särskilt eftersom jag även hade både feber och migränliknande huvudvärk. Sen när jag sov kändes magen helt annorlunda. Det är svårt att förklara hur, men det kändes bara annorlunda och oroligt.

Sen på morgonen (igår alltså) vaknade jag vid 7.30 och ruskade lite på sambon som fortfarande sov. -"Jag är kissnödig nu, så du måste nog tyvärr cykla iväg och köpa testen nu", sa jag. Han cyklade, trött men utan protester, iväg till Ica och köpte ett två-pack RFSU graviditetstest, och när han kom hem gick jag in i badrummet och kissade i en plastmugg som jag sedan ställde på handfatet. Jag doppade testet i 5 sek och la det på en pappersbit på badkarskanten. Jag såg direkt att det bara var ett streck, så jag blev deppig på en gång. Sambon satte äggklockan på 5min och sen satt vi nervöst i soffan och höll varandra hårt i hand. Pling sa den. Dags att gå. Pulsen ökar och jag går först in i badrummet. Ser ett till synes negativt test och utbrister besviket "Nej, fan också".... *paus när jag böjer mig ner och tittar lite närmre på testet*... "Eller?!?!". Där fanns ju faktiskt ett till, svagt streck. Sambon var skeptisk, och jag var ytterst osäker. Vi diskuterade länge, funderade på om det var färgrester eller spökstreck. Jag doppade test nr 2 i urinburken (som jag smart nog hade låtit stå kvar om ytterligare testning behövdes). Samma svaga streck dök upp även där... OJ! Jag har aldrig någonsin fått två streck på ett test, så detta borde inte vara en slump. Pulsen och andningen ökar. Vi diskuterar vidare och är skeptiska. Googlar på RFSU's plus respektive minus, men blir inte klokare... I badrummshyllan hade jag några test från testlagret liggandes, men hade inte vågat använda dem eftersom bäst före datumet hade gått ut. Men dessa test har jag ju i alla fall erfarenhet av sedan tidigare, och på tre år har jag aldrig fått tillstymmelse till extra streck. Vi såg tillsammans hur ett mycket starkare streck växte fram bredvid kontrollstrecket, och nu började jag fatta! Det här kan inte vara tillfälligheter eller spökstreck. Jag började skratta och gråta på en och samma gång. Men vi var fortfarande inte helt säkra. De första testen var ju så svaga, och testlagrets datum hade gått ut. Vi måste ha bevis- ett clearblue digital.
Klockan var nu 8.45 och Apoteket på sjukhuset öppnar 9 på söndagar. Sambon satte sig på cykeln och trampade iväg. En halvtimme senare stod vi tätt omslutna av varandra och tittade ner på testet i min ena hand. Timglaset tickade i vad som kändes som en evighet. Sen visade sig det magiska ordet- GRAVID!!!!

Wow... Jag fattar fortfarande inte att det är mig det handlar om. Det har inte sjunkit in. Jag är chockad och omtumlad. Har verkligen inte tagit in nyheten än..

Jag är så glad, men samtidigt så enormt rädd. Jag är rädd att det här ska tas ifrån mig. Rädd att förlora den lycka som skänkts mig. Jag är livrädd att få ett missfall, jag läser ju ständigt om det på bloggar.. Varför skulle det gå bra för mig? Rädd att jinxa graviditeten genom att bli för glad. Nej, det där måste jag sluta tänka på säger sambon, och jag vet att han har rätt. Jag måste vara lycklig nu. Enbart lycklig. Men oron är stor, och jag tror det kommer ta lång tid innan den lägger sig. Synd att oro ska förta lyckan.

Mina föräldrar fick veta nyheten redan samma dag. "Varför vänta, vi måste ju få sprida lite lycka också", resonerade sambon, och jag höll med. De var helt chockade, och väldigt glada!! Härligt att se. Sambons familj ska få veta på tisdag. I övrigt håller vi det för oss själva ett tag. Jaa, förutom för er förstås som fick veta först av alla :)

Jag är gravid <3 WOW.... Jag ska bli mamma.

Tjuvtestade- ruvardag 11

Tjuvtestade...




.. behöver jag ens nämna att vi är i total chock...

Sjuk- ruvardag 10

Idag har varit en riktigt jobbig dag. Det började med en kass natt men väldigt orolig sömn, och sen med dunderhuvudvärk som startade direkt efter frukost. Sen eskalerade det bara och utvecklades i feber som tagit all min kraft. Febern är inte hög, men i kombination med den mördande huvudvärken så har jag känt mig mer eller mindre överkörd av en bil. Har legat i vardagsrummet med blöt handduk på pannan och neddragna rullgardiner enda sedan 12 idag och det har inte förbättrats trots Alvedon.

Jag har inte haft särskilt mycket mensvärk idag, men precis innan jag tog alvedonet så tyckte jag att smärtorna kom lite oftare och starkare. Suck... Just nu är det dock svårt att avgöra eftersom jag har alvedon i kroppen.

Dagens mående skulle kunna tyda på att mensen är på gång. Men det kan också vara andra hormoner- så... jag har ingen aning! Det är ruvardag 10 idag. Det betyder ju att hormoner (oavsett sort) lever rövare i min kropp just nu.

Jag pendlar fram och tillbaka mellan hopp, tro och förtvivlan. Ibland känner jag mig säker på att Pyret är kvar och att jag är gravid. Men i andra stunder undrar jag vem jag försöker lura- det klart jag inte har sån tur. Då känner jag mig som en hycklare som desperat försöker lura mig själv till att lita på jag-är-gravid-känslan, istället för det-klart-mensen-kommer-snart-känslan. När jag berättade om mina känslor för sambon så sa han "ja, men varför inte vända på det? Istället för att tänka- varför skulle vi ha sån tur, så kan man undra varför vi har haft sån otur tidigare? kanske är vår tur att ha tur nu". Han är så bra min karl. Han kan oftast säga helt rätt saker som ger mig hopp.

Jag tycker att det är vår tur nu. Fyra ivf:er men bara en ET, och många tunga besked på vägen. Jag vet att man inte kan påverka utgången eftersom det sägs beror på embryot- men jag har ändå gjort alla rätt under ruvningen, som:
-inget koffein
-ingen alkohol sedan strax innan jag började med primolut-nor (typ 2månader alltså)
-inget sex
-hälsosam mat, minimalt med socker och massor av grönsaker
-speciella yoga- och meditationsövningar som sägs underlätta implantationen genom att öka blodgenomströmning till livmodern. (Dock ej efter besked om överstimulering)
-vila och inga tunga lyft
Osv...

Jag hoppas det går vägen.. Vet inte hur jag ska hantera ett minus faktiskt! Är fullkomligt livrädd- för jag vet inte hur jag ska orka ytterligare en behandling. Min kropp är helt förstörd...

"Du har en sån lyster" - Ruvardag 9

Om jag nu skulle vara gravid så kommer jag ha en fin historia att berätta i efterhand. Jag träffade nämligen mamma idag på en fika för att få komma ut ur lägenheten lite. När vi satt oss vid det lilla bordet sa hon att jag såg "så himla fräsch ut." Hon studerade mig och sa igen, "Ja, du ser verkligen jättefräsch ut, och du har en sån lyster". Jag tror hon sa något om utstrålning också och fortsatte titta på mig, som om jag inte såg ut som vanligt. Hmmm tänkte jag finurligt. Är jag gravid? Syns det i så fall på mig redan innan jag själv vet något? Jag försökte att inte avslöja vad jag tänkte och sa skrattande att jag hade plattat håret och gjort mig fin idag.
Nu behöver detta givetvis inte betyda något, (för det kan ju faktiskt vara så att jag bara såg fin ut för att jag är piggare och hade fixat mig idag) men det gav mig lite hopp tillbaka efter att ha vaknat med en stark känsla av att det är kört- att pyret inte ville stanna. Ja, för övrigt har jag tyvärr den känslan i kroppen.

Det är ruvardag 9 idag. Jag får korta mensvärkar då och då, men inte så att det känns som om mensen är på gång den närmsta tiden. Det känns även lite i svanken, men det kan bero på att jag ligger ner mycket. Jag är fortfarande väldigt frusen och har somnat en stund varje eftermiddag hela veckan. Progesteronet gör en ju trött har jag förstått. Det är skönt att ha möjligheten att vara hemma.. Jag känner mig privilegierad som har en stöttande sambo som låtit mig ta den här tiden till att vara hemma och reparera mig lite. Det har varit ovärderligt! Jag hade aldrig klarat av de här sista två behandlingarna annars, det hade helt enkelt inte gått. Så tack älskade DU för att du är den mest underbara man som finns.

Jag funderar på huruvida vi ska tjuvtesta på söndag (ruvardag 11) eller inte.. Jag vill, men sambon vill inte. Ni som brukar testa tidigare, vad anser ni är fördelen med att tjuvtesta?? Och hur reagerar ni om det är minus? Tror ni på det eller fortsätter ni hoppas?? Jag är rädd att vi mår dåligt hur vi än gör...

Morgonen- ruvardag 8

Tror jag ska försöka ta mig ut på en liten lunkande kort promenad idag. Solens strålar lockar mig till den friska luften. Men jag får ta det lugnt så att jag inte får mer ont.

I natt har jag vaknat otaliga gånger. Kissnödig och svettig, med ömmande bröst. Eftersom äggstockarna är så stora nu så måste jag kissa ofta, så jag tror jag var uppe två gånger i natt. Har växlat mellan frossa och svettningar under sömnen... Jobbig natt helt enkelt..

Idag är det ruvardag 8. Åtta långa, olidliga dagar fram till testdag..

Nojig av att ruva- ruvardag 7

Har nyss tagit den andra sprutan med imohepp. Usch och fy för den tjocka nålen som inte vill tränga igenom huden. Jag som tyckte att olgalutran (eller cetrotide?) var obehaglig. Men allt för att förhindra blodpropp.

Idag har det gått 7 dagar sedan ET. Jag blir inte klok på vad jag känner i kroppen, och då menar jag inte graviditets- eller menssymptom, utan själva känslan av hur detta ska sluta. Jag har hittills haft en bra magkänsla. Men sambon sa något som verkligen fick mig att fundera. "Tror du att du är gravid? Eller vill du bara så gärna vara det?" Ja, vad ska jag säga. Jag vet inte. Nu tvekar jag verkligen på vad jag känt. Det har ju dessutom varit alldeles för tidigt för att veta, så det skulle i så fall baseras på ren intuition. Jag har aldrig ruvat tidigare, men efter åren av försök har man haft många månader då man väntat på mens och inbillat sig att man varit gravid. För det mesta har det infunnit sig en osäkerhet när halva tiden gått ungefär. Då har jag nog innerst inne vetat att det ska bli ett minus. Jag anar ett sting av den känslan idag, men försöker att inte lita på den. Rädslan för en femte ivf är enorm... Fy va jobbigt det är att inte veta om man ska glädjas eller sörja än.

Jag känner efter alldeles för mycket i kroppen, men jag vet att jag aldrig kommer att veta vad kroppens signaler betyder eller vad de beror på. Men eftersom jag ligger hemma och måste vila pga överstimuleringen så har jag hela dagarna på mig att tänka och analysera.

Jag hoppas ni inte tröttnar när jag skriver hur jag mår varje dag. Jag tycker att bloggen är ett bra verktyg för mig själv att komma ihåg allt. Anyway, here it goes. I natt vaknade jag ett par gånger av en obehaglig ilning ifrån livmodern och genom kroppen. Svettades även lite, men inte sådär som före mens då jag dränks av floder med svett i några nätter. Jag är dock tacksam att jag kunde sova den här natten efter att ha varit vaken sedan kl 3 föregående natt.. Under dagen har det gjort lite mindre ont i magen och äggstockarna, men det rycker och kommer menssmärtor lite då och då. Magen kändes mindre svullen idag. Mysko!!! Har varit frusen, trött och yr, nästintill febrig ibland, och därför har jag nästan legat i soffan hela dagen. Somnade även någon timma i sängen på eftermiddagen vilket lättade min huvudvärk något. Sambon är fullt besluten att vi inte ska testa förrän 3e Maj som vi fått som testdag. Ruvardag 16. Jag är lite sugen på att testa i helgen- men det klart, då får man bereda sig på att få ett minus men ändå gå och hoppas på att det ska ändras till ett plus till testdagen. Vi får väl se.

Hoppas att Pyret fortfarande är kvar <3

Bra läkare- ruvardag 6

Natten och morgonen var jobbiga. När jag vaknade tvärt vid tre i natt hade magen svullnat upp ordentligt mycket och den kändes spänd och hård. Ser ut att vara i typ 6e månaden. Och jag hade (har) väldigt svårt att andas. Det känns liksom som att lungorna inte får plats där inne och hur mycket jag än försöker djupandas får jag inte in så mycket luft, och absolut värst är det om jag ligger ner.

Så jag ringde kliniken direkt när de öppnade. Kände mig jättefånig eftersom jag varit på gynakuten igår, men andningssvårigheterna är läskiga och barnmorskan tyckte att jag skulle komma in på en gång. Hon sa att jag absolut inte skulle känna mig fånig, för man ska ju ringa om man mår sämre. Jag fick ligga på ett rum i några timmar och vänta, men vid 11.30 fick jag träffa min favvoläkare- A med det röda korta håret, och den busiga glimten i ögat. Hon tar sig verkligen tid till sina patienter. Hon undersöker noggrant och står ofta och pratar länge efteråt. Jag känner mig alltid sedd och väl omhändertagen när jag träffar henne.

Hon kunde se att äggstockarna var större. Nu drygt 8cm x 6cm på höger och den andra ca 6x6cm. (De ligger tätt ihop, i mitten och på höger sida liksom.) Men hon såg inte direkt någon mer vätska än igår. Bara lite, runt livmodern, men inte så mycket att jag behöver tappas. Jag ska ju dock höra av mig om jag mår sämre, eller exempelvis får svårt att kissa. Hon sa lite finurligt att hon kände på sig att jag skulle höra av mig innan tiden för gravtest. Vet inte riktigt vad hon menade, men hon kanske anade att det kan bli förvärrat vid en graviditet. Eller att jag ska oroa mig om det inte går över. (Vilket jag naturligtvis kommer). Hon sa även att det var lite för tidigt såhär på ruvardag 6 för att vara en sen överstimulering (alltså en överstimulering som förvärrats/börjat pga graviditet).

Hur som helst är det fortfarande inte farligt, men mina äggstockar och vätskan tar plats, och tillsammans med svullnaden blir det trångt för lungorna och därför kan andningen bli ansträngd.

Jag fick sprutor som jag ska ta dagligen för att minska risken för blodpropp. Dessutom fick jag tabletter mot illamående och blev tillsagt att dricka väldigt mycket och äta lite extra salt. Om ett par dagar ska jag höra av mig och rapportera om hur jag mår så att de har lite koll på mig.
Jag är i goda händer!

Nu hoppas jag bara att lilla Pyret har valt att stanna. Då kommer all den här tiden vara väl värd. :)

Natt

Klockan är 5 nu, men jag vaknade redan vid tre av kissnödighet och att det gjorde för ont i magen att ligga på rygg. Mådde även väldigt illa och var till slut tvungen att gå upp. Upptäckte att magen är mer uppblåst och hård, till skillnad mot tidigare då den varit svullen men inte lika spänd. Sedan igår kväll är brösten även ömma och spända, ända in i armhålorna. (Bröstvårtorna har däremot varit ömma enda sedan innan äp.)
Jag tänker mycket och det är omöjligt att somna om. Har dessutom tungt att andas och då blir det svårare att somna. Att ruva är ett mysterium, och man kan omöjligt veta vad allt betyder. Det kan lika gärna vara progesteronet, eller att kroppen förbereder sig på mens, som att det skulle vara eventuella symptom. Önskar jag kunde veta och hoppas innerligt att magkänslan stämmer. Men ruvardag 6 är för tidigt och jag har ingen tidigare graviditet att jämföra med. Tänk vad vi ivf-are måste stå ut med...

Överstimulering, vita blodkroppar-ruvardag 5

Jag ringde kliniken på förmiddagen och de tyckte att jag skulle gå till gynakuten redan idag eftersom jag har lite tungt att andas. På ferten hade de tyvärr inga tider, men jag behövde nog inte vänta mer än 40 minuter på akutläkaren, och hon var bra i sitt bemötande. Hon gjorde vul men var väldigt försiktig och förstod att det gjorde ont om hon bökade runt. Jag fick sedan väga mig och ta blodprover. Hur gick det då?

Jo, visst är jag lite överstimulerad med förstorade äggstockar (ca 6x4cm var den högra - den vänstra kom hon inte åt) och vätska i buken. Blodproverna såg bra ut, förutom antalet vita blodkroppar som var lite förhöjt (12). Dumt nog frågade jag inte vad det tydde på och ännu mer dumt nog så började jag googla efteråt. Vad jag förstår tyder det på infektion i kroppen eller att kroppen bekämpar en inflammation. Tänk om det innebär att mitt immunförsvar försöker tvinga bort lilla embryot? :( buhu... Jag kanske överanalyserar- men det klart man funderar!! Finns det någon medicinskt utbildad som vet? Som kan tolka?

Hur som helst tyckte läkare A (från ferten) att jag ska rapportera till kliniken varannan dag om hur jag mår, eller höra av mig akut om jag blir kraftigt försämrad. Jag måste vila, vila, vila- men det är jag faktiskt ganska bra på just nu eftersom jag är ledig.

Ja hörni, jag är inte ett dugg förvånad, men dock en aning orolig över att det förhöjda antalet vita blodkroppar är negativt. Jag vill så gärna att vårt lilla embryo ska stanna. Att man alltid ska ha något att oroa sig för :(
Jag kanske kommer märka redan om några dagar om det blir något pyre eller inte. Om jag blir gravid kommer jag ju troligen bli sämre. Så om jag får ondare i slutet av veckan kanske det tyder på något gott. Vet ni om man kan bli gravid utan att överstimuleringen eldas på och blir värre?
Va konstigt det känns att tänka så- att jag längtar efter att bli sjukare och få ännu ondare, och blir besviken om jag blir bättre...

Mmm.. Att vara ivf-are är en karusell!

Orolig natt, ruvardag 5

Hur kommer det sig att man tänker så mycket när man ska sova? Man planerar, oroar sig, och försöker lösa problem. Samtidigt vet man att det är just sådana faktorer som kan hålla en sömnlös.

Jag har sovit väldigt oroligt i natt. Kunde inte somna, och inte blev det bättre av att jag var tvungen att springa och kissa hela tiden. (När äggstockarna gör såhär ont så är det en plåga att hålla sig.) Vid 2 fick jag gå upp en stund- åt ett äpple och gjorde en avslappnande yogaövning. När jag en tid senare väl somnade fylldes drömmarna av oro, skräck och negativitet. Jag vaknade av att jag kände hur jag hormon-svettades och blev genast ledsen. Jag fick känslan av att det är kört.. Jag tror jag även hade drömt att ruvningen nu var över och att vi inte var gravida.
Det behöver ju naturligtvis inte vara kört, men jag har intalat mig själv att om jag får de vanliga nattliga svettningarna när det börjar närma sig mens så är det tyvärr kört. Jag vet ju naturligtvis inte om det är möjligt att ha dessa nattliga svettningar ändå, men det känns inte som att de hör en graviditet till.

Nu ska jag inte måla fan på väggen redan idag- för jag har egentligen inte en jäkla aning. Det kanske rent utav var ett bra tecken? Men att vakna med en dålig känsla stör mig. Igår vaknade jag och kände mig lugn och harmonisk. Det var mycket bättre.

Jag får nog ta och hitta på något idag för att distrahera tankarna lite och försöka vända mina tankar. Jag är beslutsam. Så länge jag kan vill jag bara känna hoppet flöda, och jag vill inte ta ut besvikelsen i förväg. Så det så..

Är det meningen? Ruvardag 4!

Kan det månne vara så att det är meningen att just detta lilla liv ska få stanna hos oss? Jag borde kanske inte skriva det, för jag är rädd att det inte ska inträffa bara för att jag säger det högt. (Lite som att tänka peppar peppar hela tiden..). Jag och sambon har nämligen haft ett särskilt pojknamn på tapeten. Bara ett, och det var sambon som föreslog för länge länge sedan. Idag kollade jag lite snabbt i min kalender. Gissa vilket pojknamn som hade namnsdag på dagen då vi gjorde återföring? Ja, just deeeet namnet. Slump eller öde? Jag väljer att bli ännu mer hoppfull!!

Många säger att lilla embryot har fäst vid den här tiden, om det nu har bestämt sig för att stanna. När jag frågade läkaren sa hon dock 6-10 dagar efter äp, så kanske kan det dröja ett par dagar till. Ruvardag 4-8 alltså.. Vad har era läkare sagt?

Hur som helst så väljer jag att hoppas att mitt pyre har borrat fast sig i min livmoder redan igår eller under natten. Jag hade ju en väldigt skarp mensvärk igår, men imorse vaknade jag med ett slags lugn i magen. Ett lugn i kroppen. Mensvärken var nästintill borta. På eftermiddagen promenerade vi långsamt upp till stan och efter det tilltog mensvärken igen, så då fick jag lägga mig ner i soffan. Men värken i livmodern är mycket svagare. Det är mest äggstockarna som fortfarande smärtar, och underlivet. Ska ringa kliniken och rådfråga om äggstockarna imorgon. Svimmade nästan (på allvar alltså) av en ilande smärta när jag skulle gå på toaletten nu ikväll. Det känns ju inte bra. Det är ändå en vecka efter äggplock. Jag har minskat i vikt sedan äp, vilket talar starkt emot ös, men smärtan, illamåendet och den stundtals tunga andningen talar för ös. Nåväl, imorgon ska jag prata med dem.

Jag är ganska lugn, men tankarna är många. Även om jag är hoppfull så finns en stor rädsla för misslyckande. Dumt nog googlar jag en massa, jämför mig med andra och försöker analysera symptom eller ickesymptom. Men än så länge är det så tidigt, så jag kan egentligen omöjligt veta om jag är/blir gravid eller inte- så googlandet gör mig bara ont. Borde låta bli, men det är så svårt. Jag kan bara hoppas hoppas hoppas, och sköta om både min kropp och själ.

Ruvardag 3

Har mensvärk i massor (vanlig mensvärk) och vansinnigt ont i äggstockarna. Även i livmodertrakten och nedåt i underlivet. Jag är ganska säker på att jag är lite överstimulerad. Annars skulle det nog inte göra sååå ont att resa sig upp, skratta, sätta sig ner, kissa, eller ta små steg framåt - som det gör nu. Gick och fikade en liten stund med en kompis, men tog mig knappt hem sen för smärtan. Kvällens bio med sambon får vi skippa, det orkar jag inte tyvärr.
Det var min tredje ruvardag det!!

Ruvardag 1

Fy, jag mår allt utom bra.....fysiskt alltså. Har galet ont i såväl äggstockar som livmoder, och kämpar emot ett överväldigande och ständigt ihållande illamående. Att kissa är en ren plåga eftersom allt är så ömt och svullet, några tårar har till och med krypit fram emellanåt. Tycker även att andningen är något ansträngd, men det kan ju också bero på nervositeten antar jag.. Jag har nämligen en tendens att andas "högt uppe" när jag blir stressad eller känner oro, och då kan det kännas ansträngt. Försökte i eftermiddags gå en 5 min promenad till stan, men benen bar mig knappt, känner mig svag.

Igår vid återföringen sa läkaren att hon inte kunde se någon betydande vätska omkring livmodern, men smärtan slog å andra sidan till i natt.. Ah, jag vet inte... Har någon mer upplevd ökad smärta efter återföring? Är det pga progesteronet? Detta är ju min första ruvarperiod, så jag måste verkligen fråga. Jag är ju bara på ruvardag 1, så det är ju knappast så att embryot fäst och hormonerna kickstartat med överstimulering. Nä, det är alldeles orealistiskt, så det måste i så fall vara så att överstimuleringen redan var på gång och bara råkade bli värre nu. Eller så är det progesteronets biverkningar!? En infektion efter ET? Nä..
Snälla, hur har ni känt? Någon som känner igen sig?

Vad är normalt? Ruvardag 1.

Som förstagångsruvare behöver jag höra lite om era erfarenheter. Får ni ont i äggstockar och livmoder dagen efter ET?? Illamående? Huvudvärk? Svaghet i kroppen? Är det progesteronvagitoriernas fel?

Jag är ruvare!!!

Stort tack för all tumhållning! Ert stöd är OVÄRDERLIGT <3

Jag kan knappt förstå vad som hänt idag, att allt gått så bra. Vi hade tid för återföring 13.30. Jag kunde inte sova många minuter i natt, jag bara låg och vred mig fram och tillbaka och vaknade i panik varje gång jag slumrat till. Under dagen har jag suttit på nålar och har varit så enormt nervös. Jag kollade på klockan varannan minut, stirrade på telefonen, hoppades innerligt att den inte skulle ringa. Det gjorde den aldrig heller!!!! :)

För första gången har vi alltså lyckats åstadkomma en återföring!! I min livmoder vilar nu det här 5-celliga lilla embryot. Jag frågade läkaren om det var bra kvalitet på det, och det sa hon att det var.




Nu till överraskning nummer två. Det andra embryot levde också fortfarande. Det var också av 5 celler, precis som embryot de återförde. Nu ska de försöka med långtidsodling fram till söndag, och om det fortfarande lever då så ska det frysas ner. I så fall får vi ett brev hem i slutet av nästa vecka. Hoppas hoppas hoppas!

Både jag och sambon känner en otrolig lycka över att ha kommit så här långt. Även om det inte leder till graviditet så har vi liksom funnit hopp om framtiden och en vändpunkt i denna olyckliga fertilitetsresa vi har bakom oss.
Tänk om. Tänk om. Tänk om. För första gången kan jag tänka "Tänk om" med en realistisk chans. För första gången har jag verkligen en chans att få mitt lilla mirakel!!<3 tänk om...

Chocken

Idag hade vi tid på kliniken kl 14.30 med läkare A. Där och då skulle vi få besked om gårdagens microinjektioner med donator resulterat i befruktade ägg. Tiden fram tills besöket var nästan olidlig, och jag grät förtvivlat på lunchen när sambon var hemma och åt.  Konstigt nog var det ombytta roller denna gång- jag kände ett visst hopp, men sambon hade inte tillstymmelse till hopp om resultatet och ville bara få dagen avklarad för att sedan gå vidare med ÄD. Men jag visste att besvikelsen skulle krossa mig...

Väl framme på kliniken analyserade jag noga hur folk bemötte oss. De båda sköterskorna som var med igår gav oss "pity looks" och hälsade lite ledsamt och medlidsamt samtidigt som de undvek någon direkt ögonkontakt. Redan då visste jag att detta skulle vara fjärde gången som läkaren sa -"Tyvärr det blev ingenting den här gången heller". Jag grät redan i väntrummet.

Läkare A kom och ropade upp oss. Hon såg inte heller speciellt glad ut, så jag blev bara ännu säkrare. Fan också. Jag orkar inte det här. På vägen till samtalsrummet räckte hon över en liten lapp och sa: - "Idag ska ni få en sån här i alla fall". Tårarna började direkt rinna ner för mina kinder och ett förvånat och pipigt "va??" brast ur mig. I handen hade jag fått en lapp med en inbokad tid för återföring av embryo!!!!!!!!!

Jag kan knappt tro att det är sant. Vi har två små embryon som ligger och gosar till sig i värmeskåpet på fertilitetsenheten. Ett av dem hade delat sig till två celler, men det andra hade ännu inte delat sig efter gårdagens befruktning. Vi har ALDRIG fått ett endaste befruktat embryo under våra fyra jobbiga ivf:er, vi har ALDRIG kommit så här långt.

Om de ringer imorgon bitti och säger att embryona dött över natten så kommer jag att bli förkrossad. Men jag kommer ändå veta att kliniken sa att äggen såg något bättre ut denna gång och att det faktiskt är värt att testa spermiedonation igen. Jag kommer även veta att de lyckades få ut 100% mogna ägg denna gång, även om alla inte var av god kvalitet. Men framförallt, jag kommer veta att jag inte är HELT infertil.... Tänk er lyckan <3

Nervös

Jag är så nervös att jag inte vet var jag ska ta vägen. Det är 3h kvar tills vi får beskedet.

Håll era tummar!

Äggplock ivf 4 färdigt

Äggplocket gick bra idag. Jag fällde inte en endaste tår även fast det gjorde brutalt ont på vänster äggstock, så jag är rätt stolt över mig själv. Jag som är så blödig.. 7 ägg fick de ut! (Hade väl ca 18 medelstora blåsor varav drygt 4 st mätte ca 20mm.--> Fortfarande många tomma blåsor alltså).
Så nu är det bara att hålla tummarna för att äggen för det första är mogna, och för det andra att de blir befruktade av donatorns simmare. Snälla håll era tummar för oss också! Det behöver vi verkligen!!

Jag känner inte att jag kan vara lugn och nöjd över antalet ägg än, för vi vet ju inget om kvaliteten förrän imorgon. Jag vet inte hur jag ska klara ett fjärde besked om noll befruktningar. Då är jag nog helt infertil... Jag är rädd att jag kommer krascha totalt om beskedet imorgon är negativt...

Nervös och ångestfylld

Imorgon är det äggplock. Det känns både nervöst, jobbigt och ångestfyllt, samtidigt som jag bara vill få det överstökat. Jag har tidigare uttryckt min oro över att få ut omogna ägg. Den oron har verkligen inte blivit mindre, men det finns inget jag kan göra för att påverka situationen. Morgondagen kommer troligen att innefatta ännu mer oro, för även om vi får veta hur många ägg som plockats ut så kan jag ändå inte veta om de är mogna eller kommer att befruktas. Jag förväntar mig alltså att måndagen blir ännu tuffare!!! På tisdag vet vi troligen om jag är helt infertil eller inte.. Det är så stort att jag knappt kan greppa det, och jag är väl medveten om att det är mest därför som jag har en otroligt ångestfylld olustkänsla i hela kroppen. Jag är helt enkelt livrädd.... Livrädd för vad som komma skall....

Ivf-gräl

Hormonerna i kroppen skapar en sjujäkla turbulens i min kropp. Jag känner inte ens igen mig själv. Jag gråter, jag är sur och grinig, jag växlar mellan sprudlande glädje till ren skär panik på bara några sekunder, och ibland är jag bara helt melankolisk. Det skrämmer mig. Mitt humör och min sinnesstämning skrämmer mig.. Det här är den värsta behandlingen hittills! Utan tvekan. Jag bär på så mycket oro och ångest att jag nästan varit nära att ge upp. Det enda som hindrar mig är att jag så brutalt gärna vill ha mitt efterlängtade barn som väntar någonstans på mig. Måtte det komma snart!

Jag och sambon hade vårt första ivf-gräl idag. Jag uttryckte något som jag gått och tänkt på rätt länge, men som jag inte sagt rätt ut till honom. Jag har gett hintar i hopp om att han ändå ska förstå, men jag måste nog lära mig att karlar inte riktigt förstår sånt. Jag känner mig ibland väldigt ensam och oförstådd när vi gör våra behandlingar. Jag menar inte att han inte ställer upp och stöttar för jag kan alltid räkna med att han finns där, men jag önskar ibland att han var ännu mer närvarande och visade intresse för allt jag måste göra. Det är ju så att kvinnan går igenom både det fysiska och psykiska, hon drar det absolut tyngsta lasset. Mannen behövs ju egentligen bara på äggplocket.. Jag har alltså inget val utan jag måste bita ihop och vara ivf-kvinnan som tar dagliga tabletter och sprutor, som får stå ut med att kroppen protesterar genom all världens biverkningar och smärtor, och som springer ut och in på kliniken för ultraljud. När sambon då inte är med när jag tar sprutor eller går på ultraljud osv så kan jag ibland känna mig så ensam och frustrerad. Vi gör detta tillsammans, det är det ingen tvekan om. Men det är jag som måste begränsa livet under behandlingar för jag mår varken bra på ett fysiskt eller psykiskt plan. Han kan göra mer eller mindre vad han vill. Ibland önskar jag att hans liv fick begränsas lika mycket som mitt under behandlingarna, av sympati och förståelse liksom... Det kanske låter själviskt, men jag tycker att jag har varit otroligt osjälvisk genom hela den här resan och jag har nästan aldrig begärt att sambon ska avstå saker. Kan ni ibland känna samma sak? Jag skulle tippa på det, för jag tror inte att det jag känner är varken ovanligt eller onormalt...

Hur som helst så var det jobbigt att denna diskussion blev så otroligt stor och allvarlig, och sambon var riktigt upprörd. Vi som aldrig bråkar. Det är ovant..

Nu i morse kom mitt lilla kusinbarn till världen! Detta barn är väldigt efterlängtat och kommer att få fantastiska föräldrar, så det gläder mig verkligen. Kusinen är ensambarn och känns nästan som en storebror till mig. Nu kommer det finnas en liten bebis med på alla släktträffar, på gott och ont (fast mest gott hoppas jag). Jag har slavat i köket hela dagen för att pyssla ihop en överraskningstårta till de nyblivna föräldrarna. :)

Nu är ägglossningssprutan tagen. Morgondagen känns mest som något jag måste genomlida, en dag som måste passera för att ge rum för äggplocksdagen. Nog får vi ju inga besked av värde på måndag heller, men det är i alla fall ett smärtsamt ingrepp som jag vill få avklarat.

Har läkaren verkligen rätt?

Detta känns inte bra i maggropen!!! Ge mig gärna era egna åsikter, eller funderingar på vad ni anser/tror.

Jag var på ultraljud idag. Det är sprutdag 8 idag, så jag hade alltså tagit 7 sprutor när ultraljudet gjordes. I onsdags var äggblåsorna ca12-16mm stora och mitt östradiolvärde låg på dryga 1300. Idag fick jag träffa den enda läkaren på kliniken som jag har väldigt dålig erfarenhet av, som är slarvig, jäktad, och opersonlig. Hon stoppar in staven, mäter lite snabbt på ett par blåsor utan att säga speciellt mycket, och hon tycks inte ha läst igenom journalen (mer än senaste besöket). De flesta blåsorna var runt 16mm fortfarande, men det fanns kanske någon eller några på 17mm. Svårt att säga eftersom hon var så snabb.

Nu till dilemmat som ger mig så ont i magen. Äggplock planerades in på måndag, och min dos till ikväll sänktes. Detta trots att mitt östradiolvärde även gått ner (!!!!!) till typ 1200 fast det egentligen borde mer än fördubblats på de här dagarna.
Det har ALDRIG gått bra på äggplock tidigare när blåsorna varit så små på det sista ultraljudet... Då har nästan alla ägg varit omogna! Den enda gången vi fått ut mogna ägg (vid ivf 3 då vi fick 6mogna av 8 ägg) så var äggblåsorna nära 20mm vid sista ultraljudet. Någon var till och med större än så. Då var också mitt östradiol på 2400 om jag inte missminner mig. Det står ju i min journal hur fullkomligt katastrofala resultat vi fått! Jag har uttryckt min oro men känner inte att jag får respons.
Sköterskan som ringde och berättade att dosen skulle sänkas sa att eftersom läkaren tyckte att det såg bra ut så kör vi på äggplock på måndag även fast östradiolvärdet sjunkit. Hon kunde heller inte förklara varför. Jag godtog hennes svar och lade på.

Några timmar senare började jag få totalpanik. Jag orkar bara inte hantera ett lika dåligt resultat igen. Denna gången känns det som att det gäller liv och död att de får ut mogna ägg, för annars kan man ju omöjligt avgöra om mina ägg funkar med donatorns sperma. Är äggen omogna så gör vi detta helt fördjäves, och då kommer jag ALLTID bära med mig ett "tänk om" i min ryggsäck.
Mitt på ikea började jag få svårt att andas, så jag ringde sambon på jobbet igen. Jag beslutade att rusa därifrån och ta bilen till kliniken för att ifrågasätta läkarens beslut! Var det verkligen genomtänkt att sätta upp äggplocket på måndag? Med min historia i bagaget så BORDE de verkligen veta att mina äggblåsor behöver vara större än normalt vid äggplock, men det känns som att denna läkare struntat i det. (För andra gången...) Jag parkerade och rusade upp. Där möttes jag av låsta dörrar och en tom klinik. Klockan var 15. Jag kom för sent...

Det är nog jobbigt att göra denna ivf när eftersom läkarna har så lite hopp om att det ska fungera, men nu har jag även en brutal ångest och oro över att återigen få ut omogna ägg.. Fjärde gången. Då borde de lärt sig hur jag fungerar. Allt känns fördjälvligt just nu...



(För mitt eget kom ihåg: Är väldigt svullen om magen, har svårt att gå och är extremt trött i hela kroppen. Läkaren såg en del vätska, men inte så mycket att det var något att oroa sig för.)

Otänkbart trött

Sprutdag 7.
Idag tog jag mig knappt hem från affären när jag varit och handlat. Notera att denna promenad bara tar ca 10 min vanligtvis, men mina ben ville inte bära min kroppstyngd. Ja, jag är helt enkelt vansinnigt trött i kroppen. Tror att medicinen verkligen gillar att visa sin baksida genom en förlamande kroppslig trötthet. Bitter, trött och överkänslig, det är vad jag är.. Och magen som varit något plattare efter all hälsosam mat och träning börjar bli stor och svullen igen. Jäkla hormoner...
Blir ni också så trötta av hormonstimuleringen???? (Jag tar puregon)



Igår råkade jag glömma olgalutran så jag tog den 1,5h efter puregonet. Det borde väl inte vara någon fara va?! Eller? Har massor av flytningar som tyder på begynnande ägglossning, men det har jag även haft de tidigare behandlingarna så det borde ju inte betyda något dåligt. Usch vilken osis om äggen skulle släppa innan äggplocket.

En sista grej innan jag går och hämtar kvällens sprutor.. Jag ska inte klaga på min ålder egentligen eftersom jag inte har samma problem som en del av er underbara medbloggerskor som börjar se hur tiden rinner iväg, MEN jag blir så frustrerad på att inte anses som lämplig adoptivförälder förrän jag fyllt 25år. Jag har ett och ett halvt år tills den födelsedagen infaller. Jag skulle bli en fantastisk förälder. Jag KOMMER att bli en fantastisk förälder. Det är liksom inget snack om saken att lillgamla jag nästan alltid agerat som om jag varit mycket äldre än vad jag faktiskt varit, och jag tycker att personlig mognad ibland borde väga tyngre än ens ålder. När det gäller adoption så hinner man ju dessutom bli betydligt mycket äldre under de år man väntar på sitt barn... Tjugofem tycks vara den gyllene gränsen, för kommunen vill inte heller att man blir kontaktfamilj eller familjehem innan dess, även om detta är en gräns som utredarna brukar uttala "mellan tummen och pekfingret" för att citera kvinnan som gav oss information om familjehem. Tänk vilken trygghet om vi hade kunnat ställa oss i adoptionskö nu. Men tji får vi. Vi får gott vänta vänta vänta... Denna eviga jääääkla väntan.
Livet som ofrivilligt barnlös- som en dans på rosor? Mmm, fast bara om man dansar runt på den taggfyllda stjälken. Rosens mjuka blad kan man bara se i horisonten, om man kisar lite. Hur många gånger kommer man att sticka sig blodig på taggarna innan man når fram till rosens sammetsmjuka blad?

Sprutdag 7, första donationsbehandlingen

Det känns konstigt att kalla detta för den första behandlingen, för vi är ju trots allt snart veteraner på fertilitetskliniken efter våra 3 tidigare fruktlösa (eller ska jag säga embryolösa) ivfer. Men det är spermadonationsbehandling nummer ett, så på ett sätt är det en ny räkning som startar. Dock är det mest troligt att vi aldrig gör mer än just denna behandling eftersom läkarna tror att äggdonation egentligen är vår väg till ett barn.

Igår var jag på VUL! Jag hade då tagit puregon i 5 dagar. Först 150ie i tre dagar, och sedan 125ie resterande kvällar. Läkare J såg ca 13 blåsor i ena äggstocken och 5 i den andra. Några var 14-15mm medan de flesta var 12-13mm eller under 10mm. Det såg alltså ganska jämt ut, och väldigt likt förra behandlingen. Troligen blir det äggplock på måndag, men jag ska på ytterligare ett VUL imorgon för att se så att alla blåsor växer ordentligt. (Det är så dumt om bara ett par stycken drar iväg och växer snabbare än de andra.)

Jag har det jobbigt med biverkningar av hormonerna. Vaknar varje morgon att ett enormt illamående, sådär så att jag tänker "Nu kräks jag. Jag hinner inte ens till toaletten." Min kropp värker, jag är trött (får sömnsvårigheter) och är extreeeeeeeeeemt känslig. NU förstår jag verkligen vad ni andra menat när ni beskrivit att hormonerna får er att gråta för allt! Jag är alltid väldigt känslig och har lätt till tårar normalt, men detta är ju helt bisarrt. Jag gråter av allt, nästan hela tiden ibland. Varje kväll efter klockan nio när jag tagit sprutorna så börjar en rätt mörk och jobbig tid. Jag får genast obehagskänslor, krypande och smärtande känslor i kroppen, och illamåendet kommer bara inom några sekunder efter jag tryckt in sista droppen. Jag börjar bli van vid hormonella biverkningar, men det är banne mig inte kul...
Har försökt träna en hel del för välmåendets skull, men nu säger kroppen ifrån, så nu får det räcka tills behandlingen är över. Jag orkade knappt 15min igår på gymmet, så det var bara att inse sin begränsning och gå hem igen.

Att vara mitt i en behandling igen känns väldigt suspekt. Det känns jobbigt och besvärligt, samtidigt som det känns befriande att inte behöva gå och vänta på att en ny behandling ska börja. Det finns gott om hopp inom mig för att spermadonationen ska fungera, men det finns inte tillstymmelse till tro att det ska gå vägen. Alltså återigen hoppas jag, men jag tror inte. Precis som ivf3, fast med betydligt sämre odds.

Vad ska man göra...

...när rädslan för det som vi går igenom blir så stor att det är alldeles övermäktigt? Vad ska man göra när allt bara känns så jävla hopplöst?

Yrsel och huvudvärk

Imorse körde jag ett ordentligt styrkepass på gymmet. Såhär på kvällen när jag ligger nedbäddad i soffan med otrolig huvudvärk och yrsel så känns det helt osannolikt att jag mådde så bra i förmiddags. Världen började snurra runt, och huvudet började bulta redan efter lunch så dagens planer ersattes av film i soffan och galet mycket tårar.. Inte torde huvudvärken bli bättre av att jag ibland bölar likt ett vattenfall. Jag är sanslöst känslig nu så jag gråter för allt och ingenting. Dels är det hormonellt och dessutom pressen och nervositeten inför den kommande donationsbehandlingen. Många tankar snurrar i huvudet angående äggdonation och framtiden. Med denna känslighet så förstår ni säkert att det inneburit mycket tårar och panikartade känslor.. Mensen borde komma imorgon eftersom jag tog sista tabletten primolut-nor för 2 dagar sedan. Det är troligen därför jag känner mig så sjuk. Ja, innan mens blir jag verkligen sjuk. Jag får ofta feber, dunderhuvudvärk eller migrän, yrsel, värk i kroppen och ofta illamående. När jag ätit hormontabletter blir detta inte lättare må jag säga.
Nu är jag fullproppad av citodon (jag är tvungen) och sambon har bäddat ner mig under täcke, gett mig te och choklad, och han har tålmodigt strykt med händerna på min panna.

Ett tips från Indien som sambons bror lärde sig på sin resa tidigare i år: För kroppslig avspänning kan man be någon att trycka ganska hårt med 1-2 fingrar i pannan, mitt emellan ögonbrynen. Det kan faktiskt lätta huvudvärk lite grann om man har tur ;)

För övrigt så är det knappt 4 månader kvar till vårt bröllop! Jag längtar....

Nu är det snart dags för ytterligare en natt fylld av svettningar som gör sängen dyngsur, mardrömmar och orolig sömn. Mmmmm, jag har hopplöst jobbiga PMS-besvär :( suck

Donationsutredning

För att få göra en donationsbehandling med spermier eller ägg från en tredje part måste man först göra en utredning med kuratorn som är kopplad till fertilitetskliniken. Utredningen består av några A4 sidor med standardiserade frågor om ens kontaktnät, familj, relation, intressen, alkohol-/narkotikavanor, ens samliv, synen på varandra, synen på barnlöshet, kriser i livet, och varför man blev förälskade i varandra osv. Vardera part får prata ca.30-60min ensam, och sedan kallas båda in för ett "beslut" där (vid godkännande) ett medgivandedokument ska skrivas på av den part som inte kan använda sina egna ägg eller spermier. (Hoppas ni förstår vad jag menar).
Vi hade vårt samtal idag!

Kuratorn hade redan tidigare sagt att det mer eller mindre är en formalitet och att vi inte behövde oroa oss för att inte bli godkända, men ändå kände jag lite pirr i magen när jag var klar med min del av samtalet och skulle låta sambon ta över. Vi pratade efteråt om vad vi hade svarat på respektive fråga, och det var väldigt lika på allt så kuratorn torde ha fått en relativt bra bild av oss. Nu är vi godkända som mottagare av donerade spermier, och för donerade ägg (istället för spermier) om det förstnämnda inte fungerar.

Både jag och min sambo diskuterade sedan det här med utredningar som görs av ofrivilligt barnlösa som gått igenom eld och vatten för att få barn men ännu inte lyckats. Jag är helt på det klara med att utredningar är av godo för att det "sorterar bort" de människor som inte skulle bli lämpliga som föräldrar. MEN, inte görs det några utredningar på människor som inte har några problem med att bli gravida minsann. Som sambon uttryckte det: Vem hindrar den där nerknarkade kvinnan som lever bland alkoholister i ett litet skrymsle utan jobb, kontaktnät eller pengar att bli mamma om hon inte har problem att bli gravid? Vi som har riktiga fertilitetsproblem ska däremot utredas för att se om vi är lämpliga föräldrar, och om vi har otur så nekas vi att bli just det där som vi kämpat för i flera år, nekas att bli föräldrar. Exempelvis läste jag på en blogg eller tråd på familjeliv häromdagen där paret ifråga, som jag förstod det, gått igenom hela adoptionsutredningen och fått antydan att det var klart och att de var godkända. Men sen visade det sig att de inte ansåg mannen som en lämplig far eftersom han var rullstolsbunden, så de nekades adoption. Till historien hör att denna man (enligt frun) klarar allt själv, han städar, lagar mat, gymmar, kör bil och gör precis lika mycket som frun. Räknas paret alltså inte som lämpliga föräldrar pga rullstolen, trots att han är så stark, och trots att frun i fråga är helt rörlig? Deras enda övriga alternativ är embryoadoption eftersom båda parterna har fertilitetsproblem.

Kan det inte finnas utredningar för ALLA par som planerar (eller för den delen alla par överhuvudtaget) om de är lämpliga föräldrar?!?! Varför är det bara vi, vi som kämpar och ger allt för att få barn, som ska bedömas.... Nä allvarligt talat, det är inte praktiskt genomförbart, och ett helt surrealistisk samhälle.. Men ibland blir jag bara så förargad över orättvisan där små, oskyldiga och hjälplösa barn hamnar i armarna på människor som inte borde ha barn när vi är så många som längtar oss halvt till döds efter att få samma välsignelse.