Idag tog jag mig knappt hem från affären när jag varit och handlat. Notera att denna promenad bara tar ca 10 min vanligtvis, men mina ben ville inte bära min kroppstyngd. Ja, jag är helt enkelt vansinnigt trött i kroppen. Tror att medicinen verkligen gillar att visa sin baksida genom en förlamande kroppslig trötthet. Bitter, trött och överkänslig, det är vad jag är.. Och magen som varit något plattare efter all hälsosam mat och träning börjar bli stor och svullen igen. Jäkla hormoner...
Blir ni också så trötta av hormonstimuleringen???? (Jag tar puregon)
Igår råkade jag glömma olgalutran så jag tog den 1,5h efter puregonet. Det borde väl inte vara någon fara va?! Eller? Har massor av flytningar som tyder på begynnande ägglossning, men det har jag även haft de tidigare behandlingarna så det borde ju inte betyda något dåligt. Usch vilken osis om äggen skulle släppa innan äggplocket.
En sista grej innan jag går och hämtar kvällens sprutor.. Jag ska inte klaga på min ålder egentligen eftersom jag inte har samma problem som en del av er underbara medbloggerskor som börjar se hur tiden rinner iväg, MEN jag blir så frustrerad på att inte anses som lämplig adoptivförälder förrän jag fyllt 25år. Jag har ett och ett halvt år tills den födelsedagen infaller. Jag skulle bli en fantastisk förälder. Jag KOMMER att bli en fantastisk förälder. Det är liksom inget snack om saken att lillgamla jag nästan alltid agerat som om jag varit mycket äldre än vad jag faktiskt varit, och jag tycker att personlig mognad ibland borde väga tyngre än ens ålder. När det gäller adoption så hinner man ju dessutom bli betydligt mycket äldre under de år man väntar på sitt barn... Tjugofem tycks vara den gyllene gränsen, för kommunen vill inte heller att man blir kontaktfamilj eller familjehem innan dess, även om detta är en gräns som utredarna brukar uttala "mellan tummen och pekfingret" för att citera kvinnan som gav oss information om familjehem. Tänk vilken trygghet om vi hade kunnat ställa oss i adoptionskö nu. Men tji får vi. Vi får gott vänta vänta vänta... Denna eviga jääääkla väntan.
Livet som ofrivilligt barnlös- som en dans på rosor? Mmm, fast bara om man dansar runt på den taggfyllda stjälken. Rosens mjuka blad kan man bara se i horisonten, om man kisar lite. Hur många gånger kommer man att sticka sig blodig på taggarna innan man når fram till rosens sammetsmjuka blad?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar