Ivf-gräl

Hormonerna i kroppen skapar en sjujäkla turbulens i min kropp. Jag känner inte ens igen mig själv. Jag gråter, jag är sur och grinig, jag växlar mellan sprudlande glädje till ren skär panik på bara några sekunder, och ibland är jag bara helt melankolisk. Det skrämmer mig. Mitt humör och min sinnesstämning skrämmer mig.. Det här är den värsta behandlingen hittills! Utan tvekan. Jag bär på så mycket oro och ångest att jag nästan varit nära att ge upp. Det enda som hindrar mig är att jag så brutalt gärna vill ha mitt efterlängtade barn som väntar någonstans på mig. Måtte det komma snart!

Jag och sambon hade vårt första ivf-gräl idag. Jag uttryckte något som jag gått och tänkt på rätt länge, men som jag inte sagt rätt ut till honom. Jag har gett hintar i hopp om att han ändå ska förstå, men jag måste nog lära mig att karlar inte riktigt förstår sånt. Jag känner mig ibland väldigt ensam och oförstådd när vi gör våra behandlingar. Jag menar inte att han inte ställer upp och stöttar för jag kan alltid räkna med att han finns där, men jag önskar ibland att han var ännu mer närvarande och visade intresse för allt jag måste göra. Det är ju så att kvinnan går igenom både det fysiska och psykiska, hon drar det absolut tyngsta lasset. Mannen behövs ju egentligen bara på äggplocket.. Jag har alltså inget val utan jag måste bita ihop och vara ivf-kvinnan som tar dagliga tabletter och sprutor, som får stå ut med att kroppen protesterar genom all världens biverkningar och smärtor, och som springer ut och in på kliniken för ultraljud. När sambon då inte är med när jag tar sprutor eller går på ultraljud osv så kan jag ibland känna mig så ensam och frustrerad. Vi gör detta tillsammans, det är det ingen tvekan om. Men det är jag som måste begränsa livet under behandlingar för jag mår varken bra på ett fysiskt eller psykiskt plan. Han kan göra mer eller mindre vad han vill. Ibland önskar jag att hans liv fick begränsas lika mycket som mitt under behandlingarna, av sympati och förståelse liksom... Det kanske låter själviskt, men jag tycker att jag har varit otroligt osjälvisk genom hela den här resan och jag har nästan aldrig begärt att sambon ska avstå saker. Kan ni ibland känna samma sak? Jag skulle tippa på det, för jag tror inte att det jag känner är varken ovanligt eller onormalt...

Hur som helst så var det jobbigt att denna diskussion blev så otroligt stor och allvarlig, och sambon var riktigt upprörd. Vi som aldrig bråkar. Det är ovant..

Nu i morse kom mitt lilla kusinbarn till världen! Detta barn är väldigt efterlängtat och kommer att få fantastiska föräldrar, så det gläder mig verkligen. Kusinen är ensambarn och känns nästan som en storebror till mig. Nu kommer det finnas en liten bebis med på alla släktträffar, på gott och ont (fast mest gott hoppas jag). Jag har slavat i köket hela dagen för att pyssla ihop en överraskningstårta till de nyblivna föräldrarna. :)

Nu är ägglossningssprutan tagen. Morgondagen känns mest som något jag måste genomlida, en dag som måste passera för att ge rum för äggplocksdagen. Nog får vi ju inga besked av värde på måndag heller, men det är i alla fall ett smärtsamt ingrepp som jag vill få avklarat.