Sprutdag 7, första donationsbehandlingen

Det känns konstigt att kalla detta för den första behandlingen, för vi är ju trots allt snart veteraner på fertilitetskliniken efter våra 3 tidigare fruktlösa (eller ska jag säga embryolösa) ivfer. Men det är spermadonationsbehandling nummer ett, så på ett sätt är det en ny räkning som startar. Dock är det mest troligt att vi aldrig gör mer än just denna behandling eftersom läkarna tror att äggdonation egentligen är vår väg till ett barn.

Igår var jag på VUL! Jag hade då tagit puregon i 5 dagar. Först 150ie i tre dagar, och sedan 125ie resterande kvällar. Läkare J såg ca 13 blåsor i ena äggstocken och 5 i den andra. Några var 14-15mm medan de flesta var 12-13mm eller under 10mm. Det såg alltså ganska jämt ut, och väldigt likt förra behandlingen. Troligen blir det äggplock på måndag, men jag ska på ytterligare ett VUL imorgon för att se så att alla blåsor växer ordentligt. (Det är så dumt om bara ett par stycken drar iväg och växer snabbare än de andra.)

Jag har det jobbigt med biverkningar av hormonerna. Vaknar varje morgon att ett enormt illamående, sådär så att jag tänker "Nu kräks jag. Jag hinner inte ens till toaletten." Min kropp värker, jag är trött (får sömnsvårigheter) och är extreeeeeeeeeemt känslig. NU förstår jag verkligen vad ni andra menat när ni beskrivit att hormonerna får er att gråta för allt! Jag är alltid väldigt känslig och har lätt till tårar normalt, men detta är ju helt bisarrt. Jag gråter av allt, nästan hela tiden ibland. Varje kväll efter klockan nio när jag tagit sprutorna så börjar en rätt mörk och jobbig tid. Jag får genast obehagskänslor, krypande och smärtande känslor i kroppen, och illamåendet kommer bara inom några sekunder efter jag tryckt in sista droppen. Jag börjar bli van vid hormonella biverkningar, men det är banne mig inte kul...
Har försökt träna en hel del för välmåendets skull, men nu säger kroppen ifrån, så nu får det räcka tills behandlingen är över. Jag orkade knappt 15min igår på gymmet, så det var bara att inse sin begränsning och gå hem igen.

Att vara mitt i en behandling igen känns väldigt suspekt. Det känns jobbigt och besvärligt, samtidigt som det känns befriande att inte behöva gå och vänta på att en ny behandling ska börja. Det finns gott om hopp inom mig för att spermadonationen ska fungera, men det finns inte tillstymmelse till tro att det ska gå vägen. Alltså återigen hoppas jag, men jag tror inte. Precis som ivf3, fast med betydligt sämre odds.