DEL 2- äggplocket ICSI 5

Från början- Den långa historien:

Det var överfullt i det lilla väntrummet på kliniken. Fem kvinnor skulle plockas idag, och de flesta hade med sig en man som sällskap. Så mycket folk har vi aldrig sett där samtidigt tidigare. Det innebar att det var mycket att göra för barnmorskorna, men vi fick två underbara kvinnor som rådde om oss under dagen. I väntrummet satt alla ivf-kvinnor (utom jag) och surfade på sina telefoner medan de väntade på sin tur att ropas upp. Jag kunde inte låta bli att undra om någon av dem var någon av er? Någon som bloggar om sin barnlöshet, eller som kanske följer mig i tysthet för att inte känna sig så ensam.

Mannen min satt vid min sida hela tiden. Alla andra män tycks dock ha hamnat i kö till "the-sperm-room". En efter en kom de tillbaka till väntrummet med lite sänkt blick och gick fram till sina partners. Alla visste vad de just gjort i rummet, och att det fanns fler som väntade på sin tur. Vilken press att prestera. Mannen min var glad att slippa.

Vi hade väldig tur idag och fick vara ensamma i vårt rum. Vi fick också snabbt veta att vi skulle vara först ut! Åh vilket flyt. Kanske var det för att de oroade sig över mina överfulla äggstockar? Eller för att vi var enda donationsparet idag? Hur som helst var vi glada att få så kort väntan.

Eftersom det är femte gången jag gör det här så är jag inte direkt nervös över att mista kontrollen över vad som händer under dagen. Jag vet hur procedurerna går till och lyssnar med halvt öra när de förklarar. Men visst är man maktlös inför resultatet. Nytt för dagen var dock att vi tillät forskning på ett av våra ägg. Oocyten (ägget) fryses ner från +37•c, till -196•c på en sekund, och tinas sedan upp igen på direkten och används precis som de "vanliga" äggen vid befruktning. Detta för att öva på tekniken som ska möjliggöra nedfrysning av obefruktade ägg. Tänk bara hur äggdonationsbehandlingarna kan förenklas och tidsoptimeras om det finns en nedfrusen äggbank! Självklart ville vi hjälpa forskningen framåt.

På äggplocket hade jag min favvosköterska vid min sida. Hon gav mig morfin när jag behövde, men med handen på hjärtat kändes det som att det hade behövts dubbelt så mycket. Det gjorde såååå ont idag.

Ja, läkaren M sa ju (som sagt) direkt att någon återföring inte skulle komma på fråga när han såg mina enoooorma äggstockar, fullproppade med stora äggblåsor. Jag började gråta på direkten. FAN, FAN, FAN! Det har varit min stora rädsla ända sedan jag var hos den andra läkaren i fredags. En av de stora rädslorna. Vi diskuterade fram och tillbaka, men kom bara fram till att om äggen befruktas och kan långtidsodlas så får vi kontrollera min hälsa på måndag igen och bestämma då. Men hans rekommendation, eller ja hans krav, är att om embryona då är frysbara så ska totalfrys ske. I så fall blir det alltså ev en frysåterföring i en annan cykel. Är de inte frysbara tar vi diskussionen då. Besvikelsen är total!! Jag har inte gett upp allt hopp än. En liten strimma hopp om att jag kan tjata mig till ett annat utfall finns fortfarande kvar. Men visst känns det som att detta blir vår fjärde ivf utan ET. Men, vi får ta det som det kommer. Jag vet ju inget om våra chanser förrän imorgon då embryologen ser hur våra ägg klarat natten.

Själva äggplocket var solklart det mest smärtsamma av mina 5. De där 30 st blåsorna var tyvärr inte "bara" 30. Det var 40-45 som var av storleken plus-minus-20mm som sögs ut ur mina äggstockar. Kvar finns ett helt gäng mindre, så jag hoppas att de inte fortsätter att växa vidare nu. Eftersom äggstockarna var så välfyllda så hade de lagt sig tätt intill varandra, inklämda bakom urinblåsan. Jag minns att jag frågade hur stor den ena var. Runt 8-9cm är den ju sa läkaren, och jag suckade stort. Vad jag inte förstod just då var att han var inne i den lilla, högra. Hur stor den vänstra, den stora, måste varit vill jag knappt veta. Jisses...

Eftersom äggstockarna låg inklämda bakom urinblåsan innebar det att läkaren var tvungen att punktera urinblåsan genom att sticka nålen igenom den. Detta, som för övrig gjordes flera gånger, gjorde plocket ytterst smärtsamt. Och äggblåsorna gömde sig bakom varandra, stack iväg och var allmänt busiga. På slutet fick de tömma min urinblåsa med kateter och sedan pressa ner min äggstock för att komma åt blåsorna som gömde sig högst upp. Med så många äggblåsor är stark smärta helt normalt. Det är ömmar, trångt och irriterat. Jag var väl förberedd på detta faktum, men det var nog värre än jag anat eftersom det också var dubbelt så många blåsor än vad det brukar vara. I drygt trettio minuter låg jag där. Helt sjukt. Vanligtvis tar det typ en kvart.

Nytt för denna gång var även att den duktiga embryologen E ropade upp varje ägg hon hittade. Vanligtvis har vi bara fått höra det första fyndet, och sen väntar en spänd timmes väntan tills barnmorskan kommer med pappret. Denna gång hade vi alltså kontroll. Redan första blåsan som sögs ut gav ett ägg. Både jag och mannen hade gissat på 7 ägg, som sist. Jag kan säga som så att vi hade heelt fel.

Chocken är total. De fick ut 24 ägg!!!!! 24! Tidigare har vi max fått 8st. På eftermiddagen pratade jag med embryologen och fick veta att av dessa var 19st ägg mogna. Det är fantastiskt. Hon berättade om hur det hade känts när hon försökte befrukta äggen. Hon kunde känna samma problem med att få spermien att placeras innanför det inre cellskalet även denna gång. Något är ju fel på äggen. Det är tydligt. Men hon försökte att behandla äggen mer aggressivt i hopp om att uppnå befruktning. Om hon lyckats får vi veta imorgon...

Så. Hitt eller diss? Flipp eller flopp? Ja hörni, det är oerhört svårt att svara på. Fööör många ägg är oftast inte bra för kvaliteten. Men å andra sidan har vi jättemånga som nu ligger och gottar sig med donatorns spermier, och då borde sannolikheten vara större att det finns fler av god kvalitet. Hoppet finns absolut! Men sen har vi ju problemet med 40-45 äggblåsor, vätskan i magen och hotet mot min hälsa om vi gör en återföring.

Jag har just nu obeskrivligt ont och bävar för hur detta kommer att arta sig. Det har gått några timmar sedan vi långsamt stapplade hem från kliniken. Svimningen på Apoteket var så otäck, och vi fick stanna många gånger när kräkkänslorna och "svindeln" började komma. Nu är jag fullproppad av citodon men kan knappt röra mig en millimeter. Buhu

Jag fick en tablett som förhoppningsvis ska mota tillbaka överstimuleringen. Den ska tydligen göra mig yr och illamående, så jag ska ta den innan sovadags.

Min dag var alltså allt utom förutsägbar. Och allt utom smärtfri. Jag vågar inte ta ut någon lycka eller sorg i förväg. Men nog ger det mig gott om huvudbry....

Tack för allt pepp! Ni är underbara <3