Donationsutredning

För att få göra en donationsbehandling med spermier eller ägg från en tredje part måste man först göra en utredning med kuratorn som är kopplad till fertilitetskliniken. Utredningen består av några A4 sidor med standardiserade frågor om ens kontaktnät, familj, relation, intressen, alkohol-/narkotikavanor, ens samliv, synen på varandra, synen på barnlöshet, kriser i livet, och varför man blev förälskade i varandra osv. Vardera part får prata ca.30-60min ensam, och sedan kallas båda in för ett "beslut" där (vid godkännande) ett medgivandedokument ska skrivas på av den part som inte kan använda sina egna ägg eller spermier. (Hoppas ni förstår vad jag menar).
Vi hade vårt samtal idag!

Kuratorn hade redan tidigare sagt att det mer eller mindre är en formalitet och att vi inte behövde oroa oss för att inte bli godkända, men ändå kände jag lite pirr i magen när jag var klar med min del av samtalet och skulle låta sambon ta över. Vi pratade efteråt om vad vi hade svarat på respektive fråga, och det var väldigt lika på allt så kuratorn torde ha fått en relativt bra bild av oss. Nu är vi godkända som mottagare av donerade spermier, och för donerade ägg (istället för spermier) om det förstnämnda inte fungerar.

Både jag och min sambo diskuterade sedan det här med utredningar som görs av ofrivilligt barnlösa som gått igenom eld och vatten för att få barn men ännu inte lyckats. Jag är helt på det klara med att utredningar är av godo för att det "sorterar bort" de människor som inte skulle bli lämpliga som föräldrar. MEN, inte görs det några utredningar på människor som inte har några problem med att bli gravida minsann. Som sambon uttryckte det: Vem hindrar den där nerknarkade kvinnan som lever bland alkoholister i ett litet skrymsle utan jobb, kontaktnät eller pengar att bli mamma om hon inte har problem att bli gravid? Vi som har riktiga fertilitetsproblem ska däremot utredas för att se om vi är lämpliga föräldrar, och om vi har otur så nekas vi att bli just det där som vi kämpat för i flera år, nekas att bli föräldrar. Exempelvis läste jag på en blogg eller tråd på familjeliv häromdagen där paret ifråga, som jag förstod det, gått igenom hela adoptionsutredningen och fått antydan att det var klart och att de var godkända. Men sen visade det sig att de inte ansåg mannen som en lämplig far eftersom han var rullstolsbunden, så de nekades adoption. Till historien hör att denna man (enligt frun) klarar allt själv, han städar, lagar mat, gymmar, kör bil och gör precis lika mycket som frun. Räknas paret alltså inte som lämpliga föräldrar pga rullstolen, trots att han är så stark, och trots att frun i fråga är helt rörlig? Deras enda övriga alternativ är embryoadoption eftersom båda parterna har fertilitetsproblem.

Kan det inte finnas utredningar för ALLA par som planerar (eller för den delen alla par överhuvudtaget) om de är lämpliga föräldrar?!?! Varför är det bara vi, vi som kämpar och ger allt för att få barn, som ska bedömas.... Nä allvarligt talat, det är inte praktiskt genomförbart, och ett helt surrealistisk samhälle.. Men ibland blir jag bara så förargad över orättvisan där små, oskyldiga och hjälplösa barn hamnar i armarna på människor som inte borde ha barn när vi är så många som längtar oss halvt till döds efter att få samma välsignelse.