Jag känner mig så tom. Jag är liksom uttömd på energi och hela min viljestyrka krävs för att orka fokusera på allt som är bra i mitt liv istället för det jobbiga som pågår.
Igår grät jag hysteriskt efter läkarens samtal. Jag kröp upp i fästmannens famn och sen satt vi tysta i typ en halvtimma.. eller var det kanske längre? Efter några timmars hejdlös gråt och förtvivlade diskussioner så klädde vi oss och gick upp på stan för att fika med våra bästa vänner. Det gjorde oss gott att skratta och låtsas som ingenting hade hänt. (En stund som den så beundrar jag verkligen styrkan som man lyckas gräva fram ur sitt inre- för hur klarar man egentligen att skämta, skratta, busa och låtsas som att ingenting har hänt? Hur klarar man att hålla en 2 veckor gammal bebis i famnen och busa med en ettårig? Var kommer styrkan ifrån? )
Kvällen bestod av ytterligare hejdlös gråt, ett glas vin, hög musik, och en halv film tills jag somnade i soffan kl 19 av utmattning.
Imorgon ska alla läkare samlas och diskutera vårt fall. Något har ju uppenbarligen gått VÄLDIGT fel både vid IVF1 och IVF2 eftersom jag nästan bara haft tomma äggblåsor och omogna ägg vid plocken. Två mogna ägg av 15-20 äggblåsor, det är inte normalt. Så läkaren ska ringa mig och boka in en tid åt oss så att vi får prata om hur vi ska gå vidare med kommande behandlingar.
Det är jobbigt att höra läkarens ord: "Det är extremt ovanligt att det här händer. Och att det drabbar samma par två gånger ser vi nästan aldrig."
Med min ålder borde inte detta hända. Enligt klinikens statistik så är det 11% av startade behandlingarna som inte leder till någon återföring. Det innefattar alla avbrutna behandlingar, samt alla åldrar på kvinnorna.
Jag vill veta VARFÖR det här har hänt.. För annars kan jag inte ta tag i problemet och försöka förändra det som måste göras annorlunda.. Men läkarna kan inte ge något svar. De kan bara spekulera och testa något nytt nästa gång. Snacka om att lägga sitt öde i slumpens händer....
Här blir inga barn gjorda. Här blir de bara efterlängtade..
Följ vår resa mot ett barn genom ADOPTION!! En resa som började för 6 år sedan och mynnade ut i en lång och tuff tid av infertilitetens skakiga toppar och dalar. I mars 2015 sa vi stopp, punkt, finito. Vi hade då genomgått 9 ICSI-behandlingar (varav en äggdonation och en handfull spermadonationer), 5 missfall och en immunologisk behandling i Aten. Nu längtar vi ihjäl oss efter vårt blivande barn som finns i en annan del av världen! Följ vår jakt efter den totala lyckan.
Usch å fy!
SvaraRaderaJag kan inte ens föreställa mig hur du mår just nu... Tyvärr vet jag att du inte är ensam, det jag hänt både min svägerska och en god vän.
Båda två fick till slut en befruktning med återföring, men inget plus.
Jag hoppas ni får svar på varför det blivit så här!
Kram
Livet är så orättvist att man inte förstår varför saker händer, varför ska det vara så svårt för oss att bli mammor för? Även om jag får ägg som blir befruktade så fäster de inte, av 9 embryon har 1 fäst och det känns oxå skit. Så vi är i samma båt men av olika anledningar! Jag hoppas så att ni hittar ett annat sätt, även om det är svårt att acceptera och förstå. Sänder enorma kramar till dig <3
SvaraRaderaJag är så otroligt ledsen för er skull, att detta har inträffat två gånger. Det är sååå jobbigt att få höra läkarnas ord när det gäller ens ägg.. Jag hoppas för allt i världen att de kommer fram till något som gör att ni får fina embryon tillsammans.
SvaraRaderaMånga kramar.
Jag är så ledsen för er skull. hoppas läkarna kan ge er en annan plan till nästa gång. stor kram.
SvaraRaderaJag hoppas verkligen att ni får bättre hjälp nästa gång. De måste ha kommit på någon jättebra lösning.
SvaraRaderaMånga kramar
Libra
Hoppas att du får mer information eller att läkaren säger något som gör att det känns lite lättare.
SvaraRaderaKram