5 dagar har passerat

Nu har fem konstiga dagar passerat. Jag kan inte ens beskriva i berättande termer hur jag mår och vad jag tänker, för jag vet knappt själv. Jag känner mig liksom så frånvarande. Frånvarande och instängd i mig själv.

Idag fick jag sova hela natten, och ända fram tills efter 10. Ni anar inte hur välbehövligt det var efter månader av sömnlösa timmar mitt i nätterna. När jag sedan kom upp var jag dock fortfarande lika trött och blev nästan orolig när jag fortfarande var lika borta i huvudet efter flera timmars vaken tid. Eller snarare- det var min totala oförmåga att kunna läsa och att fokusera min syn som kändes oroväckande. Det bara dansade ljusfläckar framför all text, och bokstäverna tycktes flyga fram och tillbaka. Visst kunde det varit en migränattack på gång, men någon sådan bröt aldrig ut, så jag tror mer att det var en kroppslig reaktion på allt som hänt mig. Tänk vilka konstiga sätt en stress- eller krisreaktion kan visa sig på. Nu på kvällen har läsförmågan återkommit dock.

Ryggen smärtar på ett sånt där "missfallsvis", och magen likaså. Jag är dessutom rätt förstoppad vilket inte direkt hjälper till. Men idag har jag åtminstone blött lite mindre, och det är jag glad för. Jag hoppas att det håller på att klinga ut. Förra gången har jag för mig att jag blödde i mer än två veckor, men minnena är rätt suddiga.

Jag avskyr verkligen att gå omkring med stora, blöjliknande, prasslande bindor som får mig att känna mig lika sexig som en valross. Visserligen är jag inte särskilt sexig i övrigt just nu med mina mjukiskläder, ringar under ögonen, och det toviga och något otvättade håret i en slarvig knut på huvudet. Men bindor har aldrig varit min grej riktigt, och när tamponger är "out of the question" pga infektionsrisken så får jag bara stå ut med blöjkänslan. Funderar dock på varför det inte finns fler storlekar på bindor, för alla jag lyckats köpa är mycket bredare än mina trosor.




Förutom mannen så är denna gosiga lilla figur min bästa vän just nu. Historien om denna elefant är lång, men man kan säga att den skrek efter oss länge på ikea innan den fick flytta hem till oss. Jag är ingen gosedjurstyp, men ibland de här dagarna kramar jag min elefant i brist på bebismage att klappa på. Jag har ju inget husdjur och får liksom ta vad jag har. Jag är ju dessutom så folkskygg nu att jag får panik så fort någon ringer, men elefanten är tyst gosig och precis vad jag behöver just nu. Ibland blundar jag och låtsas som att det är en bebisrygg jag klappar, men så öppnar jag ögonen och inser att jag bara lurar mig själv. Jag är ju inte gravid längre och är lika långt ifrån en bebis som tidigare.

Jag är tom och frånvarande...

Funderingar om immunologi

Att mitt i sorgen försöka ladda batterierna inför nästa försök är inte lätt. Särskilt inte när jag mår som en urvriden disktrasa. Men jag gör som jag alltid gör. Jag söker mig till vetenskapen. Jag letar efter medicinska artiklar, orsakssamband och potentiella lösningar. Jag söker efter forskning om immunologisk problematik, som kommit längre i andra länder än i Sverige, men finner att det är en snårig och stundtals svårbegriplig värld av medicinska förkortningar och termer som inte är helt lätta att förstå när det dessutom står på engelska.

Jag letar efter artiklar som kan hjälpa mig att få läkarna att skriva ut prednisolon, trombyl och fragmin till nästa FET. Ni är många som rekommenderar detta till mig- och jag uppskattar verkligen det! Nu ber jag om mer hjälp. Finns det någon av er som läser som har hittat några bra vetenskapliga artiklar om dessa preparat, missfall, överaktivt immunförsvar och fertilitet. Artiklar? Sidor på internet? Länkar? Mina läkare är rätt försiktiga och inte så framåt med nya preparat. Så jag behöver kött på benen. Kan ni hjälpa mig? Ge motiv som jag kan framföra till läkarna? Och lösningar om de säger nej?

Igår fick jag ta ett blodprov som kommer att visa om jag har s-kardiolipinantikroppar. (ASP, om jag förstått rätt). Men grejen är den att det är bara ett av många möjliga test man bör ta för att reda ut immunologisk problematik. Men det var detta prov min läkare tyckte vi kunde ta. Mina kromosomer är ju redan undersökta, med normalt resultat.

Men, jag har trots allt minst en autoimmun sjukdom redan- nämligen Psoriasis. Dessutom har nästan hela min släkt på både mamma och pappas sida reumatiska problem, och vi har länge misstänkt att den sjukdomen (vilken också är autoimmun) ligger och gror både hos mig och hos min kusin eftersom vi också har ledvärk och får inflammerade muskler lite för ofta. Så det kan alltså vara så att jag redan bär på två autoimmuna sjukdomar. Men alltså minst en som finns i min journal. Det tyder ju ändå på att det är fel på mitt immunförsvar. En autoimmun sjukdom beror nämligen på att immunförsvaret är överaktivt och angriper kroppens egna vävnader eller organ.

Ofta så får jag feber- helt utan egentlig anledning. Jag brukar skylla på att det säkert är smärtan i magen, alternativt huvudvärken eller hormonerna. Men, när jag tänker efter så är det mest en undanflykt för att jag hatar att vara annorlunda. Under båda graviditeterna fick jag lite feber i ett par dagar. Potentiellt sett skulle det kunna bero på att kroppens immunförsvar angriper det främmande embryot. För jag var inte sjuk i övrigt.. Men det kommer jag kanske aldrig få veta. En del får ju feber under graviditeten så det kan ju också vara en normal reaktion.

Att jag redan har minst en autoimmun sjukdom, och därför misstänker att immunförsvaret är överaktivt, skulle alltså kunna vara en bra utgångspunkt för att kräva medicinerna. Men vad ska jag säga mer. Jag känner mig för svag för att kriga och kämpa- men just nu måste jag förändra något för att våga kasta mig in i elden igen. Jag måste känna att jag gör allt jag kan.
Kan ni hjälpa mig?

Dagarna efter..

Tack snälla rara ni för den kärlek och det stöd ni ger oss! Jag är för evigt tacksam över hur många som tänker på oss i våra svåra tider <3

Har väldigt kraftig och förlamande smärta fortfarande. Har även idag fått ladda kroppen med både Ipren och dubbla citodon- vilket är ytterst starkt och otäckt för min stackars mage. Blödningen är en obehaglig, ständig påminnelse av missfallet eftersom det fortfarande kommer ut rester av slemhinna, koagulerade klumpar, och "slemmigare" blod än vid en mensblödning. Usch och fy- Att det inte är över när graviditeten är över liksom... Själva fostersäcken kom ut redan i lördags, men det är tydligen mycket slemhinna som ännu inte blött ut.

Men det märks att dagen försökt att leverera lite goda nyheter som plåster på såren. Det började efter lunch när barnmorskan ringde. Hon beklagade givetvis och tyckte att missfallet var så tråkigt, men berättade också att hon och läkaren A har tänkt att jag ska få ta ett prov som visar om jag har immunologiska problem (antikroppar som angriper embryot) som jag har önskat. Jag kommer även hinna med ytterligare ett FET innan jul, vilket också var precis vad jag önskade. Jag är alltså väldigt glad för att de lyssnar på mig, är lyhörda och låter mig som patient vara med och styra. För nu vill jag verkligen veta om det finns fler problem i min kropp. Tänker att jag kanske behöver ytterligare medicinering nästa gång...

Sedan blev dagen ännu bättre när det visade sig att vi ska få titta på det där radhuset vi fastnat för. Det ligger egentligen lite över vår budget under tiden som jag i framtiden är mammaledig (måste tänka att det händer någon gång för att överleva) - men efter allt som hänt oss så känner vi att det kommer lösa sig oavsett. Vi kan inte låta livet stanna upp totalt och måste dessutom rikta fokus på något annat nu. Det skulle i så fall gälla ett byte av lägenheter vilket innebär att familjen ifråga även måste falla för vår lägenhet för att bytet ska vara möjligt.
Något att se fram emot och hoppas på i alla fall.

Ja dagen har verkligen försökt att vända mungiporna uppåt. Logiskt nog så har det ändå varit en tuff dag. Hela min kropp påminner mig ju vareviga minut om vad som hänt. Magen är svullen och otäck att ta på, för det ligger ju inget foster och gror där inne. Och brösten som är ömma och hårda känns bara i vägen, trots att jag trycker in dem i sportbehå och träningstop.

Imorgon ska jag till kuratorn med min man. Undrar hur jag ska kunna ta mig dit när jag knappt kan gå.

Tomhet

Inte för att det spelar någon direkt roll- men jag insåg att jag räknat fel när jag beräknad förlossningsdatum. Jag räknade att FET gjordes på dag 5, men det var ju på dag 6. Det innebär alltså att gårdagens missfall skedde på dag 5+0, vilket är EXAKT samma dag som förra gången. Det var till och med ungefär samma tid som det började. Helt sjukt.

Sedan nov 2011 har jag genomgått så mycket fertilitetsbehandlingar, hormoner och sorger att jag knappt förstår att jag står på benen fortfarande. Flera pergotime och proverakurer, fem IVF:er, ett FET och två missfall...

Jag är så tom. Tom och totalt chockad över att Theodor inte längre är kvar. Jag har fortfarande inte förstått innebörden, och det har inte min man heller. Vi går i lite av ett vakuum här hemma. Vi har gråtit hejdlöst, högljutt och snorigt, men ändå förstår man inte än att det är slut på graviditeten. Vi trodde verkligen att det skulle gå den här gången. Vi har kramats, hållit varandra nära, strukit på varandras kinder och kärleksfullt tittat på våra bröllopsfoton för att minnas hur lyckliga vi var då- tre månader efter det första missfallet.

Vad man inte heller förstår i krissituationer är hur den mänskliga hjärnan fungerar. När sorgen blir för stor så trycker man bort det för att ta itu med det när man orkar. Som för oss när vi kollat på säsong tre av the Office (US) och inte kunnat låta bli att skratta högt när det är riktigt riktigt roligt. För några sekunder glömmer man... Men sedan kommer det tillbaka.

Har drömt hemska mardrömmar i natt och så fort jag vaknat tidigt imorse så började jag gråta igen. Mina ögon är så svullna att jag inte ser ut som mig själv längre. Och just nu önskar jag att jag var någon annan. Någon som både kan få barn utan hjälp- och någon som sedan får behålla dem...

Där kom det- missfall v.5+0

Nu är det ingen tvekan längre. Barnet kommer inte. Vi förlorade det, igen....

Historien upprepar sig....

Jag blöder. Massor! Klarrött blod med små levrade klumpar. Det rumlar i magen precis som när jag brukar få mens och krampar då och då till i livmodern... Det finns gott om levrade klumpar runt livmodertappen.

Mitt förra missfall gick det så fort. Nu väntar man bara, den värsta väntan man kan tänka sig... Utan att veta säkert om det är kört redan.


Någon som fått rätt kraftiga blödningar med rött blod och små levrade klumpar- men ändå kommit vidare i graviditeten?

Det här är för stort för mig att greppa... Inte igen... Jag klarar inte det

Lyxproblem ;)

Det pirrar i magen av lycka när jag tänker på den lilla.

Därför känns alla tankar lite som lyxproblem just nu.
Som att:
-Vi måste byta boende. Tre långa spiral trappor upp utan hiss med foglossning som redan gör att jag haltar ibland- ingen bra kombination. Så synd, för vi båda fullkomligt ääääälskar den fina sekelskiftestvåan vi bor i, och jag kommer ha svårt att skiljas ifrån den. Men idag tog jag mig knappt upp för trappen, och jag är bara i vecka fem.
-Året som mammaledig blir tajt ekonomiskt. Väldigt tajt, fast jag vet att vi klarar det. Men vi har så mycket kommande utgifter innan dess så det blir svårt att spara ihop en buffert. (Bröllopet tog ju praktiskt taget den vi hade, men det ångrar jag inte en sekund.) Vill helst inte nalla av ivf-pengarna jag sparat ihop till framtiden. (Ja, jag har sparat pengar trots att jag bara har csn).
-Söka jobb som gravid efter min examen eller fortsätta plugga fram till juni? Oavsett hinner jag inte jobba upp sgi:n. Kommer någon vilja anställa mig som nyutexaminerad, oerfaren och gravid? Då får jag minsann sälja in mig själv bra hårt! Läskigt!
-Hittade det tillfälliga drömboendet med trädgård och fyra rum med kök. Perfekt läge i ett barnvänligt område nära city. Men under föräldraledigheten kommer vi inte ha råd med den relativt stora hyresökningen utan att gå plus minus noll eller gå back. Suck.
-Sömnlösa nätter och trötta dagar. Både tankar, foglossning, nattliga svettningar och illamående håller mig vaken.

...but hey- I'm pregnant now! Allt är numera lyxproblem!

För jag räknar med att detta går vägen. Bebisen ska minsann komma till vår lilla familj!

Hjärtat i halsgropen!!!

Blod på trosskyddet. Jag kissar och kissar. Försöker pressa ut det sista så jag kan torka mig och se hur pappret blir, om det blir något blod... INTE IGEN!!!!!! Inte igen... Inte ett till missfall.
Bara ett litet streck, och inget blod i toaletten. Puh..

Undersöker och finner en 0,5-1 centimeters spricka precis intill urin"hålet". (Kommer verkligen inte på rätt ord såhär mitt i virriga och trötta natten.) Den svider och är lite blodig. PUH!!!!!!! Tack och lov. Tack och lov. Jag måste ha rivit mig med lutinustabletten eller den där plastgrejen man för in tabletten med.

Men såhär efteråt tycker jag att det börjat bli kraftigare mensvärk. Kanske inbillar jag mig, och överanalyserar? Blandar ihop med svidandet från såret? Det får inte vara något annat.

Hemska kväll, nu kommer jag ha ännu svårare att somna. Mitt förra missfall kom på dag 5+0. Motsvarande för denna graviditet är det nu på söndag... Det började med pyttesmå blödningar tre-fyra dagar innan- med gammalt blod. Så ni förstår kanske min nervositet av att se en fläck blod i trosorna.....

Nej! Det MÅSTE gå vägen den här gången....

Officiella testdagen och samtal till kliniken

Idag är alltså min officiella testdag! Nu har vi ju tjuvtestat redan för en vecka sedan, och även i måndags när jag kände mig lite nervös. Men det blir ändå lite av en avklarad milstolpe att nå testdagen och kunna ringa det där härliga samtalet till kliniken.

Härliga G svarade. Vi har inte haft henne så mycket, men däremot var det hon som var med innan och efter förra äggplocket, på ivf 5. Hon hörde på min röst vad jag ringde för att berätta, och eftersom jag även hade lite frågor till henne så slutade det med ett 20 minuter långt samtal. Så härligt att bli gratulerad av dem som vet hur hårt och länge vi kämpat för det här.




Morgonens test var starka. Här har de legat rätt länge och därav blivit ännu starkare, och strecken syns faktiskt ännu mer på bild än i verkligheten. Förut har jag ju bara tagit i eftermiddagsurin, men morgonurin sägs ju ge starkare test eftersom hcg är mer koncentrerat då. Känns dock väldigt bra att strecken blir tydligare ju längre tiden går.

Jag fick en tid för första VUL om exakt 3 veckor, den 14/11. Idag är v.4+4, så då torde jag vara i v. 7+4, om allt vill sig väl. Tiden går långsamt och jag kan inte låta bli att längta mig galen efter det där ultraljudet..

Att fokusera på studierna nu är inte lätt. Fast främst pga min djälulusiska huvudvärk och tröttheten- och faktiskt inte alla tankar. Barnmorskan G hade tyvärr ingen lösning mer än alvedon och vila, men vila har jag inte tid till nu när det är tentaplugg och ett arbete som måste skrivas.
Men- jag kommer att ta mig igenom det här. Precis som jag alltid gör, på ett eller annat sätt.

Onsdagstankar

Stort tack till er som tar er tid att kommentera <3

Det är lite svårhanterat och tungt ibland att inte kunna sia sin framtid. Missförstå mig rätt, jag är så obeskrivligt lycklig över lilla embryot i livmodern och ser verkligen ljuset tunneln, men jag har nog ändå lite svårt att greppa min nya tillvaro. Ja menar, hur litar man på att det ska gå bra egentligen?

Jag kommer på mig själv med att se det här som ett tillfälligt tillstånd. Precis som alla ivf:er. Något övergående. Visst är det övergående, men inte förrän efter 9 månader- och då kommer hela vår tillvaro förändras. Jag vill inte se det som något övergående! Jag vill se det för vad det faktiskt är- vår dröm som slår in.

Kanske måste jag bli vän med min oro och inse att den kommer att bli min följeslagare även framöver. Ännu är det säkert 3-4 veckor tills vi förhoppningsvis får se ett litet hjärta- och på något sätt tror jag inte att jag kommer förstå vad som skett förrän då.

Ja, jag tror faktiskt, när jag analyserar mig själv, att jag är lite i chock. Chock och en liten höstdepression som jag febrilt försöker stöta bort. Jag har inte velat prata om det (höstdepression) särskilt mycket med er tidigare, för jag skäms nästan över att ha ledset sinnelag när jag borde vara lyckligast i världen. Jag vet att det inte är något att skämmas över, men man är väl mänsklig. Jag vill ju inte sitta och sprida några negativa tankar när en del av er som läser önskar att ni just nu var i mina skor. Precis som jag alltid gjort innan jag fick mitt plus.

Det som känns betryggande är att jag vet att detta är HELT normalt, och att hormonerna säkert bär en stor del ansvar för mitt svajiga psyke. Även illamåendet, tröttheten, sömnlösheten och sjukdomskänslan. Och mörkret som infallit sig nästan från morgon till kväll. Hur som helst, min kurator har flera gånger sagt att det är väldigt vanligt att ivf-patienter finner det jobbigt att de inte lyckas glädjas mer när de väl lyckas med en behandling.
*

Idag har jag lite feber och känner mig som en disktrasa. Nätterna består av sjöblöta svettningar (lakansbyte flera gånger) och sömnlösa timmar.... Pust! Måtte det nu inte tyda på att något är fel. Jag vill inte ha feber nu!

Oro

Jag undrar om man någonsin kommer kunna stänga av sin oro?! Att bara vila i nuet och tänka att allt löser sig.. För till slut blir allt bra, det måste det bli.

När jag vaknat på fel sida och med gråten i halsen två morgnar i rad så är det inte lätt att vända på det och vara glad resten av dagen. Jag tror att det är sömnlösheten som pågått i månader, mardrömmar och givetvis alla hormoner som gör mig så instabil. Ja, det och den enormt överväldigande tröttheten. Jag vaknar liksom aldrig till på morgonen.

Jag vill inte vara rädd för den här närmsta tiden, även om den är skör. Jag vill skala bort oron och bara ha njutningen kvar! För det är det här man längtat efter i så många år.....

Ruvardag 9- Illamående och trött

Stort tack för alla gratulationer!!! Det värmer i hjärtat och gör mig väldigt rörd. Dessutom vet jag precis hur det stinger till i hjärtat av att se ytterligare en graviditetsdeklaration, även om man givetvis gläds väldigt med den som kämpat länge. Så tack kära ni <3 Jag hoppas att ni orkar fortsätta följa mig ändå. I alla fall tills vi vet mer säkert vad som blir av det här. Som sagt blev lyckan kortvarig förra gången, och jag ber dagligen för en annan utgång med den här lilla bubblan.

Min officiella testdag är den 24/10. På torsdag. Jag tror inte att jag vill testa någon mer gång innan dess, om jag inte börjar blöda eller liknande. På så sätt ger jag kroppen en chans att pumpa ut med hcg och ge en tydligare förändring på gravtestet.

Tänk så konstig känsla det är att vara tillbaka där vi slutade för ett halvår sedan. Tillbaka i drömmarna, spänningen, förväntan och nervositeten. Jag är positivt inställd och tror att det kan gå bra den här gången. Varför inte liksom?! Men nervositeten och rädslan kommer nog alltid att finnas där som en ovälkommen följeslagare genom graviditeten. Främst den första delen..

En sak är säker i alla fall. Och det är att hormonerna lever loppa i kroppen på mig. Jag mår enormt illa nästan hela tiden, och har noll energi. Nätterna är inte superroliga, men jag har en morot och en banan på nattygsbordet till de nattliga toalettbesöken och morgonen. Stackars maken vaknar ibland av mina ljudliga benknäckarläten (morotsätande), men till skillnad från mig som ligger sömnlös så kan han tack och lov somna om direkt igen.

Jag skrev lite försiktigt här i bloggen, innan vi testade, att jag hade börjat känna av fogarna. Ja, faktum är att jag fick foglossning redan ruvardag 4. Ordentligt och väldigt tydligt! Så det eldade ju på min magkänsla om att jag var gravid.

Förra graviditeten kände jag av första tecknen på foglossning vid ruvardag 10-11 (då med 2-dagar embryo), och det är så sjukt konstigt att få det SÅ tidigt med första barnet. Det måste ju utsöndras levaxin väldigt tidigt hos mig. Sen höll det i sig i ca 3 veckor efter missfallet, och därefter har det känts lite smått varje gång jag haft mens.

Ja, den gången hann prata med sjukgymnasten om bälte och övningar, och fick bekräftat att det var foglossning och inte ischias. Nu blir det dags att kontakta henne igen och försöka göra allt för att motverka att bli helt orörlig när graviditeten fortskrider. Jag ska inte klaga. Men jag ser realistiskt på det kommande året och inser att det kommer kunna bli tufft. Vår bostad ligger 3 våningar upp utan hiss, med hemska trappor. Jag älskar vår lägenhet och vill inte flytta, men det blir vi nog tvungna till (om man ska se realistiskt på tiden som komma skall).

Nu ska jag mysa i soffan med en varm filt och med glädje känna dragningarna och bubblorna i tjejmagen. V. 4+0 idag. Praktiskt med veckobyte på söndagar. Men Ojojoj så tidigt det är ännu. Måtte jag kunna skriva 39+0 i slutet av juni... <3

Tjuvtest- ruvardag 7 (fet efter ivf 5)

I mataffären försökte jag ivrigt att övertala mannen att vi skulle ta ett test nu på kvällen istället för imorgon bitti som vi kommit överens om. Vi skämtade om att vi skulle testa ikväll om jag gissade exakt rätt summa på det vi hade handlat. Nu gissade jag ju naturligtvis fel på 35 kr, men när vi kom hem sa han ändå "gör det", när jag skulle gå och kissa. Sagt och gjort! Jag kissade i muggen, vätte testet och gick ut ur badrummet under 5 långa minuter. Ändå var det inte många av de minuterna som kändes speciellt jobbiga, för jag har länge känt på mig hur behandlingen gått.


Magkänslan stämde!



Vi skålade i Coca-Cola och dansade som galningar i vardagsrummet. Även om det är en lång väg kvar så har vi nu tagit ett stort steg i rätt riktning. Förra gången fick jag missfall i v.6. Den här gången ska det gå hela vägen!

Det har varit en väldigt bra dag!

Ruvardag 6

... Ja, dagen blev bättre. Det visade sig att vi verkligen klickade i uppsatsgruppen. Ni som har gott minne undrar säker vad som hänt med kampen om att få skriva själv. (I mitt program måste man vara 2-3 pers per grupp, av skäl som troligen mest handlar om resursbrist, men även att uppsatserna blir bättre när man har minst en person att diskutera med.) Jag gav helt enkelt upp till slut och gick in i en grupp. Just nu är jag väldigt glad att jag inte behöver dra lasset helt själv utan har två gruppkamrater till hjälp. Tror att vi kommer kunna samarbeta bra. Dessutom fick jag inviga min thermosmugg som jag fick av min bror i födelsedagspresent, idag. Skönt för kalla vinterfingrar med en praktisk liten värmehållande mugg full av rött te. Mmm

På sena eftermiddagen har jag dock stilla mått sämre och sämre! Känner mig febrig, har dunderhuvudvärk och mår fruktansvärt illa. Har dessutom kramper och ovälkomna gaser i magen, och mensvärk då och då. Ja, och halsontet är ju tyvärr kvar, liksom ledvärken jag haft i några dagar. Känns som jag bara vill sova, men huvudvärken hindrar mig.
När mannen kom hem mådde jag som en disktrasa och kunde knappt resa mig, så han fick återigen laga mat åt oss. Min underbara man får dra tunga lass när jag är under behandling eftersom det tär så mycket på mig, men han klagar aldrig över det. Fina älskling! Nu har jag ätit mat och tagit panodil- men ännu har ingen förbättring skett. Och hungrig är jag fortfarande. Känns som jag ständigt är hungrig nu.

Ja, i övrigt fortgår ruvandet som tidigare. Känner fortfarande av fogarna både på framsidan och bak. Främst om natten, när jag promenerat, eller ligger still. Brösten är tunga och ömma, och jag är inte jätteentusiastisk över att böja mig fram.

Förra gången tjuvtestade vi på ruvardag 11. Mannen har gått med på att kanske testa i helgen. Men vi får väl se.

Lite morgongnäll, ruvardag 6

Innan jag ska till universitet måste jag bara få ur mig vilken skitnatt och morgon det här varit. Igår kväll när jag försökte somna in satte metforminbiverkningarna in. Trodde först att jag skulle kräkas, men det blev visst en timme på toaletten istället :( Fy fasen! Det är ju värre än magsjuka när det väl sätter igång. Natten bestod av orolig, svettig sömn och som vanligt en tids sömnlöshet. Sen vaknade jag på helt fel sida!! Ledsen, orolig och med halsont from hell, och fortfarande orolig mage. Ja, och när jag kom in i köket och upptäckte att dagens tänkta lunch stått kvar på spisen hela natten blev ju inte humöret avsevärt mycket bättre.

Gnäll gnäll. Nu kan ju dagen bara bli bättre.

Ruvardag 5

Idag var jag hos tandläkaren eftersom jag har tandvärk i en tand långt bak. Någon tanke på att de där enstaka röntgenbilderna skulle vara farligt när man är "ruvargravid" hade jag inte en tanke på, och när jag berättade för tandhygienisten att jag kanske kanske kanske kunde vara superultratidigt gravid efter att ha rabblat upp alla mediciner jag äter, så sa hon att jag hellre skulle sagt det innan vi tog bilderna. Även om det inte hänt något av röntgen så undviker man det gärna innan v.12 sa hon. Fick naturligtvis en klump i magen, men blev lugnare när jag på bussresan hem tagit mr. Google till hjälp. Inga problem med punktröntgen säger de flesta, särskilt över halsen vilket detta var. Sen vet jag ju inte ens om Theodor sitter kvar fortfarande.

Hursomhelst fick jag gott betyg på tänderna och hade bara lite tandsten som de tog bort. Tandvärken berodde troligen bara på att tandköttet dragits upp för mycket över just den tanden. Gratis blev det också eftersom jag inte varit hos tandläkaren på 5 år (jag vet, skamligt...), och för att jag hade studentrabatt på den kvarvarande summan som skulle betalas. Fint sa fisken.

Sen är jag ju sådär töntigt ruvarnojig också. Att åka den sjukt skakiga bussen känns inge bra. Jag vet att det är töntigt, men jag vill inte hoppa och skumpa en massa när jag ruvar, speciellt inte när det gör ont i tjejmagen av dessa obekväma dragspelsbuss-skumpningar. Ja jag är ruvarnojig och skadad av alla konstiga råd man får på olika håll. Embryodonationspatienter i en del andra länder får exempelvis som råd att inte cykla, hoppa, springa, träna eller bli upprörda. Min klinik säger däremot att man ska leva som vanligt. Men, tankarna sitter där. Så jag lyfter upp rumpan när det kommer gupp när jag cyklar, och försöker att undvika alla strutsar jag kan. Därav den ologiska bussaggretionen idag. Haha som om det skulle påverka. Vissa fortsätter ju löpa och träna hårt när de ruvar och lyckas ändå få plus på testet. Jag tror inte det finns något ruvarrecept, något ultimat sätt att leva. Man ska nog bara göra det som känns bra i magen, i kroppen och i hjärtat. Så det gör jag! Jag litar på magkänslan.

Natten bjöd på knip, nyp och stickningar. Några sömnlösa timmar mitt i natten och lite svettighet (dock inte floder som jag får strax innan mensen), precis som varje natt. Sömnlösheten tär på mig! Under dagen har jag känt lite över äggstockarna också, och mer mensliknande. Illamåendet är kvar, liksom de tunga brösten och huvudvärken. Men jag känner mig inte lika sjuk. Piggare, som igår liksom, även fast magkatarren inte gett med sig alls... Ruvardag 5 idag.... Det rullar lååååångsamt på!

Nedrans östrogen- ruvardag 4

Jäkla skit! På bara dessa tre veckor med femanest (östrogentabletter) har jag gått upp 2,5-3kg!!!! Har aldrig ökat så snabbt i vikt tidigare, och blir så irriterad när jag har kämpat så mycket för att gå ner under de snart två åren jag gått på hormonstimuleringar av olika slag. Nu när jag väl fått metformin och det har gått lite lättare eftersom näringsupptaget normaliserats, så blir det extra irriterande att öka i vikt igen. Ja, Femanest tar verkligen priset, med ett kilo i veckan. Jisses det är ju så att jeansen sitter obekvämt tajt och hela kroppen känns svullen och stor. Jag hoppas att det inte fortsätter i detta tempo framöver, för då kommer mitt självförtroende få en riktig törn. Under ivf 5 gick jag till och med ner i vikt så snart överstimuleringen började ge med sig, så därför känns det så konstigt att jag nu, tre veckor senare, är tre kilo tyngre. Suck...

Ruvningen flyter på som tidigare. Jag har varit lite piggare idag och tog en liten promenad i den vackraste parken vi har här i stan. Torra, gula löv regnar ner från träden och kylan biter i kinderna. Härligt och vackert! Det får en att minnas hur härligt det var att leka i lövsamlingarna som barn. Tänk så obekymrad man var då, som barn. Livet var här och nu, inte fyllt av oro för framtiden- som det blivit i vuxen ålder. Jag kan inte låta bli att önska i mitt hjärta att jag kan dela den där sorglösa närvaron med mitt barn i framtiden. Den där medvetna närvaron.

Mina fogar känns verkligen nu. Men det gör de varje gång jag ska få mens nuförtiden, sedan missfallet i april. Eller ja, för att vara mer korrekt är det ju sedan den korta graviditeten då jag fick foglossning på en gång. Ja, efter det så får jag små känningar av foglossning varje gång mensen är på gång, och det förstärks med största sannolikhet av alla hormoner man petar i sig.

Som ni kanske märker så väljer jag att bara skriva om mina dagar och hur jag känner mig utan att lägga in aspekten gravid vs. icke-gravid. Inte än i alla fall. Det är så tidigt nu på ruvardag 4 och som jag känner just nu så är det så jag vill göra med bloggen. Använda den som en minneslogg liksom. Fast vem vet- jag kanske spekulerar för fullt redan imorgon ;)

B-day---ruvardag 3

Jag har haft en väldigt fin helg. En lördagskväll med våra bästa vänner och ett eftermiddagskalas med överdådigt fikabord på söndagen tillsammans med min släkt och mannens föräldrar.

Idag är det alltså min födelsedag. En födelsedag som innebär att jag är ett år ifrån möjligheten att godkännas för adoption. Vi kommer att adoptera ett barn, oavsett om vi lyckas få barn genom IVF innan dess eller inte. Det har vi bestämt redan, och detta beslut togs faktiskt på initiativ av mannen som verkligen ser framför sig hur vi hämtar hem ett barn från ett annat land. Det en fin tanke- att vi liksom redan vet att vi kommer att bli en multikulturell familj. Ja, under förutsättning att vi godkänns för adoption vill säga. Men det hoppas vi ju på!
Vet ni som läser hur det står till med krav på jobb/inkomst för att kunna adoptera? Måste båda ha fast arbete?

Ruvningen går... Ja, bra antar jag. Tiden går långsamt och nu börjar man känna efter vid minsta lilla knip, ilning och bubbel i magen. Men faktum är att menskänslor, progesteronbiverkningar och graviditet har exakt samma symptom. Så det är omöjligt att veta varken bu eller bä.

Men, mest för mitt eget framtida minnes skull ska jag väl ändå skriva hur jag mår hittills. So, here it goes: Jag känner mig sjuuuuk. Alltså helt jäkla utslagen, och så trött att jag knappt orkar gå mellan toa och köket. Kalaset igår må ha varit mysigt, men efter en timma började mina ögonlock slå ihop sig utom min kontroll. Termometern visar på en svag förhöjning av temperaturen, men ingen jättefeber, men det kanske ändå är som mannen sa att jag inte bara är progesteronsjuk, utan har en infektion i kroppen. Nåväl, jag äter probifrisk och dricker varmt te och försöker pigga på mig. Sen mår jag illa konstant och vaknar mitt i nätterna och tror att jag ska kräkas. (Detta kan även bero på metforminet, men jag tror mer på progesteronet och femanest). Sen får jag inte sova speciellt länge innan jag vaknar och måste kissa, och då är det kört, för jag kan inte somna om efteråt. Resulterar givetvis i huvudvärk. Det bubblar ständigt i magen och ibland får jag mensvärk över livmoder och äggstockar. Ryck och krampar som är väldigt svåra att lokalisera eftersom magkatarren ständigt gör sig påmind genom intensiva kramper. (Pust....) Ja, och boobsen har ju såklart varit ömma och stora sedan nästan en vecka tillbaka. Jepp thats my days. Tredje ruvardagen efter mitt blastocyst-FET.

FET- Theodor har flyttat in

Vilken bubblande lycka att få vandra gatorna ner medan den varma solen smekte min kind. Att veta vad som komma skulle. Att den där promenaden till sjukhuset kanske, kanske, kanske skulle vara min sista som ogravid. Den här spänningen kände jag senast i våras då vårt första embryo flyttade in. Då var det vår och träden började spricka ut i all sin prakt. Nu har löven snart gjort sitt, och jag kommer att sakna den vackra gulröda färgen som lyser upp höstmörkret. Hösten är fantastisk fram tills löven fallit. Efter det känns den ibland lite väl mörk och tråkig.

Insättningen gick snabbt, och det låg liksom en ärlig glädje över alla som var i rummet. De vet ju hur sällan vi får göra något så positivt som en insättning. Läkaren I sa genast att de bara behövt tina upp ett embryo, vilket var bästa tänkbara resultat! Wihooo! Allt gick i en rasande fart, och plötsligt kunde man se hur två små vita luftbubblor flöt upp ur katetern och in i livmodern. Barnmorskan fick varma kramar av oss när vi gick, och alla skrattade varmt.



Enligt embryologen var embryot av god kvalitet så vitt de kunde se eftersom inga celler hade dött vid upptiningen, och blastocysten var troligen på väg att kläckas, vilket är väldigt bra. Lilla Theodor har flyttat in. (Min mans val av smeknamn.)


Just nu sitter jag här och myser med tända ljus och nyköpta tidningar. Vilken underbar dag.. Nu ska jag ta hand om mig själv och göra saker jag mår bra av!

Vetekudde- en bra uppfinning

Idag har jag varit hos tant doktor och fått medicin mot magkatarren. Tant doktor var visserligen inte mycket mer än något år äldre än mig, men det är så roligt att säga farbror eller tant doktor ;) Sedan jag flyttade in till stan har jag inte haft en given läkare, utan hoppat runt bland de olika inhyrda läkarna på vårdcentralen. Det får mig att längta tillbaka till tiden man bodde hemma och hade en husläkare som man gått till i mer än 15 års tid. Min gamla husläkare frågar fortfarande min mamma hur jag mår och vad jag gör närhelst hon besöker honom. Gulligt!

Nu är det inte lätt att få förtroende för någon. Dessutom är tiden för varje patient väldigt knapp, och det gör ju att det blir ännu svårare för läkarna att ge bra vård, sett till patientens helhetsbild. En tråkig brist i sjukvården måste jag säga. Det måste kännas väldigt jobbigt även för läkare och sköterskor! Mer pengar till sjukvården!

Dessutom lyckas jag alltid bli så känslosam och nervös (för auktoriteten antar jag..) att jag inte får fram allt jag vill när jag sitter inne hos en doktor. Exempelvis glömde jag helt och hållet att ta upp mina sömnlösa nätter som inträffar allt oftare. Fast att döma av denna läkares attityd så skulle hon säkert ändå bara sagt att jag skulle lägga mig senare, gjort avslappningsövningar eller liknande. Det konstiga med denna tillfälliga sömnstörning är väl egentligen att jag har en superbra lägga-mig-ritual. Mannen läser högt för mig för att jag ska slappna av och distraheras från alla tankar! (Hur mysigt som helst, och jag rekommenderar en så intim mysstund varmt till er andra). Ändå har jag de två eller tre senaste veckorna legat sömnlös hela natten 6-7 gånger. Oftast när jag är helt övertrött, som igår kväll när jag inte kunde somna förrän närmare 5 på morgonen och klockan ringde tre timmar senare. Nåväl. Det kan mycket väl vara medicinerna inför FET, eller magkatarren som håller mig vaken. Och förhoppningsvis kommer det att ebba ut tids nog. Annars behöver jag hjälp. Men det satsar jag inte på.

Hursomhelst ska jag ta höga doser av omeprezol ett tag, sen minska till två tabletter, och efter dag tio ska jag försöka fasa ut medicineringen med 1 tablett om dagen. Hoppas verkligen det hjälper. Om inte annat så blir mina egenhändigt sydda värmekuddar väl använda och värda allt slit med att släpa upp 25 kilos tunga säckar med bovete upp för våra tre spiraltrappor. ;) Micron går på högvarv här hemma.

På min vetekudde står det lycka! Som min blogg initierar så jagar jag efter den totala lyckan- ett barn. Och total lycka ska jag finna! En dag! Hoppas att den tar sin start redan vid morgondagens FET. Den dagen har jag längtat efter.....länge <3

Sluta läs då om jag är så jävla gnällig

Fick nyss en kommentar som gjorde mig upprörd, och därför kände jag att det är lika bra att omedelbart reflektera.

"Nu får du sluta gnälla och fokusera på det positiva istället! Finns människor som är svårt sjuka, utan hopp, i din ålder. Ta dig i kragen nu när det verkar vara lite medvind i IVFn istället."
Givetvis var personen ifråga anonym. Internet har ju tyvärr nackdelen att fega människor kan gömma sig bakom en skärm när de dömer ut andra.

Om ni som läser min blogg blir så störda på att jag är öppen om hur jag mår och hur jag tänker, om ni tycker att jag gnäller, så sluta läs för sjutton. Skriv inte så här och sänk mig djupare.

DU som skrev detta har inte en blekfet jävla aning om hur det är att vara jag! Och du vet inte vad det krävts för att komma till denna punkt i livet där jag befinner mig nu. Snälla respektera att detta är mitt enda andningshål och mina innersta tankar. Håll dig borta om du inte har något vettigt att säga!!!!!!!!!

För övrigt skulle man kunna säga sådär som anonym skrev till alla människor. Tänk på dem som har det värre. Tänk på barnen som svälter i Afrika och på dem som ligger döende i cancer. Ja, det klart att det alltid finns någon som har det värre. Men det här är mitt liv. Min sorg. Min bearbetning. Min tillvaro. Alla människor är olika och vi har olika tillvaro. Hur skulle du tycka att det kändes om jag sa "Gaska upp dig för fan. I Afrika dör folk som flugor" samma dag som din mamma eller din partner dött? Inte så sjyst kanske? Inte samma sak? Nä, just det. Man kan inte jämföra allt! Och så länge du inte krupit in i min hjärna och varit med om samma jobbiga år som jag så vill jag inte att du uttalar dig.

Dessutom är "ryck-upp-dig-attityden" bland det värsta jag vet!! Människor som tror att de vet bättre. Låt bli att klanka ner på andra. Då skulle världen vara en bättre plats.... Tror att det är många som håller med mig på den punkten...

2 dagar till FET- vart tog energin vägen?

Blir lite less på att ha så deppiga tankar när vi snart är framme vid FET. Jag menar, det är ju bra! Nu går det ju som det ska. Ändå känns det lite som att allt är på väg att rämna. Visst vet jag att det till stor del handlar om min onda mage och trycket över bröstet som minst sagt gör mig förtvivlad. Jag vill inte ha det såhär igen. Helt mentalt, socialt och kroppsligt handikappad av smärtan.

Mina värsta magperioder har jag legat i fosterställning dagligen och kippat efter andan. Gråtit vid varje måltid och kräkts flera gånger om dagen. Då har jag inte kunnat stå upprätt stora delar av dagarna. SÅ är det inte nu. SÅ illa är inte smärtan. Men den är illa nog att jag ska värma vetekudden så snart den svalnat, för att jag inte klarat mig utan den. Och så illa att jag inte klarar av att komma igång med studierna som legat i latent under den första tiden av terminen på grund av ivf-biverkningarna och överstimuleringen. Jag kan inte koncentrera mig.

Att inte komma igång med studierna blir en ond cirkel som skapar mycket oro. Å ena sidan har jag svårt att klara av att fokusera när jag har så ont- vilket innebär att jag känner att jag skulle må bäst av att sjukskrivas lite till. Å andra sidan känner jag ju av kraven även fast jag är sjukskriven och mår liksom sämre av att högen med oavklarade saker växer. Jävla skit va svårt det är att genomgå så mycket behandlingar och andra sjukdomar när man också måste balansera ett liv med studier och prestationer.

Många av er säger att jobbet blir lite av er räddning eftersom det får er att tänka på annat än barnlösheten. För mig är det inte så. När jag blev väldigt sjuk på sensommaren strax innan jag skulle fylla 17 år, så hände något väldigt konstigt med min kropp. Jag blev fri från själva sjukdomen, men istället utlöstes mycket annat konstigt som jag hittills inte blivit av med, trots att det är mer än 8 år sedan. Plötsligt hade jag fått allergier, psoriasis, återkommande intensiv led- och huvudvärk, väderkänslighet och mina förbaskade magproblem. Men utöver detta hade även min kropps energidepåer förändrats. Plötsligt var min ork begränsad och jag fick sakta men säkert försöka lära mig hur mycket jag klarade av på en timma, en dag, en vecka. Att jag under tiden blev utbränd var heller ingen fördel för hur livet sedan artade sig för mig, och det gjorde mig ännu mer trött och skör.

Jag har aldrig nått upp till den energinivån jag hade innan min sjukdom, och jag får inse att livet är såhär för mig. Men ibland är det svårt att förstå, både för mig själv och för människor omkring mig. Jag blir snabbt trött, och jag har svårt att hantera för mycket intryck på en dag. Jag orkar helt enkelt inte en dag från 9-16 i skolan, eller att träffa för många människor på en dag. Och det är ändå på mina goda dagar. På mina sämre dagar, när jag har ont i magen eller huvudvärk, eller har mens på g- ja då har jag ännu mindre energi.

Att inse att jag skulle behöva leva med det här var nog det svåraste steget i min inlärningsprocess....den som fortfarande pågår.

Varesig jobb eller studier har någonsin haft en räddande effekt på mig. Det har bara skapat ångest och trötthet, istället för att agera distraherande. Kanske handlar det delvis om att jag inte hittat rätt än? Att mina jobb gjort mig stressad och fått mig att vantrivas, och att programmet jag läser känns fel för mig. Oavsett har mina intensiva studier aldrig haft förmågan att distrahera mig tillräckligt för att den pluggande tiden ska kännas som ett avbrott från barnlösheten. Jag ber till de högre makterna att det blir annorlunda när jag jobbar.

Ja, nu vet ni lite om min bakgrund. Kanske blir det då lättare att förstå varför jag alltid påverkas väldigt starkt av mediciner och behandlingar, och varför jag var tvungen att ta paus förra våren.

Imorgon har jag fått tid på vårdcentralen. Sköterska var orolig över trycket i bröstet, men jag bara bortförklarande hela tiden och sa att hon inte skulle oroa sig. Jag är faktiskt mer nojig över magen... Den måste ge sig snart! Jag sover länge på morgnarna nu. Det är också ett tecken på att allt inte står rätt till :/

2 dagar till FET :) Avskyr att kroppen inte är i balans, men tycker ändå att den är i tillräcklig balans för att sätta tillbaka vårt embryo. Jag menar, när är jag NÅGONSIN HELT i balans, och helt opåverkad av mediciner och livet omkring mig? Aldrig!

Första dagen med lutinus

Det har varit en bra helg! Varje dag har jag spontant träffat vänner från morgon till kväll, och det har blivit många härliga samtal, skratt och mysiga stunder. Väldigt behövligt för mig!

I övrigt mår jag konstigt. Magen bråkar för jäkligt med mig, så jag har ont från morgon till kväll. Det sitter både högt, som magkatarr, och lägre. Precis som det brukar göra under mina magperioder. Det är alltså inte metforminet nu, utan mina gamla problem som jag har dragits med sen 17års ålder. Fy va jobbigt det känns att få tillbaka detta efter en lång nästintill symptomfri vår och sommar. Jag lider verkligen- både av smärtan och av oro för hur länge detta ska fortgå. Vet att fler av er får liknande problem ibland. Finns det någon magmedicin man kan äta som inte är fertilitetshämmande? Något för magkatarren så att jag åtminstone kan försöka minska på smärtan omkring magmunnen...

Sen känns det inte helt okej att jag numera ständigt går med ett tryck över bröstet. Fysiskt ont liksom. Det gör mig orolig för att jag går med ångest, trots att läget just nu ser lite ljusare ut än vanligt för oss. Ångest kan väl komma när det går dåligt istället?

Tandvärk har jag också. Dags att gå till tandläkaren efter fem år (jag vet jag måste verkligen skämmas för det..), och det kan bli dyrt.

Slut på klagande!

Idag har jag börjat med lutinus. Har förut kört med progesteron mic, men nu var det tydligen strul hos leverantören så då bytte min läkare till lutinus, vilket ändå var det bästa enligt henne. Tydligen är progesteron mic Apotekets egna påhitt medan lutinus är ett godkänt läkemedel. (Fast båda innehåller givetvis progesteron och fungerar på samma sätt.) Jag fick genast mensvärk och blev illamående. Gezzzz, det gick snabbt.

5 dagar kvar till FET. Spännande, nervöst och förväntansfullt.. Kan knappt vänta!

Spontan dag

Det har varit en härlig och spontan dag idag. Först en fika med en nära vän på ett café som bara serverar hembakat (ett guldkorn som jag testade för första gången idag), och sedan en spontan kväll hos grannarna. De bjöd på lyxig fisksoppa med havskräftor och musslor, och jag tog med ett par flaskor vin som vi slurkade i oss. Timmarna gick, samtalsämnena bytte ivrigt av varann, och plötsligt var klockan halv 2 och det var dags att gå hem och sova. En väldigt härlig kväll har det varit, och jag njöt i fulla drag av vinet som jag tillät mig själv att dricka.

Under behandlingar brukar jag alltid ha "alkoholförbud". Då tar jag inte ens ett glas vin utan håller mig borta till 100%. Tyvärr är ju detta en väldigt lång period, och av ren vana så blir det ofta så att jag sedan inte dricker en droppe under mina pauser heller. Men tillslut blir man tokig på alla knäppa förbud man sätter upp för sig själv. Inte ens läkarna säger ju att alkohol är dåligt under behandling- även om de inte förespråkar att man ska storkonsumera varan. Ändå griper man efter halmstrån. Man gör allt som man hört av någon att det kan förbättra fertiliteten, och man står över sådant som man fått för sig ska skada fertiliteten med några mikroskopiska %. Jag får till och med en stor klump i magen varje gång jag tar en Ipren (vilket är ca 5 stycken totalt sedan 2 månader tillbaka) bara för att den sägs göra det svårare att bli gravid.

Hur som helst så tänkte jag idag att jag var tvungen att unna mig ett par glas vin. Jag har inte druckit en droppe på mer än två månader, jag ska inte ruva förrän om en vecka, och två-tre glas kan omöjligt vara skadliga. Så jag njöt av dagen och tänkte att det var bäst att passa på- för om allt går som vi hoppas så måste jag ändå ha uppehåll från vin i mer än ett år framöver ;)

Det har blivit mycket prat om barn och barnlösheten idag. Skönt!!! Det har verkligen varit en perfekt dag. Det enda som fattas är min man som är på konsert idag. Sängen är tom och kall utan honom. Jag har verkligen svårt att somna själv. Tänk sånt vanedjur man är.

Wihooooo

Just nu orkar jag knappt ens gräma mig över att tvn precis har gått sönder och vi inte har råd med en ny efter alla bröllopsutgifter.

Glädjetjut! Jag fick faktiskt goda nyheter på mitt VUL. De gamla äggblåsorna var borta, äggstockarna var små igen och slemhinnan var på tillväxt (ca. 7,7mm, där minst 8mm är önskvärt- och det hinner den bli innan det är dags). Precis som det skulle se ut innan FET! :)

Till och med vår försiktiga och gulliga läkare A sa att hon inte hade förväntat sig att det skulle se så bra ut eftersom de gamla äggblåsorna efter äggplock oftast inte går tillbaka så snabbt. Särskilt inte efter en sån här överstimulering. Hon hoppades att vår tur hade vänt nu, och sa att vi "inte har allt för tokiga chanser till graviditet nu". Det var så roligt att se glädjen i hennes ögon och det stora leendet när hon släppte iväg oss. Det hör ju inte till vanligheterna att de får ge just oss såhär goda nyheter och att de får se oss lyckliga och nöjda med resultatet av våra besök. Jag är så glad för att jag hade bett mannen att följa med idag så att vi kunde dela lyckan.

Wihooooooo! Jag ska alltså göra FET nästa fredag, den 11e oktober :) Min första FET någonsin. Min andra återföring någonsin efter nästan ett och ett halvt års ivf:er. Lyckan är total. Eftersom vi har 6 st embryon i frysen så måste ju minst ett överleva upptining kan man tycka, så jag tycker inte att det finns skäl att ens oroa sig för att det inte blir av. Får försöka tänka positivt!

Tack för era tumhållningar! Det hjälpte!!!!!!

Idag gäller det!

Om en timma får jag beskedet jag väntat på. Blir det FET i denna cykel eller har jag tagit femanest i onödan? Tvingas jag vänta en månad till? Jag bävar för svaret nu när mitt psyke är så ostabilt. Jag tror ni förstår vad jag önskar för svar!

Sömnlös och fylld av tankar

Detta är andra natten jag är helt sömnlös på tre dagar. Det gör mig arg för att kroppen inte är i balans. Jag tänker tusen tankar. Blir arg, ledsen och orolig om vart annat. Jag har såna nätter titt som tätt, men det är alltid extra jobbigt om de kommer ofta eftersom jag blir helt utmattad och lättare blir sjuk.

Vännen jag talade om tidigare har jag tvingats släppa. Genom sin idoga tystnad visar hon tydligt att hon inte vill ha med mig att göra. Trots mina upprepade försök att ta kontakt och att ta reda på vad som är fel så beter hon sig som en femåring och ignorerar mig. Jag tror det hela rör sig om besvikelse över att hon inte blev bjuden på vår bröllopsmiddag utan "bara" på vigsel och kvällens fest. Som väldigt många andra.. Ja, ni hör ju själva. Hon är inte värd att bli ledsen och irriterad över, men detta är väldigt ångestladdat och svårt för mig. Som sagt har jag svårt att släppa energitjuvar som henne ur mitt liv- även fast jag vet att jag mår bättre när jag släppt taget. Nu har jag tagit det störta steget. Jag har sagt till henne att jag slutar kämpa nu, och (hör och häpna) tagit bort henne på Facebook. (Det enda kommunikationsmedlet med henne sedan långt tillbaka eftersom hon inte haft en telefon.)

I sömnlösheten dikterar jag kapitel efter kapitel om vår barnlöshetshistoria i mitt huvud. Tänker igenom det som hänt. Funderar, analyserar och återupplever dagar som jag helst skulle vilja glömma. Jag tänker igenom det första året av ivfer som gav oss mer knytnävsslag i magen än vad vi egentligen kunde hantera, men trots det orkade vi fortsätta kämpa. Missfallet. Överstimuleringarna. Samtalen med människor i omgivningen, och icke-samtalen med vänner och familj då locket lagts på och alla låtsats som att det regnar när vi sakta går sönder inombords. Tiden innan vi kom till kliniken, när vi försökte på hemmaplan och anade att vi hade problem, eller när vi gav hoppet åt pergotime men istället var tvungna att skicka in en ansökan till fertilitetsenheten. Jag tänker på tiden innan vi ens hade enats om att vi ville göra barn då mannen var stoppklossen och jag längtade ihjäl mig. - Då alla diskussioner slutade i tårar och oenighet. Jag tänker på hur livet tagit mig på vägar jag aldrig trodde att jag skulle behöva vandra. Att livet givit mig otroligt tuffa prövningar sedan jag var 17år, men att jag ändå har givits lyckan att finna världens finaste man att leva samma med. Jag tänker på att jag är stolt över hur jag lyckas hantera våra prövningar och hur jag jonglerar sorgen med livet, men också på hur rädd jag är för framtiden. Jag är rädd för att behöva skriva en lika smärtsamt härrörd text om ett år, för att vi är lika långt ifrån ett barn då som nu. Rädd att det inte ens är på väg efter (då) två års ivf:er. Men jag är också rädd för hur jag ska klara av att hantera livet.

Jag känner mig som en skadad fågel som sitter på en gren och undrar om jag ska våga kasta mig ut för att pröva mina vingar. Kommer vingarna att bära, eller kommer jag att krascha i marken?

Ingenmansland

Tomhet. Förtvivlan. Självkritiska tankar. Svårigheter att fokusera. Trötthet. Huvudvärk. Oro och ständigt magknip.

Det känns som att jag befinner mig i ett slags ingenmansland där allt är otroligt svårt. Där det känns som om varje liten handling kräver att jag först överstiger ett högt berg. En promenad. Matlagning. Ett svar på sms. Träffa en vän. You name it. Allt känns nästintill oövervinneligt.

Och nu har jag inget annat val än att börja plugga. Det blev 3 veckor sjukskrivning i och med, och efter den här ivf:en. Men nu är den slut och jag måste komma igång och både fortsätta där kursmedlemmarna är, samt ta igen sånt jag missat. Det är svårt, och jag har ingen motivation. Har svårt att ta mig för och mår inte alls så bra som jag borde efter dessa tre veckor. Har fortfarande förkylning i kroppen och en enveten smärta i magen vareviga dag. En ovälkommen smärta som jag har sluppit en lång tid, som inte är välkommen tillbaka. Dessutom vaknar och somnar jag med en dov huvudvärk. Undrar i mitt stilla sinne om det delvis beror på femanesten...

Jag älskar hösten. Löven skiftar till varma färger, halsdukar och vantar blir ett måste, och så fyller jag år. Men med hösten kommer också mörkret, och det gör mig allt utom gott. Med mörkret kommer alltid en deppig sinnesstämning. Denna höst har det blivit extra påtagligt. Jag känner knappt igen mina tankar ibland, men känner igen hur tankarna återigen går till flykt från verkligheten. Att packa mina saker och resa till en rofylld plats. Att "slippa" mina åtaganden. Att inte bry mig om hur nära examen jag är och istället jobba någonstans. Att bara ligga i sängen eller soffan hela dagarna utan att någon skulle klandra mig. Höstmörkret behandlar mig inte väl, och den här känslan oroar mig varje gång eftersom jag befinner mig lite för nära kanten till det där djupa hålet.

Hur mycket jag än må skriva om hoppet för våra små frostisar på kliniken så räcker de positiva tankarna inte riktigt till. Jag är ändå deppig... Och jag vill bara komma därifrån......
Och... Jag vill ju ha mitt önskebarn..